Kategoriarkiv: Efö-minnen

Minnen från Efö-tiden, i huvudsak 1970-1997

EFÖ brevskola

Det finns ett område av min verksamhet som rektor som jag inte har berört. Jag hade inte tänkt att det skulle bli en så här lång paus. Nu, strax inför den officiella 90-årsfirningen (26.3.2017) ska jag försöka fylla igen en lucka.

När den intensiva byggnadsperioden under 1980-talet gick mot sitt slut insåg jag att jag behövde time-out. Men vad skulle jag göra? På den tiden fanns inte betald alterneringsledighet. Men jag behövde något nytt efter de ansträngande åren.

Hösten 1988 såg jag information om ett seminarium om flerformsundervisning i Lahtis. Jag beslöt att delta i det och fick ett resebidrag. Seminariet gav många nya tankar. Tänk om vi kunde inleda bibelundervisning med hjälp av distanshjälpmedel och ny teknik?

Under vintern mognade planerna och från den 10 april 1989 kunde jag inleda en tjänstledighet som varade till årets slut. Huvudfinansieringen fick jag ordnad genom att jag tack vare kontakter fick ett kontrakt som programmerare vid ABB Teollisuus (Strömbergs).  Dessutom gav skolstyrelsen ett stipendium för studier av flerformsundervisning, i första hand en studieresa till Oslo där brevskolorna var ett känt begrepp.

Resan företog jag som en bilresa med min familj i juni. Främsta målet var tre korrespondensinstitut: NKS Fjernundervisning, IMI-brevskole och Biblia Brevskole. De två sistnämnda var kristna skolor. Där fick jag gott om tips och goda råd för hur en distansutbildning skulle läggas upp. Dessutom fick jag med mig några studieböcker som jag sedan tillsammans med några andra översatte till svenska. SLEF:s förlag åtog sig utgivningsansvaret.

Som introduktionsmaterial valde vi att översätta en kort introduktion till centrala begrepp i den kristna tron: Det gäller livet, av M Brunes och S Grandhagen.

Det första egentliga studieboken, eller egentligen ett häfte på 48 sidor, var en översättning av Johannes Kvalheims genomgång av Första Johannesbrevet. Den hette Bibelns grundton. Sedan följde i rask takt Olav Uglems Från Jerusalem till Rom (översättare: Stefan Erikson), Karsten Valens Guds plan i GT och Bergljot Basmos Herre lär oss be (översättare: Tord Carlström).

Jag skrev i ett annat inlägg om mina första försök att göra en tidningsombrytning i PageMaker på Macintosh. Det skedde under sommaren 1989. Nu fick jag också möjlighet att öva mig att jobba med boklayout på dator. Vi kunde med en viss stolthet notera i studieböckerna: Layout och sättning har gjorts med Desktop Publishing samt Apple LaserWriter.

Vi startade officiellt brevskolan som en tvåårig försöksverksamhet den 1 augusti 1989 med stöd av undervisningsministeriet. Vi talade i praktiken om Bibelbrevskolan men det officiella namnet var EFÖ brevskola. I planen ingick att Pedagogiska fakulteten skulle medverka med en utvärdering. Svenska studieförbundet och Svenska lutherska evangeliföreningen var samarbetsparter.

Bibelbrevskolan fick tyvärr inte så många års livstid. Det sörjde jag över, men jag höll själv på att drunkna i arbete, då datalinjen och säljkurser till företag krävde allt mera av min tid, vid sidan av administration och vanlig undervisning.

Enligt norskt mönster gjorde vi noggranna anvisningar åt dem som anmälde sig och för lärarna. Eleverna skulle skriva svar på uppgifterna i böckerna och sända in dem till kansliet som sedan förde svaren vidare till den personliga handledaren. Handledaren sände sina kommentarer till eleven och vi föreskrev att det skulle ske inom några få dagar för att hålla studietakten jämn.

Vi bildade ett kollegium som var och en fick sina egna brevelever: Tord Carlström, Leif Erikson, Stefan Erikson, Gustav Norrback, Boris Sandberg och undertecknad. Leif Erikson blev som bibelskolans studierektor den som i praktiken ledde verksamheten.

Under 1991 gjorde vi en specialsatsning: Studiepaket Romarbrevet med några radioprogram och en nyskriven kursbok av Leif Erikson: Guds dynamit, kort kommentar till Romarbrevet. Vi spelade själva in intervjuer och samtal på spolbandspelare och lämnade dem till Radio Österbotten som beredvilligt upplät sändningstid. Projektet blev rentav uppmärksammat av Leif Sjöström i Folkets Dagblad (serieteckningar i Vasabladet).

Tyvärr använde vi för billigt material. Vi spelade in på band som tidigare hade spelats in på fyra spår, medan radion använde endast två spår. Därför hände det så galet en gång att det blev ett störande spökljud vid uppspelningen från motsatta kanaler på bandet. Det fick vi veta först när utsändningen pågick! Det var tydligen lite för stor brådska i produktionen …

I skrivande stund har jag inte tillgång till statistik från verksamheten, men det var rätt många duktiga elever som gick igenom en eller flera kurser. På den tiden hade vi ännu inte tillgång till e-post, vilket man hade börjat experimentera med i Norge. Det kunde ha snabbat upp verksamheten avsevärt och gjort den betydligt effektivare.

90 år – och för 40 år sedan

Evangeliska folkhögskolan i Svenska Finland fyller 90 år. Det uppmärksammas bland annat genom ett musikcafé.

Den 1 november 1926 inledde skolan sitt första verksamhetsår i Dagsmarks bönehus, i nuvarande Kristinestad. Skolan tillkom för att ge möjlighet åt ungdomar från hem inom den evangeliska rörelsen att fortsätta studier efter folkskolan, men dess uppgift var också – och kanske främst av allt – att ge dem en förstärkning av sin kristna tro.

26_dagsmark_bonehus
Dagsmarks bönehus (från ett vykort).

Skolan vandrade efter två år vidare till Jeppo, först två år i bönehuset och sedan flera år på Keppo gård, tills den under kriget flyttade till sin nuvarande plats i Vasa. Efter kriget grundades systerskolan Evangeliska folkhögskolan i Södra Finland, med hemort Hangö. Numera är dessa skolor åter en skola, med verksamhet på två orter, och har återtagit det ursprungliga namnet.

Att skolstarten under de första åren skedde så sent som i november berodde på att de flesta elever rekryterades från jordbrukarhem, och höstarbetena behövde vara klara innan man kunde avstå från arbetskraften. Läsåret avslutades i slutet av april eller början av maj, och pågick alltså ett halvår, eller 24 veckor. Skolans första rektor Johannes Sjöblad var under det andra halvåret resepredikant i Evangeliföreningen, med uppgift att samtidigt värva elever till skolan, och lärarna anställdes bara för ett halvår i taget.

För 40 år sedan firade vi skolans 50-årsjubileum. Först med en ”minnenas kväll” lördag 30.10. En jubileumskör, sammansatt av före detta elever i skolan, hade övat i förväg och sjöng, likaså skolans elevkörer. På söndag 31.10 var det högmässa, jubileumsfest och middag för inbjudna. Och givetvis uppvaktning från skolmyndigheter och olika organisationer. Sedan hölls ännu en fest följande fredag i Dagsmarks bönehus, där skolan började sin verksamhet.

76jub_elevkor_instr
Strängbandssång som leddes av Adéle Swenn på ”Minnenas kväll”. Violinisten till vänster är timlärare Reijo Korhonen och vid pianot sitter Göran Stenlund.

Programplaneringen för festen utgjorde en viss prövning, där jag var undfallen på ett sätt som jag senare ångrade. Direktionen ville att vi skulle kalla biskop John Vikström till festtalare. Hans herdabrev ”Tro i kris” hade under några år nagelfarits under bibelseminarier på skolan, eftersom han förde ut bibelkritik från akademin till församlingarna. Jag tyckte därför att han inte borde engageras på skolans stora fest. Det blev en kompromiss: biskopen framförde stiftets hälsning, men festtalet hölls av direktionens tidigare ordförande, prosten Håkan Bäck, som också representerade den släkt som tog initiativ till skolan i tiden.

Vi gav ut en jubileumsbok till 50-årsjubileet, ”Men, Herre Jesus, lär du mig”. Titeln hämtades från den sångvers som alltid utgjorde slutsång på aftonandakterna på den tiden. Historiken skrevs av Åke Lillas och undertecknad hade som uppgift att beskriva undervisningens utveckling genom åren. Johannes Kronlund, Sjöblads efterträdare och min företrädare som ordinarie rektor, sammanställde ett elevregister som genom åren har blivit flitigt anlitat.

Jag kommer ihåg sommaren 1976 på ett speciellt sätt. Under sköna sommardagar satt jag på gården med ett antal dammiga mappar runt mig och tog fram material för historiken, samtidigt som jag höll ett öga på vår då ettårige son i sandlådan.

Jubileumskören var en högklassig kör och ackompanjerades av skickliga instrumentalister, antingen lärare eller före detta elever. Adéle Swenn ledde strängbandssång och Fride Häggblom den blandade kören. Kören samlades i januari för att spela in en LP-skiva, ”Det är fullkomnat”.

Det är fullkomnat – jubileumsskivan som spelades in i början av 1977.
Det är fullkomnat – jubileumsskivan som spelades in i början av 1977.

Estland för 25 år sedan

För 25 år sedan, den 20 augusti 1991, förklarade sig Estland vara en självständig republik. Det här skedde mitt i den kupp som ägde rum i Moskva och som ledde till att Sovetunionen föll samman. Boris Jeltsin steg upp på en stridsvagn mitt i Moskva och blev en symbol för det nya Ryssland.

Bara några dagar tidigare hade Finlands folkhögskolförening till lärarfortbildningsdagarna i Karis inbjudit ett politiskt aktivt par från universitetet i Tartu (Dorpat) att föreläsa om den brydsamma situationen i Estland: Marju Lauristin, dotter till Johannes Lauristin som var ledare för anslutningen till Sovjetunionen 1940 och hans hustru Olga som också var en aktiv kommunistpolitiker, och hennes man Peeter Vihalemm.

Eftersom jag själv var mitt uppe i aktiva kontakter för att försöka få inresetillstånd för fem frielever upplevde jag föredragen oerhört intensivt. Jag skrev ett referat som jag den 19 augusti sände till Vasabladet. Det var samma dag som revolutionsförsöket inleddes i Moskva och artikeln lämnades opublicerad. Men den 27 augusti 2016 har den publicerats över en hel sida i Vasabladet. Jag har också publicerat den i min serie tidningsartiklar och den kan läsas här.

Hur det gick med frieleverna har jag skrivit om i ett annat blogginlägg.

Vi tackar Gud för att han hörde våra och många andras böner för Estland. Låt oss fortsätta att be för våra länder som är under ett starkt hot, när man betraktar dem ur ett bibliskt perspektiv för den yttersta tiden. ”O land, land, land, hör HERRENS ord.”

Andra blogginlägg med Efö-minnen

Utländska studerande och invandrare

Redan under 1970-talet fick vi då och då utländska studerande. De var till en början gäststuderande, antingen sådana som hade släktingar i nejden eller sådana som sökte utbildning för sin verksamhet i hemlandet.

En sådan var Aska från Kisii i Kenya, som en av Bibeltrogna Vänners missionärer hade tagit sig an. Aska var elev på musiklinjen under tre år, 1977–80, och återvände sedan till Kenya.

Som Lucia 1980 hade vi för ovanlighetens skull en mörk elev: Aska från Kenya.
Som Lucia 1980 hade vi för ovanlighetens skull en mörk elev: Aska från Kenya.

En annan med anknytning till missionen var Barnabas från Eritrea, som under 1980-talet studerade tre år på musiklinjen och senare också var musiklärare några år.

Senare började vi få ansökningar av annan typ. En del var asylsökande flyktingar som ibland kunde berätta de mest fantastiska historier. En av dem var Peiman från Iran, som var elev 1990–91. Han gjorde ett stort intryck genom sin humor och intellektuella skärpa, som lyste kring honom trots de fruktansvärda strapatser han berättade om från sin flykt.

Då hade vi redan etablerat kontakter med Estland och det internationella inslaget blev allt större. Varje år hade vi ca fem estniska frielever.

En grupp från Efös direktion, samt ett par elever och lärare, besökte Estland vintern 1991 på inbjudan av vice minister Kalle Leet. När vi kom tillbaka med Georg Ots den 3 februari fick vi handgripligt uppleva de finländska myndigheternas attityd mot invandrare.

Redan under färden förstod vi att det var något speciellt på gång. Ett par hundra somalier var våra reskamrater. När vi angjorde hamnen i Helsingfors blev det dröjsmål. Ett tjugotal poliser kom ombord och förde alla somalier till en samlingsplats. Sedan stod alla i spalje och kontrollerade oss andra, som fick gå i land, att vi hade rätt hudfärg. Det var kusligt. Jag kände att jag borde plocka fram kameran och föreviga denna historiska händelse – det var tydligen så att det var den första stora gruppen av somalier som kom till Finland – men jag vågade inte utmana de allvarliga poliserna, och dessutom var det för mörkt att fotografera utan blixt.

Under 1990-talet utvecklade vi en särskild språk- och invandrarlinje. Min åsikt var att den inte fick bli för stor, så att den hotade att dominera elevkåren och skolan. Vi hade under min tid ett dussin och lite mer. Men det blev ett stort tryck och efterhand ökade de utländska eleverna i antal.

Vi deltog också på ett synligt sätt i kampen för att invandrarna skulle tas emot och behandlas mänskligt. Ett uttryck för denna kamp som skedde i breda kretsar gällde familjen Dreshaj från Kosovo, som vi hade en representant för i vår elevkår under en kortare tid hösten 1993. Vi såg hur svårt kriget for fram med ungdomarna och hur mycket som krävdes av kärleksfulla insatser för att de skulle kunna anpassa sig.

Juan och Sandra kom från Kuba via Ryssland, där de hade fått studera tack vare stipendier under Sovjettiden. När den tiden var slut blev det kärvare för kubanerna och de kom till Finland. De gjorde ett stort intryck genom sina nya upptäckter hurudant ett västerländskt samhälle fungerar i verkligheten – vilket inte stämde med den bild de hade fått under de kommunistiska regimerna. De blev också döpta under sin tid i Efö.

Här ses Juan och Sandra som marskalker under elevförbundshögtiden 1994.
Här ses Juan och Sandra som marskalker under elevförbundshögtiden 1994.

Jag hade en del mellanhavanden med några av invandrarna. Det berodde oftast på mina krav att också de vuxna eleverna skulle underordna sig våra regler och visa respekt för dem och för överordnade. Jag var ibland för konsekvent med detta och de vuxna karlar som kom för att lära sig språk upplevde att jag inte visade tillbörlig aktning för deras livserfarenheter. I muslimska kulturer gäller det att det är familjen som man visar den största aktningen, och där blev det ibland kollisioner.

En gång drabbades jag av ett mordhot, som till all lycka visade sig bero på ett missförstånd. Hotet förelades mig rakt i ansiktet av två bröder. Jag fick klart besked: om det stämde som de hade hört, att jag hade uttalat ringaktning för en närstående, så hade jag ingen rätt att leva. De förklarade att utsikten att råka i fängelse betydde mindre för dem än att de försvarade sin familjs heder. Det var onekligen spännande dagar som följde, innan de kom tillbaka och sade att allt var uppklarat. Det fanns inget hot längre.

Dylika erfarenheter gav mycket att tänka på när det gäller vår beredskap att ta emot flyktingar från andra kulturer. Själv var jag inte tillräcklig tänjbar mera vid den här tiden. De många slitande åren med en tuff arbetsbörda hade satt sina spår, och de här erfarenheterna bidrog till att jag upplevde att jag inte var rätt person att stå i ansvar för den fortsatta verksamheten. Till det här bidrog också att min syn på skolans linje – att vi skulle förutsätta att alla elever respekterar den kristna profilen och går in under dess verksamhetsidé, både undervisning och andaktsliv – inte längre fungerade i praktiken.

Intensiva internetprojekt

När vi etablerade vår datasal sommaren 1992 ville vi självfallet ha möjlighet att kommunicera med omvärlden via Internet. Jag hade själv börjat använda e-post i samband med studier om flerformsundervisning 1989, men World Wide Web var ett ganska okänt begrepp. Vi förhandlade om en Internetanslutning med olika företag och slutligen stannade vi för en 64 kbit/s-lina (!) via KD-soft. För kontakterna mellan datorna i skolan, även datasalen, hade vi till en början endast Apples eget AppleTalk, och med dagens mått var hastigheten ytterst klen.

Efter något år installerade vi Ethernet, vilket snabbade upp förbindelserna enormt. Då blev det redan möjligt att göra något mer än att skicka textbaserade filer, typ e-post. Det hjälpte oss att etablera en filserver, som var högst nödvändig t.ex. för att samla material för Efö-bladet, en tidning som vi började producera som reklam från 1991 och som genom ett annonsavtal distribuerades med Vasabladet.

Efter att jag hade avslutat mitt arbete som rektor (med ett års tjänstledighet från våren 1996) fortsatte jag som ansvarig för datalinjen några år. Det blev några intensiva år av utvecklingsarbete. Jag går  i detta inlägg lite utanför ramen – min tid som rektor – för att det här hör så intimt ihop med min verksamhet på Efö.

97_efoinetTvå ingenjörsstuderande, vår tidigare elev och senare datalinjens assistent Fredrik Lasén samt hans studiekompis Anders Nygård, installerade en Linux-server och ett e-postsystem. Tack vare detta kunde vi börja sälja e-posttjänster åt utomstående med domänen efo.fi för att få hjälp med ekonomin.  Denna verksamhet kallade vi eföInet. Vi kunde också börja skapa webbsidor och på Nobeldagen 1996 höll vi högtidlig öppning av skolans egen webbportal www.efo.fi.

Läsåret 1997–98 ledde vår driftige timlärare/konsult Nils Saramo ett multimedieprojekt på datalinjen tillsammans med småföretaget Solving i Jakobstad, som behövde PR-material. Det här gav oss råg i ryggen och vi anmälde oss till en tävling ordnad av Finlands miljöcentral för att göra multimedia. Vi kom så långt att jag blev kallad till intervju i Helsingfors. Det var en spännande tilldragelse, där jag inför en jury fick berätta varför vi trodde oss kapabla att ställa upp för ett långvarigt projekt av detta slag. Även om vi inte blev valda försäkrade Miljöcentralens chef, Erik Wahlström,  att vi skulle räkna det som en stor ära att ha kommit så långt i processen.

Logosmappen

Ungefär samtidigt med att vi öppnade vår server (i slutet av 1996) började jag fundera på möjligheter att använda Internet i evangeliets tjänst. Jag skrev brev till Evangeliföreningens styrelse, som tillsatte en arbetsgrupp för att fundera på idén. Gruppen stödde mina tankar på Logosmappen, men styrelsen såg ingen som kunde bära ansvaret och driva arbetet. I stället tyckte den att Efö kunde ha hand om verksamheten.

Vi fick ihop en grupp som samlades varannan tisdag kväll i datasalen under namnet Bibeln till Internet. Också datalinjen var inkopplad. Till en början tänkte vi oss att vi skulle lägga upp vanliga statiska webbsidor för NT 96, som Stiftelsen Svenska Folkbibeln nyss hade lanserat tillsammans med Stiftelsen Biblicum. Vi började arbetet med att manuellt skriva in texter. Samtidigt satte Klas-Erik Isaksson igång med att knacka in den mer än 600 sidor omfattande Konkordieboken, alltså den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, och arbetsgruppen redigerade och förde över dem till html-format. Också några andra dokument fördes in i den växande Logosmappen.

Version 2 av Logosmappen, början av 00-talet.
Version 2 av Logosmappen, början av 00-talet.

FileMaker lanserade år 1997 version 4 med möjlighet att lägga ut databaser på webben med hjälp av ett tillägg, Web Companion, och ett eget kodspråk, CDML (Claris Dynamic Markup Language). Där såg jag en chans att göra en interaktiv sökfunktion. Vi fick tillgång till bibeltexterna i elektronisk form, och arbetsgruppen instruerades att fixa så att texterna gick att ta in vers för vers i en databas och även som kapitel och rubrikvis. När hela Bibeln utkom 1998 utvidgades arbetet, och hela bibeln kunde öppnas i databasen Sök i Folkbibeln 1.12.1999. Så småningom utökades databasen med fotnoter och parallellhänvisningar. Den blev senare Folkbibeln Online och tjänade i Logosmappen fram till hösten 2014. Den fick en bred användargrupp men ansvaret vilar numera på andra aktörer.

EföLive

Nisse Saramo hade i sin tjänst vid Vasa Övningsskola prövat på nymodigheter i undervisningen, bland annat att streama video på webben. Malte Björk var elev på datalinjen 1998–99, senare också assistent och timlärare, och genomförde en direktsändning av avslutningsfesten som slutarbete under handledning av Saramo.

Malte Björk vid direktsändningen och med webbannons inklippt.
Malte Björk övervakar direktsändningen den 28 maj 1999. En skärmbild från en uppkopplad dator är inklippt. Talare var direktionens ordförande John Lasén.

 

Wepu-kurs

På 1990-talet fanns ytterst få webbutiker och ville man köpa ett sådant kostade det skjortan. I samråd med Marianne West-Ståhl, inspektör på länsstyrelsen, och Vasa institut för företagsekonomi, genomförde vi en 80 timmar lång EU-stödd kurs riktad till företagare från maj 1999. I vardagslag talade vi om Wepu-kursen (webbpublicering).

Det var en kurs som nog gick lite över min förmåga, om jag ska vara ärlig, eftersom jag själv inte hade undervisat tidigare i att lägga upp en webbutik. Kursdeltagarna var till största delen erfarna företagare och kom med intrikata frågor som jag fick arbeta med mellan kurstillfällena. I branschen gick utvecklingen snabbt framåt och denna gamla teknik blev förbisprungen. Men ganska många av deltagarna fick blodad tand att börja tillverka sina egna FileMaker-lösningar.

98_wepureklam
En bild som vi använde som reklam för Wepu-kursen.

 

KursInet

Jag hade en idé om att hela Svenskfinland borde börja samarbeta kring marknadsföring och administration av korta kurser. Sedan vi började utveckla webbdatabaser tyckte jag att en gemensam sökfunktion på Internet för all utbildning i kursform skulle vara behövlig. Ingenjörsstuderande Johnny Sundstedt ställde upp som programmerare inom ramen för sina studier och Malte Björk var en viktig resursperson.

Vi lämnade in en ansökan om bidrag till Svenska kulturfonden, och jag åkte vid ett tillfälle för att informera Pär Stenbäck personligen. Jag hade i förväg haft kontakt med fondens datasakkunniga som gjorde en beredning för Stenbäck. När jag presenterade ärendet märkte jag att han var ganska negativt inställd.

– Vi kan inte börja stöda så här små och udda tillämpningar som inte kan användas överallt, menade han.

Varför skulle den här vara så udda, undrade jag. Jo, den är ju gjord för Macintosh, fick jag veta.

Då utgöt jag min besvikelse i raka ord.

– Alltid tycks jag drabbas av att vara i minoritet. Vi är en folkhögskola, mycket udda och små i skolsystemet. Vi är dessutom en liten svensk folkhögskola, som ofta fått kämpa med händer och tänder för att försvara vår plats mot de stora. Vidare är vi en kristen skola, och till råga på allt med en konservativ profil som gör oss marginaliserade inom det svenska stiftet. Och nu får vi oss också påskrivet att vi jobbar med Macintosh, en udda produkt som inte möter standardiseringskraven från PC-världen.

– Dessutom är det så, att den här beskyllningen är alldeles felaktig, fortsatte jag. FileMaker fungerar precis lika bra både i Mac- och PC-miljö.

99_kursinetPär Stenbäck tycks trots allt ha tagit intryck av min argumentation, för vi fick ett bidrag för projektet KursInet. Vi fick också bidrag från utbildningsstyrelsen. Hösten 2000 köptes projektet in av Svenska Folkskolans Vänner från Efö för 50 000 mk och lade in detta som privat delfinansiering av verksamheten inom EU-projektet Runvi som jag drog under åren 2000–2002. I samband med det fick jag på Christoffer Grönholms initiativ ett personligt stipendium på 25 000 mk.

Tyvärr blev KursInet inte så långlivat som jag hade hoppats. Projektet lades ned våren 2004. Tiden var inte mogen, och datamängden nådde inte den erforderliga kritiska massan.

Macintosh drar in

Ett par år efter mitt första försök med datakommunikation var det dags att ta steget in i PC-världen. Vi skaffade en PC XT med 5 ¼” diskettstation och en hårdskiva på 20 Mbyte. Till den skaffade vi några program från SPCS, bland annat för ordbehandling, kalkylering och register.

Jag hade redan i mitten av 1980-talet, när jag sökte efter en lämplig kontorsdator, tittat in till Dataelektronics, föregångare till Intess, som sålde Macar. De hade en Mac 512 som kunde återge olika teckensnitt och storlekar på skärmen och som man styrde med en mus. Sedan fanns också en avancerad modell, MacPlus, med extern hårdskiva. Men priset var helt orimligt, ca 25 000 mk, om jag inte minns fel.

Göran Stenlund öppnade mina ögon på riktigt för Apple-världen. Det var när SLEF år 1989 skaffade en begagnad MacPlus med tanke på notskrivning. Med den fick man också med en del program, bland annat PageMaker och FileMaker II.

I november 1990 hölls en kurs i datanotskrivning med Göran Stenlund som lärare. Vi hade ingen datasal, utan Mac-datorer lånades ihop där de gick att få.
I november 1990 hölls en kurs i datanotskrivning med Göran Stenlund som lärare. Vi hade ingen datasal, utan Mac-datorer lånades ihop där de gick att få.

Jag berättade en gång om mina behov att utveckla våra dataregister. Jag skulle behöva skriva ut data i spalter. Det går att fixa med FileMaker, sade Göran. Och så skulle jag behöva kunna gruppera sorterade data, så att vi kunde få garantimedlemmarna ortsvis med varje ortnamn som rubrik. Inga problem i FileMaker, var Görans kommentar.

Det lät nästan för bra. Jag fick en snabbdemonstration och var överväldigad.

Jag var tjänstledig i augusti 1989. Vid ett besök på SLEF:s kontor, som då fanns på Skolhusgatan 20, frågade Bengt Strengell mig om jag var intresserad av att pröva på tidningsombrytning med dator. Visst, det lät intressant. Han gav mig en bunt papper, som visade sig vara manus till jultidningen Vinterblommor, och introducerade datorn för mig samt programmet PageMaker.

Att göra en tidningsombrytning för A4-sidor på en niotums skärm (svartvit) var i och för sig ganska jobbigt. Till det viktigaste hörde att lära sig snabbkommandon för att visa helsida och förstora texten till naturlig storlek.

Men en riktig chock blev det att ta del av manuset. Det visade sig att deadline för tryckning var efter tre dagar! Texterna var visserligen satta i råtextform, men för ombrytningen fanns bara skisser.

Jag ringde Esa Tiainen, som gjort ombrytningsinstruktionerna och skötte tryckerikontakterna, och han gav mig en tilläggstid på två veckor.

En som jag anlitade flitigt som rådgivare var Mao Lindholm, som hade arbetat med PageMaker en längre tid. En gång ringde jag honom då jag var helt uppgiven. Jag kunde inte kopiera text hur jag än försökte.

– Det ser ut som om du skulle ha hamnat på mallsidorna, funderade han efter att ha tagit del av mina bekymmer.

Så var det, och därmed fanns det en lösning. Det här har jag många gånger berättat som uppmuntran till kursdeltagare på senare tiders PageMaker-kurser.

Jultidningen blev ombruten, men jag fick höra att tryckeriet hade uttryckt missnöje med att de tvingats klippa upp väldigt mycket av materialet för att få spalterna jämna …

Mac och FileMaker

I augusti 1988 hade vi ordnat en första datakurs med hyrd utrustning i Korsholms medborgarinstitut, som hade en PC-klass. Via kontakt med Strömbäcks folkhögskola hade jag fått deras datalärare, Lennart Lundholm, intresserad att komma över och undervisa. Följande år drog jag själv ett par grundkurser.

Efter en tid insåg vi att vi skulle satsa på kurser i Mac-användning och vi skaffade oss själva en första Mac. Sen blev det ytterligare några, fast ännu 1991–92 när vi införde en inriktning benämnd Datatryck samlade vi ihop datorer från olika håll för lektionerna. Sommaren 1992 inredde vi en hel datorklass med bara Macar. Därefter kunde vi börja ordna regelbundna datakurser, både inom skolans kortkursprogram och som säljkurser. ABB hörde till våra kunder. Eftersom jag ledde de flesta blev det åtskilligt arbete med kurskompendier.

I mitten av augusti 1992 var det bråda tider att installera program i de nya datorerna i Mac-klassen som hade inretts i kursgårdens tredje våning. De flesta datorerna var av typ Mac LC II.
I mitten av augusti 1992 var det bråda tider att installera program i de nya datorerna i Mac-klassen som hade inretts i kursgårdens tredje våning. De flesta datorerna var av typ Mac LC II.

Vi skaffade oss också FileMaker-programmet. Det hade då kommit ut i en ny Pro-version. Jag började överföra våra register som vi redan hade haft på MicroBee. Jag märkte också att det fanns stora möjligheter att underlätta arbetet med kursadministrationen. Kursverksamheten var på den tiden mycket omfattande. Vi behövde kursprogram för länsstyrelsen och för eget bruk deltagarlistor, bankgiroblanketter och kursintyg. Dessutom ville vi ha möjlighet att beräkna budgeter för kurserna och efteråt kolla resultatet.

Arbetet med att lägga upp ett system för detta var som en hobbyverksamhet. Vår kurssekreterare Gun-Britt Hammarström provade ut funktionerna och gav mig hela tiden feedback och nya önskemål.

Efter ett par år hade vi kommit så långt att KursLänken blev en funktionell helhet. Jag sände in den till Studentlitteratur i Lund, som hade utlyst en tävling, och fick den publicerad i deras bok med FileMaker-lösningar. Stefan Schütt, även han en FileMaker-utvecklare, som just då jobbade en tid med att utbilda Vasabladets personal i det nya textbehandlingssystemet, uppmanade mig att söka medlemskap i utvecklarorganisationen FileMaker Solutions Alliance. Jag blev godkänd.

Eter hand började kolleger snegla på våra rutiner och vi demonstrerade KursLänken för dem. Några ville också köpa tillämpningen, och jag gjorde ett avtal med direktionen om hur försäljningsinkomsterna skulle delas och kundstödet skulle skötas.

Hösten 1994 grundade jag min firma OF system för att ta hand om databasaffärerna och stödfunktionen, med direktionens benägna bistånd. Vid det laget hade också några medborgarinstitut blivit intresserade. Eldsjälen var rektorn för Pedersöre medborgarinstitut, Claes-Åke Storå. Han gav mig underlag för arbetet som föranledde en hel del tilläggsmoduler.

Med hjälp av FileMaker kunde jag börja koppla ihop undervisningsplanen med betygen och årsberättelsen. Det här arbetet var inte fullt utvecklat när jag överlämnade det administrativa ansvaret 1996, men jag fortsatte med stöd för arbetet under några år. Hela databasen gav jag namnet Educa, och ett tag hade jag också planer på att utveckla ett fast paket och sälja det till andra folkhögskolor. Det behövde översättas till finska, och jag hade ett samarbete med ett par finska evangeliska folkhögskolor som använde delar av systemet. Paketet kom dock inte att färdigställas i den utsträckning som det var tänkt. Jag borde ha haft åtminstone en samarbetspart som kunde ha skött marknadsföringen och någon att bolla idéerna mot.

I nästa avsnitt följer mera från datasektorn, bland annat eföInet och kursInet.

Åreresor

När vi på återresan från Norge besökte Hållands folkhögskola i maj 1976 såddes ett frö som några år sedan grodde till en resa med just Hållands folkhögskola och Årefjällen som mål. Det var i början av april 1984. Resan avslutades med en tripp till Trondheim och besök i Rødde folkehøgskole.

För en som aldrig tidigare skidat i fjällen, och som älskar skidning och särskilt att komma så högt uppåt som möjligt i terrängen, var det en storslagen premiär. Folkhögskolan ligger i byn Hålland i Undersåker, ett par mil från Åreskutan. Vi fick packa in oss i diverse lediga sängar i internat och härbärgen. Vi hade några lektioner tillsammans med skolans elever och också samkväm.

Men vi längtade förstås ut i terrängen. En del åkte utför men vi var ganska många som valde terrängåkning. En dag skidade vi i Ullådalen och hade en fantastisk utsikt mot Mullfjället.

Den mest minnesrika utfärden var en dags utflykt till Vallbo och Grönvallen, en före detta sameby i närheten av Vålådalen. Några fick ”tolka” efter snöskotrar medan de som var vanare att skida tog sig uppför den 7-8 kilometer långa stigningen mot Grönvallen. Där fick vi bese en riktig lappkåta.

Vi hade med oss en guide, en äkta same som kände till terrängen utan och innan. Han undrade om vi var intresserade av en längre utfärd. Några av oss tackade ja med förtjusning. Det blev en oförglömlig skidtur till den kungliga jaktstugan vid foten av de mäktiga Anarisfjällen. Sedan återvände vi över öppna vidder längs en högplatå.

Vår guide har hittat en öppen fjällbäck med friskt vatten.
Vår guide har hittat en öppen fjällbäck med friskt vatten.

 

Nästa dag var vi på en kortare tur till Välliste med utgångspunkt vid Trillevallens skidcentrum. Vi skidade längs en skoterled runt fjället och sedan ner längs Riplöpan mot fäboden Ytterstvallen. Några försökte också ta sig upp till toppen men gav upp för det blåsiga vädret en bit uppe på kalfjället. Sedan gällde det att komma helskinnad nedför Riplöpan, en sträcka på drygt 1,5 km. De flesta tog det säkra för det osäkra och använde ”textilbromsen”, men jag njöt av utförslöpan och lät farten öka. Men det blev snart farligt, då leden krökte sig djupare in i skogen samtidigt som farten ökade. Gud är dårars beskyddare, brukar man säga, för jag vet inte vad som hade hänt om någon hade kommit emot. Men jag klarade mig utan att falla, även om jag ibland balanserade på en skida. Jag kollade klockan, och färden tog mindre än två minuter. En vansinnesåkning, skulle jag nog säga idag.

Ristafallet, Jämtlands kanske vackraste vattenfall, hörde också till de obligatoriska besöksmålen eftersom det ligger alldeles nedanför skolan. På vintern finns där fina isgrottor.

Glada skidresenärer framför Hållands folkhögskola.
Glada skidresenärer framför Hållands folkhögskola.

 

Våren 1987 var vi åter på resa till samma mål. Också då delades gruppen bland dem som åkte slalom och oss andra som skidade på tur, främst i Ullådalen. Den gången var Barnabas Mebrahtu med oss, och han klarade sig så bra på skidor att vi utnämnde honom till eritreansk mästare i skidåkning!

Den gången lyckades några bestiga Vällistes topp. Det gick inte att skida hela vägen utan det blev att bära skidorna rätt långa sträckor. Vilken triumf att stå på toppen!
Den gången lyckades några bestiga Vällistes topp. Det gick inte att skida hela vägen utan det blev att bära skidorna rätt långa sträckor. Vilken triumf att stå på toppen!

 

Våren 1989 valde eleverna åter att styra färden till Åre. Sista dagen ville jag pröva på något extra och undrade om det fanns några av eleverna som ville följa med på en tur runt Mullfjället. Det var det, tre tappra flickor. Men trots att fjällkartan lovade att det fanns skoterleder runt hela fjället blev det ganska besvärligt här och var. Vi måste ställvis ta av oss skidorna och vandra i skogen, bland annat ovanför Duved.

Tre tappra följeslagare på långfärden runt Mullfjället: Gunilla, Rut och Camilla. Här i början av färden i Ullådalen.
Tre tappra följeslagare på långfärden runt Mullfjället: Gunilla, Rut och Camilla. Här i början av färden i Ullådalen.

 

Det gick bra – ända tills vi åkte nedåt på andra sidan. Då bröt skidan plötsligt igenom skaren och jag stöp på huvudet. Det skulle kanske inte ha varit så farligt om jag inte hade varit dum och burit kameran på magen. Så den måste jag skydda så gott jag kunde. Och dessutom var det en lånad kamera, för jag hade haft problem med min egen kamera och hade fått låna en av en av eleverna i värdskolan. Jag såg gräslig ut i ansiktet och var glad åt att komma till bussen och sedan förbereda hemresan.

Men historien slutar inte här. Jag upplevde en av de mest skämmiga situationer jag varit med om under hela mitt liv. Kameran som jag lånat hade fått en spricka, som jag inte såg. Jag lämnade tillbaka kameran utan att veta om det. Ägaren ringde mig några dagar senare och berättade att han inte kände igen sin kamera. Jag var djupt olycklig och försökte kompensera det hela med att sända en fotobok och senare hjälpa honom att skaffa en ny kamera.

Den sista skidresan ägde rum våren 1990, då vi hade med oss några estniska elever. Michael och Birgit Eriksson, pensionerade lärare och tidigare verksamma ett par år vid Efö (Michael som tf rektor), deltog också i resan och Michael gav med sin humor ett färgstarkt inslag åt resan. När vi besökte Ristafallet ville han bada i forsen till åskådarnas stora nöje.

Michael Eriksson vinterbadar i forsen nedanför Ristafallet.
Michael Eriksson vinterbadar i forsen nedanför Ristafallet.

Den här gången tog jag inte lika stor risk som föregående år, utan vi höll till i trakten av Åreskutan. Vi var några ”flataskidare” som använde oss av skidlifterna från Rödkullen till  de högre regionerna där vi träffade slalomåkarna. Sedan åkte vi off pist i Tväråvalvet. Några försökte också ta sig ner för störtloppsspåret.

Det var fantastiska dagar för plattlänningarna och vädret var också för det mesta på vår sida.

Estlandseleverna Lea, Inna och Monika trivdes gott i skidspåren.
Estlandseleverna Lea, Inna och Monika trivdes gott i skidspåren.

Norgeresor

Tidigare skrev jag om Leningradresorna som var en tradition i många år. Det finns två andra resmål som jag vill beskriva speciellt, för de gav så starka minnen. Det första är Norgeresorna.

Den första av dem ägde rum i maj 1974. Jag minns inte hur vi kom att välja det resmålet, men det var åtskilliga diskussioner före. Efter en noggrann planering tog vi först sikte på Holmsund, där vi övernattade, och åkte nästa dag upp till Tärnaby. Det var precis i skarven mellan vintersäsongen och vandringssäsongen, så vi hade gott om plats. Och trots att Ingemarsbacken var lerig och snösmältningen som intensivast var vi rätt många som genast efter att vi fått våra rum rusade iväg uppför slalombacken.

Marianne var en av dem som kämpade sig uppför Ingemarsbacken.
Marianne var en av dem som kämpade sig uppför Ingemarsbacken. Men utsikten var magnifik!

Nästa dag åkte vi sedan via Storlien och den långa nedförsbacken förbi Meråker mot Stjørdal och Trondheim. Målet för dagen var Børsa, en by sydväst om Trondheim dit vägen gick längs klipporna intill fjorden. Där hade vi fått logi och överenskommit om gemensamt program på Fredly folkehøgskole, en kristen folkhögskola. Vi blev varmt mottagna.

Morgonandakt med flagghissning på Fredly.
Morgonandakt med flagghissning på Fredly.

Höjdpunkten var nästa dag när det var 17 maj – Norges nationaldag. På morgonen var det en annorlunda väckning med buller och bång, och sedan flagghissning med både Norges och Finlands flaggor. Sedan åkte vi in till Trondheim och stod med förundrade ögon och följde alla fina festtåg genom staden.

De många grupperna som tågade genom Trondheim på "syttende maj" imponerade stort på oss. Vilken glädje, vilka skolmusikkårer!
De många grupperna som tågade genom Trondheim på ”syttende maj” imponerade stort på oss. Vilken glädje, vilka skolmusikkårer!

När vi återvände till Fredly fick vi vara med på skolans 17-majfest. Vi upplevde en stark samhörighet. Både Finland och Norge hade ju varit utsatta i kriget – som då faktiskt inte var längre borta än ca 30 år. Också i festtalet uppmärksammades vi. Jag minns också hur talaren – vem det var minns jag inte – nämnde att det finns tendenser att rensa flaggan: ”Låt den vaja ren och röd!” Men han talade varmt om korsets betydelse.

Det dröjde två år tills vi nästa gång förlade skolresan till Norge. Denna gång körde vi ner via Åbo och Stockholm och sedan över till Värmland. Jag hade haft kontakter med Geijerskolan i Ransäter och vi ville också se Mårbacka, och så tillkom ännu en intressant detalj: Fride Häggblom ville provspela en orgel i Arvika som vi hade option på att köpa. Sedan fortsatte vi över gränsen och kom slutligen ganska sent till Fjellhaug skoler, där vi övernattade.

Den här gången upplevde vi syttende maj i den kungliga huvudstaden och vi fick också se de kungliga ta emot paraderna på slottsbalkongen. Det var imponerande. Sedan besökte vi också Holmenkollen, Vigelandsparken och flera andra sevärdheter.

Vi åkte sedan vägen norrut längs Gudbrandsdalen. Övernattningen i Ringebu, även där på en folkhögskola, blev minnesrik. Det pirrade ju i våra ben att få bestiga något fjäll och vi tog reda på var en fjällstig gick upp på det ca 700 m höga fjället ovanför dalen. Vi gav oss iväg med friskt mod. Några stannade när vi hade kommit upp till byns övre del och vägen slutade, medan en grupp fortsatte längs stigen som blev allt brantare. När vi nått toppen sjöng vi spontant ”O store Gud”. Det var på kvällen och solen började gå ner, och vi upplevde hur skön en solnedgång i ”de blånande bergen” kan vara.

Ungefär halvvägs upp till toppen på bergen ovanför Gudbrandsdalen, där bosättningen slutar.
Ungefär halvvägs upp till toppen på bergen ovanför Gudbrandsdalen, där bosättningen slutar.

Nästa övernattning skedde i Gauldal söder om Trondheim och vi åkte sedan över kölen till Åre, där vi hade bokat övernattning på Hållands folkhögskola i Undersåker. Där besökte vi Ristafallet, dit våra värdar ordnade med kaffekokning i det fria.

Kvällen i folkhögskolan bjöd på dramatik – kanske jag också måste tillfoga: framfusighet, skapad av vår entusiasm. Vi hade inte tänkt på att beställa någon kvällsservering, så många magar kurrade. Göran och Fride var påhittiga. De visste var skolans husmor bodde, och att hon hette Ulla. Fride sjöng med sin sonora röst utanför hennes dörr: ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda”, och när hon öppnade förklarade vi vår belägenhet. Det gav resultat. Ulla skaffade fram korv som lät sig väl smaka. Vi diktade en visa och sjöng för henne av tacksamhet för hennes välvilja. Senare fick vi veta att hon tidigt nästa morgon skulle på en lång resa, så hon hade lagt sig tidigt.

Besöket på Hållands folkhögskola blev minnesrikt och när vi 1984 beslöt att styra kosan västerut tog jag åter kontakt och vi fick löfte att bo där några dagar på en skidresa. Det blev flera sådana resor, men det får bli en annan historia. Ytterligare en gång, våren 1991, besökte vi Trondheimområdet, och körde ända till Oppdal.

Leningradresor

Från 1960-talet hade Evangeliska folkhögskolan för vana att varje år göra en resa med skolfamiljen – eleverna och några från lärarkåren och personalen – till Leningrad, den stora metropolen alldeles vid vår östra gräns (nuvarande Sankt Petersburg). Så gjorde vi också efter att mitt första skolår avslutats 1971.

Det var en stor upplevelse. Så nära, men ändå så annorlunda.

Resan planerades minutiöst. Det var nödvändigt att samarbeta med Intourist, den statliga resebyrån i Sovjetunionen.

Eftersom skolan är kristen diskuterade vi hur vi kunde ta med oss biblar. Det var välkänt att biblar ansågs som gift i det gamla Sovjetunionen och det berättades om den glädje som en packe biblar kunde förmedla till de inofficiella församlingarna. Eftersom vi hade ansvar för en elevgrupp där de flesta var minderåriga kunde vi inte utsätta oss för risken att smuggla biblar. Men vi hade hört att man får ta med sig en bibel som personlig gåva. Så gjorde jag och Åke Lillas, en av lärarna som reste med. Vi var noggranna att deklarera biblarna i tullen, tillsammans med alla pengar och eventuella värdesaker.

När vi kom till gränsstationen vid Vaalimaa skulle allt bagage tas in i tullhuset för granskning samtidigt som tullmän finkammade bussen. Det var spännande. Jag passerade före Åke. Ingen kollade min kappsäck. Jag kunde lättad ta med mig kappsäcken till bussen.

En stund efter mig kom Åke till kontrollanten. Han pekade direkt på raden med bibeldeklarationen och krävde den på bordet. Sedan frågade han om det fanns flera biblar. Jo, en, berättade Åke, som inte visste att jag redan hade passerat. Jag fick order att infinna mig på nytt. Vi blev noggrant utfrågade via tolk vad vi skulle ha biblarna till. Som gåva, svarade vi, som vi hade kommit överens om. Biblarna togs om hand med förklaring att det inte är tillåtet och fick veta att de skulle förstöras. Vi bad en tyst bön att tullmännen skulle behålla dem och läsa dem.

Sedan vi kommit över gränsen noterade vi med beklagande hur annorlunda landskapet var, och särskilt husen som ofta var förfallna. Av erfarna resenärer fick vi kyrkoruiner utpekade, i det som förut var en del av Finland. På en kyrkas tak växte det träd. I Viborg började vi märka av gatuhandeln, som ansatte oss var vi än stannade.

Vi försågs med en svensktalande guide, en äldre kvinna. Hon förklarade noggrant för oss att vi inte får fotografera rulltrappor och inte heller ha kameror framme när vi kör förbi militärområden.

Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.
Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.

Till de oförglömliga upplevelserna hörde metron. Men jag vill berätta om en särskild händelse i en ortodox kyrka. Vi hade frågat vår guide om vi inte kan få besöka någon kyrka och träffa kristna. Det gick inte an, som vi hade förslagit, att åka till en ”levande” kyrka, typ baptistkyrkan som vi hade hört om. Men vår guide accepterade att följa med oss till Nikolskikatedralen. Där hade vi, med guiden som tolk, ett samtal med prästen och en av församlingens äldste. Vi hörde oss för om verksamheten och vi berättade att vi hade tänkt ta med oss en bibel som gåva, men att den stoppades i tullen. Männen verkade förundrade. De menade att det inte alls är något problem med biblar. De har egna tryckerier och de har alldeles tillräckligt mycket biblar! Vi märkte utan svårighet på deras kroppsspråk att de skulle ha sagt något annat om vi inte hade haft en statlig guide med oss.

I bussen kunde vi berätta åtskilligt om vår skola för guiden. Hon var märkbart rörd då Anders, en av våra livliga pojkar, vittnade om Jesus för henne. Innan vi skildes från henne sjöng vi vår lystringssång ”Och jag såg en ny himmel”. Guiden kunde inte dölja sina tårar. Vi får hoppas att vittnesbördet inte var förgäves.

På 1970-talet blev det inte resor till Leningrad varje år. Följande år var jag i det militära och kunde inte delta. Två år senare var Gotland resemål. Tyvärr kunde jag inte delta då heller. Sedan följde ett par resor till Norge. Om dem ska jag berätta mera en annan gång. Sedan fortsatte Leningradresorna fram till 1983, då det blev paus fram till 1986 och 1988. Jag deltog inte i de två sistnämnda resorna.

Min sista resa till Leningrad i maj 1983 förberedde vi noggrant med grupparbeten och vi jobbade efteråt med collage och fotoutställning. Några elever skrev reportage för Vasabladet, som publicerades 29.7.1983. Maria berättade bland annat om upplevelsen på vår första dag, ”segerdagen” 9.5, då hundratals tusen människor var ute på gatorna och firade. Liisa berättade om besöket på fartyget Aurora, som råkade sammanfalla med att nya pionjärer invigdes för sitt uppdrag. Hon berättade också om ett besök som hon och en kompis fick göra hos en rysk familj. Mikael beskrev de nitiska tulltjänstemännen och om vårt besök i ungdomspalatset på en folkdanskonsert.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

I Vasabladet ingick också nedanstående text som jag skrev.

Leningrad efter tolv år

Trängsel på trottoarerna. Rätt lite trängsel på gatorna, men desto fräckare bilister. Trolleybussar och spårvagnar vanligen överfulla.

Så såg Leningrads gator ut för tolv år sedan, när jag förra gången besökte staden. Så ser de ut i dag. Har ingenting förändrats?

Jo, kanske det var fler som frågade: ”Onko myytävänä?” – ”Have you anything to sell?” – Ibland kunde det blir riktigt besvärande med alla som hörde sig för om möjligheterna att köpa byxor, armbandsur och mössa.

50 rubel (400 mk) för ett par byxor lär inte vara ovanligt. Inte heller 5 rubel för bussbolagets färgglada tygmössa. De som frågade hade ofta en tjock sedelbunt i handen. De så ut att vara proffs.

Men man hade hört att det var bäst att visa kalla handen. Den ryska milisen har börjat föra en kampanj mot den svarta gatuhandeln, som blivit allt mer besvärande. Priserna har gått upp kraftigt i Sovjet. En kostym kan i dag köpas för 250 rubel (ca 2.000 mk). Det är mer än en månadslön. Lönerna har inte stigit nämnvärt. Inte heller pensionerna, som i dag kan vara de samma som för tio år sedan.

Skall man alltså köpa någon dyrare sak, måste man spara länge. Eller försöka samla via gatuhandeln. Köpa in, sälja vidare …

En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en "beriozka", en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.
En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en ”beriozka”, en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.

Men metroavgifterna har inte stigit. För fem kopek kan man fortfarande åka metro hur länge som helst. Spårvagnen kostar bara tre kopek.

För tolv år sedan slogs jag mest av de förfallna husen på landsbygden, på karelska näset, som förr var finländsk jord. Jag greps av vemod när jag såg den gamla lutherska kyrkan i Terijoki, numera Zelenogorsk, vilken pryds av skylten ”Kino Pobeda” (Segerbiografen). Har man besegrat kyrkan? Jag ryste när jag så hur små björkar växte på en f.d. ortodox kyrkas tak. Man använde kyrkan till lagerplats för virke. Nu restaurerades den. Skulle den bli gudstjänstplats igen? Nej, den skall antagligen bli museum.

Husen var inte stort bättre nu. Många var de åkrar, som var övervuxna av träd. Men det fanns fina hus, stora hus, i utkanterna av Leningrad. Man såg tegelhus under byggnad med minst dussinet karlar. De murade sten för sten. Elementbygge såg jag inte.

Och inne i storstaden lyste guldspirorna i solen. Inne i Eremitaget gapade elvatusen turister över de väldiga mosaikborden och -tavlorna. Dyrgriparna övervakades noga av de många tanter som försöker dryga ut sin pension med extraknäck.

Mindre lysande var inte heller Isaacskatedralen, med sin mångfald av marmor och väldiga målningar med guldkanter. Tyvärr fick man inte fotografera längre. Det fick man för tolv år sedan. Men nog är den pråliga byggnaden en stolthet för stadens invånare.

Och när fyrverkeriet sprakade ut på den stora segerdagens aftonhimmel jublade folkmassorna. Över en miljon leningradbor var i farten och lät höra sina hurrarop för parti och fosterland. Nationalismen kunde man inte ta fel på.

Trots allt lever man tryggt i sin slutna värld. Man vet att det hör till att stå i kö. Man vet att det går bra om man är lojal och arbetsam. Också fast man inte har kostym av senaste mode.

Den väldiga Kazankatedralen är nu religionshistoriskt och ateistiskt museum. Där preparerades bl.a. skolklasser om förnuftets framsteg trots de kristnas bakåtsträvande.

Är religionen död?

Morgongudstjänsten i Nikolskikatedralen var rätt bra besökt. Men deltagarna var kanske till 90 % gamla damer. Resten herrar, några yngre personer. Var finns framtiden?

99 % av barnen i tredje klass ansluter sig till pionjärorganisationen. De lovar att vara flitiga, hedra Lenin och sitt fosterland. Det finns några barn som inte ansluter sig. De har det inte lätt. Det kan uppstå misstankar att föräldrarna inte förmår uppfostra sina barn i rätt anda.

Nikolskikatedralen den 10 maj 1983 kl 7.30 berättade inte allt. Det finns också kyrkor som är mycket närmare Guds skapande natur. Man behöver inte alltid glänsande kupoler, inte ens tak över huvudet för att kunna sjunga lovsånger till Gud.

Efter tolv år är man lika tacksam över att få återvända över gränsen till ett land, där man fritt får gå i kyrkan, där man får samlas var man vill med vem man vill, säga vad man vill, och läsa vilka böcker man vill.

Ett inskriptionstal

Nedanstående text var införd i Vasabladet 8.9.1981.

Evangeliska folkhögskolan och konservatorieplanerna

Vågar man kanske uttrycka förhoppningen att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsatta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen där också Evangeliska folkhögskolan kunde få hyra in sig? undrar skolans rektor Ola Österbacka. Rektor Österbacka har talat vid skolans inskriptionsfest i Vasa.

”Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.” Ords. 10:22.

Rikedom är ett ord som rör känsliga strängar i vårt inre. För en och annan av oss betyder det ett drömtillstånd, något som vi vill sträva efter. Men ordet kan inrymma många värderingar.

För denna skola, som i dagarna inlett sin 56:e grundkurs, borde ordet rikedom inte vara aktuellt. Under år 1981 har vi upplevt en ovanligt besvärlig penningknipa. Trots det vill jag hävda, att skolan knappast kan bli rikare.

Av våra stora skatter, som syns utåt, vill jag särskilt plocka fram tre: Vår bibelskola, som inleder sitt andra läsår med fyra heltidsstuderande, våra 45 elever, som gripit sig an uppgifterna under de tre första dagarna med verkligt allvar och ambition, samt musiklinjens fortsatta expansion och kommande uppgifter.

Jag vill närmare lägga fram rikedomen i dessa tre, och börjar från den sistnämnda.

 

  1. Musiklinjen har inlett det nya arbetsåret med ett rekordantal studerande: 20 stycken. Tidigare har vi tagit in maximalt 18. Men med beaktande av musikundervisningens trängda situation och de sökandes meriter har vi inte kunnat pressa ned strecket under 20. Fem är andra årets studerande från vår egen skola, och tre har kommit från en finsk folkhögskolas musiklinje för att fortsätta sina studier.

Detta har medfört svårigheter att rekrytera ett tillräckligt antal lärare, eftersom musiklärarbefattningen för tredje året i rad är vakant. Men vi har lyckats uppbringa tillräckligt med timlärare, fortsättningsvis med Vasaförsamlingens organist Anders Kronlund som huvudlärare. Ett nytt problem är att vi behöver en vikarie för Margite Linden, som sköter en del av musikundervisningen och blir mammaledig i slutet av november.

Det större elevantalet ställer också krav på flera undervisnings- och övningsrum. Vi är mycket trångbodda på vår tomt. Vågar man kanske uttrycka förhoppningen, att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsätta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen, där också vi kunde få hyra in oss? Granntomten här intill tycks ju bara stå och vänta på en ny läroinrättning …

Ett steg framåt i den omdiskuterade musiklärarutbildningen tas nästa år, då det enligt preliminära planer i skolstyrelsen skall inledas en temporär snabbutbildning av musiklärare. Utbildningen skulle ske i form av sommarkurser, som torde förläggas till vår skola.

Artikel i Vbl 8.9.1981.
Artikel i Vbl 8.9.1981.
  1. När det sedan gäller skolan som helhet och de 45 studerandena, finns också här rekord att uppvisa. I årets skara är hela 21 stycken pojkar. Det betyder att pojkinternatet för första gången på länge är för trångt. 15 av pojkarna är på musiklinjen, och här ser vi alltså en orsak till de ändrade proportionerna.

Medelåldern var vid skolstarten i torsdags 18 år och 8 månader. Anmärkningsvärt är att 19-åringarnas antal är lika stort som 16-åringarnas. 17 har gått gymnasium, vilket också det är rekord. Ytterligare har 5 gått en del av gymnasium eller yrkesskola, och 12 har gått i folkhögskola tidigare. Man kan alltså gott säga, att vår skola också kunde inneha namnet folkakademi.

 

  1. Bibelskolan är vårt alldeles speciella glädjeämne. Att vi nu har fyra elever som går bibelskolan på heltid ger de annars uppspjälkta kursveckorna en kontinuitet. Till de 16 kursveckorna välkomnar vi också andra intresserade att delta, och vi tror att många skall ställa upp liksom i fjol. Erfarenheterna från i fjol var överlag positiva, och skolstyrelsen torde ställa extra resurser till förfogande för att vi skall kunna driva denna viktiga försöksverksamhet vidare.

Vi strävar ändå vidare mot att kunna få en så bred kontinuerlig undervisning som möjligt för helårsstuderande. Därför har vi i år satt in bibelstudier och en serie timmar bl. a. i pedagogik och talteknik mellan kursveckorna.

Någon huvudlärare för bibelskolan lyckades direktionen inte få engagerad för i år trots långvariga ansträngningar. Därför skall ett antal timlärare sköta undervisningen som förr, i allmänhet en vecka i taget. Vi är tacksamma mot dem som ställt upp och gör bibelskolans verksamhet möjlig.

Som ny kurssekreterare och bibliotekarie har vi i år dekoratör Anette Wollsten. Hon kommer också att sköta några timmar undervisning i veckan.

Det kanske största beviset på Guds omsorg om oss har varit det stora understödet. Närmare 60.000 mk har under år 1981 influtit som extra understod till bibelskolan i form av gåvor och kollekter. Nyligen har vi dessutom fått ta emot en check, som dels skall användas som medel till stipendier åt eleverna, dels har fonderats för att avkast­ningen skall kunna användas som understod åt bibelskolans studerande. Den anonyme givaren har fått bli oss till stor hjälp och uppmuntran, och klarare kan vi knappast se sanningen i inledningsordet: Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.

Vi får alltså inleda det nya läsåret med tack till Gud för att han gett oss så stora rikedomar i yttre avseenden. Men framför allt har han gett oss det dyrbaraste av allt: sin Son Jesus Kristus. ”I honom har vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.” Ef. 1:7. Hur än vår yttre välfärd skulle växla, hur pengarna sinar, hur elevskaran ser ut, står än den välsignelsen fast, att vi i Kristus har all andlig välsignelse: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vår möda kan inte lägga något till den frälsning som Jesus fullbordat. Utan Jesus är vi fattiga. Men han, som var rik, blev fattig för att vi skulle bli rika. Därför bör vår främsta målsättning i allt vårt arbete vara, att söka denna välsignelse i Kristus. Vi har ju också löftet:

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.” Matt. 6:33.

Vår bön inför det nya läsåret är därför, att det som här undervisas skulle vara av evighetsvärde. Må vi också i vårt umgänge se detta som vårt ögonmärke, så att inte avundsjuka, högmod och själviskhet skulle få förblinda oss och förstöra vår samvaro. Och må vi minnas, att vi alla är lika inför Gud, både vi anställda och ni elever, så att vi tillsammans kan söka oss till förlåtelsens källa, till Golgata kors. Då vill också vi förlåta varandra de felsteg vi gör i vår köttsliga svaghet, och i kärlek söka upprätta varandra i saktmods ande.

Ni föräldrar och vänner har också en viktig uppgift att bära fram vårt arbete i förbön inför Gud, som ensam ger välsignelsen. Vi är glada för uppriktig kritik, samtal och hjälp, för vi är svaga redskap, och ser inte alltid klart hur vi skall handla på bästa sätt.

Så får vi inleda det nya läsåret i Jesu namn. Och även om vår möda inte lägger något till Guds välsignelse, så vill Gud att vi skall använda de gåvor han har gett oss, så att de får bli till nytta för andra. Han vill också använda oss alla detta läsår. Låt oss med glädje gå in i den uppgiften!

Ola Österbacka