Kategoriarkiv: Efö-minnen

Minnen från Efö-tiden, i huvudsak 1970-1997

Kortkursminnen i bilder

Från början av 1970-talet blev det möjligt att hålla femdagars kurser med statsbidrag. Den allra första kursen var en bibelkurs, som hölls den 14–18 december 1970. En lång tradition inleddes i juni 1971, då den första sång- och musikkursen hölls. Den blev mycket viktig för den evangeliska verksamheten, för den blev den nystartade ungdomskörens ”plantskola”.

Ett problem var att endast 16 år fyllda deltagare fick räknas med som egentliga deltagare. Kursen samlade som mest upp till 170 deltagare, av vilka bara ett tjugotal kunde räknas till godo för statsbidrag.

Sommaren 1976 hade sång- och musikkursen 29 deltagare som fyllt 16 år och dessutom 146 yngre deltagare. Den här bilden är från den högtidliga avslutningen då musikanterna spelade och sjöng inför föräldrar och vänner.
Sommaren 1976 hade sång- och musikkursen 29 deltagare som fyllt 16 år och dessutom 146 yngre deltagare. Den här bilden är från den högtidliga avslutningen då musikanterna spelade och sjöng inför föräldrar och vänner.

Under musikkursen genljöd alla tänkbara utrymmen i skolan av mer eller mindre välljudande violiner, blåsinstrument och gitarrer.

En av eldsjälarna under musikkurserna var Jeppoläraren Ole Nordström. Här drillar han unga klarinettister.
En av eldsjälarna under musikkurserna var Jeppoläraren Ole Nordström. Här drillar han unga klarinettister.

Från 1973 inleddes traditionen med lägerskriftskola, som är en verksamhetsform som fortfarande pågår. De första åren leddes skriftskolan av Ingmar Skata, kyrkoherde i Petalax som också under många år var ordförande i direktionen. Det var främst skolans lärare som skötte både undervisning och fritidsprogram under de första åren. Senare kom ”stora syskon” till hjälp, vilket var en skön avlastning för lärarna. Eftersom deltagarna i allmänhet var under 16 år kunde skriftskolan inte räknas som statsbidragskurs.

Bilden är från konfirmation i Brändö kyrka i juni 1975.
Bilden är från konfirmation i Brändö kyrka i juni 1975.

Pensionärskurserna blev i mitten av 1970-talet riktiga höjdpunkter som uppladdning i augusti inför det kommande läsåret. De samlade ofta ett femtiotal deltagare. Många kom tillbaka år efter år. Vi som var med minns med glädje profiler som Hanna och Irma från Helsingfors och Elvira från Närpes.

En höjdpunkt på pensionärskurserna var avslutningsdagens samkväm, när det var körsång och många tänkvärda ord från deltagarna.
En höjdpunkt på pensionärskurserna var avslutningsdagens samkväm, när det var körsång och många tänkvärda ord från deltagarna.

Också andra typer av kortkurser hölls, som bibelkurser, juniorledarkurser vävkurser och hobbykurser. Från 1980 startade bibelskolans verksamhet, men det får vi återkomma till.

En hobbykurs hölls under sportlovet 5-9 mars 1975.
En hobbykurs hölls under sportlovet 5-9 mars 1975.

Modersmålets sång

Mitt barndomshem ligger i byn Kortjärvi, endast fyra kilometer från Kaustby, en helfinsk kommun. Terjärv, som på den tiden var en självständig kommun, sträcker sig som en kil djupt in i finsk omgivning. På andra sidan finns Evijärvi. Min farmor kom som finsktalande tonåring vandrande från Soini. Ändå har jag aldrig lärt mig ordentlig finska. Mina föräldrar kunde knappt ett ord finska.

Mitt modersmål är Terjärvdialekt. De som kom till byn och talade högsvenska sades ”denska”. Eller som det heter i en sägen om en främling i bygden: ”Ha måst ha viri rilisjös, fö ha bröut på gussooli tå a tala.” På den tiden hörde man högsvenska bara i kyrkans predikstol, där Guds ord (gussooli) förkunnades.

I skolan fick jag börja öva mig i det första främmande språket, högsvenska, det som ändå officiellt är mitt modersmål. Först senare kom finskan in i bilden. I skolan hade man inga praktiska övningar på den tiden, inte ens i gymnasiet. När jag började studera i Åbo föresatte jag mig att jag skulle öva finska i butikerna. Men riktigt praktisk blev övningen först då jag ryckte in i armén i Vasa, i den finska kustartillerisektionen. Då hade jag redan varit rektor ett drygt år.

Det gavs inte särskilt många tillfällen att öva finska i mitt arbete som folkhögskolrektor. När jag deltog i rektorsmöten tillsammans med de finska kollegerna var jag följaktligen ganska tystlåten, tvärtemot mitt beteende på de svenska samlingarna, då jag nog hörde till de mera frågvisa och debattglada.

Jag irriterades över att vi svenska skolor ofta behandlades styvmoderligt. Viktiga cirkulärbrev sändes ut på finska, och först långt senare kom de i svensk översättning. Informationsinsamling skedde ofta på finska. Detta reagerade jag mot. Vi hade ju vår språklag, som skulle tillgodose likvärdig behandling av båda språkgrupperna.

Ett par gånger rann sinnet över och jag sände in klagomål till justitiekanslern. Jag räknade väl inte på allvar med att få svar, så jag blev tämligen överraskad när jag fick svar, som också tillställdes vederbörande myndighet med krav på förbättring. Saken uppmärksammades också i media.

En annan gång fick jag också medial uppmärksamhet, men i ett sammanhang som jag fann närmast pinsamt.

I mitten av 1980-talet var jag några år ordförande i Hem och skola-föreningen i Vasa. Vi arbetade rätt mycket med videovåldsfrågan vid den tiden, och sommaren 1985 ordnade Efö en kurs tillsammans med centralorganisationen. När lagen om förhandsgranskning av videofilmer togs upp i riksdagen följande år ville förbundet att jag skulle framför förbundets expertutlåtande i riksdagens andra lagutskott. Det skulle ske fredagen den 7 november 1986.

Det var en uppgift som jag motsåg med stor bävan. Hur skulle jag, i grund och botten en enkel bondpojke, klara av att bete mig i riksdagen?

Jag blev uppmanad av verksamhetsledaren Stina Oriander att hålla mitt anförande på svenska, vilket jag naturligtvis var glad för och också tyckte var helt naturligt. En annan organisation skulle ge utlåtande vid samma tillfälle. Innan jag gick in i utskottsrummet fick jag ett papper med anvisningar om procedurerna. Där stod bland annat, att alla inlägg görs sittande. Vi två satt i en pulpet vid sidan av det rektangulära bordet där utskottsmedlemmarna satt. Bland dem fanns Jutta Zilliacus, sfp, och Georg C Ehrnrooth, khp.

Där jag satt började jag våndas: skulle man verkligen sitta där och inte stiga fram? Jag fann mig i föreskrifterna och satt. Min nervositet gjorde att jag knappt visste vad som försiggick i rummet i övrigt. Men när turen efter mig kom till min kamrat steg han upp. Jag drabbades av skälvan: hade jag riktigt gjort bort mig? Men ingen förebrådde mig, och sedan kom följdfrågorna, där jag försökte svara på finska.

Klipp från Vasabladet 11.11.1986.
Klipp från Vasabladet 11.11.1986.

Den 11 november fanns en rubrik i Vasabladet: Svenskan i Eduskunta. Med stor förvåning läste jag om hur två av utskottsmedlemmarna hade marscherat ut i protest mot att jag talade svenska. Det var socialdemokraten Reijo Lindroos och landsbygdspartisten Martti Ratu som gick. Det hade jag inte ens tänkt på i min nervositet! Jag visste ju ingenting om hur man brukade bete sig. Att Georg C Ehrnrooth manade till generositet, som Camilla Berggren i Vasabladet nämnde, hade jag knappt hört, om det inte skedde efter att jag hade lämnat rummet. Hon var upprörd över hur jag hade behandlats. I riksdagen ska man naturligtvis ha rätt att yttra sig på svenska.

De som hade gått ut kom lite senare in tillbaka. Martti Ratu skrev en insändare som publicerades 25.11, där han anklagar Berggren för att ha serverat en helt och hållet falsk historia. Han hade inte alls blivit upprörd för att jag talat svenska. Han hade bara fått telefonbud och måste gå ut, men kom tillbaka ”just när herr Österbacka talade finska tillräckligt bra”.

Ratu avslutar sin insändare så här:

Många av sfp:s riksdagsmän vet att jag ofta talar svenska med dem. Men om Camilla Berggren vill återuppväcka språkkriget är jag färdig att kämpa. Till en början säger jag: ni svensktalande finnar borde sluta tala om, att ni är Finlands svenskar, finländare eller något sådant. Ni är finnar på samma sätt som vi finsktalande finnar. Med stridshälsningar, Martti Ratu.

Att det var en rätt så stor sak visar i alla fall det faktum, att samme Reijo Lindroos i december inlämnade en lagmotion med förslag att ändra 18 § arbetsordningen för riksdagen enligt följande:

För utskottsmedlem som har otillräckliga kunskaper i finska eller svenska tolkas sammanträdets förlopp likväl enskilt, om han så önskar.

I sak ingår denna bestämmelse i den nuvarande arbetsordningen för riksdagen, § 76: ”Utskotten beslutar om eventuell tolkning under utskottens sammanträden. Sammanträdenas förlopp tolkas dock enskilt för utskottsmedlemmar, om de så önskar.”

Att jag upplevde hela saken som obehaglig hade också andra förklaringar. Jag var överlupen med arbete från byggnadsverksamheten. Vi stod inför ett internatsbygge och det var svårt att få dygnets timmar att räcka till. Jag var dessutom involverad i debatterna kring beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor, som ägde rum strax innan, på svenska dagen 6.11. Men mera om detta senare.

Tradition under attack

När musiklinjen utvecklades fick vi elever som dels började ifrågasätta de i deras ögon primitiva strängbandssångerna, dels började ställa krav på mera modern repertoar. En gång på 1980-talet ställdes jag inför en rejäl utmaning. I lärarkåren hade vi diskuterat sångvalet och jag föreslog några av de gamla sångerna som Göran Stenlund hade arrangerat för strängband under 1970-talets början. Strängbandsläraren Adèle Swenn tog mig på orden, men den nya repertoaren mottogs inte positivt. Snart kallades jag in till klassen för att motivera varför man måste hålla på att sjunga så gammaldags sånger.

Det blev en grundlig diskussion om textval och musikstilar. Vi hade också diskuterat utvecklingstendenserna i direktionen i samband med att antalet elever på musiklinjen stadigt ökade, särskilt från kretsar som inte från tidigare kände skolans verksamhet och saknade en kristen bakgrund. Direktionen ömmade för att skolans gamla linje skulle bevaras, vilket också var min ståndpunkt när det gällde innehållet i budskapet, men jag måste samtidigt försvara lärarkårens insikt om att en musiklinje måste ha en viss bredd och ha beredskap att lära eleverna känna och pröva på olika musikstilar.

I diskussionen inför klassen hänvisade jag följaktligen till direktionens anvisningar. Detta fick jag äta upp många gånger. Man skulle inte krypa bakom direktionen, utan stå för det som man själv ansåg. Visst, helt riktigt, det var bara det att jag som bar ansvaret för skolans verksamhet inför direktionen också måste ta hänsyn till dennas anvisningar.

En sång som hade önskats av eleverna och som vi diskuterade intensivt var ”Du vet väl om att du är värdefull”. Jag framhöll att det inte stämmer med Bibeln att Gud accepterar oss som vi är. Han älskar oss som vi är, ja, men han accepterar oss bara för Kristi skull. Och för att kunna göra det måste han sända sin Son till ett lidande utan motstycke och gottgöra för våra synder. Så jag föreslog en omskrivning av texten – hur minns jag inte längre – och en av eleverna skrev till Ingmar Olsson och frågade om saken. Men han ville naturligtvis inte ha någon omskrivning, den skulle sjungas som han hade gjort den.

Resultatet av diskussionerna ledde till att vi fick tänka om när det gällde strängbandet. Vi integrerade den sortens musik i den övriga körens program, så att kören fick mera omväxlande repertoar.

Musiklinjen växte i början av 1980-talet till skolans största linje och hade tidvis över 20 elever. Det blev nödvändigt att ordna antagningsintervjuer så att vi fick en möjlighet att förbereda för studierna och också gallra bort dem som inte hade tillräcklig ambition. Suget till vår musiklinje var verkligt stort, och många medlemmar i olika popband sökte sig till oss för att bl.a. få grunderna i musikteori. Det var innan Lappfjärds folkhögskola startade sin pop- och jazzlinje och Fria kristliga folkhögskolan sin musiklinje. Efter det blev konkurrensen påtaglig.

Vår inriktning var kyrkomusikalisk, men tack vare en högklassig teoriundervisning och en stark satsning på instrumentundervisning var det vid den här tiden våra elever som fyllde de flesta platserna vid Sibeliusakademins svenska kyrkomusikutbildning. När det nya konservatoriet i Jakobstad inledde sin verksamhet i medlet av 1980-talet var likaså de allra flesta av de antagna sådana som hade förberetts på vår musiklinje.

Pedagogikkören sjunger vid 50-årsjubileets festgudstjänst i Brändö kyrka 31.10.1976.
Pedagogikkören sjunger vid 50-årsjubileets festgudstjänst i Brändö kyrka 31.10.1976.

Ibland kunde inträdesförhören avslöja roande inslag om ivern att få en studieplats. Vi höll stenhårt på att alla elever skulle medverka på våra turnéer. Då uppträdde vi i kyrkor, församlingshem och bönehus. Resorna hade en stor betydelse ur rekryteringssynpunkt, och för musiklinjens elever gav de tillfälle att uppträda inför publik. För dem som var medlemmar av popband innebar resorna ett problem: de krockade då och då med de egna spelningarna. Vi gjorde därför klart för dem som sökte till musiklinjen att de måste förbinda sig att delta i resorna, och att egna spelningar inte fick hindra dem att delta.

På grund av upprepade friktioner med ett visst popband var vi vaksamma vid inträdesintervjuerna. En ung man tillfrågades om han har sysslat med musik tidigare.

– Jo, lite, var svaret.
– Spelar du något instrument?
– Gitarr.
– Spelar du i någon grupp?
– Nåjo.
– I vilket band då?
– Det heter ”X”, var det lågmälda svaret.

Den sökande var kamrat till en elev som var medlem just i popbandet X och som vi hade fört många samtal med kring denna intressekonflikt. Nu var han rädd att avslöjandet skulle äventyra hans studiechanser.

Till saken hör att denna elev sedan fortsatte i två år och var en mycket duktig och lojal elev, även om hans bana inte blev yrkesmusikerns.

Lärdomarna från de första offentliga framträdandena blev ofta helt avgörande för att komma över rampfebern och få vana att uppträda. En av de duktigaste pianoeleverna, som senare blev en framgångsrik teatermusiker, skulle uppträda med ett pianostycke på vår elevförbundsfest, då ca 400 personer fyllde festsalen. Han satte sig vid flygeln, satte igång – i ett för högt tempo – och trasslade in sig i tangenterna och fick bryta. Han började igen – samma sak. Efter ytterligare ett tredje misslyckande steg han resolut upp i talarstolen, spände ögonen i publiken och sade med eftertryck: ”Om ni hör några konstiga ljud så kommer de från min mage!” Sedan satte han sig, till publikens roade applåder.

Vi som arbetade med ungdomarna såg hur olika man kan se på stil och uttryckssätt. Många elever var helt främmande för den andliga sångskatten, som var så dyrbar för andra. Att de medförde sin egen kultur till skolan var oundvikligt, trots att vi försökte rensa bort det som vi ansåg destruktivt.

Med några av skolans trogna vänner artade sig musikfrågan till en tråkig konflikt, som ledde till ett omfattande brevskrivande och som tyvärr också syntes i tidningsspalterna. Särskilt utspann sig en debatt när vi skaffade en syntetisator, populärt kallad synth, för musikundervisningen. För några blev det för mycket. Jag upplevde debatten mycket olustig och tung. Debatten återspeglade något av det kända fenomenet, att man under olika tider har ifrågasatt nya instrument i den kristna verksamheten: fiolen, dragspelet, gitarren osv.

Jag var en avgjord motståndare mot hårdrock, och i allmänhet reagerade jag starkt mot för höga musikvolymer med elektroniskt förstärkt musik. Ett argument var så pass elementärt som hälsofaran. Frågan om hur olika musikstilar kan gå in i kristen verksamhet behandlade vi några gånger under öppna specialseminarier, och de flesta år – efter att musiklinjen infördes – hade vi temadagar om musikens påverkan.

Från ett av dessa seminarier har jag ett starkt minne. Rätt många ungdomar var samlade – de flesta var medlemmar i Evangeliska Ungas ungdomskör. Seminariets ledare var Henrik Perret och Göran Stenlund. Göran presenterade en LP-skiva som var utgiven av djävulsdyrkare i USA, men före det gjorde han ett test.

Omröstning om hur sånger kan förmedla det kristna budskapet vid seminariet 9.2.1980.
Omröstning om hur sånger kan förmedla det kristna budskapet vid seminariet 9.2.1980.

Deltagarna fick rösta om hur användbara olika låtar kunde vara i kristen verksamhet. Skalan var 1–5. Ett antal andliga sånger och låtar med kristna förtecken fanns med, men så fanns också en låt insmugen från denna djävulsdyrkarskiva. Det blev något av en chock för dem som hade gett höga poäng åt den låten, när Göran efteråt läste upp den djävulska texten – som man inte hade uppfattat. De vrål som ingick i musiken gjorde att några gav minsta möjliga poäng.

En flicka berättade en gång att hon hade kommit till tro på en kristen rock-konsert. Vad säger man då? Det var många gånger oerhört djupgående samtal som inte alltid gav klara svar.

* * *

Det ökade antalet invandrare på 1990-talet medförde stora förändringar. En del av dem var muslimer. De flesta var visserligen sekulariserade muslimer, men vi hade också sådana som inte ville delta i andaktsutövning.

Här uppstod frågan, om vi skulle ställa som krav att de som kom till skolan skulle inordna sig också i vår religiösa verksamhet, något som självfallet var centralt för vår skola. Jag var av den åsikten, att vi inte kunde släppa det kravet. De som kom till skolan måste känna till vilken slags skola de kom till och rätta sig efter det.

En klar utveckling – tyvärr i riktning avveckling – skedde efter hand i fråga om kristendomsundervisningen. Från de sju timmar vi hade i början av min rektorstid minskade timantalet successivt till fyra (kristen tro 2 h, bibelkunskap 2 h, gäller första årskursen), vartill kom mera projektbetonade inslag då och då. Dessutom fanns bibellinjens timmar. Den gemensamma körsången hade minskat till en timme, med komplettering av den lilla kören (pedagogikkören hade blivit ”chorus minor”), som var obligatorisk för musiklinjen och valfri för andra (2 h). Invandrarlinjen hade sin egen undervisning i Samhälle, kultur och religion.

Utvecklingen hängde nära samman med att elevernas bakgrund kraftigt hade förändrats. När jag började var de flesta väl förtrogna med den evangeliska rörelsen, men efter ett kvarts sekel var det bara ett fåtal som kom från evangeliska hem.

Skolan har varit beroende av en stark understödskår för att täcka in behovet av medel för byggnadsverksamhet. Då statsbidraget började minska behövdes också gåvomedel för att kompensera bortfallet i den mån ökad försäljning av tjänster och utrymmen inte täckte det. Här har förändringen i elevkåren en klart negativ verkan. Man kan inte vänta sig att så många invandrare eller frielever från Estland ska kunna erbjuda frivilliga insatser efter skoltiden.

Evangeliska folkhögskolans styrka

Det betyder föga här i världen
om man mycket eller litet har,
blott man har sin Jesus med på färden
och har Gud i himlen till sin far.

Den stora kören sjunger fram sitt fantastiska budskap. I kören står pojkar som ett halvt år tidigare vägrat öppna munnen för att sjunga. Nu är det sista gången – sen är det dags att ta farväl under kramar och tårar.

Ett par elever går fram till talarstolen med blommor som de ska överräcka till lärarna och personalen med några tacksamma ord, enkla ord men med stark inlevelse. Tänk, hur ungdomar kan förändras under åtta månader! Tänk vilken uppgift att få vara med och forma dessa härliga människor!

Efter en stund rinner tårarna på stora karlars kinder när de kramar om sina lärare. Föräldrarna som väntar på att få hem ungdomarna får tänja sitt tålamod – avskedet efter avslutningsfesten drar betydligt längre ut än de hade tänkt sig.

Vad betyder ett sådant år?

Gottfrid Sirén, den store Grundtvigkännaren bland mina kolleger och en riktig chefsideolog för den finlandssvenska folkhögskolan (och som blev min mycket gode vän på senare år) nötte in en sentens som har blivit något av folkhögskolornas varumärke: ”I folkhögskolan blir man inte något. Man blir någon.”

I dag är det inte längre riktigt sant att man inte blir något – en stor del av dagens folkhögskolstuderande avlägger yrkesexamen. Men det gick vi aldrig in för i Efö. Vi ville satsa på människan – hela människan, och att hela människan. Och vi ville göra det i frihet att utforma vår läroplan och vår profil så som vi hade funnit det bäst.

Skolans liv förgylldes av extra inslag i vardagen. I oktober 1975 hade vi några dagars besök av en kör från Tanzania, Monduli. Fride Häggblom väckte förtjusning med sina tonbildningsövningar.

Under mina första år betydde det bland annat att kristendomsundervisningen var mycket omfattande. Sju timmar per vecka hade vi gemensam undervisning i bibelkunskap (2 h), troslära (2 h), kyrkohistoria (2 h) och kyrklig litteratur (1 h). Dessutom skulle alla elever delta i körsång och strängband tre timmar per vecka.

Varje lektion inleddes med sång från sångboken Sionsharpan – i varje fall de gemensamma ämnena och klassämnen som leddes av skolans egna lärare. När läraren kom in steg eleverna upp, sedan föreslog läraren sången eller lät eleverna föreslå den. De lärare som kunde hantera ett instrument satte sig vid orgelharmoniet, men vi andra som var för svaga i den konsten försökte så gott det gick att ta ton och sjunga utan ackompanjemang. När musiklinjen rekryterade allt fler spelkunniga elever fick dessa öva sig att ackompanjera sången.

Hur var det möjligt att alla elever deltog i körsången?

Självklart var detta en bidragande orsak till att vår skola inte blev översvämmad av sökande. Det fanns nog en viss rädsla för alltför stor andlighet.

Vanligen fanns några som ställde sig mycket tveksamma till körsången. De kunde inte sjunga, var den vanliga ursäkten. Alla kan sjunga, menade vi. Eftersom kören var en av de centrala programpunkterna under våra resor ute i bygderna skulle de som inte deltog i kören ha känt sig utanför gemenskapen när kören ställde upp och när eleverna skulle presenteras efter den första omgången sånger. Men det viktigaste av allt var att körsången betydde en kraftig förkunnelse. Vi höll det som en självklarhet att sångerna skulle förmedla ett centralt kristet budskap. Sångerna nöttes in under otaliga repetitioner och uppträdanden och blev en del av Efö-identiteten.

Vanligen kunde vi motivera att alla deltog i kören, även om några vägrade sjunga med. Trots det satt de med vid övningarna. Men när avslutningsdagen kom, hände det sällan att någon blev kvar på sin stol när kören skulle framföra sina sista sånger. Sångerna var inövade genom lyssnandet. De som trodde att de inte kunde sjunga ägde inte sällan en vacker sångröst, som nu hade blivit befriad.

För de flesta var det ovant att sjunga i stämmor. Det krävs god pedagogik och mycket tålamod att motivera tråkiga stämövningar. En mästare på att inspirera var Fride Häggblom. Han hade några standardhistorier som lättade upp, och fastän man hörde dem om och om igen klingade skrattsalvorna lika spontant varje gång: ”E byri ga betä fy Josef.”

Till en början sjöng kören dels tre- och fyrstämmiga sånger med eller utan ackompanjemang av piano och andra instrument, dels strängbandssånger. Denna typ av sånger hörde till den evangeliska rörelsens traditioner sedan 1930-talet, då predikant Ernfrid Åkerholm reste runt och grundade lokala strängband i Evangeliföreningens avdelningar. Man sjöng enkla andliga folksånger till ackompanjemang av ett betydande antal gitarrer och i varierande mån också violin, flöjt och dragspel.

Under 1970-talet var Göran Stenlund anställd som musikledare i Evangeliföreningen och fortsatte detta arbete, särskilt bland juniorerna. Han kompletterade också repertoaren med sina arrangemang, som kom att bli bärande för Evangeliska Ungas ungdomskör. Den var intimt sammankopplad med folkhögskolan ända från dess tillkomst 1971, inte minst genom de sång- och musikkurser som ordnades genast efter skolornas våravslutning under många år.

Inför en fullsatt festsal fick eleverna sina elevförbundsmärken. Bilden är från 1977.

Det största evenemanget på skolan var den årliga elevförbundshögtiden. Under 1970-talet var det svårt att hitta sittplatser för alla. Alla tänkbara stolar söktes upp, och de packades in i festsalen alltför tätt. Vi brukade räkna med inemot 400 personer i festsalen, och då fick rätt många sitta utanför eller följa med via högtalare i klassrummen nedanför.

Det var en stor upplevelse för eleverna att se den glädje som strålade från alla forna elever som samlades till sina klassträffar. Höjdpunkten var ändå den stora elevförbundskören, som kunde samla närmare 200 sångare till de två lystringssångerna: Det betyder föga och Och jag såg en ny himmel. Sångerna hade funnits på repertoaren varje år sedan Ingmar Skata ledde kören på 1950-talet. Vilken känsla att sjunga med i den kören!

Blott man har sin Jesus med på färden …” – där finns styrkan.

När 1980-talet gick in med allt flera elever som kom för musikens skull och inte var förankrade i skolans bakgrundsrörelse skedde en avmattning. Färre familjer följde med till festerna och eleverna återvände inte lika mangrant till de kommande årens elevförbundsfester. Den nedåtgående trenden förstärktes under 1990-talet. Denna brytningstid återkommer jag till i ett senare inlägg.

Några foton

Den här gången tittar vi på några fotografier från början av 1970-talet. (Uppdaterat)

Först i ordningen är ”skolfamiljen”, så som vi brukade ställa upp framför skolas märke i festsalen. Bilden är tagen tidig höst 1971. Den hösten ryckte jag in i det militära, ett kvarter från skolan, där Vaasan Rannikkopatteristo höll till på den tiden.

skolfamiljen_h71Skolans husmor Ebba Krook skulle alltid sitta i mitten tillsammans med rektorn. Sedan satt lärarna på ömse sidor. Från vänster slöjdlärare och gårdskarl Erik Kullman, handarbets- och sånglärare Adéle Swenn och lärarparet Åke och Ann-Lis Lillas. Till höger sitter Alfhild Sandås och sedan tre timlärare: Fride Häggblom, som det året började som ansvarig för den nystartade musiklinjen, vårdämnenas lärare Benita Hagberg och handarbetsläraren Gunnevi Weckström. Skolans övriga personal står vid sidan. Längst till höger kanslist-vaktmästare Ruben Fransholm.

Sedan tar vi en smått pinsam bild … Det var tradition att skolan skulle ha ett Luciatåg och gå runt i internaten långt innan det dagades den 13 december. Husmor, assisterad av köksan Ulla-Maj Storsjö, var primus motor. Hon lyckades övertala Åke och mig att ställa upp som stjärngossar. Lucia var Marianne Rönnqvist.

lucia70

När vi företog våra utfärdsresor runt om i bygderna skulle flickorna klä sig i folkdräkter.  Sångläraren Adéle brukade efter ett körsångsinslag presentera flickornas hemorter med respektive folkdräkt i den ordning de gick ner. Pojkarna hade inga folkdräkter, så  de fick komma ner tillsammans.

storakoren_folkdrakter

Bilden är från 1971–72. Adéle Swenn dirigerar. Från samma år är också nästa bild, som är tagen under skolans märke i festsalen. Fotografierna togs av Åke Lillas.

folkdrakter_under_market

Sedan tittar vi på en bild från lärarnas kaffebord i ”hemköket”.  Från vänster husmor Ebba, Åke, Adéle, Erik och Ann-Lis, samt undertecknad stående till höger.

lararna

Slutligen vill jag uppmärksamma tre trotjänare, som uppvaktades med Finlands Folkhögskolförenings förtjänsttecken vid avslutningsfesten den 16 maj 1975.

tre_trotjanare

Erik Kullman och Ebba Krook avgick med pension efter 24 respektive 33 års trogen tjänst och lämnade djupa hål i skolans liv. Erik fortsatte som timlärare i slöjd några år. Till höger skolans tidigare rektor Johannes Kronlund, som lämnat skolan 1968, men som uppvaktades med förtjänsttecken för 28 års tjänst, av vilka 16 år som rektor.

Skoldemokrati och elevaktiviteter

Från början av år 1970 hade en ny folkhögskollag trätt i kraft. Den föreskrev att varje folkhögskola skulle ha ett folkhögskolråd och ett elevråd. Folkhögskolrådet skulle vara ett gemensamt organ för olika persongrupper, medan elevrådet skulle ha hand om elevernas intressebevakning på ett demokratiskt sätt.

Under år 1973–74 fick vi besök av ett par ungdomar från Sverige, som sade sig representera någon organisation för elevdemokrati. De ville ha en överläggning med elevrådet, vilket de också fick. Efteråt bad de mig komma med. De lade fram en lista med åtgärder som vi borde vidta för att få till stånd en verklig elevdemokrati i skolan, och man meddelade mig att det skulle bli protestaktioner eller strejk om vi inte gick med på kraven.

Jag lyssnade till listan, och insåg att vårt elevråd, som vi hade haft ett utmärkt samarbete med, hade blivit utsatt för en manipulation. De hade tillfrågats om olika förhållanden i skolan och erkänt att det ena som det andra inte var ordnat så som gästerna framställde som ideal.

Efter att gästerna hade avlägsnat sig fortsatte jag att samtala med elevrådet och gav en bakgrund till hur jämlikhetssträvandena i samhället tagit sig uttryck på olika håll, och vad de grundade sig på. Rätt snart blev de övertygade om att de hade manipulerats och insåg motiveringen för vårt system där rektor och lärare behövde ha en viss auktoritet med rätt att övervaka ordningen, samtidigt som vi försökte fostra eleverna till ett demokratiskt tänkesätt och diskuterade våra gemensamma frågor med dem. Ansvar och frihet måste regleras tillsammans.

* * *

Uttryck för gemenskap hösten 1994.
Uttryck för gemenskap hösten 1994.

Vi ville framför allt skapa en god anda genom öppenhet och förtroende. Från Norge fick vi en idé om att hålla speciella ”socialpedagogiska timmar” för att stimulera gemenskap och trivsel. Varannan torsdag införde vi så kallade S-timmar, där en elevgrupp i tur och ordning fick presentera något program, en lek eller musik. Hela ”skolfamiljen” deltog, också personalen var inbjuden. Servering hörde till.

Ibland kunde dessa S-timmar bjuda på sällsynt skådad underhållning. En av dessa kvällar blev oförglömlig. Vi hade veckoslutet innan genomfört en av våra resor, denna gång till norra Österbotten med möte i Terjärvs församlingshem på lördagskvällen. För några av musiklinjens elever var det många nya intryck som mötte. De fick ett överväldigande mottagande, först med mat och dryck, sedan med värdarnas engagemang för skolan, kollekt och lotteri, och slutligen inkvartering i privata hem.

Inspirerade av de oförlikneliga idékläckarna Anders och Markus ”Macka” bjöd pojkgruppen som hade ansvaret för denna S-timme på underhållning. De framförde två egna specialskrivna låtar: ”Tärjär blues” och ”Wåschnaja”. Den förra var en förundrad återblick på resan med anspelning på upplevelserna och sånger som sjöngs (”med Jesus med i båten vad fruktar vi väl då – och frukter fanns att vinna …”) och den senare var en hejdlöst rolig nonsensvisa med illusion av bland annat ryska och danska.

Efter hand uppstod en viss trötthet, särskilt bland lärarna, för elevernas fantasi kunde också ta sig sådana uttryck som vi inte riktigt orkade ha roligt åt. Gränserna för vad som kunde anses lämpligt ifrågasattes då och då. Även om de flesta av eleverna var nya varje år och därmed skulle ha förunnats att uppleva samma skoj som tidigare år så upphörde S-timmarna efter några år.

Lördagssamkvämen blev också allt mer sällsynta med tiden. Till en början samlades vi till samkväm varje lördag, när vi inte hade månadslov. De första åren hade vi skoldag också på lördagar, och de allra flesta eleverna stannade kvar på skolan över veckoslutet. De reste hem de gånger vi hade lov på fredag och lördag.

Det var ingen lätt uppgift för lärarna att ordna med program till dessa samkväm. Åke Lillas var en ivrig fotograf och satte samman stillfilmer, diabilder, musik och tal, som ibland blev andaktsprogram för samkvämet. I övrigt brukade en elevgrupp engageras för att komponera något slags program tillsammans med den ansvariga läraren. Till programmet hörde alltid en predikan eller andakt.

* * *

Ett par år efter att jag kom till skolan började femdagarsveckan diskuteras och från hösten 1974 infördes denna nymodighet med en viss bävan. Skulle den slå sönder den speciella folkhögskolandan? Vi försökte motverka de negativa följderna genom att lägga upp läsordningen i tiodagars block, så att vi arbetade sex dagar den första veckan och följande vecka endast fyra. Sedan blev det hemresehelg, medan den inneliggande helgen var programhelg.

Detta frångick vi dock ganska snart och gick över till skolarbete varje måndag–fredag. En tid fortsatte vi med programhelger varannan vecka, och hade då S-timmar de torsdagar som föregick hemresehelgerna, men längre fram glesade vi ut dem.

Särskilt resehelgerna kunde bli tröttsamma. Programmet kunde vissa helger se ut så här: start på lördagen efter lunch, studiebesök, program i ett bönehus eller församlingshem på kvällen, inkvartering i privata hem, gudstjänst på söndag förmiddag och slutligen eftermiddagsmöte i en annan församling. Alltsammans med omväxlande sång och musik och predikan.

Men dessa besök hade en avgörande betydelse för skolan. Dels för att vi då fick kollekter och stort gensvar i form av kontinuerligt stöd för skolan, och dels för att vi då utförde den viktigaste rekryteringsverksamheten för att väcka intresse bland potentiella nya elever.

Jag minns själv från min barndom när ”skolfamiljen” kom på besök till min hemby, när någon av mina syskon var elever. Då kören sjöng de två lystringssångerna väcktes en längtan att själv få sjunga med. Det blev inte så att jag blev elev i skolan, men som rektor fick jag sjunga sångerna många, många gånger.

Socialpedagogik

I den debatt som jag presenterade i ett tidigare inlägg bemötte jag Gustav Skuthälla, som ansåg att ”den tid då ungdomen kom för att uppleva en folkhögskolvinter är förbi”. Jag inbjöd honom att komma till oss för att se, hur ungdomarna trivs, hur de under samkvämen på lördagskvällen frimodigt framförde sitt program och sjunger sina sånger.

”Ett bevis för att de trivs är att det ibland händer att någon reser hem på lördagseftermiddagen men återvänder till samkvämet, trots rättighet att stanna hemma över söndagen. Om du fortfarande tror, att våra ungdomar inte upplever sin skolvinter, kom då och fråga dem själva!”

Den årliga skolresan utgjorde en starkt sammansvetsande faktor. Min första resa, i maj 1971, skedde till dåvarande Leningrad. Här en bild framför kryssaren Aurora.
Den årliga skolresan utgjorde en starkt sammansvetsande faktor. Min första resa, i maj 1971, skedde till dåvarande Leningrad. Här en bild framför kryssaren Aurora.

Det allra starkaste vittnesbördet om årets upplevelser fick man när avslutningen stundade. Det var många tårar som fälldes då.

Under mitt kvartssekel som rektor genomgick samhället stora omvälvningar, vilka också satte sina spår i det lilla skolsamhället. När jag började (se inlägget om min första skolstart) var grundprincipen klart spikad: det skulle finnas klara ordningsregler, som lärarna hade ansvar att övervaka. För överträdelser fanns bestämmelser både i lagtexter och i skolans reglemente. De flesta elever kom från evangeliska hem, där föräldrarna väntade sig att deras ungdomar skulle mötas av trygghet och omhändertagande. Under 1990-talet hade elevstrukturen förändrats i grunden, och synen på livet i ett internat var långt från 1970-talets.

Hur skulle man fostra sextonåringar, som många gånger aldrig varit utanför föräldrarnas uppsikt, i en stad med så många frestelser? Vi använde käpp-och-morotmetoden, som också många föräldrar brukade framhålla under våra årliga föräldrasamlingar. Vi ville försöka fostra ungdomarna att själva inse vikten av goda seder och ett tryggt och ordnat boende i internatet, men det behövdes också en käpp för att bestraffa överträdelser.

Ett givet problemområde var sällskapandet. Vi gav frihet att besöka flick- respektive pojkinternatet under vissa tider på kvällarna. Nästan varje år uppstod intensiva diskussioner kring dessa tider. Under en lång tid gällde klockan 21 som slutpunkt för besöken, men senare förlängdes tiden till 21.30.

Min företrädare Johannes Kronlund hade lång erfarenhet av folkhögskolungdomarnas förehavanden och en väl grundad syn på teori och praktik. Han planerade in rektors och biträdande rektors nya bostäder i flickinternatets andra våning, precis där eleverna passerade på väg från skolbyggnaden. Han installerade dessutom ett alarm som kunde kopplas till när dörren öppnades, och en låsmekanism för ytterdörren, så att han kunde spärra dörren också från insidan.

Det var inte många gånger som jag använde dessa faciliteter. Lagligheten torde också vara ifrågasatt. Men desto oftare irriterades vi av bostädernas placering mitt i internatet. Visst var det bra ur övervakningssynpunkt, men inte sett från familjens perspektiv. Värst var det för husmor Ebba Krook, som hade sin sovalkov direkt under flickornas toalett- och duschrum. Hon brukade sätta på sin TV när hon kom hem så att hon inte skulle höra allt oljud.

Otaliga gånger väcktes jag av min hustru, som inte sov så djupt som jag, då hon hörde att pojkar var på flickinternatet sent på kvällen. Visst hade vi hjälp av lyhördheten i huset – även om man knappast tyckte det var någon positiv sak just då! Då var det bara att dra på sig morgonrocken och stega iväg uppför trapporna, ta på sin myndigaste röst och kommendera ut de snopna pojkarna. De som hade trott att de hade varit så tysta att de inte skulle höras!

Ibland fick de för sig att de skulle undvika upptäckt genom att ta sig uppför brandstegen som gick precis utanför vårt sovrumsfönster! Vi fann för gott att försegla luckorna. Men hur många gånger de smarta eleverna lurat oss är omöjligt att veta. Ett och annat har sipprat fram och avslöjats ur minnenas gömslen under senare år …

Lärarjouren var upplagd så att dejourerande lärare efter aftonandakten, som hölls kl. 21.45, gick runt till alla elevrum och låste ytterdörrarna. För de manliga lärarna kunde det ofta vara lätt generande att kontrollera att inga pojkar gömde sig i flickrummen. Det berättas om skolans första rektor Johannes Sjöblad, att han överlistades av smarta flickor som ställde sig att klä av sig när han kom på rond. Han vände snabbt om med en generad ursäkt, och så var kusten klar!

För det mesta gav ronderna utmärkta möjligheter till samtal, både enskilda samtal och med elevgrupper, och kunde därför dra långt ut på tiden. De var också tillfällen när det var frestande att ge avkall på lärarrollens auktoritet för att i stället förbrödra sig med eleverna. Sådant kunde bli en belastning när det verkligen gällde att utöva auktoritet, och eleverna förstod sig på att utnyttja dylika svagheter. Som helhet var systemet ett ovärderligt redskap i den socialpedagogiska processen.

Under läsåret 1970-71 hände det första gången i skolans historia att elektroniska instrument användes. Här vår pojkgrupp som framträdde både under egna samkväm och på utfärdsresor.
Under läsåret 1970-71 hände det första gången i skolans historia att elektroniska instrument användes. Här vår pojkgrupp som framträdde både under egna samkväm och på utfärdsresor.

Under veckosluten hade lärarna i tur och ordning hand om fritidsaktiviteterna, främst samkväm och kyrkobesök. Då stängdes ytterdörrarna något senare, kl. 23 på lördagar och 22.30 på söndagar.

Utvecklingen ledde till att ronderna så småningom ersattes med rapportering vid stängningsdags. En elev hade i tur och ordning ansvaret att fungera som internatsdejour. De skulle räkna in internatsbefolkningen och framföra en rapport till läraren att allt var i ordning. Då skulle inte heller några utomstående eller elever av det andra könet befinna sig på internatet. Det här kunde självfallet leda till en lojalitetskonflikt, och vi diskuterade flitigt vad det särskilda ansvar som eleverna iklädde sig betydde i praktiken. Ibland kunde man ana en viss osäkerhet, och då kunde man förstås göra överraskningsbesök på internatet.

Även om den stränga övervakningen mången gång upplevdes negativt av eleverna kunde också motsatsen förekomma. När jag en gång en god stund efter stängningsdags mötte en flicka vid dörren med förebråelse för förseningen, brast hon i gråt. Det var första gången som någon brydde sig om var hon hade varit!

Ibland hade vi problem med alkoholen. Vi hade ett totalförbud mot all förtäring och uppbevaring av alkohol, och eleverna fick klara besked att vi inte hade någon tolerans emot överträdelser. Ett problem för mig var att jag, som nykterist, inte hade någon egen erfarenhet av hur alkoholpåverkade egentligen skulle kännas igen. Jag kunde visserligen uppfatta om någon var starkt berusad, men då och då kunde elever vara lätt påverkade utan att jag uppfattade det. En erfaren person skulle genast ha reagerat på saken.

Eftersom läget var ungefär lika i hela lärarkåren kunde det komma rykten från föräldrahåll att vi såg mellan fingrarna med alkoholförtäring. Detta bestred vi starkt. Påträffade vi öl- eller spritflaskor på internatet blev det räfst och rättarting.

En gång tog sig ett par pojkar för att festa om med öl ett par dagar före skolavslutningen. Vi hade tidigare varnat samma pojkar en gång. Trots att det var mycket otrevligt att ge bestraffning så nära inpå skolavslutningen var vi tvungna att utfärda det straff som var kungjort för upprepade brott: avstängning från skolan för viss tid. Det kunde nu bara bli fråga om avstängning för de återstående få dagarna, men de var välkomna till avslutningsfesten. Det här beslutet kom att många gånger anklaga mig: ska man vara så konsekvent? Men pojkarna själva intygade, att de inte hade ”bad feelings”, det var deras eget fel.

En annan gång, strax före avslutningen, ertappades en av de ”snälla” flickorna hos sin kära pojkvän i pojkinternatet en morgon. Också då var det svårt att fatta beslut om straff, men för vår trovärdighets skull var det nödvändigt.

Ett år var det särskilt besvärligt. Vi hade flera som gjorde sig skyldiga till överträdelser av alkoholregeln. En elev var vi tvungna att relegera, och en annan slutade självmant. Vår musiklärare Fride Häggblom brukade beklaga sig, att skolan inte hade haft en så besvärlig elevgrupp på femtio år.

När avslutningen närmade sig diktade ett par flickor ihop en visa, som de tillsammans sjöng. Den hade som refräng: ”Vi har varit värst på femtio år, men vi har trivts ändå, och vi hoppas att ni också trivts med oss.”

Så var det – ibland kunde de årskurser som varit mest jobbiga också bli de mest minnesrika och fruktbara. Då kunde avslutningsfesterna bli de allra mest känslosamma, och man minns dessa obändiga personligheter som sedan många gånger utvecklats till dugliga och namnkunniga samhällsmedborgare.

Kvotsystemet 1974

I mitt förra inlägg berättade jag om det nytänkande som sattes igång i folkhögskolorna från 1970. Ordet konsolidering var på allas läppar, men det kunde betyda olika saker. För myndigheter och pessimister gällde det sammanslagning. För de flesta av oss rektorer och för optimisterna handlade det om att utveckla specialområden och börja samarbeta.

Under den febrila jakten efter specialiseringsområden grundade folkhögskolorna allt fler linjer. På den tiden måste man anhålla om tillstånd för att få grunda en ny linje. Studielinjen hade införts redan på 1960-talet för att förbereda folkskolgångna elever för att avlägga mellanskola. Nu expanderade den till att förbereda grundskolgångna för fortsatta yrkesstudier. En vårdlinje blev närapå ett måste för varje folkhögskola. Vi valde att lägga in den som en vårdinriktning inom studielinjen. Vår egentliga specialitet blev musiklinjen, som vi ska återkomma till.

Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer.
Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer. Antalet datorer i Vasa var då lätt räknade.

För att locka elever infördes också allt mer udda ämnen. Vi vågade oss på att införa en datainriktning inom studielinjen redan hösten 1973. Vi samarbetade med Tietobotnia, som erbjöd programmeringstjänster åt företag. Deras ADB-planerare undervisade i programmeringsspråket COBOL och sedan gick pojkarna till Tietobotnia för att köra sina program.

Försöket var djärvt, och det visade sig att tidpunkten ännu inte var mogen för någon så udda verksamhet. Försöket varade bara ett år.

Jakten efter elever via specialiseringslinjer ledde till att antalet undervisningstimmar inom folkhögskolorna växte enormt. Lärartjänsterna krävde tillstånd av skolmyndigheterna, men timlärare kunde man anställa fritt. Därmed ökade statens kostnader, eftersom lagen påbjöd att 90 % av lärarlönerna skulle betalas med statsmedel.

Motåtgärderna blev radikala och förskräckte skoldirektionerna. År 1974 utfärdade skolstyrelsen ett direktiv, som kom att bli beryktat via dess diarienummer: 2102. Man begränsade antalet undervisningstimmar i förhållande till antalet elever. Detta kvotsystem ledde till oerhörda bekymmer särskilt för de små skolorna, men kravet på nedskärning i verksamheten var ofrånkomligt.

Arkitekten för kvotsystemet var undervisningsrådet Kosti Huuhka vid skolstyrelsens fria bildningsavdelning. Den allmänna inställningen till myndigheterna var på finskt håll mycket ödmjuk, men vi finlandssvenska rektorer var djärvare att gå till attack. Jag minns ett rektorsmöte i Helsingfors där Huuhka försökte leda i bevis att en större skola inte är sämre än en liten. Det var nästan så vi kokade. Han drog gränsen för en effektiv skola vid 60 elever.

De flesta finlandssvenska folkhögskolorna hade färre elever än så. Detta uppfattade vi som en otillbörlig styrning. Vi kunde ännu godkänna att utgifterna måste begränsas, men skulle Huuhkas linje ha drivits igenom hade situationen för de små skolorna blivit ohållbar. Det är svårt att undvika att dra paralleller till dagens läge.

Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.
Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.

De flesta finskspråkiga folkhögskolor hade betydligt fler elever än 60. För de största skolorna betydde kvotsystemet i själva verket inga förändringar, eftersom man hade stora elevgrupper och höll sig inom ramarna. I diskussionen på rektorsmötet försökte vi ”små” framhålla, att varje skola behöver en bottenplatta att stå på: vissa utrymmen, kök, bibliotek osv., och även om man får några elever till klarar man sig med ungefär samma resurser. Vi resonerade så att man först borde ge en bottenplatta åt alla skolor som har verksamhetstillstånd, och först sedan kan man försvara en linjär ökning av statsbidraget enligt antalet elever.

Vi påvisade också de små skolornas fördelar ur en social aspekt: en liten ”skolfamilj” kunde hålla samman på ett helt annat sätt än en större. Gemenskapen var ett centralt begrepp, och den kunde inte mätas med ekonomiska måttstockar. Upplevelsen av ett folkhögskolår – inte bara det man hade lärt sig – hade bevisligen varit av livsavgörande betydelse för många ungdomar.

På musiklinjen hade vi gått in för individuell undervisning i instrument, något som var helt nödvändigt för att ge standard åt utbildningen. Dessutom hade vi ett antal smågrupper i vissa ämnen, som tonträffning och musikteori. Liknande förhållanden fanns också i andra skolor på vissa linjer.

Nu blev det bråda tider för samarbetsorganet och i folkhögskolföreningarna. Vi argumenterade för våra finlandssvenska särförhållanden vid rektorsmöten och uppvaktade skolmyndigheterna. Stämningen var ödesmättad.

Kvotsystemet kom alltså att få en språklig dimension. När motståndet mot systemet var på tal handlade det oftast om ”de små svenska folkhögskolorna”. När svenska avdelningen på skolstyrelsen blev föremål för uppvaktningar kunde det vara nog så tuffa tag – en och annan inspektör tycktes bäva så smått inför våra träffar.

Slutresultatet var att man kunde få ansöka om dispens från den fastställda kvoten, som för små skolor var 2,4 timmar per studerandevecka. Skolstyrelsen gick in för att tilldela en högre kvot åt musiklinjer. På detta sätt kunde vi någorlunda bevara vårt statsbidrag och musiklinjen kunde fortsätta med sina små grupper, medan den övriga undervisningen måste rättas in i de nya fårorna.

In i hetluften

”Gå samman eller dö, alla sju!”

Så kunde det heta i debatten om folkhögskolornas framtid vid den tiden när jag tillträdde som tf rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten. Jag hann inte vara många veckor på min nya post innan jag kastades in i debattens hetluft.

Klipp ur JT 10.9.1970.
Klipp ur JT 10.9.1970.

Eftersom jag var landets yngsta rektor när jag tillträdde – 22 år gammal – blev jag föremål för ett visst intresse från media. Jakobstads Tidning publicerade en intervju (JT 10.9), där jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att de kristliga skolorna skulle gå samman. Mitt svar var nekande. Jag menade att de kristna rörelserna hade en så stark identitet, att det skulle vara att göra våld på dem att tvinga dem samman.

Kyrkans Ungdoms tidning Människovännen tog upp frågan och redaktör Kurt Cederberg hade ett ledarstick om diskussionen (MV 17.9).

Gustav Skuthälla, då rektor för Kronoby folkhögskola, reagerade på mina åsikter i en insändare (MV 24.9):

Det är beklämmande att ett kyrkans språkrör åter en gång så låtit traditionens dimma skymma blicken och gör sig till en bastion som försöker försvara en tid som för länge sedan runnit förbi. Argumenten mot en sammanslagning må vara hur teologiska som helst, faktum kvarstår, om ingenting görs och görs snabbt så försyndar vi oss mot hela folkhögskolidén. Ännu mer beklämmande är det att den nya och unga (men ack hans åsikter så gamla) rektorn för Vasaskolan också visar en så total avsaknad av klarsyn då det gäller att skapa funktionsdugliga skolor.

Jag gick i svaromål och förklarade varför det var otänkbart att det evangeliska folket skulle sluta upp kring en sådan konstruktion.

De sju svenskspråkiga folkhögskolorna i Österbotten var förutom de nämnda Kristliga folkhögskolan i Nykarleby (som stod Kyrkans ungdom nära), Fria kristliga folkhögskolan (då verksam i Veikars, Korsholm), Vörå folkhögskola-Breidablick, SÖFF i Yttermark (Svenska Österbottens folkhögskola-folkakademi) och Lappfjärds folkhögskola.

* * *

Det var en turbulent tid inom folkhögskolorna. Svenska yrkesutbildningsstyrelsen hade 1969 tillsatt en kommitté för att utreda folkhögskolornas ställning i framtiden och utarbeta ett förslag till konsolidering. Elevantalet i de finlandssvenska folkhögskolorna hade från 1964–65 till 1968–69 minskat med ca 200. En statistisk prognos visade att elevantalet fram till slutet av 1970-talet fortsättningsvis skulle minska med ungefär motsvarande siffror. Detta skulle göra att antalet folkhögskolor borde minskas med hälften. Enligt den mest pessimistiska prognosen skulle elevantalet räcka endast för en skola.

Prognoserna hade diskuterats på en stor konferens våren 1970, anordnad av Svenska Finlands Folkting. Ett förslag till handlingsprogram var att regionala samarbetsorgan skulle grundas för att diskutera och verkställa nödiga åtgärder.

Slagordet i debatten var konsolidering. Det betydde i praktiken sammanslagning av skolor.

Folkhögskolorna hade fram till slutet av 1960-talet främst samlat upp landsbygdens utbildningsreserv och gett ungdomar som endast gått folkskola möjlighet att fortsätta på gymnasial nivå eller med yrkesutbildning som krävde mellanskola. Utgångspunkten för de pessimistiska prognoserna var att målgruppen skulle förbli oförändrad, och därmed skulle underlaget försvinna på sikt.

Alfons Sundqvist, som i tiden hade startat Fria kristliga folkhögskolan och som då var rektor för Svenska Österbottens folkhögskola–folkakademi i Yttermark, hörde till dem som talade för en samgång mellan folkhögskolor. Han tänkte sig att de tre kristliga folkhögskolorna i Österbotten skulle gå samman till en.

Debatten om folkhögskolorna pågick alltså med full kraft våren och sommaren 1970. Också för Efö var läget hotfullt. Elevantalet var på neråtgående. Under 1960-talet hade skolan ett par år över 50 elever och fram till läsåret 1969–70 alltid över 40, medan antalet elever nämnda år sjönk till 37. När jag tillträdde min tjänst hade vi 33 elevansökningar, men när vi inledde skolarbetet var antalet 29. Det var hotfullt – det lagstadgade minimiantalet var 30 som ett medeltal för två på varandra följande läsår.

Några veckor efter skolstarten träffade jag kollegerna Trygve Lindqvist, som då var Lappfjärds folkhögskolas rektor, och Torbjörn Ehrman, rektor i Vörå, vid en utbildningsdag för studiehandledare. Jag blev varmt välkomnad i ”gamet”, inte minst för att mina tankar angående sammanslagningsförslagen hade genklang hos dem. Nu gäller det att arbeta för en annorlunda konsolidering. Konsolidering skulle betyda en förstärkning och inte en utarmning genom sammanslagningar.

I enlighet med uppdraget från Folktingets konferens sammankallade länsstyrelsen ett samarbetsorgan med rektorer och direktionsrepresentanter från de sju österbottniska folkhögskolorna. Även skolstyrelsens inspektör Klas Wallin deltog. Vid mötet rådde en stor enighet att skolorna måste söka specialiseringsuppgifter för att rekrytera nya målgrupper av studerande. I detta skulle skolorna samarbeta och inte konkurrera.

Samarbetsorganet leddes av Vörå folkhögskolas direktionsordförande William Hägg och valde den energiske Trygve Lindqvist som sin första sekreterare. Efter hand utkristalliserades specialområden för varje skola. Vårt område blev musiken. Vår direktion representerades av dess vice ordförande Bengt Blom. Efö hade sedan lång tid tillbaka varit en sjungande skola, och många var de kantorer som hade lagt grunden till sin utbildning hos oss.

Vi gjorde också några andra försök att bredda utbildningen. En ungdomsledarlinje inleddes 1969–70, men den fick ingen fortsättning. Från 1970 infördes en vårdlinje, som kom att bli en viktig språngbräda till vidareutbildning för många ungdomar. Detta år hade vårdlinjen även ett par vuxenstuderande, något som var tämligen ovanligt på den tiden.

Och hur många är folkhögskolorna i dag? Sju.

Den morgonen glömmer jag aldrig

Utsikt från vårt fönster mot väster och Södra Stadsfjärden.Det är den 6 september 1970, klockan är kvart i sex. Jag är tidigt uppe med vår lilla dotter, exakt två månader gammal, och himlen över Stadsfjärden mot väster är vackert rödfärgad av morgonrodnaden från öster. Inom kort visar sig en praktfull regnbåge. Det dagas för min första inskription som rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Redan på lördagen hade några elever anlänt. Bland dem var en finsk yngling, Pentti från Ilomants. Hans farmor hade tagit kontakt och hört sig för om studieplats, och jag hade lovat hämta honom från busstationen en viss tid. Jag hade själv ingen bil, men jag lånade kollegan Åkes Opel Kadett och åkte till busstationen. Ingen pojke i förväntad gestalt syntes till. Jag fick återvända med oförrättat ärende.

Efter en stund ringde telefonen. I andra ändan av tråden fanns en olycklig väntande folkhögskolelev. Jag återvände, denna gång med bättre resultat efter bättre kännetecken på eleven: Pentti var en storvuxen, mörkskäggig man! Inte alls något tänkbart utseende för en folkhögskolpojke!

Enligt skolans tradition skulle det nya läsåret inledas på söndag eftermiddag med inskriptionsfest, där de nya eleverna hälsades välkomna vid namnupprop. Dessutom ingick predikan och sång, ofta av några av fjolårets elever.

Söndag förmiddag gick åt till att tillsammans med lärarkollegerna ta emot nya elever med deras föräldrar och visa dem deras rum. Den stunden var särskilt spännande: skulle alla komma? Det visade sig att två av de anmälda 33 eleverna inte alls dök upp.

Så var det inskriptionsfest, som nog måste ha varit en ganska chockerande upplevelse för dem som inte hade någon erfarenhet av kristna möten. Men långt mer chockerande var nog den kvällssamling som vi inbjöd eleverna till i matsalen.

Åke och Ann-Lis Lillas hade varit lärare i folkhögskolan i Hangö några år. Åke preparerade mig grundligt i förväg med instruktioner hur odygdiga tonåringar skulle hanteras. Det gällde att ge dem besked från början, respekt ska det vara! Och ordningsreglerna ska följas.

Vi bänkade oss alltså i matsalen för att läsa upp ordningsreglerna. Lärarna längs med ett långbord, uppradade som ett domarkollegium, med eleverna mittemot. Det var ord och inga visor när vi lade ut texten om vad som skulle efterlevas.

Nästa dag kom två flickor och bad om att få sluta. Det var en smäll som hette duga. Först uteblev två, kvar var 31 elever, och vi behövde minst 30. Så kommer två till och vill sluta innan vi ens har hunnit börja! Det var inte direkt så man tog glädjeskutt.

Men vad var att göra? Först ett samtal, där jag efterlyste orsaken. Jo, det kröp fram att det nog var för mycket andligt och för strängt, även om det inte var alldeles lätt att uttrycka det tillräckligt finkänsligt. Jag tillkallade hjälp av kollegerna, men inget hjälpte. Försökte säga, att det alltid är svårt i början, att det blir bra bara man blir hemmastadd och lär känna kamraterna.

Sedan tillkallade vi två av de flickor som vi kände sedan tidigare, Anna-Lisa och Marianne, och bad dem försöka bekanta sig med dem och tala dem till rätta. Inget hjälpte – de hade beslutat sig. Så var det bara 29 kvar.

Men de 29 räckte mycket väl till för att hålla den unge rektorn på mattan. Vi hade en så kallad rektorstimme en gång per vecka. Då var det tänkt att jag skulle informera om aktuella saker och diskutera med eleverna. Och diskussion blev det minsann! Åsiktsfriheten uttrycktes rätt så högljutt många gånger.

En gång blev jag nedtystad av vår yngste elev, Anders. ”Va’ ska du säj som är yngre än Pentti!”

Det var inte så lätt för den arme 22-åringen att hävda sin auktoritet med sådan frimodighet i elevskaran.

En av mina släktingar hade bestämt varnat mig för att börja låta eleverna dua mig. De mister respekten då, var hans mening.

Men det gick inte ihop med min läggning att bli niad och tilltalad ”Rektorn”. Visst var det en och annan som inte förmådde sig att dua mig till en början, och det kändes nästan pinsamt.

Förutom Pentti hade vi det året två egentliga vuxenstuderande, två mammor som ville in i vårdbranschen. För mig var det inga problem att ha elever som var äldre än jag själv, men jag vet inte hur det var för dem. Med tiden kom jag väl på något sätt in i rektorsrollen.