Reflexioner med anledning av 1 Sam 15, juni 1997. Något bearbetat 1998.
Samuel möter Saul
Kung Saul hade råkat i ett dilemma. Samuel ställde honom till svars:
– Vad är det för ett läte av får som ljuder i mina öron?
Varför skulle Saul inte få ta undan de finaste fåren och oxarna, så att de inte bara hamnade till slakt som det andra av amalekiternas boskap? Varför måste allt förstöras? Det var ju inte klokt, det kunde ju användas. Det var en förmögenhet.
Men Samuel hade ju sagt så. Och Samuel var Guds profet. Han var inte att leka med, för det som han sade brukade slå in. Han fick alltid rätt.
Nu gäller det att svara klokt. Jovisst, nu har jag det, tänkte Saul. Det är ju viktigt att tacka Gud när man vunnit en stor seger. Då brukar vi offra.
– Folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra det åt Herren, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo.
Men Samuel är inte lätt att lura. Nu talar han visst allvar. Han stramar upp sig så där otrevligt.
– Stanna upp, så vill jag förkunna för dig var Herren har sagt till mig i natt. Se, fastän du var obetydlig i dina egna ögon, har du blivit ett huvud för Israels stammar, ty Herren smorde dig till kung över Israel. Och Herren sände dig iväg och sade: ”Gå och tillspilloge amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, tills du har tillintetgjort dem.” Varför har du då inte hört Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort vad ont är i Herrens ögon?
Saul känner en isande kyla i ryggen. Nu gäller det att vara smart, annars är allt ute.
– Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg på vilken Herren har sänt mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett Amalek till spillo. Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det tillspillogivna, för att offra det åt Herren, din Gud.
Det måste han gå på. Han får ge folket skulden för det att han inte hade lytt bokstavligen. Varför skulle nu det vara så farligt att ta undan lite, och särskilt om man vill offra det åt Gud? Det handlar ju verkligen om småsaker. Och egentligen vittnar det om en stor kärlek till Gud, att man vill offra det bästa åt honom fast ingen sagt det. Att han också skonade kungen, det är självklart. En kung är ändå en kollega. Det kan löna sig att visa honom barmhärtighet.
– Menar du att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som till att man hör Herrens röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty motsträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han förkastat dig, och du skall inte längre vara kung.
Det var en galen profet. Nu är det väl bara att spela med, tänker Saul. Det blir väl att dra den vanliga liturgin. Annars kan man ju missa höjdpunkten, när han, Israels kung, tillsammans med Samuel går fram till offerplatsen inför allt folket för att tända offret.
– Jag har syndat därmed att jag har överträtt Herrens befallning och handlat emot dina ord. Ty jag fruktade för folket och lyssnade till deras ord. Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren.
Samuels svar slog till Saul, så att han liksom sjönk ner i en dimma.
– Jag vänder inte tillbaka med dig. Ty då du har förkastat Herrens ord, har Herren också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung i Israel.
Guds helighet
Saul var en klok man. Vad var det för mening med att kallt slå ihjäl en massa fin boskap? När profeten visar upp extremistfasoner måste man kunna anpassa det till rimliga proportioner.
Och det här med kungen. Varför skulle han göra så illa mot sin kollega? Han är ju ändå en kung. Man måste respektera honom, och dessutom kan det ju vara så att man själv hamnar illa ut en annan gång. Då kan det vara bra att ha lite goodwill-kapital innestående.
Visserligen är Agag en hednisk kung, men de måste ju få leva de också. Varför skulle det vara så farligt att umgås med hedningar?
Så kan man tänka sig att Saul tänkte. Allt verkade så rätt. Det var bara ett fel i resonemanget: han såg det bara från sitt perspektiv och frågade inte efter vad Gud hade sagt. När Gud hade talat, skulle det inte finnas plats för egna funderingar, hur gärna han än ville ha dem med.
Det var en obekväm Gud. Han ville ensam ha rätt. Han skulle ha rätt också när det verkade så fel. Och Saul var ju ändå kung. Nej, Saul kunde inte förlika sig med en sådan maktutövning.
Saul hade inte tagit historien på allvar. Han hade inte tillräckligt noggrant studerat sitt folks läxor i uttåget från Egypten, vid Sinai och under den långa vandringen i öknen. Då skulle han ha sett, att Gud är helig och inte tillåter någon att tävla med honom om hans första plats:
Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärningar intill tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos 20: 5–6)
Hade inte Moses sagt, att Guds välsignelse vilar över folket om de i allt håller sig till Guds bud, men att förbannelsen kommer över den som inte vandrar efter hans bud? (5 Mos 28:1ff, 15ff) Var det verkligen så, att Saul inte visste om det? Eller var det så, att han inte ville ta Guds bud på allvar?
Amalekiterna hade gått till anfall mot Guds folk när de hade utvandrat från Egypten och gått över Röda havet (2 Mos 17:8ff). De borde ha ödmjukat sig under Guds vilja och hjälpt Israel, när de såg hur underbart Gud ledde sitt folk genom havet och befriade dem från egyptierna. Därför lovar Gud att hämnas denna synd senare, och nu är det dags. Det faller på Saul att verkställa straffdomen.
Det handlar om att Gud visar sin helighet inför sitt egendomsfolk och inför världen. Så gör han många andra gånger i kritiska skeden. Långt senare, när den kristna församlingen är helt ung, visar han sin helighet genom att bestraffa Ananias och Safira med döden för att de försökt ljuga för den helige Ande och församlingen (Apg 5).
Detta handlande kan verka stötande och obegripligt. Varför skulle det inte finnas någon förlåtelse och mildhet alls? Vi frestas att släta över och ställa allt väl och kritiserar Gud för hans handlande.
Gud kan inte tillåta att avgudar tar hans plats. Han ser hur farligt det är med de andra folkens gudabilder av trä och sten, och hur folket frestas av de erotiska religiösa riterna bland grannfolken. Genom blandäktenskap kommer de hedniska gudarna rent konkret in i hemmen. Därför inskärper Gud ett kategoriskt förbud mot blandäktenskap. Eftersom folket är svagt får Israel inte blandas med de främmande folken rent fysiskt. Det förklarar de många svårförståeliga påbuden om tillspillogivning av de främmande folkslagen i samband med fördelningen av Kanaans land efter intåget under Josua.
Avgudadyrkan jämförs ofta med äktenskapsbrott, där Israel är den trolösa kvinnan som avfaller från sin man. Särskilt i profetböckerna uttalas domen över avguderiet just i denna bild.
Guds tankar är inte våra tankar. De är högre än våra, så mycket högre som himlen är över jorden.
Kanske vi förstår detta bättre via en bild: vi tänker oss ett äkta plattland med tvådimensionella varelser, som alltså lever i ett plan utan rymddimension. Dessa handikappade varelser kan inte förstå tanken på en tredimensionell verklighet. Det som är uppåt för oss kan bara vara norrut för dem. Om nu en tredimensionell varelse kommer till detta plattland och förklarar att plattlänningarna måste frigöra sig från sin begränsning och se uppåt, kommer detta att verka helt obegripligt. För att tre dimensioner skall få plats i ett tvådimensionellt plan måste det ske en projektion, vilket är en förenkling. Det handlar om samma sak som när verkligheten projiceras på ett fotografi.
På samma sätt måste Gud förenkla sin verklighet för att kunna projicera den i vår begränsade värld. Vi som hör till den begränsade världen kan inte göra anspråk på att förstå Guds värld. Vi kan bara förstå den så långt som hans bilder kan anpassas till vårt tänkande, dvs. så långt som det behagar honom att öppna sin dimension för oss. Gränsen för denna uppenbarelse går i hans ord. Utanför det kommer vi inte.
Skuggan och verkligheten
Den mäktiga projektionen från Guds värld till vår är frälsningshandlandet genom Jesus Kristus. Den har många delbilder, symboler och förebilder, vilka fungerar som skuggbilder av den verklighet vi inte kan se.
Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus. (Kol 2:17)
För att vi skall förstå något litet av Guds helighet behöver vi bilder av den. Guds uppdrag till Saul är en sådan bild. Tillspillogivningen är en symbol för Guds strid mot den onde med alla de krafter som tillhör ondskans andemakter. Djävulen måste förgås tillsammans med sina redskap, i vilka gestalter de än tar sin boning.
Det finns en skillnad mellan Saul och oss. Vår kamp är inte svärdets kamp. Svärdet tillhör skuggbilderna, liksom de yttre gränserna mellan judar och hedningar, bestämmelserna om ren och oren mat, reningsceremonier, offer, högtidsdagar och sabbater. Vårt svärd är Ordet.
Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. (Kol 2:16)
Det som vi har i uppgift att tillspilloge är vårt förnuft, när det reser sig till protest mot Guds tankar och bud, samt världens och köttets invändningar mot Guds bud. Vi skall också försöka rensa ut all surdeg, alltså all falsk lära och falsk kristendom, ur den kristna församlingen.
Många gånger hamnar vi i svårigheter, då vi måste dra andliga gränser och uttala Guds ords domar över synd och falsk lära. Det sker i synnerhet när vi måste låta gränserna gå genom den egna familjen eller vänkretsen, eller när vi måste kritisera dem som står över oss. Men så här sade Jesus när han sände ut sina tolv lärjungar:
Jag har inte kommit med fred utan med svärd. (Matt 10:34)
Han lät sina lärjungar veta, att de skulle bli hatade av alla för sin Mästares skull. Mitt i dessa mörka framtidsutsikter gav han dem trösten, att inget ont skulle hända dem utan Guds vilja, inte ens ett hår på huvudet skulle krökas. Den tryggheten bands samman med uppdraget att gå på Mästarens ord.
Det var inte bara gentemot främlingen som de kunde råka in i svårigheter. Lärjungarna skulle frestas av sina egna, både sitt eget kött, sina egendomar och sin familj. Det fanns risk att de skulle svika sin Herre och gå förlorade. Jesus lät klart förstå, att svåra gränsdragningar kan bli en verklighet för den kristne:
Den som älskar sin far eller sin mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. (Matt 10:37)
I allt detta ser vi samma nitälskande Gud som drev Israels folk att tillspilloge fiendefolken för att de inte skulle få fresta till avfall.
Vårt offrande
Det är i sådana svåra situationer som vi frestas att börja offra, i likhet med Saul.
Gud har väl ändå inte tänkt, att vi skulle klippa av fruktbärande kontakter till biskop och församling, bara för att det finns ett och annat som kan kritiseras där? Vi skall väl inte dra sådana konsekvenser av den kristna tron, att det leder till splittring i familjen? Och goda resurser i församlingen skall väl användas och inte stötas bort för någon råkar ha en annan äktenskapssyn än den traditionella?
Liksom Saul skonade kungen är det vanligt att skona biskoparna från kritik, eftersom de antas ha ett gudomligt ämbete, eller kanske oftare för att det kan löna sig att hålla sig väl med dem. Bibeln säger, att det är prästen som vi i första hand skall gå till rätta med, eftersom han bär ansvaret för Ordet och sakramenten.
– Dock bör man inte så mycket gå till rätta med någon annan eller förebrå honom, eller förebrå ditt folk, som man bör gå till rätta med prästen. (Hos 4:4)
Invändningarna mot att gå till rätta med en villfarande präst börjar redan i vår förmenta ödmjukhet: Vem är jag, att jag skulle veta mera än prästen och komma med kritik mot honom? Men då utgår vi ofta från en feluppfattning om den nytestamentliga församlingens prästtjänst. Prästen är inte insatt av Gud för att styra i församlingen, utan kallad av församlingen som en Ordets tjänare. Prästen är ansvarig inför Gud för att han på ett rätt sätt förvaltar sitt ämbete. Det har han gått ed på i sin prästvigning. Om han sviker denna ed är det församlingens plikt att tillrättavisa honom. Att underlåta detta är kärlekslöst.
I första hand är det efter en falsk predikan som vi skall gå till honom med Guds ord. Annars låter vi honom förstå att vi uppskattar hans förkunnelse.
I vår tid finns det också andra sätt att sprida falsk lära. Det sker ofta genom tidningarnas debatt- och insändarspalter. Även där är det viktigt att motsäga dem som sår ut den onda säden. I första hand är det prästens och biskopens uppgift:
Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna. (Tit 1:9)
Predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. (2 Tim 4:2)
Om det är så att prästen och biskopen inte tar sin uppgift på allvar måste den enskilde församlings-medlemmen ta över. Vi har nämligen alla fått undervisning av Gud, genom den heliga Skrift. Vi skall alla, som judarna i Berea (Apg 17:11), flitigt forska i Skrifterna för att se om det förhåller sig som sägs. Vi har fått i uppdrag att pröva allt och behålla det goda (1 Tess 5:21).
Bibeln underlåter inte att berätta om följderna av den falska läran. Vi har också fått klara besked om vad vi skall göra om vi hör ett annat evangelium, som inte stämmer med Herrens ord.
Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. (Matt 7:15)
Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. (Matt 24:23–25)En främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst. (Joh 10:5)
Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. (Rom 16:17)
Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus är den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, få fördrar ni det bara alltför väl. – Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten. (2 Kor 11:4; 14–15)
Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. (2 Joh 9–11)
Det är inför sådana ord som offrandet kommer in. Vi tänker likt Saul ut klokare vägar att gå. Vi hittar ett budskap om kärleken, som tycks motsäga orden om att ta avstånd och fly gemenskapen med de falska lärarna. Vi hänvisar till våra arbetsmöjligheter i etablerade kretsar och till att vi skulle riskera endräkten om vi tar Bibelns ord på allvar. Vi kanske inte ens vågar läsa och fråga efter Bibelns anvisningar på allvar, eftersom vi anar att de skulle leda oss in i konsekvenser som vi inte vill ha.
I stället passar det bra att göra andra offer. Vi erbjuder Gud lite mera i kollekt och ännu mera av vår fritid. Vi söker meriterande tjänster och går med i olika kyrkliga organ för att ha inflytande, men förnekar naturligtvis att det skulle ha något att göra med den egna karriären. Så gäller det att ligga lågt med kritiken mot biskopen, eftersom han också är en människa och måste kunna förlåtas. Kanske vi rentav borde bjuda in honom till våra festtillfällen för att visa honom vårt stöd…
Om det blir fråga om oro i familjekretsen eller bland släkten hänskjuter vi de besvärliga frågorna till andra. Inte minst när det gäller skriverier i tidningen, som väcker så mycket uppmärksamhet. Varför just jag??
Om de splittrande trosfrågorna kommer in i vänskapskretsen och familjen missbrukar vi lätt det gamla ordspråket om att tala är silver, men tiga är guld, så att vi väljer att inte ta upp de svåra frågorna. Vi vill inte veta av att Jesus har gett oss klara anvisningar om hur vi skall bete oss mot felande bröder:
Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. (Matt 18:15–17)
Naturligtvis är det oerhört svårt och känsligt att ta dessa ord på allvar. Det kan kännas som om vi är domare, vi vet bättre och har inte själva något fel. Nej, självklart måste vi sträva efter ödmjukhet och själva kunna ta emot samma tillrättavisningar, eftersom vi själva är lika svaga.
Vi går Sauls offerväg när vi tyst drar oss undan de svåra frågorna av hänsyn till endräkten. Vi är i grunden kärlekslösa när vi låter vår broder fortsätta med sin synd utan att vi varnar honom. Skulle vi under en skidtur i fjällen låta bli att varna en vän som styr rakt ut mot ett stup? Det kan förorsaka en konflikt att börja bestämma om hans färdväg, men vi måste ta den av omsorg om hans liv. Varför skulle det vara mindre viktigt att ha omsorg om våra medmänniskors andliga liv genom att varna dem för att de är på en fel väg?
Naturligtvis är det svårt att kunna göra detta i ömjukhet och sann kärlek, utan att det känns som påhopp uppifrån eller ett hårt och fariseiskt fördömande. Till det behövs mycken vishet, men vi skall inte låta risken för missbruk upphäva det rätta bruket. Den som felar här behöver också kunna ta emot tillrättavisning.
Den rätta vägen i en svår tid
Det finns ingen annan väg att gå för den som vill vara Jesu lärjunge än att följa hans ord. För att kunna följa det måste vi grundligt studera det. Här har vi tyvärr en stor svårighet i dag: dagens människor har ingen grundinsikt i Guds ord. Inte ens Guds tio bud är självklara i dag. Därför krävs det stora insatser av grundläggande undervisning.
Dagens människor har också svårt att tillgodogöra sig en djupgående undervisning. Det som man ropar efter är andlighet och känslor. Därför är många människor blockerade inför sitt bibelstudium. Man söker det som kliar i öronen. Bibelns varningar för falsk förkunnelse, som var mycket framträdande i forna tiders väckelsekristendom, är helt okända på de flesta håll i dag och väcker därför anstöt.
Ett annat handikapp är bibelkritikens frukter. Under långa tider har vi blivit matade med information om hur bristfällig Bibeln är på många sätt. Inför julhögtiden serveras vi de senaste vetenskapliga rönen om hur ohistoriska uppgifterna om Jesu födelse är, och inför påsken kommer vanligen någon forskare ut med sina tvivel på uppståndelsen. Vi får uppfattningen att vi inte kan läsa allt som står i Bibeln. Därför behöver vi inte ta till oss de svåra ställena, utan ställer oss själva ovanför som Skriftens tolk.
En följd av att bibelkritiken har tillåtits ta hand om den akademiska prästutbildningen är att många präster inte längre har någon klar kristen förkunnelse. Den allt tunnare skaran av kyrkobesökare lyssnar till prat och funderingar och får ingen föda för sin själ, allra minst förmaningar att akta sig för falska läror som det finns en sådan uppsjö av i vår tid. En del gammaltroende har dragit sig undan kvinnopräster, men går trots det till kyrkan för att lyssna till villfarande manliga präster, som undan för undan tar ifrån dem deras vaksamhet och rätta fåraöra.
Den nya andligheten som spränger alla gamla samfundsgränser har på ett dramatiskt sätt minskat vaksamheten mot en synergistisk förkunnelse (att vi människor till en del samverkar med Gud i omvändelsen). Det har blivit en självklar sak att löpa runt och lyssna till förkunnare från olika samfund, något som tidigare var omöjligt inom den lutherska väckelsekristendomen.
Varför skulle det vara så fel att söka själaföda på annat håll, när den lutherske församlingsprästen inte har något att ge? Varför skulle vi inte anlita kristna medarbetare i vår tjänst, även om de är med i andra kyrkors verksamhet, om alternativet är att anställa helt världsliga medarbetare? Dylika åsikter har blivit verklighet i dag, för våra fäder var sådant orimligt.
Vi har olika nådegåvor
Orsakerna till splittring finns alltför ofta ibland oss själva. Vi är ju så olika. Men låt olikheten bli en rikedom i stället för att låta den splittra!
Några av oss är mjuka och omhändertagande. De vill inte dra gränser. De vill i stället engagera sig och andra, och de tycks ha ett enormt tålamod med dem som felar.
Några av oss är hårda och intoleranta. De visar upp en hård attityd eftersom de tagit till sig Bibelns ord om vaksamhet i läran och drar gränser mot villfarande.
Båda behövs för att församlingen skall fungera! Om de mjuka blir borta blir församlingen renlärig, men hård och kylig. Om de hårda blir borta faller gränserna, allt blir relativt och läran suddas ut.
Precis som lagen måste finnas för att vara ett korrektiv så att inte ett missbruk av evangeliet för oss in i en andlig sömn, så måste evangeliet finnas för att inte lagen skall göra oss förtvivlade. Men var sak på sin plats och i sin tid.
Så måste också ”de mjuka” respektera dem som har klarsyn i läran och får inte låta sin mjukhet infiltrera lärotillsynen, medan de profetiska rösterna inte får agera så att omsorgen om de svaga kommer på undantag.
Konsekvenserna är Guds sak
Guds folk är i nöd. Nu gäller det att söka sig till roten: till Skriftens undervisning. Den har besked att ge oss om vi vill ta emot det. Fråga inte efter konsekvenserna – dem har Gud hand om. Vi vet att de inte är behagliga för köttet, men vi borde också veta att ännu hemskare konsekvenser väntar om vi fortsätter att offra vårt självvalda offer i stället för att lyda Herren.
Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna. – Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. (Hebr 10:26–27; 31)
Må Gud bevara oss från detta och föra oss tillbaka till ett ivrigt studium och troget fasthållande av hans ord. Därför behöver vi be Gud om förbarmande för våra synders skull, men också om vishet och beredvillighet att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga (Jud 3), med målet att bevara den sanna enheten i tron (1 Kor 1:10).
Behåll oss, Herre, vid ditt ord.
Försvara själv din svaga hjord
mot dem som vill ifrån hans tron
nedstörta Jesus Krist, din Son.
Psb 157:1