Etikettarkiv: dator

Macintosh drar in

Ett par år efter mitt första försök med datakommunikation var det dags att ta steget in i PC-världen. Vi skaffade en PC XT med 5 ¼” diskettstation och en hårdskiva på 20 Mbyte. Till den skaffade vi några program från SPCS, bland annat för ordbehandling, kalkylering och register.

Jag hade redan i mitten av 1980-talet, när jag sökte efter en lämplig kontorsdator, tittat in till Dataelektronics, föregångare till Intess, som sålde Macar. De hade en Mac 512 som kunde återge olika teckensnitt och storlekar på skärmen och som man styrde med en mus. Sedan fanns också en avancerad modell, MacPlus, med extern hårdskiva. Men priset var helt orimligt, ca 25 000 mk, om jag inte minns fel.

Göran Stenlund öppnade mina ögon på riktigt för Apple-världen. Det var när SLEF år 1989 skaffade en begagnad MacPlus med tanke på notskrivning. Med den fick man också med en del program, bland annat PageMaker och FileMaker II.

I november 1990 hölls en kurs i datanotskrivning med Göran Stenlund som lärare. Vi hade ingen datasal, utan Mac-datorer lånades ihop där de gick att få.
I november 1990 hölls en kurs i datanotskrivning med Göran Stenlund som lärare. Vi hade ingen datasal, utan Mac-datorer lånades ihop där de gick att få.

Jag berättade en gång om mina behov att utveckla våra dataregister. Jag skulle behöva skriva ut data i spalter. Det går att fixa med FileMaker, sade Göran. Och så skulle jag behöva kunna gruppera sorterade data, så att vi kunde få garantimedlemmarna ortsvis med varje ortnamn som rubrik. Inga problem i FileMaker, var Görans kommentar.

Det lät nästan för bra. Jag fick en snabbdemonstration och var överväldigad.

Jag var tjänstledig i augusti 1989. Vid ett besök på SLEF:s kontor, som då fanns på Skolhusgatan 20, frågade Bengt Strengell mig om jag var intresserad av att pröva på tidningsombrytning med dator. Visst, det lät intressant. Han gav mig en bunt papper, som visade sig vara manus till jultidningen Vinterblommor, och introducerade datorn för mig samt programmet PageMaker.

Att göra en tidningsombrytning för A4-sidor på en niotums skärm (svartvit) var i och för sig ganska jobbigt. Till det viktigaste hörde att lära sig snabbkommandon för att visa helsida och förstora texten till naturlig storlek.

Men en riktig chock blev det att ta del av manuset. Det visade sig att deadline för tryckning var efter tre dagar! Texterna var visserligen satta i råtextform, men för ombrytningen fanns bara skisser.

Jag ringde Esa Tiainen, som gjort ombrytningsinstruktionerna och skötte tryckerikontakterna, och han gav mig en tilläggstid på två veckor.

En som jag anlitade flitigt som rådgivare var Mao Lindholm, som hade arbetat med PageMaker en längre tid. En gång ringde jag honom då jag var helt uppgiven. Jag kunde inte kopiera text hur jag än försökte.

– Det ser ut som om du skulle ha hamnat på mallsidorna, funderade han efter att ha tagit del av mina bekymmer.

Så var det, och därmed fanns det en lösning. Det här har jag många gånger berättat som uppmuntran till kursdeltagare på senare tiders PageMaker-kurser.

Jultidningen blev ombruten, men jag fick höra att tryckeriet hade uttryckt missnöje med att de tvingats klippa upp väldigt mycket av materialet för att få spalterna jämna …

Mac och FileMaker

I augusti 1988 hade vi ordnat en första datakurs med hyrd utrustning i Korsholms medborgarinstitut, som hade en PC-klass. Via kontakt med Strömbäcks folkhögskola hade jag fått deras datalärare, Lennart Lundholm, intresserad att komma över och undervisa. Följande år drog jag själv ett par grundkurser.

Efter en tid insåg vi att vi skulle satsa på kurser i Mac-användning och vi skaffade oss själva en första Mac. Sen blev det ytterligare några, fast ännu 1991–92 när vi införde en inriktning benämnd Datatryck samlade vi ihop datorer från olika håll för lektionerna. Sommaren 1992 inredde vi en hel datorklass med bara Macar. Därefter kunde vi börja ordna regelbundna datakurser, både inom skolans kortkursprogram och som säljkurser. ABB hörde till våra kunder. Eftersom jag ledde de flesta blev det åtskilligt arbete med kurskompendier.

I mitten av augusti 1992 var det bråda tider att installera program i de nya datorerna i Mac-klassen som hade inretts i kursgårdens tredje våning. De flesta datorerna var av typ Mac LC II.
I mitten av augusti 1992 var det bråda tider att installera program i de nya datorerna i Mac-klassen som hade inretts i kursgårdens tredje våning. De flesta datorerna var av typ Mac LC II.

Vi skaffade oss också FileMaker-programmet. Det hade då kommit ut i en ny Pro-version. Jag började överföra våra register som vi redan hade haft på MicroBee. Jag märkte också att det fanns stora möjligheter att underlätta arbetet med kursadministrationen. Kursverksamheten var på den tiden mycket omfattande. Vi behövde kursprogram för länsstyrelsen och för eget bruk deltagarlistor, bankgiroblanketter och kursintyg. Dessutom ville vi ha möjlighet att beräkna budgeter för kurserna och efteråt kolla resultatet.

Arbetet med att lägga upp ett system för detta var som en hobbyverksamhet. Vår kurssekreterare Gun-Britt Hammarström provade ut funktionerna och gav mig hela tiden feedback och nya önskemål.

Efter ett par år hade vi kommit så långt att KursLänken blev en funktionell helhet. Jag sände in den till Studentlitteratur i Lund, som hade utlyst en tävling, och fick den publicerad i deras bok med FileMaker-lösningar. Stefan Schütt, även han en FileMaker-utvecklare, som just då jobbade en tid med att utbilda Vasabladets personal i det nya textbehandlingssystemet, uppmanade mig att söka medlemskap i utvecklarorganisationen FileMaker Solutions Alliance. Jag blev godkänd.

Eter hand började kolleger snegla på våra rutiner och vi demonstrerade KursLänken för dem. Några ville också köpa tillämpningen, och jag gjorde ett avtal med direktionen om hur försäljningsinkomsterna skulle delas och kundstödet skulle skötas.

Hösten 1994 grundade jag min firma OF system för att ta hand om databasaffärerna och stödfunktionen, med direktionens benägna bistånd. Vid det laget hade också några medborgarinstitut blivit intresserade. Eldsjälen var rektorn för Pedersöre medborgarinstitut, Claes-Åke Storå. Han gav mig underlag för arbetet som föranledde en hel del tilläggsmoduler.

Med hjälp av FileMaker kunde jag börja koppla ihop undervisningsplanen med betygen och årsberättelsen. Det här arbetet var inte fullt utvecklat när jag överlämnade det administrativa ansvaret 1996, men jag fortsatte med stöd för arbetet under några år. Hela databasen gav jag namnet Educa, och ett tag hade jag också planer på att utveckla ett fast paket och sälja det till andra folkhögskolor. Det behövde översättas till finska, och jag hade ett samarbete med ett par finska evangeliska folkhögskolor som använde delar av systemet. Paketet kom dock inte att färdigställas i den utsträckning som det var tänkt. Jag borde ha haft åtminstone en samarbetspart som kunde ha skött marknadsföringen och någon att bolla idéerna mot.

I nästa avsnitt följer mera från datasektorn, bland annat eföInet och kursInet.

Datamodemets fröjder och prövningar

Det här kåseriet sände jag till Vasabladet via modem. Tyvärr har jag ingen datering på försändelsen, men årtalet bör ha varit 1986. Texten blev inte publicerad, vilket förklaras här.

Med förundran och respekt har man då och då stannat upp vid tidningsredaktionens teleprinter, som smattrar ut texter på löpande band. Sedan dataåldern nådde vårt lilla skolkansli öppnades alla möjligheter att vara med på ett hörn: att själv kunna telefonera in notiser, artiklar och annat som tidningen kan tänkas ha intresse av.

Det som ännu behövdes var ett datamodem. Teledistriktet kallade till demonstration. Tänk, så bekvämt! Att kunna sitta vid sitt skrivbord och sända texter, och inte behöva stressa iväg med det hoprafsade manuset till redaktionen! Och för alla trycksaker sen! Allt behändigt och snabbt. Och det hela kostar inte mer än några hundralappar.

Goda råd för anskaffningen inhämtades. Datorns manual varnar: att välja modem kan vara en knepig sak. Men man är ju omtänksam, och inhämtar alla tänkbara råd. Tidningens tekniskt kunniga medarbetare ger sin syn på saken, och teledistriktets information lusläses, tillsammans med konkurrenternas erbjudanden. Datorns återförsäljare, som är hur villig och hjälpsam som helst, kan bara konstatera att det brister i rådgivning från importörens sida. Men – god karl reder sig själv …

Grunkan landar så småningom på skrivbordet. Redan från förr finns sladdar mellan dator och monitor, till kassettminnet och printern. Nu behövs det mer sladdar och utrymme på skrivbordet. Återförsäljaren skaffar beredvilligt fram en modemkabel.

Trots stressiga tider ges en och annan stund för att börja experimentera fram en kontakt till lokalbladet. En lista på nödvändiga kommandon uppgörs, och så provar vi. ”Får jag 129” – så ett välkomnande pip i luren. Men varför tänds inte lampan på modemet, som utvisar att kontakt har etablerats?

Olika försök med kommandon från datorns tangentbord ger inga resultat. Manualen studeras i detalj, men njet.

Mina anteckningar om hur man ställer in modem för att sända texter till Vasabladet.
Mina anteckningar om hur man ställer in modem för att sända texter till Vasabladet.

En god vän med synnerligen vederhäftiga kunskaper i elektronikens djungler rådfrågas angående kabeln och kontakterna. Efter att ha blivit inmatad med uppgifter om RS-232-C-standardens 25 pinnar, där vi borde använda numren 2,3,5,7, och några till, och en utredning om korskopplingar och direktkopplingar börjar jag förstå att det inte är så alldeles enkelt med modem.

Ett par ingenjörsbekanta på Strömbergs rådfrågas. Trots flera modem på skrivbordet, och daglig erfarenhet av dylika kontakter kan vännerna inte ge någon hjälp just för mig.

På direktionens sammanträde rådfrågas en ingenjörmedlem, som har bekanta på jobbet med samma datormärke. Men efter någon dag kommer ett brev – tyvärr.

En ny kontakt till teledistriktskontoret visar att kabeln kanske inte var den rätta. En hjälpsam tjänsteman erbjuder sig att löda åt mig en ny kabel. Han ringer dataimportören för att få nödig information, och kabeln avhämtas.

Samma resultat. Ingen röd lampa tänds.

Det börjar så småningom bli dags för semester. Men lämna modemet obrukbart över semestern? Aldrig.

Tjänstemannen får sig en ny funderare. Han kontaktar åter importören. Nu är det nytt besked. Vår dator måste få sig ett extra batteri med 9 V spänning. Det modem som vi köpt går inte ihop med vår dator utan den extra finessen.

Återförsäljaren ställer naturligtvis upp och löder, efter att i sin tur har införskaffat de exakta anvisningarna.

Nu då? Skall lampan lysa?

Vem som helst gissar, att den inte gör det. En resignerad semestrande folkhögskolrektor ringer upp teledistriktet. Vad göra? Vi kommer överens att jag hämtar in modemet med dator och allt till byrån. Där börjar en jakt efter fel. Ett annat modem utprovas. Och röda lampan tänds! Men ingen kontakt till tidningens dator. Under semesternatten genomgås manualens instruktioner, som vid det laget är nog så bekanta. Kan ett kommando ha blivit oanvänt?

På morgonen dyker jag upp med manualen på byrån. Nu provar vi ut en möjlighet som vi inte kom att tänka på igår. Och det funkar! DET FUNKAR!

Som socker på botten blir det att byta modem till ett billigare, som vi fick kontakt med. Och när jag åter fått manickerna installerade på skrivbordet måste tidningsredaktionen naturligtvis få sin provtext. I en något lättare semesterstil än modemet var tänkt för. Direktionen må ursäkta.

Datorn gör sitt intåg

(Uppdaterat)

Under min studietid hade jag gått en kurs i programmering. Då, hösten 1967, hade Åbo Akademi ingen dator, utan vi gick till det finska universitetet med en handskriven programblankett för att få den stansad till hålkort och så småningom inläst i deras imponerande dator. En radskrivare stod mitt på golvet och spottade ut resultatet, som för det mesta uppvisade åtskilliga buggar. Runt väggarna snurrade väldiga magnetband, som utgjorde massminne. En dator – det var en märklig företeelse på den tiden.

Jag har tidigare berättat om att vi läsåret 1973–74 försökte oss på en datainriktning, där vi hade tre veckotimmar ADB. Eftersom pojkarna måste gå till ett företag i stan för att köra sina program i COBOL blev det ganska jobbigt.

I förberedelserna av budgeten för 1986 kom jag i kontakt med en liten hemdator av typ Microbee, tillverkad i Australien och med processor av typ CP/M. Det var Lars-Erik Ekblad på Wasa Systema som hade planer på att börja sälja den och jag föll direkt. Det var inte heller särskilt svårt att övertyga direktionen om att vi behövde en sådan. Jag skaffade sedan också en motsvarande privat. Den hade 32 kByte arbetsminne och använde sig av C-kassetter som minne.

Den lilla cp/m-datorn Microbee fanns inbyggd i tangentbordet. Den hade varken hårdskiva eller diskettstation, utan man sparade på c-kassett.
Den lilla cp/m-datorn Microbee fanns inbyggd i tangentbordet. Den hade varken hårdskiva eller diskettstation, utan man sparade på c-kassett.

Med denna dator skrev vi direktionsprotokoll och skrivelser av olika slag. Jag lade också upp ett register över eleverna och garantiföreningens medlemmar. Det senare måste delas i fyra delar för att få plats i arbetsminnet. Men det blev ett viktigt hjälpmedel vid utskrift av kontrollistor, adressetiketter och brev.

Jag skrev en hel tid information till tidningar, främst Vasabladet. Det kändes inte meningsfullt att först skriva in texterna på datorn, skriva ut dem på en skrivare och slutligen skicka texten till Vasabladet, där den åter skulle skrivas in på nytt. Man borde ju kunna överföra texten direkt till tidningen, tyckte jag.

Modemen var på den tiden ännu ganska primitiva. De billigaste kunde överföra data med 300 bauds hastighet – notera inte bps  och allraminst kbps (300 baud = 300 ettor och nollor per sekund, drygt 30 tecken per sekund). Jag fick låna ett sådant modem från Tele i försökssyfte.

Efter ett par sommardagars slit med paritet, stoppbitar och lusläsning av Microbees manualer lyckades jag få modemet i funktion. Jag kontaktade Vasabladets tekniska avdelning och hörde mig för om det skulle gå att börja sända texter över linjen. Jovisst, jag fick de nödiga inställningarna och gjorde några försök. Så skrev jag ett kåseri och sände det.

Det gick mindre än en halv timme, så kom ett telefonsamtal från redaktionen. Det var Margit Kass som ringde, redaktionssekreteraren som jag ofta hade kommunicerat med. Hon undrade om jag hade varit i kontakt med Vasabladet via Internet och sänt en text. Jodå, erkände jag med en viss stolthet.

– Du skulle ha gått via redaktionen. Här är det rena kalabaliken. Birger Thölix är topp tunnor rasande. Du har varit inne i vår centraldator, och hade i princip tillgång till hela tidningsmaterialet.

Man var i alla fall glad att det var just jag som hade avslöjat den dåliga beredskapen för attacker utifrån. Jag ansågs dock pålitlig! Men det blev inget tidningskåseri den gången, och inte heller var de intresserade att ge mig användarkoder för att fortsätta att sända texter.

Kåseriet tar vi nästa gång.

Kvotsystemet 1974

I mitt förra inlägg berättade jag om det nytänkande som sattes igång i folkhögskolorna från 1970. Ordet konsolidering var på allas läppar, men det kunde betyda olika saker. För myndigheter och pessimister gällde det sammanslagning. För de flesta av oss rektorer och för optimisterna handlade det om att utveckla specialområden och börja samarbeta.

Under den febrila jakten efter specialiseringsområden grundade folkhögskolorna allt fler linjer. På den tiden måste man anhålla om tillstånd för att få grunda en ny linje. Studielinjen hade införts redan på 1960-talet för att förbereda folkskolgångna elever för att avlägga mellanskola. Nu expanderade den till att förbereda grundskolgångna för fortsatta yrkesstudier. En vårdlinje blev närapå ett måste för varje folkhögskola. Vi valde att lägga in den som en vårdinriktning inom studielinjen. Vår egentliga specialitet blev musiklinjen, som vi ska återkomma till.

Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer.
Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer. Antalet datorer i Vasa var då lätt räknade.

För att locka elever infördes också allt mer udda ämnen. Vi vågade oss på att införa en datainriktning inom studielinjen redan hösten 1973. Vi samarbetade med Tietobotnia, som erbjöd programmeringstjänster åt företag. Deras ADB-planerare undervisade i programmeringsspråket COBOL och sedan gick pojkarna till Tietobotnia för att köra sina program.

Försöket var djärvt, och det visade sig att tidpunkten ännu inte var mogen för någon så udda verksamhet. Försöket varade bara ett år.

Jakten efter elever via specialiseringslinjer ledde till att antalet undervisningstimmar inom folkhögskolorna växte enormt. Lärartjänsterna krävde tillstånd av skolmyndigheterna, men timlärare kunde man anställa fritt. Därmed ökade statens kostnader, eftersom lagen påbjöd att 90 % av lärarlönerna skulle betalas med statsmedel.

Motåtgärderna blev radikala och förskräckte skoldirektionerna. År 1974 utfärdade skolstyrelsen ett direktiv, som kom att bli beryktat via dess diarienummer: 2102. Man begränsade antalet undervisningstimmar i förhållande till antalet elever. Detta kvotsystem ledde till oerhörda bekymmer särskilt för de små skolorna, men kravet på nedskärning i verksamheten var ofrånkomligt.

Arkitekten för kvotsystemet var undervisningsrådet Kosti Huuhka vid skolstyrelsens fria bildningsavdelning. Den allmänna inställningen till myndigheterna var på finskt håll mycket ödmjuk, men vi finlandssvenska rektorer var djärvare att gå till attack. Jag minns ett rektorsmöte i Helsingfors där Huuhka försökte leda i bevis att en större skola inte är sämre än en liten. Det var nästan så vi kokade. Han drog gränsen för en effektiv skola vid 60 elever.

De flesta finlandssvenska folkhögskolorna hade färre elever än så. Detta uppfattade vi som en otillbörlig styrning. Vi kunde ännu godkänna att utgifterna måste begränsas, men skulle Huuhkas linje ha drivits igenom hade situationen för de små skolorna blivit ohållbar. Det är svårt att undvika att dra paralleller till dagens läge.

Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.
Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.

De flesta finskspråkiga folkhögskolor hade betydligt fler elever än 60. För de största skolorna betydde kvotsystemet i själva verket inga förändringar, eftersom man hade stora elevgrupper och höll sig inom ramarna. I diskussionen på rektorsmötet försökte vi ”små” framhålla, att varje skola behöver en bottenplatta att stå på: vissa utrymmen, kök, bibliotek osv., och även om man får några elever till klarar man sig med ungefär samma resurser. Vi resonerade så att man först borde ge en bottenplatta åt alla skolor som har verksamhetstillstånd, och först sedan kan man försvara en linjär ökning av statsbidraget enligt antalet elever.

Vi påvisade också de små skolornas fördelar ur en social aspekt: en liten ”skolfamilj” kunde hålla samman på ett helt annat sätt än en större. Gemenskapen var ett centralt begrepp, och den kunde inte mätas med ekonomiska måttstockar. Upplevelsen av ett folkhögskolår – inte bara det man hade lärt sig – hade bevisligen varit av livsavgörande betydelse för många ungdomar.

På musiklinjen hade vi gått in för individuell undervisning i instrument, något som var helt nödvändigt för att ge standard åt utbildningen. Dessutom hade vi ett antal smågrupper i vissa ämnen, som tonträffning och musikteori. Liknande förhållanden fanns också i andra skolor på vissa linjer.

Nu blev det bråda tider för samarbetsorganet och i folkhögskolföreningarna. Vi argumenterade för våra finlandssvenska särförhållanden vid rektorsmöten och uppvaktade skolmyndigheterna. Stämningen var ödesmättad.

Kvotsystemet kom alltså att få en språklig dimension. När motståndet mot systemet var på tal handlade det oftast om ”de små svenska folkhögskolorna”. När svenska avdelningen på skolstyrelsen blev föremål för uppvaktningar kunde det vara nog så tuffa tag – en och annan inspektör tycktes bäva så smått inför våra träffar.

Slutresultatet var att man kunde få ansöka om dispens från den fastställda kvoten, som för små skolor var 2,4 timmar per studerandevecka. Skolstyrelsen gick in för att tilldela en högre kvot åt musiklinjer. På detta sätt kunde vi någorlunda bevara vårt statsbidrag och musiklinjen kunde fortsätta med sina små grupper, medan den övriga undervisningen måste rättas in i de nya fårorna.