Bokens förord

”Maijasdotter” beskriver min farmor Alinas resa från fattigdom och misär till en ljusnande framtid i en ny språkmiljö. På den vägen ingår några år i Amerika. Ett genomgående tema är hennes försoning med att modern fött fyra utomäktenskapliga barn, inklusive henne själv.

Bokens berättelser beskriver händelser som har ägt rum på bestämda platser i en historisk tid, men exakt hur de skett är svårt att veta. Det finns få autentiska dokument utöver kyrkböcker och mantalslängder. Inga dagböcker eller brev har påträffats. Berättelsen kompletteras med sägner som speglar den lokala historien långt före den tid boken beskriver.

Den första delen av boken beskriver händelser i den finska socknen Soini. Alinas modersmål var finska. I Soini talades dialekt, vilket i den svenska återgivningen antyds med talspråksformer. Alinas mor hette i kyrkböckerna Maria, men hon kallades Maija. Bokens titel markerar Alinas modersmål i stället för det formellt korrekta Mariasdotter (Mariantytär).

Soini ligger alldeles i utkanten av dåvarande Vasa län, på vattendelaren som kallas Suomenselkä. Vattendragen i norra delen av socknen, med början i Konungsån, rinner mot nordväst via Alajärvi och Lappajärvi och blir så småningom Esse å. I öster rinner vattnen mot Karstula och Saarijärvi och flyter ut i Kymmene älv i Finska viken. I söder samlar Etserisjön (Ähtäri) upp vattnet från Soinibäckarna och rinner så småningom mot Kumo älv i sydväst.

Liksom andra socknar längs Esse å var Soini fordom en del av Pedersöre storsocken. Kommunen Soini grundades 1862. Myndigheternas språk var tidigare svenska, varför alla noteringar i kyrkböckerna var på svenska, inklusive namnen. Alinas morfar hette enligt kyrkböckerna Anders Andersson, men det gängse finska namnet var Antti Antinpoika. Från 1880-talet övergick myndighetsspråket på finsktalande orter till finska tack vare insatser av Elias Lönnroth, J V Snellman med flera. Prästerna, som oftast kom från bildade familjer och hade svenska som modersmål, talade också fins­ka.

Vid den tiden när Alina var barn var det ytterst fattiga tider i Soini. Det var många som mot slutet av 1800-talet emigrerade till Amerika. Andra gav sig iväg till fots, med sin kont på ryggen, mot socknarna i Perhos älvdal för att söka sitt uppehälle: Kaustby, Nedervetil och ända till Gamlakarleby. Några reste till Amerika.

Även i Terjärv rådde Amerikafeber. Ett stort antal ungdomar reste för en kortare tid eller för att bosätta sig i landet i väster.

Terjärv skrevs vanligen i den finska formen Teerijärvi även om socknen har varit så gott som helt svenskspråkig. De omgivande socknarna, Kaustby, Vetil och Evijärvi, har i tidigare generationer haft en stor svensktalande befolkning men har numera blivit helt finska. Det gällde t ex Röringe by (Räyrinki) i Vetil men även den närmaste byn i Evijärvi, Enabyn. Även Vindala (Vimpeli) var tidigare tvåspråkigt. I boken används såväl de svenska som de finska namnen.

Terjärv har en karaktäristisk dialekt, som påminner om dialekterna i övriga Karlebynejden men skiljer sig framför allt med sitt breda ä-ljud. Detta särdrag betonas i dialogerna som överlag återges på dialekt. Härvid har de långa vokalerna skrivits dubblerade, utom när det gäller ord som är kända från skriftspråket.

Den evangeliska rörelsen satte en stark prägel på min hemförsamling och hemby under senare delen av 1800-talet men framför allt genom lärare Gustaf Wilhelm Pass i början av 1900-talet. I byn Kortjärvi var väckelsen stark. Den utgör en väsentlig del av den process som gör att Alina försonas med sin bakgrund. Johan Wilhelm Fontell, som var kyrkoherde i Terjärv under 1890-talet, samt hans far Josef Wilhelm Fontell, kapellan i Terjärv på 1860-talet, hörde till de präster som hade stor betydelse för det kyrkliga livet. Nykterhetsrörelsen var även stark på orten.

Även grannförsamlingarna Kaustby och Vetil präglades av väckelserörelsen. Kyrkoherde Karl-Gustaf Krohn i Kaustby var en känd evangelisk profil.

Den kyrkliga situationen i Soini har beskrivits av Hannu Lehtonen i historiken Risti ja rakkaus (2017). En av ortens kända personligheter var missionären Heikki Saari, som var konfirmationskamrat med Alina.

De flesta av människorna har funnits på riktigt. Några få är uppdiktade. De namngivna människorna i Soini har funnits, men de namnlösa personerna är uppdiktade. Likaså har människorna i Terjärv och Kaustby funnits. Personer som omtalas under Amerikaresan är i de flesta fall verkliga. Ett undantag är familjen Pettersson, som utgår från personer som funnits med på samma fartyg som Alina men som har annan identitet. Hedda Ahonen var en verklig reskamrat, men hennes familjesituation är en fantasi. Familjen Wickman bodde i New York men att Alina skulle ha varit piga hos dem har jag inget belägg för.

Ett persongalleri med de mest centrala personerna finns i slutet av boken för att underlätta läsningen. Kartorna över färdvägen från Soini till Terjärv i början av boken, över New York på sida 163 och över Terjärv i slutet av boken kan också tjäna som stöd för läsningen.

Soini-Terjärv
Karta över vägen från Soini till Terjärv.