Etikettarkiv: skolresa

Åreresor

När vi på återresan från Norge besökte Hållands folkhögskola i maj 1976 såddes ett frö som några år sedan grodde till en resa med just Hållands folkhögskola och Årefjällen som mål. Det var i början av april 1984. Resan avslutades med en tripp till Trondheim och besök i Rødde folkehøgskole.

För en som aldrig tidigare skidat i fjällen, och som älskar skidning och särskilt att komma så högt uppåt som möjligt i terrängen, var det en storslagen premiär. Folkhögskolan ligger i byn Hålland i Undersåker, ett par mil från Åreskutan. Vi fick packa in oss i diverse lediga sängar i internat och härbärgen. Vi hade några lektioner tillsammans med skolans elever och också samkväm.

Men vi längtade förstås ut i terrängen. En del åkte utför men vi var ganska många som valde terrängåkning. En dag skidade vi i Ullådalen och hade en fantastisk utsikt mot Mullfjället.

Den mest minnesrika utfärden var en dags utflykt till Vallbo och Grönvallen, en före detta sameby i närheten av Vålådalen. Några fick ”tolka” efter snöskotrar medan de som var vanare att skida tog sig uppför den 7-8 kilometer långa stigningen mot Grönvallen. Där fick vi bese en riktig lappkåta.

Vi hade med oss en guide, en äkta same som kände till terrängen utan och innan. Han undrade om vi var intresserade av en längre utfärd. Några av oss tackade ja med förtjusning. Det blev en oförglömlig skidtur till den kungliga jaktstugan vid foten av de mäktiga Anarisfjällen. Sedan återvände vi över öppna vidder längs en högplatå.

Vår guide har hittat en öppen fjällbäck med friskt vatten.
Vår guide har hittat en öppen fjällbäck med friskt vatten.

 

Nästa dag var vi på en kortare tur till Välliste med utgångspunkt vid Trillevallens skidcentrum. Vi skidade längs en skoterled runt fjället och sedan ner längs Riplöpan mot fäboden Ytterstvallen. Några försökte också ta sig upp till toppen men gav upp för det blåsiga vädret en bit uppe på kalfjället. Sedan gällde det att komma helskinnad nedför Riplöpan, en sträcka på drygt 1,5 km. De flesta tog det säkra för det osäkra och använde ”textilbromsen”, men jag njöt av utförslöpan och lät farten öka. Men det blev snart farligt, då leden krökte sig djupare in i skogen samtidigt som farten ökade. Gud är dårars beskyddare, brukar man säga, för jag vet inte vad som hade hänt om någon hade kommit emot. Men jag klarade mig utan att falla, även om jag ibland balanserade på en skida. Jag kollade klockan, och färden tog mindre än två minuter. En vansinnesåkning, skulle jag nog säga idag.

Ristafallet, Jämtlands kanske vackraste vattenfall, hörde också till de obligatoriska besöksmålen eftersom det ligger alldeles nedanför skolan. På vintern finns där fina isgrottor.

Glada skidresenärer framför Hållands folkhögskola.
Glada skidresenärer framför Hållands folkhögskola.

 

Våren 1987 var vi åter på resa till samma mål. Också då delades gruppen bland dem som åkte slalom och oss andra som skidade på tur, främst i Ullådalen. Den gången var Barnabas Mebrahtu med oss, och han klarade sig så bra på skidor att vi utnämnde honom till eritreansk mästare i skidåkning!

Den gången lyckades några bestiga Vällistes topp. Det gick inte att skida hela vägen utan det blev att bära skidorna rätt långa sträckor. Vilken triumf att stå på toppen!
Den gången lyckades några bestiga Vällistes topp. Det gick inte att skida hela vägen utan det blev att bära skidorna rätt långa sträckor. Vilken triumf att stå på toppen!

 

Våren 1989 valde eleverna åter att styra färden till Åre. Sista dagen ville jag pröva på något extra och undrade om det fanns några av eleverna som ville följa med på en tur runt Mullfjället. Det var det, tre tappra flickor. Men trots att fjällkartan lovade att det fanns skoterleder runt hela fjället blev det ganska besvärligt här och var. Vi måste ställvis ta av oss skidorna och vandra i skogen, bland annat ovanför Duved.

Tre tappra följeslagare på långfärden runt Mullfjället: Gunilla, Rut och Camilla. Här i början av färden i Ullådalen.
Tre tappra följeslagare på långfärden runt Mullfjället: Gunilla, Rut och Camilla. Här i början av färden i Ullådalen.

 

Det gick bra – ända tills vi åkte nedåt på andra sidan. Då bröt skidan plötsligt igenom skaren och jag stöp på huvudet. Det skulle kanske inte ha varit så farligt om jag inte hade varit dum och burit kameran på magen. Så den måste jag skydda så gott jag kunde. Och dessutom var det en lånad kamera, för jag hade haft problem med min egen kamera och hade fått låna en av en av eleverna i värdskolan. Jag såg gräslig ut i ansiktet och var glad åt att komma till bussen och sedan förbereda hemresan.

Men historien slutar inte här. Jag upplevde en av de mest skämmiga situationer jag varit med om under hela mitt liv. Kameran som jag lånat hade fått en spricka, som jag inte såg. Jag lämnade tillbaka kameran utan att veta om det. Ägaren ringde mig några dagar senare och berättade att han inte kände igen sin kamera. Jag var djupt olycklig och försökte kompensera det hela med att sända en fotobok och senare hjälpa honom att skaffa en ny kamera.

Den sista skidresan ägde rum våren 1990, då vi hade med oss några estniska elever. Michael och Birgit Eriksson, pensionerade lärare och tidigare verksamma ett par år vid Efö (Michael som tf rektor), deltog också i resan och Michael gav med sin humor ett färgstarkt inslag åt resan. När vi besökte Ristafallet ville han bada i forsen till åskådarnas stora nöje.

Michael Eriksson vinterbadar i forsen nedanför Ristafallet.
Michael Eriksson vinterbadar i forsen nedanför Ristafallet.

Den här gången tog jag inte lika stor risk som föregående år, utan vi höll till i trakten av Åreskutan. Vi var några ”flataskidare” som använde oss av skidlifterna från Rödkullen till  de högre regionerna där vi träffade slalomåkarna. Sedan åkte vi off pist i Tväråvalvet. Några försökte också ta sig ner för störtloppsspåret.

Det var fantastiska dagar för plattlänningarna och vädret var också för det mesta på vår sida.

Estlandseleverna Lea, Inna och Monika trivdes gott i skidspåren.
Estlandseleverna Lea, Inna och Monika trivdes gott i skidspåren.

Norgeresor

Tidigare skrev jag om Leningradresorna som var en tradition i många år. Det finns två andra resmål som jag vill beskriva speciellt, för de gav så starka minnen. Det första är Norgeresorna.

Den första av dem ägde rum i maj 1974. Jag minns inte hur vi kom att välja det resmålet, men det var åtskilliga diskussioner före. Efter en noggrann planering tog vi först sikte på Holmsund, där vi övernattade, och åkte nästa dag upp till Tärnaby. Det var precis i skarven mellan vintersäsongen och vandringssäsongen, så vi hade gott om plats. Och trots att Ingemarsbacken var lerig och snösmältningen som intensivast var vi rätt många som genast efter att vi fått våra rum rusade iväg uppför slalombacken.

Marianne var en av dem som kämpade sig uppför Ingemarsbacken.
Marianne var en av dem som kämpade sig uppför Ingemarsbacken. Men utsikten var magnifik!

Nästa dag åkte vi sedan via Storlien och den långa nedförsbacken förbi Meråker mot Stjørdal och Trondheim. Målet för dagen var Børsa, en by sydväst om Trondheim dit vägen gick längs klipporna intill fjorden. Där hade vi fått logi och överenskommit om gemensamt program på Fredly folkehøgskole, en kristen folkhögskola. Vi blev varmt mottagna.

Morgonandakt med flagghissning på Fredly.
Morgonandakt med flagghissning på Fredly.

Höjdpunkten var nästa dag när det var 17 maj – Norges nationaldag. På morgonen var det en annorlunda väckning med buller och bång, och sedan flagghissning med både Norges och Finlands flaggor. Sedan åkte vi in till Trondheim och stod med förundrade ögon och följde alla fina festtåg genom staden.

De många grupperna som tågade genom Trondheim på "syttende maj" imponerade stort på oss. Vilken glädje, vilka skolmusikkårer!
De många grupperna som tågade genom Trondheim på ”syttende maj” imponerade stort på oss. Vilken glädje, vilka skolmusikkårer!

När vi återvände till Fredly fick vi vara med på skolans 17-majfest. Vi upplevde en stark samhörighet. Både Finland och Norge hade ju varit utsatta i kriget – som då faktiskt inte var längre borta än ca 30 år. Också i festtalet uppmärksammades vi. Jag minns också hur talaren – vem det var minns jag inte – nämnde att det finns tendenser att rensa flaggan: ”Låt den vaja ren och röd!” Men han talade varmt om korsets betydelse.

Det dröjde två år tills vi nästa gång förlade skolresan till Norge. Denna gång körde vi ner via Åbo och Stockholm och sedan över till Värmland. Jag hade haft kontakter med Geijerskolan i Ransäter och vi ville också se Mårbacka, och så tillkom ännu en intressant detalj: Fride Häggblom ville provspela en orgel i Arvika som vi hade option på att köpa. Sedan fortsatte vi över gränsen och kom slutligen ganska sent till Fjellhaug skoler, där vi övernattade.

Den här gången upplevde vi syttende maj i den kungliga huvudstaden och vi fick också se de kungliga ta emot paraderna på slottsbalkongen. Det var imponerande. Sedan besökte vi också Holmenkollen, Vigelandsparken och flera andra sevärdheter.

Vi åkte sedan vägen norrut längs Gudbrandsdalen. Övernattningen i Ringebu, även där på en folkhögskola, blev minnesrik. Det pirrade ju i våra ben att få bestiga något fjäll och vi tog reda på var en fjällstig gick upp på det ca 700 m höga fjället ovanför dalen. Vi gav oss iväg med friskt mod. Några stannade när vi hade kommit upp till byns övre del och vägen slutade, medan en grupp fortsatte längs stigen som blev allt brantare. När vi nått toppen sjöng vi spontant ”O store Gud”. Det var på kvällen och solen började gå ner, och vi upplevde hur skön en solnedgång i ”de blånande bergen” kan vara.

Ungefär halvvägs upp till toppen på bergen ovanför Gudbrandsdalen, där bosättningen slutar.
Ungefär halvvägs upp till toppen på bergen ovanför Gudbrandsdalen, där bosättningen slutar.

Nästa övernattning skedde i Gauldal söder om Trondheim och vi åkte sedan över kölen till Åre, där vi hade bokat övernattning på Hållands folkhögskola i Undersåker. Där besökte vi Ristafallet, dit våra värdar ordnade med kaffekokning i det fria.

Kvällen i folkhögskolan bjöd på dramatik – kanske jag också måste tillfoga: framfusighet, skapad av vår entusiasm. Vi hade inte tänkt på att beställa någon kvällsservering, så många magar kurrade. Göran och Fride var påhittiga. De visste var skolans husmor bodde, och att hon hette Ulla. Fride sjöng med sin sonora röst utanför hennes dörr: ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda”, och när hon öppnade förklarade vi vår belägenhet. Det gav resultat. Ulla skaffade fram korv som lät sig väl smaka. Vi diktade en visa och sjöng för henne av tacksamhet för hennes välvilja. Senare fick vi veta att hon tidigt nästa morgon skulle på en lång resa, så hon hade lagt sig tidigt.

Besöket på Hållands folkhögskola blev minnesrikt och när vi 1984 beslöt att styra kosan västerut tog jag åter kontakt och vi fick löfte att bo där några dagar på en skidresa. Det blev flera sådana resor, men det får bli en annan historia. Ytterligare en gång, våren 1991, besökte vi Trondheimområdet, och körde ända till Oppdal.

Leningradresor

Från 1960-talet hade Evangeliska folkhögskolan för vana att varje år göra en resa med skolfamiljen – eleverna och några från lärarkåren och personalen – till Leningrad, den stora metropolen alldeles vid vår östra gräns (nuvarande Sankt Petersburg). Så gjorde vi också efter att mitt första skolår avslutats 1971.

Det var en stor upplevelse. Så nära, men ändå så annorlunda.

Resan planerades minutiöst. Det var nödvändigt att samarbeta med Intourist, den statliga resebyrån i Sovjetunionen.

Eftersom skolan är kristen diskuterade vi hur vi kunde ta med oss biblar. Det var välkänt att biblar ansågs som gift i det gamla Sovjetunionen och det berättades om den glädje som en packe biblar kunde förmedla till de inofficiella församlingarna. Eftersom vi hade ansvar för en elevgrupp där de flesta var minderåriga kunde vi inte utsätta oss för risken att smuggla biblar. Men vi hade hört att man får ta med sig en bibel som personlig gåva. Så gjorde jag och Åke Lillas, en av lärarna som reste med. Vi var noggranna att deklarera biblarna i tullen, tillsammans med alla pengar och eventuella värdesaker.

När vi kom till gränsstationen vid Vaalimaa skulle allt bagage tas in i tullhuset för granskning samtidigt som tullmän finkammade bussen. Det var spännande. Jag passerade före Åke. Ingen kollade min kappsäck. Jag kunde lättad ta med mig kappsäcken till bussen.

En stund efter mig kom Åke till kontrollanten. Han pekade direkt på raden med bibeldeklarationen och krävde den på bordet. Sedan frågade han om det fanns flera biblar. Jo, en, berättade Åke, som inte visste att jag redan hade passerat. Jag fick order att infinna mig på nytt. Vi blev noggrant utfrågade via tolk vad vi skulle ha biblarna till. Som gåva, svarade vi, som vi hade kommit överens om. Biblarna togs om hand med förklaring att det inte är tillåtet och fick veta att de skulle förstöras. Vi bad en tyst bön att tullmännen skulle behålla dem och läsa dem.

Sedan vi kommit över gränsen noterade vi med beklagande hur annorlunda landskapet var, och särskilt husen som ofta var förfallna. Av erfarna resenärer fick vi kyrkoruiner utpekade, i det som förut var en del av Finland. På en kyrkas tak växte det träd. I Viborg började vi märka av gatuhandeln, som ansatte oss var vi än stannade.

Vi försågs med en svensktalande guide, en äldre kvinna. Hon förklarade noggrant för oss att vi inte får fotografera rulltrappor och inte heller ha kameror framme när vi kör förbi militärområden.

Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.
Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.

Till de oförglömliga upplevelserna hörde metron. Men jag vill berätta om en särskild händelse i en ortodox kyrka. Vi hade frågat vår guide om vi inte kan få besöka någon kyrka och träffa kristna. Det gick inte an, som vi hade förslagit, att åka till en ”levande” kyrka, typ baptistkyrkan som vi hade hört om. Men vår guide accepterade att följa med oss till Nikolskikatedralen. Där hade vi, med guiden som tolk, ett samtal med prästen och en av församlingens äldste. Vi hörde oss för om verksamheten och vi berättade att vi hade tänkt ta med oss en bibel som gåva, men att den stoppades i tullen. Männen verkade förundrade. De menade att det inte alls är något problem med biblar. De har egna tryckerier och de har alldeles tillräckligt mycket biblar! Vi märkte utan svårighet på deras kroppsspråk att de skulle ha sagt något annat om vi inte hade haft en statlig guide med oss.

I bussen kunde vi berätta åtskilligt om vår skola för guiden. Hon var märkbart rörd då Anders, en av våra livliga pojkar, vittnade om Jesus för henne. Innan vi skildes från henne sjöng vi vår lystringssång ”Och jag såg en ny himmel”. Guiden kunde inte dölja sina tårar. Vi får hoppas att vittnesbördet inte var förgäves.

På 1970-talet blev det inte resor till Leningrad varje år. Följande år var jag i det militära och kunde inte delta. Två år senare var Gotland resemål. Tyvärr kunde jag inte delta då heller. Sedan följde ett par resor till Norge. Om dem ska jag berätta mera en annan gång. Sedan fortsatte Leningradresorna fram till 1983, då det blev paus fram till 1986 och 1988. Jag deltog inte i de två sistnämnda resorna.

Min sista resa till Leningrad i maj 1983 förberedde vi noggrant med grupparbeten och vi jobbade efteråt med collage och fotoutställning. Några elever skrev reportage för Vasabladet, som publicerades 29.7.1983. Maria berättade bland annat om upplevelsen på vår första dag, ”segerdagen” 9.5, då hundratals tusen människor var ute på gatorna och firade. Liisa berättade om besöket på fartyget Aurora, som råkade sammanfalla med att nya pionjärer invigdes för sitt uppdrag. Hon berättade också om ett besök som hon och en kompis fick göra hos en rysk familj. Mikael beskrev de nitiska tulltjänstemännen och om vårt besök i ungdomspalatset på en folkdanskonsert.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

I Vasabladet ingick också nedanstående text som jag skrev.

Leningrad efter tolv år

Trängsel på trottoarerna. Rätt lite trängsel på gatorna, men desto fräckare bilister. Trolleybussar och spårvagnar vanligen överfulla.

Så såg Leningrads gator ut för tolv år sedan, när jag förra gången besökte staden. Så ser de ut i dag. Har ingenting förändrats?

Jo, kanske det var fler som frågade: ”Onko myytävänä?” – ”Have you anything to sell?” – Ibland kunde det blir riktigt besvärande med alla som hörde sig för om möjligheterna att köpa byxor, armbandsur och mössa.

50 rubel (400 mk) för ett par byxor lär inte vara ovanligt. Inte heller 5 rubel för bussbolagets färgglada tygmössa. De som frågade hade ofta en tjock sedelbunt i handen. De så ut att vara proffs.

Men man hade hört att det var bäst att visa kalla handen. Den ryska milisen har börjat föra en kampanj mot den svarta gatuhandeln, som blivit allt mer besvärande. Priserna har gått upp kraftigt i Sovjet. En kostym kan i dag köpas för 250 rubel (ca 2.000 mk). Det är mer än en månadslön. Lönerna har inte stigit nämnvärt. Inte heller pensionerna, som i dag kan vara de samma som för tio år sedan.

Skall man alltså köpa någon dyrare sak, måste man spara länge. Eller försöka samla via gatuhandeln. Köpa in, sälja vidare …

En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en "beriozka", en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.
En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en ”beriozka”, en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.

Men metroavgifterna har inte stigit. För fem kopek kan man fortfarande åka metro hur länge som helst. Spårvagnen kostar bara tre kopek.

För tolv år sedan slogs jag mest av de förfallna husen på landsbygden, på karelska näset, som förr var finländsk jord. Jag greps av vemod när jag såg den gamla lutherska kyrkan i Terijoki, numera Zelenogorsk, vilken pryds av skylten ”Kino Pobeda” (Segerbiografen). Har man besegrat kyrkan? Jag ryste när jag så hur små björkar växte på en f.d. ortodox kyrkas tak. Man använde kyrkan till lagerplats för virke. Nu restaurerades den. Skulle den bli gudstjänstplats igen? Nej, den skall antagligen bli museum.

Husen var inte stort bättre nu. Många var de åkrar, som var övervuxna av träd. Men det fanns fina hus, stora hus, i utkanterna av Leningrad. Man såg tegelhus under byggnad med minst dussinet karlar. De murade sten för sten. Elementbygge såg jag inte.

Och inne i storstaden lyste guldspirorna i solen. Inne i Eremitaget gapade elvatusen turister över de väldiga mosaikborden och -tavlorna. Dyrgriparna övervakades noga av de många tanter som försöker dryga ut sin pension med extraknäck.

Mindre lysande var inte heller Isaacskatedralen, med sin mångfald av marmor och väldiga målningar med guldkanter. Tyvärr fick man inte fotografera längre. Det fick man för tolv år sedan. Men nog är den pråliga byggnaden en stolthet för stadens invånare.

Och när fyrverkeriet sprakade ut på den stora segerdagens aftonhimmel jublade folkmassorna. Över en miljon leningradbor var i farten och lät höra sina hurrarop för parti och fosterland. Nationalismen kunde man inte ta fel på.

Trots allt lever man tryggt i sin slutna värld. Man vet att det hör till att stå i kö. Man vet att det går bra om man är lojal och arbetsam. Också fast man inte har kostym av senaste mode.

Den väldiga Kazankatedralen är nu religionshistoriskt och ateistiskt museum. Där preparerades bl.a. skolklasser om förnuftets framsteg trots de kristnas bakåtsträvande.

Är religionen död?

Morgongudstjänsten i Nikolskikatedralen var rätt bra besökt. Men deltagarna var kanske till 90 % gamla damer. Resten herrar, några yngre personer. Var finns framtiden?

99 % av barnen i tredje klass ansluter sig till pionjärorganisationen. De lovar att vara flitiga, hedra Lenin och sitt fosterland. Det finns några barn som inte ansluter sig. De har det inte lätt. Det kan uppstå misstankar att föräldrarna inte förmår uppfostra sina barn i rätt anda.

Nikolskikatedralen den 10 maj 1983 kl 7.30 berättade inte allt. Det finns också kyrkor som är mycket närmare Guds skapande natur. Man behöver inte alltid glänsande kupoler, inte ens tak över huvudet för att kunna sjunga lovsånger till Gud.

Efter tolv år är man lika tacksam över att få återvända över gränsen till ett land, där man fritt får gå i kyrkan, där man får samlas var man vill med vem man vill, säga vad man vill, och läsa vilka böcker man vill.