Kategoriarkiv: Onos Fatizon

En samling artiklar, bibelstudier och analyser

Hur ställa sig till falsk lära?

Frågan i rubriken utgår från en intressant artikel i Evangeliföreningens (SLEF) huvudorgan Sändebudet från 1954, nr 2. Den skrevs av tidningens huvudredaktör, pastor Håkan Bäck, en centralgestalt i föreningens verksamhet ända till 1990-talet. Frågeställningen är intressant just nu ur två synvinklar:

  1. När artikeln nu publiceras på min webbplats (19.7.2018) står vi inför åttonde söndagen efter Trefaldighet som bär temat Sanning och sken. Artikeln tar upp just sådana frågor som hör samman med denna söndag.
  2. I diskussioner på Facebook har det ifrågasatts om SLEF numera undervisar på ett bibliskt sätt om dessa frågor. Därför är det intressant ur ett kyrkohistoriskt perspektiv att jämföra undervisningen för mer än 60 år sedan med den som förs ut i dag.

Artikeln kan läsas här i original språkdräkt.

Sorg.

SorgDet ordet skrev jag på Facebook med länk till en bild på kyrkpressen.fi från prästvigningen i Borgå 27.5.2018. Varför?

En notis i SLEF:s huvudorgan Sändebudet nr 6/2018 hjälper till att förklara. (Samma notis finns på http://www.slef.fi/aktuellt/slef-aktuellt/1999-slef-s-styrelse-3-2018.) Den notisen är också orsaken till varför jag skriver detta offentligt. Notisen berättar om att teologie magister Samuel E:s tjänstebenämning ändras från distriktsteolog till distriktspräst under förutsättning att han blir prästvigd, och att han beviljats tjänstledighet 1.8.2018–31.7.2019 under förutsättning att han blir prästvigd och av domkapitlet förordnas till tjänst i Vörå församling för nämnda tid. Sedan noteras inom parentes att han verkligen blev prästvigd 27.5.2018.

Jag har haft förmånen att känna Samuel sedan han var barn och han har alltid varit min gode vän, och det är mitt hopp att han förblir det. Detta riktar sig alltså inte i första hand personligt mot honom, även om han är föremål för min sorg. Det handlar i första hand om ett kyrkopolitiskt spel med stora konsekvenser. Hans samvete har offrats för SLEF:s överenskommelse med Borgå stift, vilket gjorde prästvigningen till en tung dag för honom (tydligt uttryckt på bilden), i stället för att den skulle vara en kraftkälla och inspiration för inträdet i den viktiga tjänsten som Herrens profet och kyrkans lärare. Notisen gör det fullständigt klart att det arrangemang som nu offentliggjorts har planerats noggrant.

Folkkyrkans biskopar ser massutträde ur kyrkan som det största hotet, och det hotet verkar nu vara avvärjt när det gäller SLEF. Biskop Björn Vikström, som har utmärkt sig som den ledande nytänkaren – i klartext villoläraren – i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har vunnit en seger genom att binda SLEF till lojalitet och underordning. Han har i gengäld erbjudit SLEF möjlighet att få en ung och populär präst i sin tjänst, med undantag för ett år då han – för att uppfylla normal praxis på förordnande till församlingstjänst – ska tjänstgöra i en ur den evangeliska rörelsens synpunkt central och ”lätt” församling utan krav på samverkan med kvinnliga präster.

SLEF har i gångna decennier ansetts vara en bastion för bekännelsetrohet. Detta har kommit till uttryck i att man vid officiella arrangemang inte anlitat kvinnliga präster. År 1989 gav styrelsen ut Råd och anvisningar, där man förmanade medlemmarna att uppsöka rätta predikstolar och kalla rätta lärare. Då var det aktuellt med förhållandet till de kvinnliga präster som börjat vigas från 1988. Däremot nämnde man inte att samma förmaningar borde gälla också manliga präster som inte lär enligt Bibeln. Dessa råd har förtigits under de senaste 20 eller 25 åren. Eftersom fokus har legat på kvinnliga präster har man inte haft några problem med att engagera manliga präster som genom sitt eget handlande understött samma villfarelse. SLEF har mig veterligen inte undervisat sina medlemmar om hur man ska förfara och har därmed underlåtit att förkunna allt Guds ord.

Nu har SLEF:s ledning – och även Samuel – genom sitt öppna samarbete offentligt gjort sig medskyldig till Björn Vikströms läror, 2 Joh v 9–11:

Den som går vidare och inte blir kvar i Kristi lära, han har inte Gud. Den som blir kvar i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.

Denna lära gäller inte bara Björn Vikströms syn på äktenskapet, där han varit spjutspetsen i arbetet för att samkönade par ska kunna vigas till kyrkligt äktenskap, utan också andra uttalanden. Han har exempelvis offentligt omvittnat att han inte vet vad som händer efter döden, dvs själva kärnan i frälsningsläran (Yle Fem: Efter nio, 3.11.2016). Man försvarar samverkan bland annat med att den situation som rådde när Andra Johannesbrevet skrevs inte är tillämplig i dagens situation. Därför kan man helt öppet samverka med en irrlärande biskop och ser inte vilken förförande verkan detta har som exempel för andra.

Också i andra bibelord ser vi allvarliga förmaningar att bevara en sann endräkt i läran och inte samverka med eller tolerera falsk lära ibland oss (se även slutorden):

1 Kor 1:10: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening.

Tit 3:10–11: En villolärare ska du ge en första och en andra varning och sedan avvisa, eftersom du vet att en sådan är på fel väg. Han syndar och har dömt sig själv.

Upp 2:14–15: Men jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för Israels barn så att de åt kött från avgudaoffer och var otrogna. På samma sätt har också du några som håller fast vid nikolaiternas lära.

Upp 3:20: Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer.

Upp 18:4: Gå ut från henne [Babylon, den stora skökan], mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.

Det är min innerliga bön, för alla oroade vänners skull, att SLEF:s ledning och Samuel själv omvänder sig. Risken är annars att flera unga teologer följer detta exempel, till stor skada både för dem själva och för de människor de är satta att undervisa och vägleda i Guds ord och vilja med oss. Råd och anvisningar avslutas med följande ord: ”Inför knepiga situationer kan du alltid vända dig till föreningens präster och predikanter för råd och hjälp!” Hur ska någon med förtroende kunna vända sig till Samuel och andra präster och predikanter i SLEF för att få råd och hjälp, när de själva så öppet handlar emot Guds klart uppenbarade vilja?

Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor (Rom 16:17–18).

Den 6 mars 1988

Vi påminns i dag (6.3.2018) om 30-årsminnet av den dag när de första kvinnorna blev prästvigda inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det skedde söndagen den 6 mars 1988. Jag har ett särskilt minne från den dagen. Detta minne har jag mest bevarat för mig själv, men vill nu dela med mig, eftersom det utgjorde ett märkligt tilltal från Gud.

Jag hade kring 1985 varit i diskussioner med prästerna i Vasa svenska församling, efter att två av kaplanerna i Vasabladet öppet kritiserat en artikel jag hade skrivit om Psalmer 83 och yttersta domen. Chefredaktör Birger Thölix läxade upp mig i två ledare i samma tidning (1.12.1984) för att jag lär att det finns ett helvete, och dessa präster skrev en insändare där de stödde honom. Jag skrev då ett brev till kyrkoherden och förklarade att jag inte kunde delta i församlingens gudstjänstverksamhet om vi inte i samtal kommer fram till att vi har samma lära.

Vi hade tre samtal och senare också ett där biskopen deltog. En av kaplanerna, jag kallar honom A, deltog inte för han stödde mig. Resultatet var att en av undertecknade, kaplan S, inte gav upp sin åsikt att det inte finns något evigt straff. Jag fortsatte efter detta att gå endast i A:s gudstjänster. Det var en öppen brytning med församlingen.

Vi hade predikantkurs på Evangeliska folkhögskolan i början av mars 1988. Kursen avslutades med högmässa i Trefaldighetskyrkan 6.3 kl 13. Den leddes av A. Jag deltog i en grupp som skulle sjunga från läktaren. Före gudstjänsten kom A upp och viskade åt mig, att S kommer att assistera vid nattvarden. Han bad mig att komma med för att stöda honom. Jag lovade göra det, mot min tidigare uttalade princip att inte delta i gudstjänstgemenskap med S. Vi gick fram mot slutet av nattvardsgången. Jag kan minnas exakt var jag knäböjde på den högra sidan. Min bror var på min högra sida. Så kom S med kalken. Vi hade gemensam kalk. Han gav åt min bror, sedan gick han förbi mig till nästa! Jag tänkte svimma. Ansåg han mig inte värd att få nattvarden? När vi gick ner frågade min bror mycket förundrad varför S gick förbi mig. Jag var skakad och kunde förstås inte svara.

Efter ett par timmar ringde jag A och berättade om händelsen. Han påstod att jag måste ha tagit miste. Det skulle ha varit ett grovt tjänstefel. Han bad mig ringa S och fråga varför. Det gjorde jag. S var tyst några sekunder – sedan flämtade han: Var du där? Han var uppriktig. Han var helt chockad. Han hade inte sett mig!

Det finns ingen annan förklaring till händelsen än att Gud på detta handfasta sätt måste visa mig att jag ska stå för min bekännelse. Trots det dröjde det ännu drygt 10 år innan jag drog de slutliga konsekvenserna. Kalla det feghet eller svaghet – den synden vill jag ödmjukt bekänna.

Avprogrammera julens avgud!

Dessa tankar är daterade 2.12.1990. Jag är inte säker på om texten alls publicerades i Vasabladet, vilket var avsikten. Det har ännu sin aktualitet, varför jag nu publicerar det för begrundan.

– – –

Varje år är det likadant. Man suckar över att julöppningen börjar allt tidigare, redan i mitten på november. Reklamerbjudandena sköljer över oss i allt rikligare mängd och väcker behov som vi annars aldrig skulle ha haft. Julen körs in så intensivt i november och december att man inte orkar med någon jul när julaftonen är förbi.

Och då gör sig det dåliga samvetet påmint. Man har gjort slut på sina pengar – på en massa onödigt. Man har åter vräkt i sig mat, och försöker undvika att tänka på dem som verkligen lider nöd.

Måste det vara så? Skall vi kristna låta oss ledas med i malströmmen?

Vad betyder det just i den här frågan att vara världens salt och ljus?

Det är möjligt, att om en kristen familj plötsligt ändrar sina vanor och börjar bete sig helt annorlunda än andra, så kan det också spåra ur. Man kan börja känna sig som A-klassens kristna, som nutida fariseer. Man börjar ställa lagiska krav på andra.

Men vore det inte skäl att kristna familjer skulle börja samtala om avarterna i samband med julfirandet, och hjälpa varandra att komma i gång med ett nytt beteende? Utan stöd går det inte. Det är tillräckligt jobbigt ändå.

För att komma i gång vill jag lägga fram ett förslag i sex punkter till en ”avprogrammering” av julens avgudadyrkan. Alla punkter passar kanske inte alla, och varje familj behöver fundera vad som går att använda för just dem.

1.  Samtala om julens innebörd. Ha ett dagligt bibelstudium, gärna med hjälp aven bra andaktsbok, med utgångspunkt i den gamla adventberedelsen. Be Gud om hjälp att finna rätt väg i olika praktiska ting.

2.   Berätta för barnen om varför dagens julhandel har blivit sådan den är. Avslöja jultomten för barnen. Gå in för en begränsad julklappslista, utgående från verkliga behov, och med en lagom nedvarvning från tidigare praxis. Skrota önskemål om ”onödiga” prylar.

3.   Lämna bort ”obligatoriska” julkort. Skriv i stället ett brev till sådana släktingar och vänner, som skulle sakna julkortet och som är glada åt er omtanke. Ta med ett vittnesbörd om julens verkliga gåva i brevet. Gör ett personligt besök hos dem som är inom räckhåll strax före jul, gärna med en jultidning eller en blomma som förning.

4.   Försök få släkten att förstå varför barnen inte behöver översvämmas med julklappar. Gör en överenskommelse, att inköp av julklappar åt släkt och vänner byts ut mot en kännbar gåva till nödlidande i världen.

5.  Satsa mera på gemenskap i julförberedelserna än på krav på perfektionism i städning och julpynt. Håll en måttlig nivå på julbordet. Bjud gärna någon ensam och hjälpbehövande på julmat. Och låt julgudstjänsterna, julevangeliet och julsångerna vara centrum!

6.  Låt barnen vara med och ge kollekt vid gudstjänsten, gärna den största sedeln. Avdela en del av familjens julbudget för hjälp åt nödlidande utan att för den skull göra det till någon ärofull gärning.

God litteratur förmånligt eller gratis

Böcker till salu eller gratis

När Logos förlag den 1 oktober 2016 övertogs av S:t Johannes ev-luth församling gjordes en överenskommelse att avskrivna böcker förvaltas av OF system, som också löste in och säljer en del av böckerna som inte var intressanta för församlingen. Se närmare här där det också finns prisexempel. Passa på att läsa ditt julklappsproblem med en god julgåva!

Är tiden ur led?

”Ur led är tiden.” Det får man läsa då och då som kommentarer till nyheter, som håller på att överträffa varandra i bisarrhet. Många gånger har man svårt att tro sina ögon och öron.

Som nu när utbildningsstyrelsen rekommenderar att lärare ska minska på tilltalet av pojkar och flickor. I sin guide om jämställdhetsarbete rekommenderar man att lärarna i stället ska tilltala sina elever med namn. Iltasanomats rubrik lyder ”Pojat eivät ole poikia ja tytöt tyttöjä – ensi vuonna kouluissa saa puhutella vain nimillä” (pojkar är inte pojkar och flickor flickor – nästa vår får man i skolorna tilltala bara med namnet”). Det här har fått Timo Soini (sf) att gå i taket i sin bloggspalt. För det får han kritik av pk-journalisterna som arbetar för att tala om ett oberäkneligt antal kön i stället för det sunda och normala: att det finns två kön, man och kvinna. Med all rätt utbrister Soini: humbug!

Samma dårskap är det då man vill ändra allmänna toaletter så att de blir könsneutrala, t.o.m. i skolorna. Det finns kantänka elever som inte vet om de är pojkar eller flickor. Nå men lär dem då hur man vet!

Nu ska man alltså lära barn så tidigt som möjligt att det inte alls är säkert att de är pojkar eller flickor, utan kan vara något helt annat. Något som de kanske kommer underfund med först långt senare i livet. Därför måste man skydda dem från att för tidigt stämplas in i antingen flick- eller pojkkategorin av föräldrar och lärare som tror sig veta vad de är.

Hur kan denna hysteri så plötsligt gripa tag i sunt tänkande människor? Det är samma ande som råder när folk på några år kommit underfund med att äktenskapet inte är för man och kvinna, utan kan tillämpas på många andra sätt. Det har vi bara sett början till än så länge.

Går vi till Bibeln får vi veta, att sådant är att vänta i den yttersta tiden. Den beskrivning som Jesus och apostlarna ger oss av dagarna innan han kommer tillbaka passar precis in på denna tidsanda. Hatet mot kristna som vågar stå för Guds ords sanning håller på att växa. Ett sken av gudsfruktan finns, men man drivs av galenskap och ett fördärvat sinne (jfr 2 Tim 3).

Samtidigt växer insikten om att konflikterna i världen inte leder oss till någon fredstid, utan att motsättningarna allt mer växer och hotar världen, inte minst i Mellanöstern, precis som Uppenbarelseboken förutsäger (läs Upp 9:13ff och 16:12ff).

Mitt i detta finns en otrolig aningslöshet, vilket Markus Birro nyss skrivit om på sin offentliga Facebooksida: en socialchef i Lund menar att man visst ska hjälpa återvändande IS-terrorister med bostad, ekonomi och arbete. Så går det när man inte längre har en kristen värdegrund, enligt vilken en brottsling ska straffas, inte vårdas.

Allt sådant snabbar på processerna som leder till den västliga världens totala kollaps, och därmed också till världens undergång och Jesu återkomst. Och medan Jesu profetiska ord uppfylls, ”på jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån” (Luk 21:25f), så uppmanas vi att räta på oss och lyfta våra huvuden, ”för er befrielse närmar sig”.

Därför är tiden inte ur led. Det gäller bara att konstatera att vi befinner oss i tidens slutskede då allt ställs på ända. Och att då inte låta oss föras med i hysterin utan klä på oss Guds vapenrustning så att vi kan hålla stånd på den onda dagen.

Terror och framtidsutsikter

En barbarisk handling som i denna stund har dödat 127 människor och skadat ett flertal.”

Frankrike är starkt och även om vi är skadade så reser vi oss alltid.”

Så här uttalar sig Frankrikes president François Hollande om det fruktansvärda terrordådet natten till lördag i Paris. Det är lätt att hålla med om det första uttalandet. Det handlar om barbari, ett fruktansvärt barbari.

Men vad gäller det andra uttalandet är det inte så enkelt. Kommer myndigheterna verkligen att få ordning på det franska samhället? Kommer EU att behärska den nu okontrollerade invandringen, där det är ytterst svårt att skilja infiltrerade terrorister från verkliga flyktingar?

I våra bibelstudier i Biblion har vi i höst ägnat oss åt Uppenbarelseboken. På två ställen, den sjätte basunen i kapitel 9 och den sjätte vredesskålen i kapitel 16, omtalas arméer som väller in från öster, närmare bestämt från området kring den stora floden Eufrat. Dessa arméer beskrivs på ett fruktansvärt sätt, inte alls ”snällare” än dagens IS.

När vi ser detta, ska vi också begrunda vilken tröst Uppenbarelseboken ger: att Lammet har segrat, och ska bevara dem intill änden som bekänner sig till honom. Det sker genom att de förs igenom det stora lidandet, inte runt det, och även om de många gånger suckande frågar hur länge Gud ska ha tålamod med allt detta, så kommer han att sätta punkt en dag. Då ska alla inse att han är sann och rättfärdig.

En annan sak som vi också måste erkänna är att människan i alla tider uppvisat den ondska som hon har av naturen. Jag håller på att avsluta läsningen av en fruktansvärd bok. Den beskriver en sådan bestialitet och ett sådant barbari att de gott kan jämföras med de terrordåd som nu skett. Boken är skriven av Anna Bikont, och boken heter Vi från Jedwabne.

Bikont är judinna och har ägnat fyra år åt att forska i det som hände i den polska byn Jedwabne i juli 1941. Hon ville sprida sanningen, att 600 judar våldtogs och mördades av människorna i sin egen by. Polacker, inte nazister. Boken berättar om så grymma saker att de gott står sig mot det som berättas om de våldsdåd som IS utför. Kulmen inträffade den 10 juli 1941, när judarna föstes in i en lada som dränktes i fotogen och tändes på. Ingen kunde komma ut. Det berättas också att barn kastades in i den brinnande ladan genom ett hål i taket. Och om barn som mördade barn. Så sjuk var antisemitismen. Hur kunde det ske? Det låter så otroligt.

Den som vill läsa om detta kan googla fram ett antal recensioner, bl.a. Elisabeth Åsbrinks recension i Dagens nyheter.

Har vi sådana extremister i Finland? Vi ska inte vara naiva. Vi ska inte tänka att sådant inte kan finnas bland oss. Vi ska inte tro att inte extremister kan infiltrera de flyktingströmmar som väller in i Europa, också till Finland.

Hur ska vi klara av detta? Hur kan vi se framåt? Vad ger vi för hopp till våra barn?

Vi kan hämta lärdom av Gamla testamentets profeter. De varnade i starka ordalag för det straff som skulle drabba det avfälliga gudsfolket. ”O land, land, land, hör Herrens ord!” ljöd det i olika varianter. Lita inte på Egypten! Förtrösta inte på egen kraft! Lita på Herren, och vänd er till honom. Därför sätter jag frågetecken för påståendet att Frankrike är starkt och ska klara av detta.

I Nordriket gjorde man det inte. Man drabbades av härarna från Eufrat, då assyrierna år 722 f.Kr. vällde in och intog landet, och förde bort folket till andra länder. I Juda rike fick man anstånd, tack vare att man ropade till Herren, och en ny attack år 701 f.Kr. avvärjdes genom ett direkt under från Gud. Men hundra år senare fylldes också deras syndamått och nu var det babylonierna som utförde Guds straffdom.

Men mitt i detta ljöd ändå ett tröstens ord: Ni ska få komma tillbaka. Ordet om Frälsaren och hans fridsrike överlevde trots det hårda straffet. Gud höll sitt ord. Och slutligen sände han Frälsaren som led straffet för deras, och också för våra synder.

Det är i Honom som vi har en framtid. Det är Lammet, Lejonet av Juda, som har segrat. Det finns ingen framtid på denna jord, det är många av dagens profeter klara över. Men den framtid som Han lovar är ljus, och den är viss.

Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig.” (Luk 21:28)

Vi kunde ännu lägga till en sak. Är våra nordiska länder alls bättre? Samma dag som terrorhändelserna i Paris ägde rum kunde man läsa i den svenska kristna tidningen Världen idag att socialstyrelsen ger som råd vid sena aborter (fram till vecka 22), att fostret ska dödas genom att man sprutar in koksaltlösning i fostrets hjärta. I Finland mördas tiotusen oskyldiga barn varje år. Planerat och medvetet. Det finns orsak att ropa till Herren om förbarmande.

Vilddjurets märke – och Guds

Insändare i Vasabladet 9.10.2015

Då och då hör man om en ny och omvälvande metod att lägga in ett chip i handen, så att det kan fungera som ett betalningsmedel (bitcoin) eller personligt ID-kort. De som har läst Uppenbarelseboken känner igen det här (Upp 13:16f):

Och det [vilddjuret] tvingar alla – små och stora, rika och fattiga, fria och slavar – att ta emot ett märke på högra handen eller pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal.

Senare kommer detta märke att tillmätas stor betydelse. Den som bär märket ska tvingas dricka av Guds vredes vin och plågas av eld och svavel i evighet. De heliga, Guds folk, drabbas däremot inte av plågan.

Den stora frågan blir: Är det detta märke som kommer att avgöra vilka som blir frälsta och vilka som blir fördömda?

Uppenbarelseboken kommer verkligen med kusligt exakta profetior. En annan profetia gäller den stora armén som väller in från Eufratområdet (Upp 9:14f; 16:12). Alltså det som vi i dag kallar Syrien och Irak. Kan någon låta bli att tänka på ISIS?

Det finns ett annat märke också. I det sjunde kapitlet berättas hur Gud förbjuder de fyra vindarna (som representerar fördärvsmakterna) att skada jorden innan hans eget folk har tecknats med sigill. Senare får vi veta att de som är tecknade går helt trygga genom alla bedrövelser och lidanden som ska drabba jorden som straff för att människorna vänt Gud ryggen.

Det här sigillet beskrivs med ett ord som anknyter till ett ställe i Hesekiels profetbok, där ett märke skulle sättas på de trogna. Det märket är den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet, tau, som på gammalhebreiska såg ut som ett kors. Korsets tecken är segertecknet, inte som en amulett utan som ett vittnesbörd om tron på den korsfäste Frälsaren.

När man går djupare i Uppenbarelsebokens symbolik ser man att vilddjurets märke hör samman med ett system i tankevärld och samhälle. Det representerar de makter som bekämpar Guds rike, både den antikristliga världsmakten och den falska kyrkan som samverkar med världsmakten. Den kampen börjar med att ifrågasätta Guds ords auktoritet. Den förespråkar en tankevärld som både innehåller mammondyrkan, alltså att man upphöjer pengar och ekonomiska system till det främsta och högsta, och ateistiska ideologier.

Guds märke hör samman med förtröstan på Guds omsorg och beskydd. ”Sök först Guds rike, så ska ni får allt det andra också.”

Man kan lugnt säga, att dagens jakt efter materialistiska fördelar har gjorts möjlig genom att den gamla kristna grunden, som betonar förnöjsamhet och gudsfruktan, har trängts bort. Det har skett på bekostnad av grannhjälp och omtanke om de svagaste – inte att förglömma de allra svagaste, de ofödda barnen – och i stället har jaget lyfts upp på piedestal.

Detta leder med nödvändighet till tråkiga följder, för att uttrycka det milt. Uppenbarelseboken, liksom också Bibeln i övrigt, inklusive Jesus själv, utsäger följderna betydligt mera drastiskt. Redan Jeremia varnade för 2600 år sedan för följderna av regimens ogudaktighet och förmanade: ”O land, land, land, hör Herrens ord!”

Välsignelsen i att följa Guds ord och leva i den gemenskap med Frälsaren som dopets tecken förpliktar till framstår i skarp kontrast mot alla hemska följder av att ta vilddjurets märke. Då ska inget av allt detta onda skada. Det låter märkligt, när vi tänker på att Johannes fick sin uppenbarelse i förföljelsetider, när de kristna kastades för vilddjuren. Men detta onda var inte det verkligt onda.

Mitt i detta fanns ändå den stora tryggheten. Guds folk såg målet framför sig: att en dag stå med i den stora kör som hyllar Guds vägar som rätta och sanna. Det hoppet gav dem kraft att stå ut. Det är bara där som det verkliga hoppet finns också i denna tid. Och det hoppet har var och en som åkallar Herrens namn.

Ola Österbacka