Redan under 1970-talet fick vi då och då utländska studerande. De var till en början gäststuderande, antingen sådana som hade släktingar i nejden eller sådana som sökte utbildning för sin verksamhet i hemlandet.
En sådan var Aska från Kisii i Kenya, som en av Bibeltrogna Vänners missionärer hade tagit sig an. Aska var elev på musiklinjen under tre år, 1977–80, och återvände sedan till Kenya.
En annan med anknytning till missionen var Barnabas från Eritrea, som under 1980-talet studerade tre år på musiklinjen och senare också var musiklärare några år.
Senare började vi få ansökningar av annan typ. En del var asylsökande flyktingar som ibland kunde berätta de mest fantastiska historier. En av dem var Peiman från Iran, som var elev 1990–91. Han gjorde ett stort intryck genom sin humor och intellektuella skärpa, som lyste kring honom trots de fruktansvärda strapatser han berättade om från sin flykt.
Då hade vi redan etablerat kontakter med Estland och det internationella inslaget blev allt större. Varje år hade vi ca fem estniska frielever.
En grupp från Efös direktion, samt ett par elever och lärare, besökte Estland vintern 1991 på inbjudan av vice minister Kalle Leet. När vi kom tillbaka med Georg Ots den 3 februari fick vi handgripligt uppleva de finländska myndigheternas attityd mot invandrare.
Redan under färden förstod vi att det var något speciellt på gång. Ett par hundra somalier var våra reskamrater. När vi angjorde hamnen i Helsingfors blev det dröjsmål. Ett tjugotal poliser kom ombord och förde alla somalier till en samlingsplats. Sedan stod alla i spalje och kontrollerade oss andra, som fick gå i land, att vi hade rätt hudfärg. Det var kusligt. Jag kände att jag borde plocka fram kameran och föreviga denna historiska händelse – det var tydligen så att det var den första stora gruppen av somalier som kom till Finland – men jag vågade inte utmana de allvarliga poliserna, och dessutom var det för mörkt att fotografera utan blixt.
Under 1990-talet utvecklade vi en särskild språk- och invandrarlinje. Min åsikt var att den inte fick bli för stor, så att den hotade att dominera elevkåren och skolan. Vi hade under min tid ett dussin och lite mer. Men det blev ett stort tryck och efterhand ökade de utländska eleverna i antal.
Vi deltog också på ett synligt sätt i kampen för att invandrarna skulle tas emot och behandlas mänskligt. Ett uttryck för denna kamp som skedde i breda kretsar gällde familjen Dreshaj från Kosovo, som vi hade en representant för i vår elevkår under en kortare tid hösten 1993. Vi såg hur svårt kriget for fram med ungdomarna och hur mycket som krävdes av kärleksfulla insatser för att de skulle kunna anpassa sig.
Juan och Sandra kom från Kuba via Ryssland, där de hade fått studera tack vare stipendier under Sovjettiden. När den tiden var slut blev det kärvare för kubanerna och de kom till Finland. De gjorde ett stort intryck genom sina nya upptäckter hurudant ett västerländskt samhälle fungerar i verkligheten – vilket inte stämde med den bild de hade fått under de kommunistiska regimerna. De blev också döpta under sin tid i Efö.
Jag hade en del mellanhavanden med några av invandrarna. Det berodde oftast på mina krav att också de vuxna eleverna skulle underordna sig våra regler och visa respekt för dem och för överordnade. Jag var ibland för konsekvent med detta och de vuxna karlar som kom för att lära sig språk upplevde att jag inte visade tillbörlig aktning för deras livserfarenheter. I muslimska kulturer gäller det att det är familjen som man visar den största aktningen, och där blev det ibland kollisioner.
En gång drabbades jag av ett mordhot, som till all lycka visade sig bero på ett missförstånd. Hotet förelades mig rakt i ansiktet av två bröder. Jag fick klart besked: om det stämde som de hade hört, att jag hade uttalat ringaktning för en närstående, så hade jag ingen rätt att leva. De förklarade att utsikten att råka i fängelse betydde mindre för dem än att de försvarade sin familjs heder. Det var onekligen spännande dagar som följde, innan de kom tillbaka och sade att allt var uppklarat. Det fanns inget hot längre.
Dylika erfarenheter gav mycket att tänka på när det gäller vår beredskap att ta emot flyktingar från andra kulturer. Själv var jag inte tillräcklig tänjbar mera vid den här tiden. De många slitande åren med en tuff arbetsbörda hade satt sina spår, och de här erfarenheterna bidrog till att jag upplevde att jag inte var rätt person att stå i ansvar för den fortsatta verksamheten. Till det här bidrog också att min syn på skolans linje – att vi skulle förutsätta att alla elever respekterar den kristna profilen och går in under dess verksamhetsidé, både undervisning och andaktsliv – inte längre fungerade i praktiken.