Kategoriarkiv: Efö-minnen

Minnen från Efö-tiden, i huvudsak 1970-1997

Leningradresor

Från 1960-talet hade Evangeliska folkhögskolan för vana att varje år göra en resa med skolfamiljen – eleverna och några från lärarkåren och personalen – till Leningrad, den stora metropolen alldeles vid vår östra gräns (nuvarande Sankt Petersburg). Så gjorde vi också efter att mitt första skolår avslutats 1971.

Det var en stor upplevelse. Så nära, men ändå så annorlunda.

Resan planerades minutiöst. Det var nödvändigt att samarbeta med Intourist, den statliga resebyrån i Sovjetunionen.

Eftersom skolan är kristen diskuterade vi hur vi kunde ta med oss biblar. Det var välkänt att biblar ansågs som gift i det gamla Sovjetunionen och det berättades om den glädje som en packe biblar kunde förmedla till de inofficiella församlingarna. Eftersom vi hade ansvar för en elevgrupp där de flesta var minderåriga kunde vi inte utsätta oss för risken att smuggla biblar. Men vi hade hört att man får ta med sig en bibel som personlig gåva. Så gjorde jag och Åke Lillas, en av lärarna som reste med. Vi var noggranna att deklarera biblarna i tullen, tillsammans med alla pengar och eventuella värdesaker.

När vi kom till gränsstationen vid Vaalimaa skulle allt bagage tas in i tullhuset för granskning samtidigt som tullmän finkammade bussen. Det var spännande. Jag passerade före Åke. Ingen kollade min kappsäck. Jag kunde lättad ta med mig kappsäcken till bussen.

En stund efter mig kom Åke till kontrollanten. Han pekade direkt på raden med bibeldeklarationen och krävde den på bordet. Sedan frågade han om det fanns flera biblar. Jo, en, berättade Åke, som inte visste att jag redan hade passerat. Jag fick order att infinna mig på nytt. Vi blev noggrant utfrågade via tolk vad vi skulle ha biblarna till. Som gåva, svarade vi, som vi hade kommit överens om. Biblarna togs om hand med förklaring att det inte är tillåtet och fick veta att de skulle förstöras. Vi bad en tyst bön att tullmännen skulle behålla dem och läsa dem.

Sedan vi kommit över gränsen noterade vi med beklagande hur annorlunda landskapet var, och särskilt husen som ofta var förfallna. Av erfarna resenärer fick vi kyrkoruiner utpekade, i det som förut var en del av Finland. På en kyrkas tak växte det träd. I Viborg började vi märka av gatuhandeln, som ansatte oss var vi än stannade.

Vi försågs med en svensktalande guide, en äldre kvinna. Hon förklarade noggrant för oss att vi inte får fotografera rulltrappor och inte heller ha kameror framme när vi kör förbi militärområden.

Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.
Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.

Till de oförglömliga upplevelserna hörde metron. Men jag vill berätta om en särskild händelse i en ortodox kyrka. Vi hade frågat vår guide om vi inte kan få besöka någon kyrka och träffa kristna. Det gick inte an, som vi hade förslagit, att åka till en ”levande” kyrka, typ baptistkyrkan som vi hade hört om. Men vår guide accepterade att följa med oss till Nikolskikatedralen. Där hade vi, med guiden som tolk, ett samtal med prästen och en av församlingens äldste. Vi hörde oss för om verksamheten och vi berättade att vi hade tänkt ta med oss en bibel som gåva, men att den stoppades i tullen. Männen verkade förundrade. De menade att det inte alls är något problem med biblar. De har egna tryckerier och de har alldeles tillräckligt mycket biblar! Vi märkte utan svårighet på deras kroppsspråk att de skulle ha sagt något annat om vi inte hade haft en statlig guide med oss.

I bussen kunde vi berätta åtskilligt om vår skola för guiden. Hon var märkbart rörd då Anders, en av våra livliga pojkar, vittnade om Jesus för henne. Innan vi skildes från henne sjöng vi vår lystringssång ”Och jag såg en ny himmel”. Guiden kunde inte dölja sina tårar. Vi får hoppas att vittnesbördet inte var förgäves.

På 1970-talet blev det inte resor till Leningrad varje år. Följande år var jag i det militära och kunde inte delta. Två år senare var Gotland resemål. Tyvärr kunde jag inte delta då heller. Sedan följde ett par resor till Norge. Om dem ska jag berätta mera en annan gång. Sedan fortsatte Leningradresorna fram till 1983, då det blev paus fram till 1986 och 1988. Jag deltog inte i de två sistnämnda resorna.

Min sista resa till Leningrad i maj 1983 förberedde vi noggrant med grupparbeten och vi jobbade efteråt med collage och fotoutställning. Några elever skrev reportage för Vasabladet, som publicerades 29.7.1983. Maria berättade bland annat om upplevelsen på vår första dag, ”segerdagen” 9.5, då hundratals tusen människor var ute på gatorna och firade. Liisa berättade om besöket på fartyget Aurora, som råkade sammanfalla med att nya pionjärer invigdes för sitt uppdrag. Hon berättade också om ett besök som hon och en kompis fick göra hos en rysk familj. Mikael beskrev de nitiska tulltjänstemännen och om vårt besök i ungdomspalatset på en folkdanskonsert.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

I Vasabladet ingick också nedanstående text som jag skrev.

Leningrad efter tolv år

Trängsel på trottoarerna. Rätt lite trängsel på gatorna, men desto fräckare bilister. Trolleybussar och spårvagnar vanligen överfulla.

Så såg Leningrads gator ut för tolv år sedan, när jag förra gången besökte staden. Så ser de ut i dag. Har ingenting förändrats?

Jo, kanske det var fler som frågade: ”Onko myytävänä?” – ”Have you anything to sell?” – Ibland kunde det blir riktigt besvärande med alla som hörde sig för om möjligheterna att köpa byxor, armbandsur och mössa.

50 rubel (400 mk) för ett par byxor lär inte vara ovanligt. Inte heller 5 rubel för bussbolagets färgglada tygmössa. De som frågade hade ofta en tjock sedelbunt i handen. De så ut att vara proffs.

Men man hade hört att det var bäst att visa kalla handen. Den ryska milisen har börjat föra en kampanj mot den svarta gatuhandeln, som blivit allt mer besvärande. Priserna har gått upp kraftigt i Sovjet. En kostym kan i dag köpas för 250 rubel (ca 2.000 mk). Det är mer än en månadslön. Lönerna har inte stigit nämnvärt. Inte heller pensionerna, som i dag kan vara de samma som för tio år sedan.

Skall man alltså köpa någon dyrare sak, måste man spara länge. Eller försöka samla via gatuhandeln. Köpa in, sälja vidare …

En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en "beriozka", en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.
En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en ”beriozka”, en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.

Men metroavgifterna har inte stigit. För fem kopek kan man fortfarande åka metro hur länge som helst. Spårvagnen kostar bara tre kopek.

För tolv år sedan slogs jag mest av de förfallna husen på landsbygden, på karelska näset, som förr var finländsk jord. Jag greps av vemod när jag såg den gamla lutherska kyrkan i Terijoki, numera Zelenogorsk, vilken pryds av skylten ”Kino Pobeda” (Segerbiografen). Har man besegrat kyrkan? Jag ryste när jag så hur små björkar växte på en f.d. ortodox kyrkas tak. Man använde kyrkan till lagerplats för virke. Nu restaurerades den. Skulle den bli gudstjänstplats igen? Nej, den skall antagligen bli museum.

Husen var inte stort bättre nu. Många var de åkrar, som var övervuxna av träd. Men det fanns fina hus, stora hus, i utkanterna av Leningrad. Man såg tegelhus under byggnad med minst dussinet karlar. De murade sten för sten. Elementbygge såg jag inte.

Och inne i storstaden lyste guldspirorna i solen. Inne i Eremitaget gapade elvatusen turister över de väldiga mosaikborden och -tavlorna. Dyrgriparna övervakades noga av de många tanter som försöker dryga ut sin pension med extraknäck.

Mindre lysande var inte heller Isaacskatedralen, med sin mångfald av marmor och väldiga målningar med guldkanter. Tyvärr fick man inte fotografera längre. Det fick man för tolv år sedan. Men nog är den pråliga byggnaden en stolthet för stadens invånare.

Och när fyrverkeriet sprakade ut på den stora segerdagens aftonhimmel jublade folkmassorna. Över en miljon leningradbor var i farten och lät höra sina hurrarop för parti och fosterland. Nationalismen kunde man inte ta fel på.

Trots allt lever man tryggt i sin slutna värld. Man vet att det hör till att stå i kö. Man vet att det går bra om man är lojal och arbetsam. Också fast man inte har kostym av senaste mode.

Den väldiga Kazankatedralen är nu religionshistoriskt och ateistiskt museum. Där preparerades bl.a. skolklasser om förnuftets framsteg trots de kristnas bakåtsträvande.

Är religionen död?

Morgongudstjänsten i Nikolskikatedralen var rätt bra besökt. Men deltagarna var kanske till 90 % gamla damer. Resten herrar, några yngre personer. Var finns framtiden?

99 % av barnen i tredje klass ansluter sig till pionjärorganisationen. De lovar att vara flitiga, hedra Lenin och sitt fosterland. Det finns några barn som inte ansluter sig. De har det inte lätt. Det kan uppstå misstankar att föräldrarna inte förmår uppfostra sina barn i rätt anda.

Nikolskikatedralen den 10 maj 1983 kl 7.30 berättade inte allt. Det finns också kyrkor som är mycket närmare Guds skapande natur. Man behöver inte alltid glänsande kupoler, inte ens tak över huvudet för att kunna sjunga lovsånger till Gud.

Efter tolv år är man lika tacksam över att få återvända över gränsen till ett land, där man fritt får gå i kyrkan, där man får samlas var man vill med vem man vill, säga vad man vill, och läsa vilka böcker man vill.

Ett inskriptionstal

Nedanstående text var införd i Vasabladet 8.9.1981.

Evangeliska folkhögskolan och konservatorieplanerna

Vågar man kanske uttrycka förhoppningen att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsatta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen där också Evangeliska folkhögskolan kunde få hyra in sig? undrar skolans rektor Ola Österbacka. Rektor Österbacka har talat vid skolans inskriptionsfest i Vasa.

”Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.” Ords. 10:22.

Rikedom är ett ord som rör känsliga strängar i vårt inre. För en och annan av oss betyder det ett drömtillstånd, något som vi vill sträva efter. Men ordet kan inrymma många värderingar.

För denna skola, som i dagarna inlett sin 56:e grundkurs, borde ordet rikedom inte vara aktuellt. Under år 1981 har vi upplevt en ovanligt besvärlig penningknipa. Trots det vill jag hävda, att skolan knappast kan bli rikare.

Av våra stora skatter, som syns utåt, vill jag särskilt plocka fram tre: Vår bibelskola, som inleder sitt andra läsår med fyra heltidsstuderande, våra 45 elever, som gripit sig an uppgifterna under de tre första dagarna med verkligt allvar och ambition, samt musiklinjens fortsatta expansion och kommande uppgifter.

Jag vill närmare lägga fram rikedomen i dessa tre, och börjar från den sistnämnda.

 

  1. Musiklinjen har inlett det nya arbetsåret med ett rekordantal studerande: 20 stycken. Tidigare har vi tagit in maximalt 18. Men med beaktande av musikundervisningens trängda situation och de sökandes meriter har vi inte kunnat pressa ned strecket under 20. Fem är andra årets studerande från vår egen skola, och tre har kommit från en finsk folkhögskolas musiklinje för att fortsätta sina studier.

Detta har medfört svårigheter att rekrytera ett tillräckligt antal lärare, eftersom musiklärarbefattningen för tredje året i rad är vakant. Men vi har lyckats uppbringa tillräckligt med timlärare, fortsättningsvis med Vasaförsamlingens organist Anders Kronlund som huvudlärare. Ett nytt problem är att vi behöver en vikarie för Margite Linden, som sköter en del av musikundervisningen och blir mammaledig i slutet av november.

Det större elevantalet ställer också krav på flera undervisnings- och övningsrum. Vi är mycket trångbodda på vår tomt. Vågar man kanske uttrycka förhoppningen, att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsätta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen, där också vi kunde få hyra in oss? Granntomten här intill tycks ju bara stå och vänta på en ny läroinrättning …

Ett steg framåt i den omdiskuterade musiklärarutbildningen tas nästa år, då det enligt preliminära planer i skolstyrelsen skall inledas en temporär snabbutbildning av musiklärare. Utbildningen skulle ske i form av sommarkurser, som torde förläggas till vår skola.

Artikel i Vbl 8.9.1981.
Artikel i Vbl 8.9.1981.
  1. När det sedan gäller skolan som helhet och de 45 studerandena, finns också här rekord att uppvisa. I årets skara är hela 21 stycken pojkar. Det betyder att pojkinternatet för första gången på länge är för trångt. 15 av pojkarna är på musiklinjen, och här ser vi alltså en orsak till de ändrade proportionerna.

Medelåldern var vid skolstarten i torsdags 18 år och 8 månader. Anmärkningsvärt är att 19-åringarnas antal är lika stort som 16-åringarnas. 17 har gått gymnasium, vilket också det är rekord. Ytterligare har 5 gått en del av gymnasium eller yrkesskola, och 12 har gått i folkhögskola tidigare. Man kan alltså gott säga, att vår skola också kunde inneha namnet folkakademi.

 

  1. Bibelskolan är vårt alldeles speciella glädjeämne. Att vi nu har fyra elever som går bibelskolan på heltid ger de annars uppspjälkta kursveckorna en kontinuitet. Till de 16 kursveckorna välkomnar vi också andra intresserade att delta, och vi tror att många skall ställa upp liksom i fjol. Erfarenheterna från i fjol var överlag positiva, och skolstyrelsen torde ställa extra resurser till förfogande för att vi skall kunna driva denna viktiga försöksverksamhet vidare.

Vi strävar ändå vidare mot att kunna få en så bred kontinuerlig undervisning som möjligt för helårsstuderande. Därför har vi i år satt in bibelstudier och en serie timmar bl. a. i pedagogik och talteknik mellan kursveckorna.

Någon huvudlärare för bibelskolan lyckades direktionen inte få engagerad för i år trots långvariga ansträngningar. Därför skall ett antal timlärare sköta undervisningen som förr, i allmänhet en vecka i taget. Vi är tacksamma mot dem som ställt upp och gör bibelskolans verksamhet möjlig.

Som ny kurssekreterare och bibliotekarie har vi i år dekoratör Anette Wollsten. Hon kommer också att sköta några timmar undervisning i veckan.

Det kanske största beviset på Guds omsorg om oss har varit det stora understödet. Närmare 60.000 mk har under år 1981 influtit som extra understod till bibelskolan i form av gåvor och kollekter. Nyligen har vi dessutom fått ta emot en check, som dels skall användas som medel till stipendier åt eleverna, dels har fonderats för att avkast­ningen skall kunna användas som understod åt bibelskolans studerande. Den anonyme givaren har fått bli oss till stor hjälp och uppmuntran, och klarare kan vi knappast se sanningen i inledningsordet: Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.

Vi får alltså inleda det nya läsåret med tack till Gud för att han gett oss så stora rikedomar i yttre avseenden. Men framför allt har han gett oss det dyrbaraste av allt: sin Son Jesus Kristus. ”I honom har vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.” Ef. 1:7. Hur än vår yttre välfärd skulle växla, hur pengarna sinar, hur elevskaran ser ut, står än den välsignelsen fast, att vi i Kristus har all andlig välsignelse: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vår möda kan inte lägga något till den frälsning som Jesus fullbordat. Utan Jesus är vi fattiga. Men han, som var rik, blev fattig för att vi skulle bli rika. Därför bör vår främsta målsättning i allt vårt arbete vara, att söka denna välsignelse i Kristus. Vi har ju också löftet:

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.” Matt. 6:33.

Vår bön inför det nya läsåret är därför, att det som här undervisas skulle vara av evighetsvärde. Må vi också i vårt umgänge se detta som vårt ögonmärke, så att inte avundsjuka, högmod och själviskhet skulle få förblinda oss och förstöra vår samvaro. Och må vi minnas, att vi alla är lika inför Gud, både vi anställda och ni elever, så att vi tillsammans kan söka oss till förlåtelsens källa, till Golgata kors. Då vill också vi förlåta varandra de felsteg vi gör i vår köttsliga svaghet, och i kärlek söka upprätta varandra i saktmods ande.

Ni föräldrar och vänner har också en viktig uppgift att bära fram vårt arbete i förbön inför Gud, som ensam ger välsignelsen. Vi är glada för uppriktig kritik, samtal och hjälp, för vi är svaga redskap, och ser inte alltid klart hur vi skall handla på bästa sätt.

Så får vi inleda det nya läsåret i Jesu namn. Och även om vår möda inte lägger något till Guds välsignelse, så vill Gud att vi skall använda de gåvor han har gett oss, så att de får bli till nytta för andra. Han vill också använda oss alla detta läsår. Låt oss med glädje gå in i den uppgiften!

Ola Österbacka

Aktiviteter vid sidan av undervisningen

Detta är ett tredje inlägg i syfte att systematisera den socialpedagogiska verksamheten,  kompletterat med några bilder. En del av detta har redan tidigare skymtat fram i andra inlägg. Här lyfter jag fram ytterligare några aktiviteter utanför den ordinarie undervisningen.

Motionsaktiviteter

En vanlig aktivitet som traditionellt genomfördes alla år var en skiddag, ofta på fastlagstisdagen, då vi skidade över isen till Öjberget. De som inte hade skidutrustning promenerade. I skidstugan hade vi beställt soppa. Många skidade ytterligare något eller några varv i Öjbergets krävande skidspår.

Start på Öjbergsutfärd 22.2.1977. I första ledet Fride Häggblom.
Start på Öjbergsutfärd 22.2.1977. I första ledet Fride Häggblom.

De evangeliska folkhögskolorna, tio finska och två svenska, brukade växelvis hålla vinterdagar, då man också ordnade skidtävlingar. Vår skola deltog inte varje år. I februari 1974 ordnades dagarna i Kaustby. Vi hade under några år hade haft ett elevutbyte med Kaustisen evankelinen opisto, och jag var också intresserad att delta då jag hade växt upp alldeles i grannskapet. Det var den enda gången i mitt liv jag vann en skidtävling! Jag skidade i personalklassen.

1983 deltog vi åter i Kaustby och efter det i Helsingfors, Loimaa, Karkku, Iitti. Den 15–17 februari 1989 vågade vi själva arrangera vinterdagarna. Men det blev spännande: den vintern var det väldigt ont om snö. Ännu dagen innan regnade och slaskade det. Men vi gav inte upp hoppet – och på eftermiddagen när dagarna inleddes blev det snöstorm och snön vräkte ner i mängder! Skidtävlingen ordnades av Vaasan Hiihtäjät och även om spåren var lite mjuka gick det utmärkt att skida nästa dag.

En del av vårt tappra skidlag i Kaustby 17.2.1983.
En del av vårt tappra skidlag i Kaustby 17.2.1983.

De svenska folkhögskolorna ordnade under flera år en volleybollturnering. Våren 1974 noteras i årsberättelsen att vårt damlag gick till final, medan pojklaget stannade i semifinalen. Vissa år ordnades turneringen mellan alla folkhögskolor i Finland.

Hösten 1975 arrangerades en terrängstafett i Sandviksterrängen med tre elevlag och ett lag för lärare och personal. Vintern 1981 hade vi en skidstafett i samma område.

Senare på våren ordnade elevkåren en pingisturnering, ”Folkis Cup”, som avslutades med en final i festsalen den 22 april. Inför finalen skedde något överraskande. Gustav Norrback introducerade en gäst från USA: Mr Pingpongsmash, alias Göran Stenlund, fantasirikt utstyrd med frack, mustasch och gummistövlar.

Mr Pingpongsmash ger prov på sin konst.
Mr Pingpongsmash ger prov på sin konst. Här har fracken lagts av.

 

S-timmar och maskerad

Jag skrev i annat sammanhang om de regelbundna kvällssamlingar som vi kallade ”s-timmar”. Vi fick idén från ett nordiskt folkhögskolmöte. S står för socialpedagogik. Vi samlades i matsalen varannan torsdag kväll och det var en elevgrupp som varje gång svarade för programmet.

Tidigare berättade jag om ett inslag från S-timmarna och här nedan är en bild från ”Wåschnaja”-spexet.

En grupp pojkar framförde i februari 1981 ett par egna låtar på en S-timme, inspirerade av de kreativa musikeleverna Anders och Macka. En grupp bibelkursdeltagare deltog och vi var smått ängsliga hur de skulle uppfatta visorna, men de hade roligt.
En grupp pojkar framförde i februari 1981 ett par egna låtar på en S-timme, inspirerade av de kreativa musikeleverna Macka och Anders längst framme. En grupp bibelkursdeltagare deltog och vi var smått ängsliga hur de skulle uppfatta visorna, men de hade roligt.

Här nedan en bild som är ganska typisk från s-timmarna, då det ofta var tävlingar av mångahanda slag.

Maria och Liisa balanserar en potatis i en vanlig skedlek, under överinseende av Ravel.
Maria och Liisa balanserar en potatis i en vanlig skedlek, under överinseende av Ravel. Bild från 1982-83.

 

Ibland hände det att eleverna ville ordna maskerad. Det kunde bli väldigt roligt med all fantasi som flödade bland de unga.

Bild från en maskerad 1982-83 där 2 x M leker siamesiska tvillingar.
Bild från en maskerad 1982-83 där 2 x M leker siamesiska tvillingar.

 

Kreativitet blev PR

För en liten folkhögskola är det livsviktigt att den syns och hörs, särskilt i de kretsar där potentiella elevaspiranter finns. Från allra första början fick jag lov att satsa rätt mycket tid och funderingar på hur informationen skulle ordnas. De första somrarna reste jag runt i Österbotten och besökte skriftskolorna. Under ganska många år var det fritt fram att ringa till studiehandledare i grundskolorna och boka tid för en timmes information, men det blev svårare längre fram.

Vid dessa tillfällen var det värdefullt att kunna presentera skolan med bilder. Åke Lillas tog rätt mycket diabilder under sina år, och senare fortsatte jag. Men kraven växer, och vi ville göra något mera. Vi ville ha en videofilm!

En av skolans före detta elever är Jan-Erik Widjeskog, som många år hjälpte oss med Elevförbundshälsningen. Han är också en duktig filmare och med När-TV:s utrustning i nypan kom han några dagar och gjorde en film. En elevgrupp gjorde manus och uppträdde som skådespelare. Det här skedde inte bara ett år, utan flera gånger. Tack vare videoapparaterna som gjorde sitt intåg på 1980-talet blev det möjligt att uppleva skolan ”live”.

En bild från inspelningen för videon som gjordes 1982-83.
En bild från inspelningen för videon som gjordes 1982-83. Nere vid stranden gjordes inramningen.

 

Jag brukade ha med ett par elever på besöken i skolorna. De fick berätta om livet och undervisningen ur sin synvinkel.

På 1990-talet började det ordnas skolmässor där skolorna fick var sitt stånd för sina presentationer. I många år var köerna långa till vårt stånd, där vi tog stillbilder av frivilliga via videokamera och sedan snabbt ”photoshoppade” bilderna: lade till ny frisyr, bytte huvuden på ungdomar osv. Sådant var inte vanligt på den tiden.

Kontakter med andra folkhögskolor

Ovan berättade jag om de evangeliska vinterdagarna. Till de regelbundna programmen hörde de österbottniska folkhögskolornas samlingar. Under mina första år skedde de alltid på SÖFF i Yttermark, mycket tack vare att det var rektor Alfons Sundqvist som var initiativtagare.  SÖFF var på den tiden den enda folkhögskolan i Österbotten som hade ett andra skolår, och det var viktigt för skolan att locka till sig elever från de andra skolorna som var intresserade att fortsätta ett andra år på SÖFF.

Sedan avtog motivationen för det här, och traditionen med österbottniska samlingar fortsatte så att vi turvis besökte varandra. Det blev en stor skara elever och lärare som manifesterade folkhögskolan som skolform. Varje skola presenterade sig med ett programnummer som skulle visa skolans profil så typiskt som möjligt. För oss var det givetvis sång av körerna och musikinslag som gällde.

Från ett av dessa tillfällen, som det året hölls hos oss i Vasa, minns jag särskilt personalkören från Kronoby, som under sin entusiastiska unga lärare Nina Åström sjöng ”Helhjärtat”. Det inspirerade oss att något år senare öva en välkomstsång med hela personalen när vi stod värdar för folkhögskolföreningens årliga sommarmöte.

Vi besökte naturligtvis andra folkhögskolor också andra gånger, t.ex. i samband med våra veckoslutsresor, och likaså fick vi många gånger hälsa andra skolfamiljer välkomna.

En särskilt betydelsefull kontakt fick vi på 1980-talet med Hållands folkhögskola, en kristen folkhögskola i Undersåker nära Åre. Vi ordnade flera år skidresor dit på vårvintern och fick också besök av dem. De hade många invandrare som saknade permanent uppehållstillstånd, och det kunde vara nog så knepigt att få tillstånd för dem att besöka Vasa. Jag ska återkomma till våra resor, liksom också till gäster och speciella högtider.

Andlig verksamhet

Jag försöker i det här inlägget göra en mera systematisk beskrivning av den andliga verksamheten än varit fallet i tidigare inlägg. Att det finns en del upprepningar ber jag om överseende med.

Evangeliska folkhögskolan är nära förbunden med den evangeliska rörelsen, som på svenskt håll är organiserad i Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland. Skolan ägs av en garantiförening, som juridiskt är fristående från Evangeliföreningen.

När jag började som rektor kom det stora flertalet elever från familjer som var väl förtrogna med Evangeliföreningen och det var i många familjer en självklarhet att ungdomarna skulle gå ett år i folkhögskolan. Att delta i andaktslivet på skolan var helt oproblematiskt, likaså att delta i de mötesresor som gjordes runt om i bygderna under veckosluten.

Det här började tydligt förändras från 1980-talet. Antalet internationella elever ökade, likaså elever med annan kyrklig anknytning, och även allt fler som inte hade någon erfarenhet av kristen verksamhet alls. I mitten av 1990-talet utgjorde den delen av elevkåren som kom från aktivt evangeliska hem ett fåtal.

Kristendomsundervisningen

Under mitt första år hade vi sju (7) timmar kristendomsundervisning för alla. Det var bibelkunskap (2), troslära (2), kyrkohistoria (2) och kyrklig litteratur (1). Det sistnämnda ämnet behandlade dels de lutherska bekännelseskrifterna och dels annan central kristen litteratur. Redan följande år slogs detta ämne samman med kyrkohistoria. Själv hade jag ingen kristendomsundervisning till en början. En uppskattad timlärare i trosläran var prosten Helge Forsman de första åren. Från 1972 övertog jag trosläraundervisningen, med undantag för ett par år, och senare också bibelkunskap. Kyrkohistoria försvann från 1976 och bibelkunskap utökades till 3 timmar, och då hade vi totalt fem veckotimmar kristendomsundervisning under många år framåt.

Gustav Norrback håller kristendomsundervisning läsåret 1975-76.
Gustav Norrback håller kristendomsundervisning läsåret 1975-76.

Till detta kom också körsångstimmarna, som alla elever skulle delta i. Där sjöngs andliga sånger, som sedan blev ett viktigt inslag på fester och mötesresor. Många gånger ifrågasattes att deltagande i kören var obligatorisk. En motivering var att de som inte deltog skulle ställas utanför en viktig verksamhet genom att inte bli delaktiga i gruppgemenskapen vid våra resor. Vi ansåg också att det var betydelsefullt att alla fick del av budskapet i de andliga sångerna. Inte sällan fick vi gå i debatt med sådana som påstod sig vara omusikaliska och hävda att alla på något sätt har musikalitet. Jag minns en skolavslutning, när en pojke som vägrat öppna sin mun plötsligt deltog i kören – och utan problem kunde sjunga med i sin stämma därför att han suttit med vid övningarna!

För mig var det betydelsefullt att förbereda och hålla kristendomsundervisning. När vi införde en fördjupad kurs i troslära för musiklinjens andra årskurs blev det mycket givande samtal under lektionerna, och inte sällan också efteråt. Denna undervisningsserie var grunden till att jag 1985 skrev boken Hoppets bekännelse.

De teoretiska lektionerna inleddes alltid med en sång från Sionsharpan. Det gällde inte bara kristendomsämnen, utan också andra teoretiska ämnen som språk och matematik. Sången sjöngs alltid stående och så fick vi en tydlig markering att lektionen började. På det här sättet blev sångerna insjungna och fick ett värde långt senare i livet. Själv lärde jag mig många sånger utantill, även om jag annars inte har särskilt lätt att lära mig texter utantill, och kunde ofta säga numret direkt så snart någon föreslog en sång. För de lärare som inte var förtrogna med sångboken kunde det här ge vissa bekymmer, och vi släppte nog så småningom kravet att sjunga i början av lektionerna.

Andakter

Till en början var både morgon- och aftonandakter obligatoriska för alla. Aftonandakt hölls vardagar kl 21.45, strax innan ytterdörrarna stängdes och lärardejouren gick rond på internatet. Vanligen leddes andakten av läraren som mellan sånger från Sionsharpan läste från en andaktsbok eller en bibeltext. Aftonandakten hölls i biblioteket som senare blev sällskapsrummet ”Holken”. Ganska snart släppte vi kravet på närvaro på aftonandakterna.

Efter något år fick eleverna måla ett rum i verkstadsbyggnaden och inreda med kuddar, och det blev vårt andaktsrum som också användes för frivilliga bibelsamtal. När verkstadsbyggnaden behövdes för musiken blev en etta i kursgården avdelad för ändamålet, och efter att det nya internatet blivit klart användes jourrummet som andakts- och samtalsrum. Antalet deltagare varierade, men vanligen var det en grupp som gärna samlades för att sjunga, läsa och be tillsammans.

Inredningen i det andaktsrum som eleverna fixade i verkstadsbyggnaden var enkel men trivsam. Bilden är från 1975-76.
Inredningen i det andaktsrum som eleverna fixade i verkstadsbyggnaden var enkel men trivsam. Bilden är från 1975-76.

Morgonandakterna hölls i festsalen som en gemensam start på dagen kl 8.00, utom måndagar då vi började en timme senare. Också här var det lärarna som hade ansvaret i tur och ordning, ibland med fria andakter, andra gånger med läsning från en andaktsbok. Vi gav senare i uppgift åt elevkåren att svara för en andakt i veckan. När musiklinjens verksamhet hade kommit igång blev det ofta en av eleverna som skötte ackompanjemanget, om inte musikläraren var på plats. Sedan vi fått vår piporgel blev det extra högtidligt med orgelackompanjemang. Vi sjöng ur psalmboken vid morgonandakterna.

Fride Häggblom, som hade flera decenniers erfarenhet som församlingskantor, var en hejare på att kunna psalmnummer. När andaktshållaren meddelade numret kunde han berätta tonarten, förutom psalmens inledningsord!

Av läsordningstekniska skäl började inte alla sin arbetsdag kl 8 på morgonen, utan ibland en eller två timmar senare. Vi försökte ändå hålla fast vid att alla skulle delta i morgonmålet som serverades 7.30–8.00 och sedan delta i andakten. Men det blev snart omöjligt att kräva att eleverna skulle äta sin frukost och komma på andakten någon timme innan deras lektioner började, så vi gav upp och lade in andakten mitt på förmiddagen, mellan de två första dubbeltimmarna och de två senare. Tillsammans med andakten gavs en allmän information om dagsprogrammet för att motivera att alla skulle delta. För det mesta deltog de allra flesta av eleverna, även om det skedde en tydlig uttunning under 1990-talet.

Mötesresorna

En speciell verksamhetsform var mötesresorna (se även http://www.ofsystem.fi/2014/10/skoldemokrati-och-elevaktiviteter/). Under hösten reste vi inte så mycket, eftersom körerna inte hade kommit så långt med sin repertoar, men det blev en och annan kortare resa i november. Men från vårterminens början var vi ute på resa minst ett veckoslut per månad. Det här var betungande, men hade en oerhörd betydelse för gemenskapen. För skolans understöd var det livsviktigt, eftersom vi var beroende av betydande frivilliga gåvor förutom de kollekter som vi tog upp vid resorna. Också församlingskollekten vid gudstjänsterna tillföll vanligen skolan. För skolans vänner betydde resorna mycket arbete med bespisning och inkvartering. Också för elevrekryteringen betydde dessa kontakter med bygderna oerhört mycket, och var ofta avgörande för att ungdomar ville komma till skolan.

Under mötesresorna var stämningen vanligtvis hög. Bild från 1975-76.
Under mötesresorna var stämningen vanligtvis hög. Bild från 1975-76.

En längre resa, t.ex. till Karleby- och Jakobstadsnejden, kunde ha följande programpunkter:

Lördag:

  • Start efter lunch, studiebesök på eftermiddagen.
  • Mat, som värdarna bjöd på i ett bönehus eller församlingshem.
  • Kvällsmöte i bönehus eller församlingshem, vanligen 19.30. Paus med servering. Predikan av rektor. Sång av olika körer och grupper, musik av instrumentalister. Församlingens kyrkoherde medverkade vanligen med inledning eller avslutning.
  • Övernattning i privata hem.

Söndag:

  • Morgonmål i hemmen.
  • Gudstjänst kl 10 i någon av kyrkorna. Tal av rektor, ett par körsånger, ibland flera.
  • Mat, som värdarna bjöd på.
  • Möte i bönehus eller församlingshem kl 13 eller 14. Paus med servering och eventuellt lotteri. Motsvarande program som på lördagskvällen.
  • Återkomst ca 17 eller 18.

Mötesresorna var mycket viktiga för musiklinjen. Musikeleverna fick lära sig uppträda och också leda pedagogikkören. De sedvanliga lystringssångerna, ”Det betyder föga” och ”Och jag såg en ny himmel”, skulle alltid sjungas sist och samlade ofta ganska många forna elever.

Fester

Vad skulle folkhögskolan vara utan fester?

Den självklara huvudfesten varje år var och är fortfarande elevförbundshögtiden, som alltid infaller på Marie bebådelsedag. Under mina första år kunde inemot 500 personer besöka skolan under huvudfesten på söndag eftermiddag. Festen ställde stora krav på bespisningen. Festsalen fylldes över sina bräddar, och många måste följa med utanför eller i klassrum, dit vi såg till att det fanns ljudöverföring.

Under de stora festerna fungerade elever som marskalkar. Här festklädda marskalkar från 1981-82 (till höger nuvarande rektor Kristian Sjöbacka).
Under de stora festerna fungerade elever som marskalkar. Här festklädda marskalkar från 1981-82 (till höger nuvarande rektor Kristian Sjöbacka).

Högtiden började redan på lördag kväll med ett möte med tal och sång. Vanligen var det fjolårets elever som medverkade då. Senare hade vi auktion på lördagskvällen – enligt en tradition som hade funnits långt tidigare. Skolans vänner tog med sig handarbetsprodukter och bakverk som auktionerades ut under humoristiska inslag.

På söndag hölls först elevförbundets årsmöte. På eftermiddagen var det dags för huvudfesten, som brukade bli en riktig långkörare. Obligatoriska ingredienser var intagning av nya elever och personal i elevförbundet, tal till de nyintagna kring symboliken i skolans märke, sången ”Det är fullkomnat”, som sjöngs stående och upprop av årskurserna. Därtill kom en eller två predikningar och det bästa som skolan kunde erbjuda i fråga om sång och musik. Under pausen samlades de jubilerande årskurserna i klassrum. Skolans lystringssånger sjöngs alltid till sist. Det brukade vara trångt framme i salen då antalet körsångare, inklusive forna elever, kunde stiga till mer än 150.

En del år avslutades dagarna med högmässa i Roparnäs kyrka. Senare hade vi högmässa i Brändö kyrka på förmiddagen, under några år även i festsalen.

Deltagandet i elevförbundshögtiden är en illustration av hur elevkåren förändrats. När andelen elever från evangeliska hem minskade, följde ett minskat intresse att komma tillbaka till årskursjubileerna. Därmed sjönk både antalet deltagare överlag och särskilt de senare jubilerande årskurserna kunde vara ganska lite besökta. ”50-åringarna” brukar ännu samlas i flera tiotal, men när ”20-åringarna” ännu under 1980-talet kunde samla stora grupper blev det alltmer tunnsått under 1990-talet, för att inte tala om utvecklingen till nutid när en tämligen liten elevgrupp firar sin skoltid från 1990-talet. På 1990-talet samlades inte mer än ett par hundra deltagare till elevförbundsfest.

Julfesten var också en stor fest. Den förbereddes under många veckor. Någon form av jultablå hörde till och det var mycket sång och musik. Vi försökte om möjligt engagera predikant från elevernas familjer.

Avslutningsfesten i maj var tårarnas fest. Den var en känslomässig klimax under året. Det var gripande hur blyga pojkar, som knappt öppnat sin mun i början av året, kunde träda fram till talarstolen och uttala sitt tack på elevkårens vägnar. De känslor som grep en vid dessa tillfällen uppvägde med marginal det arbete och de påfrestningar som året hade medfört. Tacksamheten för möjligheten att få arbeta i denna miljö var överväldigande.

Internatet – folkhögskolans hjärta

En forskare har bett mig göra en översikt över den socialpedagogiska utvecklingen som ägde rum under min tid som rektor, med särskild fokusering på internatslivet. Jag har bitvis redan lagt in aspekter på detta i flera blogginlägg, men jag ska här försöka göra en mera systematisk genomgång. Det första inlägget i serien gäller internatslivet, och jag återkommer till frågor om andaktsliv och fester.

Den skola som jag övertog ansvaret för hösten 1970 verkade i samma anda som skolan i stort sett hade gjort sedan den grundades 1926. Verksamheten var likt andra folkhögskolor grundad i den anda som kännetecknade de nordiska folkhögskolorna överlag.

Internatet har varit ytterst centralt. Man kan säga att det traditionellt har utgjort folkhögskolans hjärta, i motsats till samhällets obligatoriska skola där lektionerna är det centrala. Det betyder inte att undervisningen skulle anses oviktig, men att det som kännetecknade folkhögskolan särskilt var livet i internatet och den socialiseringsprocess som gjorde att man kunde säga: ”I folkhögskolan blir man inte något – man blir någon.”

Det skedde en viss utveckling av internatets betydelse under min tid – åren 1970–1996. Särskilt under det sista decenniet skedde en klar förändring.

Jag hade själv ingen erfarenhet av ett internat med många elever i samma rum. Så var det med flickinternatet fram till 1965, då ett nytt internat med tvåbäddsrum togs i bruk. Före det kunde många bo i samma rum. År 1988 var det åter dags att flytta till ett nytt internat, och då diskuterade vi intensivt om vi skulle ha både en- och tvåpersoners rum. Vi stannade dock för två sängar i varje rum, men så att vi gav möjlighet att reservera ett rum för sig själv mot en högre avgift. Pojkinternatet hade haft rätt små rum som beboddes av två pojkar i varje.

Några pojkar testar armstyrkan. Bilden är från  1976-77.
Några pojkar testar armstyrkan. Bilden är från 1976-77.

Det hörde till att alla skulle bo i internatet och endast med undantagslov bodde eleverna hemma. Under mitt första år hade vi två egentliga vuxenstuderande, mammor med barn hemma, och de bodde självklart inte på internatet. De hörde till undantagen. Så fortsatte det under hela 1970-talet.

Först in på 1980-talet började sakerna ändras. Elever som var från Vasa med omnejd anhöll allt oftare om att få bo hemma. Till en början var vi ganska restriktiva och hänvisade till att en stor del av folkhögskolans värde låg i att vara med i den sociala gemenskapen. Det här var naturligtvis viktigast för de unga. För vuxenstuderande tedde sig situationen annorlunda.

Eftersom de flesta kom till folkhögskolan direkt från grundskolan – tidigare vanligen från folkskolan – var den överlägset största åldersgruppen 16-åringar. Oftast hade de inte tidigare bott utanför hemmet. De kom till en stadsmiljö, som för dem som kom från landet upplevdes spännande. Lockelser som för föräldrarna ofta kunde verka farliga var alldeles inpå knutarna.

Det här ledde givetvis till att några ville pröva på det nya. Inför föräldrarna bar vi nu ansvaret att vara deras ställföreträdare. I hemmet på landet hade 16-åringar knappast varit ute i något nattliv. Vi satte alltså gränser när man skulle vara inne på kvällen. På vardagarna var tiden satt till 22.00, och på lördagskvällarna en timme senare. Under de första åren tillät vi inga besök på dagtid, inte ens i helgerna.

Joursystem

Ansvaret för internatet hörde i första hand till biträdande rektor, som skulle vara en kvinna när vi hade manlig rektor. Lärarna, rektorn inräknad, hade i uppgift att övervaka ordningen i internatet under var sin dejourkväll. Helgerna ankom också på lärarna enligt ett rullande schema. Dejourerande lärare ansvarade också för aftonandakterna och för lördagskvällens samkväm. Dessa jouruppgifter upplevde åtminstone jag rätt så betungande.

Rutinen var den att vi höll aftonandakt kl 21.45 och sedan kl 22 gick vi runt och stängde ytterdörrarna. Då gick vi också ”rond” från rum till rum och hörde oss för om alla var inne. Det kunde vara en grannlaga uppgift. Det var inte så roligt att knacka på dörren till flickrum där man misstänkte att någon redan höll på att ställa sig för natten, och det kunde förstås också utnyttjas för att hålla någon vän på rummet utan lov. Det gällde då att bruka både hänsyn och en realistisk insikt i ungdomars beteende.

Eftersom jag bodde mitt i flickinternatet med min familj – i andra våningen med internat både nedanför och ovanför – och våningarna var mycket lyhörda, kunde vi ofta avslöja olovliga gäster på rösterna, som blev mera frimodiga efter ronden. Då var det bara att ta på sig morgonrock och kasta ut pojkarna med varning.

Det hörde till vanligheten att någon hade något att diskutera, så att det ibland blev rätt långa dröjsmål. Den här tiden på dygnet gavs goda möjligheter till själavård. Särskilt Adéle Swenn, som under en lång följd av år var biträdande rektor, dröjde ofta kvar på internatet till sent på kvällen och skapade goda relationer till eleverna.

Med tiden ändrade vi rutinen så att en våningsdejour ålades att rapportera att alla var inne, så att vi inte behövde gå längre än till våningens ytterdörr.

Efter hand som elevernas ålder steg och vi fick allt fler myndiga elever ifrågasattes rutinerna med rapporteringen. Det blev ett problem att motivera att också dessa skulle ”övervakas”, när de utanför skolan hade full frihet att rå sig själva. Men vi hade fortfarande ett särskilt ansvar gentemot de minderårigas föräldrar. Det här var en fråga som vi ofta diskuterade grundligt på föräldramöten, som vi vanligen ordnade i början av höstterminen. Vi var fullt medvetna om att vi var ”gammalmodiga” i förhållande till många andra folkhögskolor, men vi satte vår ära i att vårt internat skulle vara en trygg plats, och att eleverna skulle ”bibringas goda seder” som det någon tid stod i ordningsreglerna. Många var också de möten i folkhögskolrådet, som tillkom i början av 1970-talet, där vi diskuterade dessa principer.

Jag har i gott minne en händelse som visade vad denna ofta ifrågasatta övervakning kunde betyda. En av  flickorna, som hade en hel del livserfarenhet från sitt eget vuxna liv, saknades en kväll vid rapporteringen. Hon dök upp vid ytterdörren en god stund senare, och jag mötte henne med frågan varför hon kommer så sent. Hon brast i gråt: ”Aldrig har någon förr brytt sig om var jag har varit.”

Intrycken från ett år med starka upplevelser och gemenskap medförde att avslutningsdagarna blev tårfyllda tillfällen.  Här en talande bild från avslutningen 1981.
Intrycken från ett år med starka upplevelser och gemenskap medförde att avslutningsdagarna blev tårfyllda tillfällen. Här en talande bild från avslutningen 1981.

Alkoholen var självfallet en frestelse. Det fanns i elevkåren olika erfarenheter, med olika bakgrund i hemmen och olika förväntningar. Alla visste i förväg att skolan förutsattes vara en alkoholfri miljö. Men hur var det med en öl eller två ute på stan, vilket vi inte kunde förvägra dem som var myndiga? Det kunde lätt bli lockande också för yngre att försöka hänga med. Sådant kunde vi inte annat än ta upp i undervisning och samtal.

Starkare drycker förekom i undantagsfall. Vi beslagtog någon gång öl och vin, kanske också någon starkare vara.

Ett problem särskilt för mig, som i stort sett inte har någon erfarenhet alls av alkoholfrågor, uppstod om någon av eleverna anlände alkoholpåverkad från stan. Jag blev nog en och annan gång dragen vid näsan av att inte kunna bedöma utandningsluft och allmäntillstånd.

Men hur skulle vi agera om vi hade bevis för överträdelser?

Min princip var klar: vi hade avkrävt nykterhetslöfte av eleverna på skolan; om det löftet bröts, följde en bestraffning. Det fanns tre grader av bestraffning i vårt reglemente: varning, avstängning från skolan på bestämd tid eller definitiv relegering. Den sistnämnda krävde fastställelse av direktionen. Den bestraffningen använde vi bara en gång. Däremot hände det ett par gånger att jag med lärarkollegiets beslut verkställde avstängning för tre dagar, vilket utdömdes för särskilt svåra överträdelser.

Ett par sådana fall hade jag stora svårigheter med. Några pojkar var ute på stan några få dagar före skolavslutningen och hade försett sig med för mycket under västen. De uppträdde berusade när de återkom till skolan. Vi hade bara några få dagar kvar av skolåret. De hade fått varningar redan tidigare. Var det en förmildrande omständighet att skolan snart skulle sluta?

Vi ville inte skapa dålig stämning strax före avslutningen. Det brukade ju bli starka känslor och floder av tårar när man skulle skiljas. Skulle vi få eleverna emot oss?

Den andra sidan av saken var glasklar: om vi inte verkställde en bestraffning skulle det vara ett bevis för att det inte spelar någon roll om man överträder reglerna. ”Det händer ändå inget.” Alltså blev det avstängning för tre dagar.

Pojkarna tog det mycket bra. De förklarade att de fullt insåg att de hade handlat fel, och de tog sitt straff som män. ”No hard feelings”, var beskedet.

Sällskapande

Ett annat fall gällde en flicka som ett par dagar före avslutningen övernattade i sin pojkväns rum i pojkinternatet. Också där var det svårt. Båda parterna hörde till de plikttrogna och positiva eleverna som vi inte hade haft något att anmärka på. Vi hade klart definierat de tider när besök fick äga rum. Att övernatta i det andra könets internat hörde till de grova överträdelserna. Vi hade undervisat om äktenskapets helgd och varnat för att låta det gå för långt vid sällskapande. Även här blev följden avstängning. Kuriöst nog ledde detta förhållande till ett stabilt, kristet äktenskap!

Sällskapande var helt naturligt en företeelse som hörde till folkhögskollivet. I många fall uppstod förhållanden som ledde till äktenskap. Ibland var det svårt att låta förälskelsens uttrycksformer stanna i den privata sfären i stället för att öppet torgföra dem inför andra, något som ibland kunde väcka irritation. Men i sådana fall fanns inga klara regler, utan det handlade mest om behov av undervisning och förmaning.

Allt eftersom åren gick blev det allt svårare att motivera de strikta besöksreglerna. Vi behöll skilda avdelningar för manliga och kvinnliga elever, och förutsatte att man inte övernattade i det andra könets lägenheter. Men vi öppnade upp för att fritt vistas i internaten under kvällar, senare också dagtid. Ungefär parallellt med denna utveckling förstärktes tendensen att bo ute på stan.

Estland i sikte

År 1989 var jag tjänstledig från april till årets slut. Under den tiden etablerades ett nära samarbete med de gamla svenskbygderna i Estland. Där hade ”den sjungande revolutionen” väckt en våg av frihetslängtan och gränserna höll på att öppnas.

Initiativtagaren var lärare Kristina Nybäck-Käld, som brevledes tog kontakt med rektor Laine Belovas vid Nuckö skola. Efös elevsituation höll nu på att bli brydsam. Direktionen såg detta som en möjlighet att erbjuda plats åt estniska stipendiater, som även kunde bidra till att höja statistiken.

När Evangeliska Ungas Ungdomskör sommaren 1989 var på resa i Estland överlämnades en inbjudan från skolans direktion till körens värd, Leevi Reinaru. Han fungerade som kyrkoherde i Lääne-Nigulas församling nära Hapsal (estniska: Haapsalu) och skötte även Nuckö församling (estniska: Noarootsi). Inbjudan gällde fem frielevsplatser inkommande läsår.

I rekordtakt fixades inresetillstånd åt fem studerande. Det var inte svårt att få hugade kandidater att nappa. Intresset att resa utrikes var enormt. En av dem som anlände, Lea Alp från en by nära Viljandi, berättade att hon hade en dag på sig att bestämma sig.

Jag var med och mötte de nya eleverna när de kom med Vasatåget. Det fanns vissa språksvårigheter, men några kunde hygglig finska och de övriga kunde göra sig förstådda via finskan. Det var en enorm upplevelse för dem alla att komma utrikes.

Vid den här tiden var Estland ännu sovjetiskt, och det märktes också. Under hösten dök anklagelser upp att en av de studerande inte skötte sig som han skulle. Han hade bland annat sagt att han gärna skulle åka till Amerika. När gruppen skulle återvända till Finland efter jullov hemma i Estland motades han i hamnen. Han fick inte längre återvända till Finland denna gång. Senare blev det åter OK att komma igen för studier och praktik på annat håll.

Denna sak blev föremål för utredningar när Leevi Reinaru och Laine Belovas var på en månads vistelse i vår skola för språkstudier under vintern 1990. Det framkom så småningom att en av de andra studerande hade fungerat som övervakare med uppgift att rapportera hem om gruppen skötte sig klanderfritt.

Leevi och Laine deltog i undervisningen och försökte snappa upp så mycket som möjligt av det svenska språket, utan att vi använde tolk. De gav också värdefull insyn i förhållandena i Estland, men de kunde ännu inte vara helt öppna. Risken fanns att de skulle drabbas av påföljder.

En ögonöppnande resa

Inför sommaren 1990 planerade jag med några Estlandsvänner en resa till Estland för att lära känna landet och våra vänners situation. Bengt Strengell var sekreterare i Evangeliföreningens nygrundade Estlandsdelegation och Gustav Norrback, kaplan i Korsholm och vår tidigare lärare och direktionsordförande, var dess ordförande. Edwin Bernas, som var min företrädare som rektor, hade ett starkt personligt intresse att besöka Estland och anslöt sig till vår grupp.

(Vasabladet publicerade tre artiklar som jag skrev efter denna resa 21–30.6.1990: Andens vind griper Estlands unga, Republiken Estlands svåra födelse, Med Gud under stalinterrorn).

Lauluväljak, sångarfältet med plats för 30.000 sångare på estraden, spelade en avgörande roll för Estlands "sjungande revolution".
Lauluväljak, sångarfältet med plats för 30.000 sångare på estraden, spelade en avgörande roll för Estlands ”sjungande revolution”.

Vi grubblade över hur vi skulle återgälda den gästfrihet som vi visste skulle möta oss på ett överväldigande sätt. Pengar kunde vi inte ta med oss. Däremot fick vi rådet att ta med oss sådana varor som värdarna sedan kunde omsätta i pengar. Vi laddade alltså upp med diverse elektroniska grunkor och försåg oss med gåvobrev för att övertyga tullmyndigheterna att de skulle användas endast som gåvor. Det var ingen självklarhet att varorna inte skulle konfiskeras av tullen.

Resan, som vi företog med tåg och båt i månadsskiftet maj-juni 1990, blev oförglömlig. Redan att uppleva den blomstrande naturen med syrener och kaprifol i full blomning var betagande. Ingenting kunde dock överträffa den gästfrihet som mötte oss, och de intryck som vi fick genom samtal med våra vänner.

Vår värdfamilj var i första hand familjen Leevi och Helle Reinaru i Taebla. Leevi mötte oss i hamnen, efter att de spännande formaliteterna hade överstökats utan andra problem än väntan i långa köer. Först gjorde vi en runda i några butiker, där diskarna i stort sett stod tomma. Leevis gamla Lada hade ett problem: dörrarna gick inte att låsa. Vi hade lastat in alla våra väskor och lådor, och det var ett trosföretag att Leevi tog risken att låta bilen stå utan uppsikt på gatan medan vi var inne i butiken.

Sedan tog vi en promenad i gamla Tallinn, även det en mäktig upplevelse. Vid parlamentshuset på Domberget, Toompea, observerade jag en murare som jobbade med en plakett och jag passade på att ta ett foto. Det visade sig att han just hade tagit bort den gamla plaketten vars text informerade om att det var sovjetparlamentets hus. Den nya inmurade plaketten omtalade att huset nu representerade Republiken Estlands parlament! Historiens vingslag märktes påtagligt.

Vi åkte så ut till Randvere, där Helles föräldrar hade en stuga. Där träffade vi Leevis far Karl, en gammal kantor som sedermera blev präst i tre församlingar. Jag bandade in hans berättelser från den dramatiska sovjettiden och skrev om dem i Vasabladet. Stugan låg alldeles nära stranden, ett tiotal meter från ett avspärrat och krattat strandområde som fram till föregående år hade patrullerats av militären med tillträde förbjudet för ortsbefolkningen.

Matbordet var helt suveränt, fyllt med alla möjliga läckerheter. Utifrån vår observation av de tomma butikshyllorna kunde vi inte begripa var man hade fått allt ifrån. Men sådana var våra värdar: de hade samlat det som de kunde få ihop för att kunna förse gästerna.

Sedan var det dags att anträda resan till Taebla i den lilla Ladan: fem vuxna och två barn, plus en mängd bagage. Det blev en väl packad bil! Edwin hade vid det laget sökt sig till egna kontakter.

På kvällen var det bönemöte i husets andra våning. På den tiden hade församlingen inga andra utrymmen än kyrkan och kyrkoherdens bostad. Vi räknade med att gå på promenad, eftersom vi ändå inte förstod så mycket estniska. Men Leevi kom och hämtade oss och så inbjöds vi att vara med. Det var en upplevelse som från en annan planet. Ett antal kvinnor var med på mötet och bad på sina knän för landet, för sina familjer, för församlingen och för oss.

En annan händelse som avvek från vår egen tradition var ett besök i Karl Reinarus församlingskyrka i Randvere. En kvinna kom dit när vi var där, och hon berättade om att hon led av någon sjukdom. Hon fick knäböja vid altaret, Karl inbjöd oss alla att komma och lägga våra händer på henne och så fick hon förbön.

I Nuckö fick vi vara med på skolavslutning. Vi fick också höra om planerna på ett nordiskt gymnasium och såg den gamla folkhögskolbyggnaden, Birkas folkhögskola, som man ville renovera. Vi såg också Nuckö gamla prästgård som var i ett bedrövligt förfallet tillstånd. Där bodde Sven Danell som svensk kyrkoherde på 1930-talet. Han blev sedermera biskop i Skara och skrev en bok om tiden i Estland (Guldstrand).

För mig blev en resa till Lea Alps hem den mest dramatiska upplevelsen på resan. Jag fick följa med Heikki och Leili Mutso – Leili är Leas syster – i deras Lada. De hade vid den tiden två små flickor. Båda var engagerade i Lääne-Nigulas församling. Vi reste först till ett kristet ungdomsläger nära Viljandi. Sedan gick vi omkring i de gamla stadsruinerna, och såg många andra sevärda platser ända ner emot gränsen till Lettland.

Hemmet låg ute på landet och vi körde längs slingrande grusvägar i alltför hög fart – enligt mitt sätt att se. Det var en upplevelse utan like att bada rökbastu, lyssna på familjens berättelser – fadern hade tillbringat sju år i sina barn- och ungdomsår i Sibirien – och slutligen övernatta i syskonbädd tillsammans med släktingar som också uppehöll sig i huset just då. Eftersom jag var flitigt framme med min kamera ville man att jag skulle ta ett gruppfoto när så många var samlade.

När vi så skulle återvända på lördag kväll gällde det att hitta bensin för bilen. Heikki räknade med att det fanns bensin i Viljandi, men där möttes vi av en tråkig skylt: ”Tühi” – tomt! Goda råd var dyra. Hur det gick, och om de fortsatta äventyren, står att läsa i en av de tre artiklar som jag skrev efter resan och som publicerades i Vasabladet. Artiklarna finns också på webben. Jag fotograferade ett hundratal diabilder, som sedan användes vid ett flertal föredrag.

Resan avslutades med gudstjänster med dop, konfirmation och nattvard i Lääne-Nigula och Nuckö. På vägen hem från Nuckö tog vi upp en av konfirmanderna i bilen. Han hade begett sig hemåt till fots, en tio kilometers promenad.

Nya resor på hög nivå och svag is

Vi förberedde nu även antagning av studerande till det följande läsåret. Några ville fortsätta ett år till med sikte på att översätta litteratur till estniska.

I januari 1990 inbjöds tio direktionsmedlemmar, anställda och studerande vid Efö på en resa till Tallinn och Hapsal av Kalle Leet. Han var en av elevernas föräldrar och hade en bemärkt position som viceminister i den estniska regeringen. Han gjorde inbjudan som tack för att hans dotter fick studera i Vasa, vilket hade ordnats av Laine Belovas. Vi fick unika möjligheter att besöka bland annat en textilfabrik och polisinrättningen i Hapsal. I gamla Tallinn bjöds vi på middag och vi bodde på stadens bästa hotell. Sådana upplevelser hörde inte direkt till våra vardagsrutiner.

Sömmerskor i långa banor i textilfabriken Sulev.
Sömmerskor i långa banor i textilfabriken Sulev.

När vi besökte Nuckö berättade man för oss att isen över Hapsalfjärden hade frusit till så pass att vi skulle transporteras till staden med bilar över isen, i stället för att man skulle ta den vanliga flera mil långa omvägen runt viken. Hjärtat åkte nog upp i halsgropen på en och annan av oss när de sprängfyllda Ladabilarna drog iväg med upp mot 100 km/h ute på de nattgamla isarna. Man försökte lugna oss med att fjärden är så grund att man kan bottna där. Men alla kom över utan missöden.

Inresetillstånd med förhinder

I augusti 1991 förklarade sig Estland självständigt, samtidigt som det misslyckade kuppförsöket mot Gorbatjov ägde rum. Vi levde i stor spänning hur det skulle gå. Under de tre krisdagarna ordnade vi en bönestund varje dag kl 12, vilket också uppmärksammades av regionalradion. Vi hade då pensionärskurs och vi informerade samtidigt så gott vi kunde om läget. I Lettlands huvudstad Riga utbröt strider, men de trafikmärken som förbjöd trafik med pansarvagnar till Toompea och de klippblock som delvis blockerade infarten trotsades till all lycka inte.

Den andra februari 1991 var ett dramatiskt nytt trafikmärke uppsatt vid infarten till Domberget: förbud att köra med stridsvagn!
I december 1991 noterade vi ett dramatiskt nytt trafikmärke vid infarten till Domberget: förbud att köra med stridsvagn! För säkerhets skull fanns också rejält tilltagna stenar som hinder.

Hur skulle skulle det gå med inresetillstånden för våra nya elever? Denna gång visade det sig vara verkligt besvärligt.

En av de nya eleverna åkte varje dag under en veckas tid från Haapsalu till Tallinn för att köa för tillstånden. Estniska sökande placerades i en särskild kö, medan finländska medborgare hade förtur. Jag ägnade åtskillig tid åt att ringa och skicka fax till konsulatet. När det sedan äntligen blev klart att inresetillstånden beviljats, beslöt vi att jag åker till Helsingfors för att hämta gruppen med en liten buss. Michael Eriksson, som tillsammans med sin fru Birgit hade varit ”seniorelever” i Efö föregående år, följde med.

Ännu var inte mödorna slut. Vi spanade in våra elever i den långa passkön, men hann inte glädjas så länge innan vi insåg att det uppstått något problem. Gruppen hölls kvar även när de sista resenärerna hade passerat. Jag sökte mig väg till passkontrollen och fick reda på att fel viseringsdatum hade antecknats i passen. Visumen hade redan gått ut! Passkontrollanten sade sig vara tvungen att sända gruppen tillbaka till Estland … hemska tanke. Jag bad att få tala med chefen, som efter att ha hört min tämligen bistra berättelse om elevgruppens mödor gav dem tillstånd att åka med till Vasa, dock så att de omedelbart måste anmäla sig på polisinrättningen i Vasa för att få visumen korrigerade.

Skulle vi inte ha åkt för att möta eleverna i hamnen hade de tvingats återvända till Estland. Detta efter att Estland hade blivit ett självständigt land, och ungdomarna önskat komma till vårt land i endast goda avsikter.

Svårigheterna med uppehållstillstånden berodde på att utlänningscentralen hade beslutat att inte bevilja uppehållstillstånd för utlänningar som önskar studera vid folkhögskolor. Enda möjligheten att få visum för studier var att studera vid högskola eller yrkesläroanstalt. De finländska inresemyndigheterna blivit ytterst försiktiga med att ge tillstånd för utbildning i Finland, eftersom man misstänkte att det kunde vara ett sätt att arbeta svart.

Efter detta bad jag justitiekanslerämbetet att pröva lagligheten i Utlänningscentralens beslut att inte tillåta studier vid folkhögskola. Dessutom påtalade jag felet i dateringen. Jag fick svar den 26 november 1993, att man inte hade kunnat påvisa någon olaglighet i hanteringen. Man konstaterade att det tillfälliga felet hade rättats till.

Nya resor

Inför första advent 1991 gjorde jag en resa tillsammans med Tord Carlström, som då var SLEF:s direktor. Vi hade samlat avlagda kläder, som fyllde en lastbil, som lånades av Snellmans slakteri. En släkting, Stig Granholm från Terjärv, ställde upp som chaufför. I Lääne-Nigula hade man vid denna tid funnit ett sätt att skaffa pengar för församlingens verksamhet: kläderna såldes via diakoniverksamheten. Utdelningen var dock ingalunda problemfri, och för vår del blev det inga fler sådana resor.

Under resan passade jag på att besöka Finlands konsulat i Tallinn, där jag hade bett om audiens hos vicekonsuln. Jag fick möjlighet att berätta om varför vi tar emot estniska studerande till frielevsplatser. Resultatet var att jag fick ett löfte om att ärendet skulle skötas smidigare i fortsättningen. Om detta skrev jag en artikel i Vasabladet: Jag skäms för mitt lands ansikte.

Vid besöket framförde kontraktsprosten Tiit Salumäe en önskan om att vi skulle ordna en kurs för söndagsskollärare i Vasa. Det beredde oss en del svårigheter, men vi genomförde en tre veckors kurs med drygt 20 deltagare i augusti 1992. Tre elever från föregående årskurs fungerade som tolkar.

När datalinjen inledde sin verksamhet öppnades en möjlighet för några av de estniska studerandena att utföra litteraturarbete direkt vid datorn. En av dem, Signe, översatte en hel bok till estniska och gjorde ombrytningsarbete med illustrationer klara. Tyvärr tillstötte för oss okontrollerbara problem i granskningsproceduren och boken blev aldrig tryckt, till stor besvikelse för den grupp i Sverige som bekostade hennes studier. Bättre gick det med ett par småskrifter.

Sommaren 1992 var jag reseledare för en gruppresa till Estlands svenskbygder. Det var en kär uppgift, särskilt som vi kunde glädjas åt att ha några av våra elever som guider. Också ett par år senare ordnade vi en gruppresa, då vi också samtidigt ville samla forna Efö-elever till en minnesträff med Guds ord och sång.

929792_famLuks
Under gruppresan 1992 besökte vi Rickulls kapell, en ruin från den tiden när orten var relativt väl befolkad av svensktalande ester. Där träffade vi familjen Luks som hade flytt till Sverige och som nu kunde återse sin barndomsbygd.

 

I april 1993 besökte jag Estland tillsammans med vår biträdande rektor Margite Lindén för att intervjua intresserade kandidater för nästa års frielevsplats. Vid det besöket kunde vi ha en samling med rätt många forna estlandselever.

Efter några år blev det allt svårare att få medel till studieplatserna via församlingar och som direkta gåvor. Slutligen kärvade ekonomin så pass att vi inte kunde fortsätta med frielevsplatserna. Det hade också blivit vanligare att åka utomlands för studier.

Estland hade dock för alltid intagit en stor plats i mitt hjärta.

Läs artiklar om resan 1990:

Kyrkomöte

På grund av min ”skrivklåda” hade jag under 1970-talet kommit att framstå som en representant för den evangeliska rörelsen i offentligheten. Av ÅU-redaktören Meta Torvalds fick jag rentav epitetet ”chefsideolog” vid något tillfälle – en utmärkelse som knappast vann gillande i SLEF:s ledning och inte heller hade något slags täckning. Att Meta Torvalds visade intresse för mina läror berodde på att jag kom att delta i kyrkomötet som suppleant under tre sessioner.

Redan under perioden 1974–78 hade jag varit andra suppleant bland lekmannaombuden i Borgå stift. Detta hade jag egentligen inte noterat förrän valet hade ägt rum. Då mötte mig SLEF:s direktor Helge Hildén med orden: ”Nej men se suppleanten!” Jag hade ingen aning om vad han menade ens, innan han förklarade. Så ovetande var jag om det då timade valet.

När en ny period stundade ordnade landskapsförbundet i Österbotten provval. Man var nämligen angelägen om att Österbotten skulle få två in lekmannaombud i kyrkomötet. Jag kom då på andra plats i provomröstningen efter Henrik Hult, kyrkoekonom i Jakobstad. (Vasabladet 5.2.1978)

Saken var dock inte alldeles enkel. I det evangeliska lägret röstade man mangrant på mig, men på annat håll tyckte man inte om mitt agerande i olika debatter. När det egentliga valet skulle hållas råkade jag befinna mig på samma tåg som elektorerna. Jag var på väg till rektorsmöte. När jag vandrade genom vagnarna på väg till restaurangvagnen kom jag in i ett verkligt getingbo, som plötsligt frös till. Det var biskopsfadern Edvin Vikström som lade upp strategi inför valet, och min närvaro kändes tydligen inte riktigt önskad just då.

Utgången av valet blev att endast Henrik Hult invaldes från Österbotten. Man tröstade sig dock med att medicinalrådet Håkan Hellberg var nästan österbottning – bördig från Karleby. Hellberg fick i det proportionella valet 41 1/12 röster, medan jag stannade på 39 11/12 – en skillnad på drygt en röst.

Nu hände det sig, att Håkan Hellberg var utomlands under våren 1979 och bad om befrielse från att delta i vårsessionen, som skulle hållas i början av maj. Jag fick ett telefonsamtal från domkapitlets notarie någon gång i april med kallelse att inställa mig till kyrkomötet. Det var ett bud som höjde adrenalinhalten!

Allt efter som tiden närmade sig började handlingar droppa in med posten. Och det var inga små dokument, utan tjocka luntor med utskottsbetänkanden.

Två ärenden verkade särskilt intressanta. Kyrka och stat-kommittén hade avgett sitt betänkande som nu skulle upp på remissdebatt. En annan intressant fråga var ett ombudsiniativ av Leino Hassinen, kyrkoherde i Vichtis. Han hade uttryckt bekymmer över att allt flera av kyrkans medlemmar upplever kyrkan som en serviceanstalt och inte förstår vilka förpliktelser det medför att vara medlem i kyrkan. Nu bad han biskoparna utreda detta. Konstitutionsutskottet ansåg dock att hemställan var för luddigt formulerad och ville förkasta initiativet. Det fanns ju inget organ som hette ”biskoparna”.

Jag hade mycket att lära när jag infann mig till kyrkomötet. Jag delade rum med Henrik Hult, och när han packade upp sin mörka kostym undrade jag om man måste ha mörk kostym. Jo, det stod att man skulle ha prästdräkt vid processionen till inledningsgudstjänsten i domkyrkan. Jag var ju inte präst – men en lekman skulle på motsvarande sätt vara klädd i mörkt. Och jag hade bara en ljus sommarkostym! Jag kände mig verkligen som en ”kusin från landet”.

Så vidtog vårsessionen. En fin namnskylt skulle man ha, och så skulle man förete sin fullmakt. Visst var det högtidligt. Och maten sen! Åbo kristliga folkhögskola bjöd verkligen till att hålla hög standard. Sådan traktering var jag inte van vid till vardags.

Redan nästa morgon stod frågan om kyrka och stat på dagordningen. Jag bad om ordet och höll mitt förberedda anförande. Meta Torvalds kommenterade i ÅU med att Vasarektorn redan hade sällat sig till de alltför många långpratarnas rad.

På onsdag morgon var det så dags att diskutera Leino Hassinens initiativ. Efter att konstitutionsutskottets ordförande, biskop Aimo T Nikolainen, hade inlett ärendet och förklarat varför det inte var värt att sända vidare till utskottsbehandling, följde ett genmäle av initiativtagaren själv och sedan kom turen till mig. Jag avrundade mitt inlägg med att föreslå, att ärendet skulle hänskjutas till biskopsmötet.

Det som sedan följde överraskade mig stort. Talare efter talare steg spontant upp och understödde mig. Det första understödet gavs av kyrkoherden i S:t Karins församling i Åbo, Eero Parvio. Han var en av förgrundsgestalterna i SLEY (den finska evangeliföreningen). Diskussionen räckte flera timmar och omröstningen blev överraskande jämn: 56–41 för förkastande av förslaget. En intressant detalj var att Högsta domstolens representant hörde till dem som röstade för mitt förslag.

Vasabladet rubricerade ett enspaltigt referat: ”Vasa-rektor tände debatt på kyrkomötet”. Jag citerar några rader ur referatet, som härstammar från Ulf Särs’ pressmeddelanden till Finska notisbyrån:

Tonen i debatten angavs i rätt hög grad av rektor Ola Österbacka från Vasa. Han beklagade att kyrkan inte ställer klarare krav på medlemmarnas liv och tro. Som exempel nämnde han de allt allmännare samvetsäktenskapen, att kyrkan döper barn till föräldrar som inte tänker ge barnet en kristen fostran och att t.o.m. kyrkligt anställda får förkunna sådant som strider mot kyrkans lära.

Motiveringarna till att förslaget trots allt förkastades var främst att frågan inom kort skulle komma upp i den kommitté som utreder kyrkans författning och en totalreform av kyrkolagen. Det kan noteras, att alla paragrafer om kyrkotukt sedermera slopades i den nya lagen!

Vasabladets notis från 10.5.1979.
Vasabladets notis från 10.5.1979.

Det var oerhört intressant att följa med omröstningstekniken. Ibland kunde omröstningarna bli flera på varandra och det kunde bli taktikröstning. När vi till exempel skulle rösta om olika förslag angående en ny teologisk fakultet i Joensuu var det för en obevandrad säkrast att kolla in när den nyvunna vännen som satt vid min vänstra sida reste sig upp och följa honom. Han var en bibeltrogen broder från S:t Michels stift.

Jag var medlem i nämndutskottet. Vi skulle alltså föreslå medlemmar i kyrkans nämnder. Inför ett sådant val nämndes Karl-Gustav Sandelins namn. Jag bad då om ordet och berättade om vad han hade fört fram angående Jesu kroppsliga uppståndelse. En annan av medlemmarna i utskottet var SLEY:s verksamhetsledare Lauri Koskenniemi. Han förklarade direkt, att en sådan som inte fasthåller vid kyrkans centrala lära om uppståndelsen inte kan ges fullmakt att företräda kyrkan. Så blev också beslutet.

Detta föranledde sedan en intern räfst vid ett gruppmöte i Borgågruppen. Jag hade fört fram falskt vittnesbörd mot Sandelin och gått emot stiftets beredning, fick jag veta. Ingen kunde dock invända mot min uttryckliga rätt att stå för min övertygelse, eftersom jag dock hade stiftets fullmakt för min uppgift.

Under de två närmaste åren behövde jag inte rycka in som suppleant, men vårsessionen 1981 och även höstsessionen samma år fick jag kallelse.

I maj 1981 föreslogs att lektorerna skulle få utvidgade rättigheter att döpa och dela ut nattvard. Det gav mig orsak att förklara min syn på kvinnliga präster.

Eftersom det var väntat att kvinnoprästfrågan inom kort skulle tas upp till avgörande behandling högg journalister från olika håll tag i mig. En av dem berättade om hur Uleåborgsbiskopen Olavi Rimpiläinen förhöll sig till olika praktiska avvägningar om kvinnor skulle få rätt att bli präster. Man frågade också mig, och jag brukar inte vara särskilt diplomatisk i mina svar. I tidningen berättade man sedan med en viss ironi om lekmannen från Vasa som visste bättre än biskopen hur det ska vara.

Meta Torvalds skrädde inte orden i sitt referat i ÅU när hon uttryckte sin indignation över att de mest ärketrångsyntas ”chefsideolog” förstör Borgå stifts rykte som ett frisinnat stift. Jag kommer ihåg att jag på den lediga onsdagskvällen, samma kväll som referatet hade ingått, sökte mig till Evangeliföreningens bönehus där man hade möte. Jag behövde ett andningshål. Jag upplevde in på bara skinnet vad det vill säga att få lida här i världen, men på mötet blev jag åter styrkt av trossyskon.

Höstsessionen 1981 var samtidigt avslutningssession för detta kyrkomöte. Jag tvingades denna gång av mitt samvete att uttala mig angående budgeten. Jag anmälde att jag inte kunde stöda det föreslagna anslaget till Kyrkornas Världsråd (KVR) på grund av dess läromässiga upplösning och politiska ställningstaganden. För inte länge sedan hade världsorganisationen varit föremål för häftig kritik, bl. a. av den internationellt kände teologen Peter Beyerhaus, för dess stöd till kontroversiella gerillarörelser.

När jag sedan satt i domkyrkan under avslutningsgudstjänsten och lyssnade till predikan, som hölls av assessor Ossi Haaramäki, kände jag pilarna hagla. Jag vet inte om han även utan mitt anförande hade tänkt uttrycka sitt kraftiga stöd just för KVR, men det kändes just då som om orden var riktade direkt till mig. Jag kände att jag inte kunde dela denna kyrkas praktiskt uttryckta bekännelse och upplevde en strid i min själ inför den normala självklarheten att gå till nattvardsbordet med den samlade gruppen.

Att ställa upp för ett nytt val följande år var i och med detta uteslutet.

En trevlig biprodukt av deltagandet i kyrkomötet var samtalen under österbottningarnas bilresor till Åbo, som normalt ägde rum på söndag eftermiddag. Ofta var det Henrik Hult som körde, och min forne kollega Gustav Björkstrand och jag kunde ägna oss åt samtalet. En resa blev särskilt intensiv, då vi avhandlade frågan om skapelse eller utveckling. Björkstrand hade ett par år tidigare kraftigt opponerat sig mot Seth Erlandssons ”biblicistiska” ståndpunkt vid en debatt vid Pedagogiska fakulteten.

Även de informella träffar som Borgågruppen hade var trivsamma, våra olika åskådningar till trots. Biskop John Vikström var i detta ytterst skicklig att hålla var sak för sig.

Mina erfarenheter från kyrkomötets strikta arbetsordning kunde jag dra nytta av i det lokala församlingsarbetet, och även senare när jag under en följd av år fungerade som ordförande vid SLEF:s årsmöten.

Apparater och hobbyverksamhet

Redan i början av 1970-talet hade vi skaffat utrustning för mörkrumsarbete. Ruben Fransholm, som samtidigt med mig började sin tjänst som en driftig kanslist-vaktmästare, var en hängiven fotograf med erfarenhet från mörkrumsarbete. Också Åke Lillas var fotointresserad, även om han mest satsade på diabilder. Det var han somfick mitt intresse för fotografering att blomma ut, ungefär vid den tiden när vi började planera för Vasaflyttning. Jag köpte hans gamla kompaktkamera Petri 7S när han övergick till systemkamera. Några år sedan var det även dags för mig att skaffa en systemkamera, en Fujica.

Mörkrummet placerades i det innersta förrådet i verkstadsbyggnadens första våning. Våren 1971 skaffade vi en förstoringsapparat via kontakter i Helsingfors. Vi var dock missnöjda med ljusspridningen och fick löfte att byta den. Men hur skulle det ordnas? Jo, i början av juni hölls den finlandssvenska folkhögskolföreningens årliga folkhögskoldagar i Borgå. Åke Lillas körde en grupp deltagare med sin Opel Kadett, och apparaten stuvades in i bagaget. Åke hade dock inte lämpligt att åka in till Helsingfors för bytet, så uppgiften anförtroddes åt mig. Jag hade inte kört bil särskilt flitigt, särskilt inte Kadetten, och att köra i Helsingfors var nytt och inte särskilt inbjudande. Men feghet var ingen kännetecknande egenskap hos mig, så jag läste kartan och gav mig iväg.

Allt gick bra tills jag skulle gruppera in till högerfilen för att kunna ta av till höger i Hagnäs. Klockan var lite över åtta på morgonen, och redan under tidigt sjuttiotal var det en rusning som jag inte var van vid. Jag fastnade i den vänsterfil som jag hade varit tvungen att hålla lite innan. Rätt som det var märkte jag att jag kom in på Långa bron, för sent nu att svänga höger. Men efter bron gick det bra. Sen var det bara att följa vägen … hupps: plötsligt var jag inne på järnvägstorget! Det kartbladet hade jag inte förberett mig på. Men Gud är dårars förmyndare, och hur det nu var kom jag lyckligt tillbaka till Hagnäs och kunde besöka butiken.

Det visade sig att jag måste ut till Sockenbacka där lagret fanns. Men det gick bra. Och den nya apparaten var vi nöjda med. Mörkrummet stal sedan många timmar av mig.

forstoringsapparat
Förstoringsapparaten var ett viktigt verktyg för fotoklubben. Här är det Sonja som övar (1976-77).

Mörkrummet kom särskilt till pass i samband med festerna: inskription, julfest, elevförbundshögtid och avslutning. Då höll jag kameran igång med svartvit film, ibland gick ett par filmer åt. Efter festen gick jag till labbet och framkallade filmerna och när de hade torkat återvände jag för att göra några bilder. Följande dag levererade jag referat tillsammans med bilder till några dagstidningar, som vanligen också publicerade dem.

När musiklinjen kommit igång med sin verksamhet behövdes en del apparater. Jag var notoriskt intresserad av elektroniska mojänger, även om jag inte har någon särskild teknisk begåvning. Åke Lillas var en föregångare när det gällde audiovisuella hjälpmedel och kreativa inslag i undervisningen. Det var nödvändigt att skaffa apparater för uppspelning av musik – på den tiden stereoförstärkare och skivspelare. Vi gjorde en rejäl anskaffning för festsalen och jag tänkte mig att vi skulle börja ordna skivlyssning som fritidsprogram. Ett tag började jag också banda in musik från radion för att använda vid sådana musiklyssningstillfällen. Det blev dock inte mycket mera än en knäpp idé, men ett bandarkiv växte så småningom fram. 

Bandningen ordnades med en halvprofessionell bandspelare som gav möjlighet att spela in ljud på stora rullband. Vi spelade in rätt mycket av våra elevers musikframträdanden. Sakkunnig medhjälpare var Janne Witting, som sedan barnsben hade hjälpt sin far med bandning av predikningar vid de så kallade Jeppolägren (SLEF:s missionsfester). Jag fick av honom lära mig att klippa band och sammanställa program. 

Åke Lillas undervisar en grupp i filmteknik med utrustning som lånats från AV-tjänst. Läsåret är 1973-74.
Åke Lillas undervisar en grupp i filmteknik med utrustning som lånats från AV-tjänst. Läsåret är 1973-74.

Den här kunskapen använde jag bland annat för att sammanställa stillfilmer – ett begrepp som redan tidigare hade använts av min inspiratör Åke Lillas. Det behövdes en del informationsmaterial för rekryteringsresor till skriftskolor och grundskolor, och då kom diabildserier, kompletterade med musik och inläst tal, väl till pass.

En av de första stillfilmerna jag producerade var en reseberättelse från skolresan till Norge i maj 1974. En liten kassettspelare var med på resan och gav råmaterial, tillsammans med Griegs musik från några LP-skivor. Det var första gången jag fick uppleva fjällvärlden, och det var en hisnande upplevelse. Även om tidpunkten för fjällpromenader inte var den bästa – det var mitten av maj och Ingemarsbacken i Tärnaby var full av smältvatten – så rusade vi som tokar uppför slalombacken i lågskor. Kameran var i flitig användning.

En kommentar som fastnade på stillfilmen var en Närpesflickas: ”An sko ha haft me meir en eitt böxpar.”

År 1978 anställdes två nya lärare: Margite Widjeskog, sedermera Lindén, och Anders Kronlund. Tillsammans med dem och några elever gjorde vi en andaktsserie med temat Årstiderna. Anders spelade fyra kända psalmer på orgel och Margite läste psalmtexterna. Serien blev ofta visad som en alternativ andakt.

Något år senare hade vi en temavecka, då ett valbart tema var ”Bild- och ljudverkstad”. Tillsammans med elevgruppen gjordes stillfilmen ”Skapelsen” utifrån enbart bibelord, diabilder och musik. Också den förevisade vi många gånger, både internt och för utomstående publik.

Sibelius’ Finlandia använde vi tillsammans med en bildserie som visades på självständighetsdagens fest på 1980-talet. I det fallet var musiken det viktiga och bilderna bara stämningshöjande ackompanjemang.

Tänk om vi hade haft tillgång till dagens datorprogram för multimedieproduktion!

En verksamhet som kom att få viktiga kringeffekter var bandningen av bibelskolans kurser och kvällsbibelskolans föredrag. Vi bandade då direkt på kassett men tog kopior på rullband för att kunna redigera vid behov. Tillsammans med en del inköpta undervisningskassetter erbjöd vi möjlighet att låna eller köpa kopior.

På 1980-talet kom också videobandspelare in i bilden. Någon gång lånade vi en videokamera och gjorde själva inspelningar, men vanligen handlade det om att spela in program från TV för undervisningen. Till en början var skolstyrelsen inte med på noterna då det gällde att bevilja statsbidrag. De ansåg att det fanns upphovsrättsliga problem med att spela in program och visa dem i klass. Det kom nog också en del kritik för att vi satsade ungefär 5000 mk i en sådan tvivelaktig apparat. Men apparaten blev nog mycket viktig, särskilt för samhällsorientering och aktualiteter.

Nybygge

Jag berättade i mitt förra inlägg om behovet att rusta upp internaten. Direktionen gav i uppdrag åt en grupp att göra en helhetsplan utgående från en ”nollställning” av alla utrymmen. Vi utelämnade inte ens tanken på att flytta skolan till en helt ny plats.

Gud koordinerade flera frågor för oss. Vi fick ta del av folkhögskolkommissionens betänkande till ny lag där man särskilt framhöll internatens standard och behovet av personalbostäder. Skolstyrelsen kom med en anmodan om en femårsplan för fastigheten, något som vi redan hade gjort förberedelser för. Vi skulle gärna ha önskat en möjlighet att förstora tomten, eftersom granntomten vid denna tid stod och ”skräpade” i väntan på en planering. Då vi uppvaktade stadsplanearkitekt Marja Kyyhkynen berättade hon att hon just stod i beråd att inleda en stadsplaneändring.

Vid denna tid, åren 1983-84, pågick en diskussion om det tilltänkta svenska konservatoriets placering. Själv engagerade jag mig också i frågan tillsammans med PF-lektorn Pelle Jansson och Korsholmskantorn Rainer Holmgård. Vi gjorde tillsammans en framställning om att konservatoriet skulle placeras i Vasa och tänkte oss att staden skulle upplåta granntomten för detta ändamål. På stadsplanekontoret gjorde man rentav en skiss för ett blivande musikhus – i form av en flygel.

Av detta blev intet, eftersom ett regionpolitiskt beslut togs om att konservatoriet skulle placeras i Jakobstad. Det var intressant att notera, att det stora flertalet av konservatoriets studerande under de första åren vann inträde via vår musiklinje. Vad en placering i Vasa skulle ha gett för fortsatta synergieffekter kan man bara gissa.

Från stadens sida visade man välvilja mot våra tankar och gjorde upp en skiss över hur det skulle vara möjligt att bygga ut på vår tomt. Den gamla pojkinternatsbyggnaden skulle ersättas med ett hus i tre våningar. En förbindelse på andra våningsplanet föreslogs mellan skol- och verkstadsbyggnaderna. I denna skulle biblioteket placeras.

Det visade sig snart att denna förbindelsebyggnad skulle bli alltför dyr, så den tanken måste överges, hur spännande den än verkade. Däremot fortsatte planeringen av en ny internatsbyggnad. Där skulle då också biblioteket få plats. Vi engagerade Carl-Johan Slottes arkitektbyrå, eftersom han hade haft som uppdrag att planera många folkhögskolbyggnader och hade känsla för vad som behövdes för folkhögskolverksamhet. Den som förverkligade detaljplaneringen var arkitekt Gerd Hytönen.

Även om de officiella besluten och myndigheternas tillstånd klarades av fanns det en djupt oroande fråga: skulle garantiföreningen orka med ännu ett stort projekt? Det skulle trots allt handla om fyra miljoner. Banklån kunde vi få, men lån ska också betalas tillbaka med ränta.

Vi reste runt i bygderna med detaljerad information och bad om synpunkter. Överlag möttes vi av förståelse för behoven och ett uttalat stöd, men det fanns också skepsis. Under 1960-talets byggnadsverksamhet fördelades lån på SLEF:s avdelningar, men till det räckte inte stödet den här gången.

Efteråt har jag insett att det var en alltför tung uppgift att vara dragare för ett så stort byggnadsprojekt och samtidigt ha ansvaret för undervisning, elevrekrytering, ekonomi och alla de löpande ärenden som ankommer på rektor. Visst fick jag ett gott stöd av medarbetare och vänner. Särskilt direktionens ordförande John Lasén ägnade skolan oerhört mycket tid. Det gick sällan en arbetsdag då han inte besökte skolan minst en gång. Till det kom uppvaktningar på skolstyrelsen och förhandlingar med stadens myndigheter.

Den 25 november 1986 var entreprenadhandlingarna klara att köras ut till ett tiotal potentiella byggfirmor. Fastighetskommittén sorterar högarna: Lasse Dahlbäck, John Lasén och Börje Ahlsved.
Den 25 november 1986 var entreprenadhandlingarna klara att köras ut till ett tiotal potentiella byggfirmor. Fastighetskommittén sorterar högarna: Lasse Dahlbäck, John Lasén och Börje Ahlsved.

Den mest intensiva tiden pågick från oktober 1986, då entreprenadhandlingarna utarbetades, till mars 1987, då vi undertecknade avtalen och bygget inleddes. Mitt under den brådaste tiden, en vecka när vi under några dagar hade gäster från Hållands folkhögskola i Sverige, avled min svärfar och begravningen krävde sitt. De egna krafterna räckte inte till, men de gavs efter behov enligt Herrens löfte.

Vår egen kostnadsberäkning uppgick till 4,2 miljoner medan skolstyrelsens takpris var drygt 100 000 mk lägre. En hel del ändringar filades fram i planeringens slutskede för att minska kostnaderna. Under denna tid uppstod osämja i den hårt arbetande byggnadskommittén angående procedurerna, vilket blev tungt.

Entreprenadanbuden öppnades den 2 januari och det visade det sig att byggnadsbyrå Hakoranta hade gett det lägsta anbudet. Men summan översteg ändå den kalkylerade kostnaden med ca 300 000 mk. Först ville vi försöka ändra planeringen så att vi skulle kunna gå ut på en ny offertrunda. Men den linjen tilltalade inte direktionen, som tyckte att avståndet till nästa anbud var för stort, och vi blev också avrådda från skolstyrelsen. Under många av våra byggprojekt hade bröderna Olof och Jarl Förars ställt upp på ett föredömligt sätt, och vi var besvikna över att vi inte kunde ge arbetet till dem.

Erik Kronlund, som i början av 1987 var ordförande i fastighets- och byggnadskommittén, ville att vi skulle skära ner nivån radikalt. Egentligen ville han göra en nyplanering, vilket inte föll i god jord på arkitektbyrån. Direktionen ville dock fortsätta utifrån den gjorda planeringen. Förhandlingar med skolstyrelsen och arkitektbyrån vidtog, och skolstyrelsen skulle undersöka möjligheterna att höja rampriset, vilket också skedde.

Efter en hel del förvecklingar fanns bara en chans kvar: att pruta bort en del finesser och dra ner kvaliteten och sedan förhandla med Hakoranta om rabatt på entreprenadsumman. I dessa förvecklingar avgick Erik Kronlund.

Avtalen kunde slutligen undertecknas i mars, varefter rivning av den gamla pojkinternatsbyggnaden inleddes precis till elevförbundshögtiden 1987.

Jag kommer ihåg den känsla av lättnad som grep mig när jag måndagen efter festen satte mig i bussen tillsammans med kolleger, elever och skidor för att resa till Hållands folkhögskola i Jämtland, som vi under några år hade som mål för skolresan. Allt ansvar för byggnadsplaneringen rann av och nu hade jag ”bara” ansvar för en skolgrupp på resa.

Så här såg det när vi firade elevförbundshögtid  i mars 1987.
Så här såg det när vi firade elevförbundshögtid i mars 1987.

Det nya huset blev inflyttningsklart i februari 1988. Det mesta löpte helt enligt planerna. Valdemar Svens, medlem i byggnadskommittén, var anställd som övervakare.

Byggnaden blev enligt bestämmelserna i stadsplanen och arkitektens förslag en tre våning hög byggnad med internat i de två översta våningarna. Dess hjärta är ett öppet och ljust allrum som går genom alla tre våningar. Biblioteket placerades i första våningen. Där fick vi också ett invarum och ett rum för lärarjour och andakt. Befolkningsskyddsrummet intill bastu och bykstuga inreddes till konditionssal.

Nu fick eleverna moderna rum till förfogande. Vi valde att göra alla rum så stora att de kunde bebos av två personer. Två rum delar på toalett och dusch och fyra rum utgör tillsammans en lägenhet. Sådana finns tre i varje våning. De kan avdelas med mellandörrar i olika moduler efter varierande behov av rum för pojkar och flickor. Totalt har internatet 24 rum.

Den 8 februari 1988 hölls slutgranskning med arkitekten, alla planerare och entreprenörer samt fastighetskommittén. Här beundrar man utsikten från internatets andra våning.
Den 8 februari 1988 hölls slutgranskning med arkitekten, alla planerare och entreprenörer samt fastighetskommittén. Här beundrar man utsikten från internatets andra våning.fastighet

Efter detta var det dags att förverkliga ändring av flickinternatet till bostäder och renovering av administrationsutrymmena, vilket gjordes som eget arbete. Kanslifunktionerna flyttade under mellantiden till kursgårdens tredje våning. En hiss installerades för bostadsdelen och för att göra det möjligt för handikappade att nå festsalen bakvägen. Detta problem hade vi diskuterat under många år.

I verkstadsbyggnaden ändrades den gamla bykstugan med sitt klädvårdsrum till musikrum.

När alltsammans var färdigt i början av 1989 var det dags att ta en paus. Direktionen beviljade på ansökan tjänstledighet från april till årets slut. Den första tiden ägnade jag åt att studera flerformsundervisning och planera för EFÖ brevskola, och senare delen av året jobbade jag med programmering för ABB Strömberg Teollisuus. Det var ett intressant ombyte.

Expansion och ombyggnad

Våra byggnader var till en del moderna och funktionella, medan andra var i dåligt skick. De äldsta byggnaderna härstammade från sekelskiftet och fanns på den ursprungliga tomtdelen vid Korsholmsesplanaden. De hade förvärvats vid flyttningen från Keppo gård i Jeppo år 1942. De moderna byggnaderna hade byggts åren 1962–64 på den tomt som inköptes av Vasa stad.

”Gamla skolan”, den anrika trevåningsbyggnaden av tegel i hörnet av Korsholmsesplanaden och Strandgatan, hade tagits ur bruk 1965 och hyrts ut. När vi flyttade till EFÖ fanns en kvartersskola i den andra våningen, medan första och tredje våningarna var bostäder. I den tredje våningen fanns en stor bostad, som dessa första år hyrdes av lärarna Ann-Lis och Åke Lillas med sina två pojkar.

Lärar- och pojkinternatsbyggnaden låg högre upp i backen, invid brandgatan. När vi flyttade till skolan huserade där slöjdlärare Erik Kullman, ämneslärare Adéle Swenn, tf lärare Alfhild Sandås och köksbiträdet Ingeborg Lindblad, några av dem med familjer eller äkta makar. Pojkinternatet hade byggts till i etapper som en flygel till lärarbostadshuset och var i rätt dåligt skick.

Det gamla huset med personalbostäder och pojkinternat uppe i backen och nedanför verkstadsbyggnaden från 1963.
Det gamla huset med personalbostäder och pojkinternat uppe i backen och nedanför verkstadsbyggnaden från 1963. Utsikt från vår lägenhet.

Verkstadsbyggnaden inne på gården hade inga bostäder. Där fanns en fin slöjdsal och en vävsal i andra våningen, och i bottenvåningen fanns sysal och ett antal förrådsrum.

Vår egen fyrarumslägenhet låg i den nya skolbyggnadens andra våning, mitt inne i flickinternatet. Invid oss bodde gamla husmor Ebba Krook i sin lilla etta. Där skulle rektorn och husmor minsann leva mitt i verkligheten och kunna övervaka att alla regler följdes!

Dörrarna till trappan var enkla och ljudisoleringen var bristfällig. När flickorna i samlad tropp kom farande från kvällsandakten strax före kl. 22 var det som ett dån av hästar i trappan av alla träskor.

Det dröjde inte länge innan den alltid lika omtänksamme Kullman förbarmade sig över vår situation. Han snickrade till en dörrkarm och en innerdörr som stängde ut det värsta oljudet från trappan.

Efter att vi flyttat ut från internatet i slutet av 1987 gjordes mätningar av ljudisoleringen mellan våningarna för att utröna om tilläggsisolering behövdes. Det visade sig verkligen behövas, för decibelskillnaden understeg den föreskrivna med ca 10! Undra på att vi kunde ligga och lyssna till högljudd konversation och utan problem kunde identifiera manliga röster på olovliga tider! Ett faktum som vi inte tänkte så mycket på då var att flickorna också kunde ta del av våra familjära mellanhavanden och barnskrik, som vissa år inte var alltför ovanliga nattetid.

Den nya skolbyggnaden domineras av den magnifika festsalen uppe i tredje våningen. Den behövdes i sin helhet några gånger per år, under de stora festtillfällena, men visst var kubikmetrarna dyrbara när de ofta stod tomma. Många funderingar och idéer har funnits hur man kunde utnyttja salen bättre. Själv drömde jag en gång att vi hade byggt en övre våning ovanpå bakre delen av festsalen, och så fick vi flera fina klassrum till förfogande. Jag såg t.o.m. ritningarna tydligt. Men det förblev en dröm.

Matsalen ligger i bottenvåningen, med omgivande köksutrymmen. Där fanns också ett hemkök, där lärarna och personalen brukade dricka sitt eftermiddagskaffe.

Mellanvåningen ägnas åt administration och klassrum. Till en början fanns biblioteket längst borta mot flickinternatet, men efter några år flyttades det till husmorsbostaden sedan den blev obehövlig. Kansliutrymmena låg mot gården. Mot gatan fanns sedan två klassrum, som snart fick namnen Storklas och Lillklas.

Ett pedagogiskt problem förorsakades av det statiska tänkande som rådde när den nya skolan planerades. Adéle brukade berätta att man var så trött på det ständiga flyttandet av bord och stolar i gamla skolan – där matsalen även måste fungera som tilläggsutrymme vid fester – att man helt resolut gick in för att skruva fast alla bänkar och stolar i golvet!

Det mindre klassrummet var inrett som ett auditorium med bänkarna i nivåer. Redan efter ett par år revs det förhöjda golvet och bänkarna ut och nya lösa bord och stolar skaffades till båda rummen. Det större klassrummet miste därvid ett antal sittplatser. Med den gamla fasta möbleringen hade rummet plats för ett sjuttiotal elever, och efter omändringen återstod ett femtiotal. Men det räckte oftast mer än väl till.

Musiklinjen kom ganska snart att pocka på investeringar. Först skaffades en elorgel. Vår timlärare Fride Häggblom suktade givetvis efter en piporgel. Till en början fanns ingen chans att tänka på en sådan. Men så spanade han in en lämplig orgel i Arvika, som vi provade i samband med skolresan våren 1976. Den var av märket Grönlund och hade använts som kororgel ett tiotal år. Den kom sedan till huset i januari 1977. 

Det blev en spännande tilldragelse när orgeln anlände i början av 1977. Orgelbyggaren Jan-Olof Grönlund från Luleå tillbringade flera veckor med att bygga upp orgeln och intonera stämmorna.
Det blev en spännande tilldragelse när orgeln anlände i början av 1977. Orgelbyggaren Jan-Olof Grönlund från Gammelstad (Luleå) tillbringade flera veckor med att bygga upp orgeln och intonera stämmorna.

En flygel anskaffades i november 1980 med sakkunnighjälp av min kusin Gustav Djupsjöbacka. Han ställde också upp för att stöda skolan med en pianokonsert ett år senare.

Dessutom behövdes pianon för undervisning och övning, samt utrymmen att spela i. Eftersom vi hade färre elever än tidigare år, och tendensen var att antalet pojkar minskade, så hade pojkinternatet en viss överkapacitet. De fyra rummen i första våningen fick stryka på foten när vi behövde övningsrum. En ny dörr öppnades mot gården genom ett av rummen, som därmed blev tambur, och de tre övriga rummen fick en rejäl ljudisolering. Vi gav avdelningen namnet Klaven. Ändringsarbetena gjordes samtidigt som hela internatet fick en lätt renovering 1974.

Nästa år fick musiklinjen hela 50 % fler elever än föregående år, och det blev nödvändigt att skaffa flera undervisningsutrymmen. Sysalen i verkstadsbyggnadens första våning balkades av så att vi fick ett eget klassrum för musiklinjen, Qvinten. Sedan tidigare användes Kvarten, ett annat rum i samma våning, för musikens behov, och nu tillkom ytterligare rökrummet, som blev Tersen. Det var från början avsett som mangelrum.

Men även de här lösningarna var otillräckliga. I början av 1980-talet hade den praktiska verksamheten gått tillbaka på bekostnad av musiklinjen, som nu hade nått sin största omfattning. År 1984 företog vi som en del av en kommande helhetssanering en omfattande ändring av de praktiska utrymmena. Sysalen fick flytta upp en våning bredvid vävsalen. Qvinten förstorades och blev Oktaven. Fyra små rum för övning och instrumentundervisning ljudisolerades kraftigt. Rummen fick musikaliska namn, i fallande storleksordning Oktaven, Septimen, Sexten, Qvinten och Tersen. I andra våningen bredvid slöjdsalen ljudisolerades också två rum: Primen och Sekunden.

Ett stort steg togs när det gamla skolhuset omändrades till kursgård år 1980. (Se ett tidigare inlägg om bibelskolan.)

Under jullovet 1983 hade festsalen fått en ansiktslyftning då det stora elevförbundsmärket placerades in en konstnärlig omgivning, som planerades av arkitekt Krister Korpela. Festalen fick nu också nya stolar.

Under år 1983 stod fastighetskommittén, som då leddes av arbetarskyddsinspektör Sven Åbacka, inför frågan om renovering av internaten. Samtidigt diskuterades behovet av personalbostäder. Direktionen gav i uppdrag åt en grupp att göra en helhetsplan utgående från en ”nollställning” av alla utrymmen. Vi utelämnade inte ens tanken på att flytta skolan till en helt ny plats. Vad det här ledde till ska jag återkomma till i nästa inlägg.