Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och dödas och på tredje dagen uppstå. Då tog Petrus honom till sig och började tillrättavisa honom och sade: “Gud bevare dig, Herre! Det får inte ske!” Men han vände sig om och sade till Petrus: “Gå bort från mig, satan! Du är en stötesten för mig, eftersom du inte tänker Guds tankar, utan människors.” Matt. 16:21–23.
Det är märkligt hur hårda ord Jesus tar i sin mun. Petrus var ju ändå hans lärjunge, dessutom den som vanligen gick i spetsen för gruppen. Tänk att han tilltalar honom med djävulens namn! Det måtte han känts mycket hårt för Petrus.
Men det var viktiga saker det handlade om. Jesus började sin vandring mot Jerusalem för att fullgöra sin uppgift där: att förödmjukas, torteras, dö på ett kors och slutligen uppstå igen. Det hade lärjungarna svårt att förstå, ja, det var helt omöjligt för dem att förstå det. Det finns många vittnesbörd på hur svårt de hade att begripa någonting alls av vad Jesus sade.
När Jesus vid ett senare tillfälle talar om samma sak (det finns flera parallellställen, bland annat från Matt 20:17 framåt), beskrivs något underligt. Genast efter att Jesus berättat om sin lidandesväg kommer Sebedeus söner, Jakob och Johannes, företrädda av sin mor, till Jesus med en begäran att få placeras vid de förnämsta platserna i hans rike, den ene till vänster och den andre till höger. De tror tydligen att Jesus talar om ett yttre, jordiskt rike!
De två hedersplatserna skulle ges bort åt andra. När Jesus upphöjdes på sitt kors, korsfästes en rövare på var sida om honom. Den ena av dem insåg sanningen, bekände sin synd och bad om en tanke av Jesus. Han fick genast ett härligt bud, en rättfärdigförklaring, en tillsägelse om syndernas förlåtelse, liv och salighet. Den andra fortsatte att smäda och gick förlorad, trots att han hade Frälsaren vid sin sida.
Drömmen går i kras
Att lärjungarna inte förstod Guds plan var inte så underligt. Allt sedan Davids tid, när Israel var en stormakt och folken runtom måste ödmjuka sig under Davids välde, hade drömmen om ett nytt, stort välde varit levande. Israels folk hade genom Mose och profeterna fått veta, att det skulle vara framgångsrikt och välsignat av Herren om det lyssnade till Guds ord och följde det. Men det skulle straffas hårt, bli bortfört till ett annat land och decimeras om det avföll från Guds ord. Trots profeternas varningar hade avfallet skett och straffdomen kommit. I en långvarig tid av förnedring, som nu kulminerade under romarnas skräckvälde, hoppades man på Davids son, Messias, som skulle befria folket och återställa Israels storhet.
När Jesus fängslas, blir hånad, torterad och slutligen drabbas av den värsta skymf en människa kunde drabbas av, korsfästelsen, går lärjungarnas drömmar i kras. Petrus tar till svärd när Jesus blir förrådd och sedan försöker han förneka sin Mästare för att rädda sitt eget skinn. Lärjungarna flyr från korset. “Vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel”, säger Emmausvandrarna till sin okände medvandrare (Luk 24:21).
Verkligheten klarnar
Uppståndelsen framstår för lärjungarna som något ofattbart, trots att Jesus hade förutsagt den så många gånger. Så sent som inför Jesu himmelsfärd frågar lärjungarna honom om han nu skall återupprätta Israels rike (Apg 1:6).
Först på pingsten klarnar saken för lärjungarna, när Anden påminner dem om vad Jesus hade sagt och dessutom förklarar allt. Då först inser de, att Jesu upphöjelse var en annorlunda upphöjelse. Då förstår de, vad Jesus menade när han till Sebedeus söner hade sagt, att den som vill bli störst skall bli de andras tjänare. Det var genom att ödmjuka sig intill döden på korset, som Jesus utförde sin uppgift. Sådana var Guds tankar för att frälsa världen.
Då först blir det helt andra tongångar i lärjungakretsen. Petrus, som tidigare förnekat sin Mästare i simpel beräkning att klara sitt eget skinn, står nu fram inför myndigheter och överstepräster med ett budskap som inte gick att dölja, trots hot om lidande och martyrdöd. Nu spelar det ingen roll hur det går för dem själva, de har sett Sanningen och den har gjort dem fria från människotankar.
Förförelsen kommer smygande
Petrus hade blivit redskap för Satan genom att försöka rädda Jesus undan hans lidande och död. Det var mänskligt tänkt, men det var en djävulsk strategi. Så har djävulen allt sedan syndafallet försökt förvända Guds tankar enligt sina onda planer: “Skulle då Gud ha sagt?”
Djävulen har otroligt skickliga vägar och knep när han försöker föra oss vilse. Vår tid är full av hans förförelser. Vi kan bara ta som exempel den omdebatterade bok, där en finsk präst hävdar att det inte finns någon förtappelse. Sådana människotankar finns det gott om i dag. Det är ett hårt och obekvämt tal att lära en dubbel utgång. Man anser att det inte är förenligt med kärleken och ett upplyst tänkande att bara en del av människorna skulle komma till himlen medan de andra skulle förgås i en evig pina. Så måste Jesu egna, klara ord ge vika för människotankar.
Men utan Guds ord finns det ingen kristendom och inget evighetshopp. Det är inte så att vi klarar av att tänka ut sanningen, utan vi måste låta Guds ord upplysa oss om sanningen. Låt Guds ord vara Guds ord!
Jesus avvisade sin närmaste lärjunge med hårda ord. I dag skulle Jesus bli ansedd som en hänsynslös, kärlekslös och dömande fanatiker. Vem skulle i dag våga ta till rep för att driva ut månglare ur kyrkor och bönehus? Tidningarna och TV-reportrarna skulle genast ställa till med en väldig storm.
Sanningens ord avslöjar
Det goda och det onda kan inte fås att existera sida vid sida. Gud kan inte tåla att djävulen förstör hans väg. Det handlar ju om något så dyrbart som människosjälar. Det handlar om evig frälsning eller förtappelse. Sanningen om djävulens infiltration måste avlöjas, fast det rentav gäller att avslöja en älskad lärjunge som agent.
Därför behöver vi låta sanningens ord avslöja framför allt oss själva och låta det ta ifrån oss våra egna tankar, vår ärelystnad och vårt maktbegär. Vi behöver lära oss att gå vägen nedåt i Jesu efterföljd och inta tjänarens, ja rentav trälens uppgift. Så skall vi också likt lärjungarna bli utrustade med kraft att våga stå fram med sanningen och avslöja lögnen, varifrån den än kommer, den stunden när förföljelse och lidande för Kristi skull kommer över oss. Det vill vi göra för att så många som möjligt skall ge äran åt Jesus allena och bli frälsta av nåd, likt förnekaren och rövaren.
O Herre Gud, låt nådens ord
förjaga otron från vår jord!
Fräls själarna ur Satans gap,
gör slut på Sions fångenskap!
(Sionsharpan 92)