Kategoriarkiv: Samhälle

70 år – då och nu

För 70 år sedan hängde mörka moln över Finland – igen. Skulle de barn som föddes då ha någon framtid i ett fritt Finland, som med ett hårsmån hade klarat sig ur kriget några år tidigare? Nåja, visserligen hade inte hela Finland klarat sig, men större delen. Till dem som fick en framtid hörde jag.

Två dagar efter att jag föddes, den 23 februari 1948, nåddes president Paasikivi av Stalins not. Han skulle infinna sig i Moskva för att underteckna en biståndspakt, som i praktiken skulle lägga Finland under den sovjetiska makten på samma sätt som Tjeckoslovakien samma dag blev en sovjetisk vasallstat efter en kommunistisk statskupp. Före det hade Ungern och Rumänien tvingats till motsvarande vänskaps-, samarbets- och biståndspakter.

Paasikivi skrev ett eget förslag till avtal med Stalin och sände ombud till Moskva i stället för att resa själv. Stalin föreslog att Moskva ensidigt bestämmer om röda armén skulle ingripa ifall fiender från väst angriper Sovjet via Finland, men i Paasikivis förslag skulle båda parter godkänna att hjälp sändes. Förvånande nog godkände Stalin detta. I annat fall hade nog kommunisterna, som då hade stor makt i Finland, vädjat om hjälp från Sovjet att ta makten.

Jag minns från min barndom att Stalin var ett namn förknippat med skräck och mörker. Efter att han hade dött 1953 kunde det hända att man ironiskt frågade ett barn som grät: ”Sörjer du Stalin?”

På den tiden sökte man Gud i kyrkor och bönehus. Man hittade inget hopp någon annanstans. Och Gud var nådig. Han sträckte sin beskyddande hand över oss. Vi fick en framtid i ett fritt land, trots att landet länge var fattigt.

Om ett par dagar får vi bevittna ett 100-årsminne från ett annat av de historiska skeden som avgjorde vårt lands öde. Utan jägarrörelsen som då kom till undsättning via Vasa hade vi knappast haft någon 100-årig självständighet.

  * * *

Återigen hänger mörka moln över vårt land och folk. Man har vänt Gud ryggen. Guds Ords ljus är sällsynt. Tackar vi Gud för att han lett våra öden, eller tackar vi människorna och vapnen? Bryr vi oss om att grunda våra lagar på hans Ord, så som våra fäder gjorde?

I dag är det som det berättas om domartiden i Bibeln: var och en gjorde som han behagade. Vi frågar: hur länge har Gud tålamod med oss?

När Guds Ord tas ifrån oss och ljuset på vår väg tynar bort fylls mörkret av oro och rädsla. Vad finns det för framtid för de barn som föds i dag?

Paradoxalt nog lyser ett allt starkare ljus i de länder som plågas under diktaturer och förtryck, samtidigt som mörkret tilltar i våra gamla kristna länder. Guds ord lyser upp människornas hjärtan, fast det inte syns utåt. Guds rike går som mest framåt där mörkret tycks råda. Guds ord bär inte bojor. Också hos många av de flyktingar som kallt visas bort från vårt land tänds ljuset från Guds ord, och vi kan bara be och hoppas att de i sina hemländer, dit de brutalt återsänds, tänder hoppets ljus också för andra.

Den som har en Bibel ska söka sitt framtidshopp där. Jeremia skriver (29:11):

Jag vet vilka tankar jag  har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.

Skrivelse till justitiekansler

Behandlingen av regeringens proposition angående jourlagarna, enligt vilken Vasa centralsjukhus skulle fråntas rätten till fulljour och därmed klassas ner, samtidigt som svenskspråkiga skulle hänvisas till vård vid det helfinska sjukhuset i Seinäjoki, blev en fars som inte är värdig en rättsstat och utgör ett dråpslag mot den svenska befolkningen i Finland. Eftersom det framkommit betydande brister i beredningen, som kan ses som en medveten strävan att montera ner det svenska språket i Finland, har jag på Luciadagens morgon 2016 per e-post sänt en anhållan till justitiekanslerämbetet om granskning av beredningen. Skrivelsen återges här nedan.

Till Justitiekanslerämbetet

I reservation 2 till social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 43/2016 rd angående regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av hälso- och sjukvårdslagen och av socialvårdslagen (RP 224/2016) framför riksdagsledamot Veronica Rehn-Kivi att beredningen innehåller grava fel. Regeringen har på ett felaktigt sätt hänvisat till grundlagsutskottets utlåtande och ett kompletterande yttrande från social- och hälsovårdsministeriet har visats innehålla betydande brister och vilseledande tolkningar som har snedvridit jämförelsen mellan Seinäjoki och Vasa. 

Det lagförslag som nu är framlagt innebär ett dråpslag mot den svenska befolkningens grundlagsenliga rättigheter, eftersom det i praktiken är otänkbart att ett helt finskspråkigt sjukhus ska kunna möta de krav som grundlagen slår fast.

Jag ber Justitiekanslerämbetet utföra en granskning av beredningen för att utröna om den har skett inom de ramar som ett rättssamhälle och vår grundlag förutsätter.

Vasa, 13.12.2016

Ola Österbacka

– – –

Svaret skrevs dagen efter mitt e-postbrev, anlände per post 19.12. Bitr ställföreträdande JK hade inte hunnit se chefsläkare Auvo Rauhalas inlägg och tydligen inte heller hunnit sätta sig in i den aktuella saken. En miss var att jag hade hänvisat till grundlagsutskottet utan referens, vilket JK tydligen antog gällde det utlåtande som gavs 7.12. Jag avsåg tidigare utlåtanden, bl.a. Karlebyfallet 2009.

Svar från JK 14.12.2016

Minister Risikko och språkpolitiken

risikko_vbl_161002

En notis i Vasabladet 2.10 fick det att koka i mig. Något värre dravel har jag knappt sett i fråga om vårdreformen än det som Finlands inrikesminister presterade i samband med invigningen av läkarcentralen Promedis nya lokaler. Jag skrev ett öppet brev till minister Paula Risikko och delgav det till Vbl:

Ärade minister Paula Risikko!

I dagens nummer av Vasabladet (2.10.2016) läser jag att Ni under Ert besök i Vasa gjort ett uttalande om språkfrågan i vårdreformen. Ni har sagt er veta, i egenskap av tidigare hälsovårdslärare, att man ställer krav på att man inom vården ska kunna Finlands båda språk. Ni påstår därför att att Seinäjoki ska kunna erbjuda samma goda service på Finlands båda språk som man gjort i Vasa.

I samma tidning säger SFP:s partiledare Anna-Maja Henriksson att vård- och landskapsreformen får det att koka i svenskbygderna. Uttalanden som det nämnda får det att koka inom mig, och säkert också i många andra.

Det har sagts från finskt håll att man slutar lyssna om någon börjar tala om svenska språket och de svenskspråkigas rättigheter. Det skulle alltså vara ett fel av oss att påpeka orättvisor och framhålla hur ert agerande väcker våra känslor?

Ni talar om krav inom vården att kunna Finlands båda språk. Låt mig jämföra med politikerna, och särskilt ministrarnas, språkkunskaper. Kan alla ministrar ge intervjuer och hålla festtal på svenska? Kan alla ministrar representera vårt tvåspråkiga land i världen på båda våra officiella språk? Detta kan man förutsätta, eftersom de har lärt sig svenska i sin utbildning och de vet att detta krävs i ett land med två officiella språk. Stämmer det med verkligheten?

Som en välutbildad minister bör Ni inse, att ett formellt krav är något helt annat än att praktiskt kunna språket. Särskilt i en vårdsituation behöver man få tala sitt modersmål. Även de som kan någorlunda finska kan i livsavgörande situationer behöva stöd på sitt modersmål, för att inte tala om alla dem som inte kan finska. Det samma gäller naturligtvis dem som på tvåspråkiga orter behöver betjäning på finska, eftersom de inte kan svenska.

På inrikesministeriets webbplats läser jag: ”Ny (sic!) räcker det med hatretorik.” Vi är inte betjänta av någon ny språkstrid i vårt land. Men just uttalanden av den typ som jag hänvisar till frammanar utan tvivel en strid, för att inte säga hat. Vill Ni som inrikesminister verkligen väcka hat mellan språkgrupperna i vårt land? Eller vill Ni, som utlovats på webbplatsen, förebygga och vidta åtgärder mot hatretorik i alla dess former?

inrikeswebb

#vårdreformen #svenska #nationalspråk #inrikesminister #risikko