Bekännelse och gemenskap

Föredrag i Munsala 25.10.1997. Detta föredrag var en del av ett försök till samtal utifrån Bibel och bekännelse. Arrangör var Lutherläsarna.

1 Definitioner och frågeställningar

1.1 Inledning

Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig (1 Joh 1:3–4).

Vårt allvarliga och svåra ämne har sin bakgrund i den oro som många medlemmar av den lutherska folkkyrkan har gett uttryck för under senaste tid beträffande läget i kyrkan. Oron gäller inte minst Evangeliföreningen och dess huvudorgan Sändebudet, vilket bland annat har kommit fram i överläggningar med och i styrelsen under fjolåret och särskilt under detta år. Vi har i styrelsen och även med medarbetarna vid några tillfällen granskat frågan under rubriken Bekännelse och delaktighet.

Jag vill hoppas på ett ingående, ödmjukt och förutsättningslöst studium av Bibeln, bekännelsen och lutherska lärares skrifter för att vi skall kunna komma fram till en biblisk praxis i fråga om var gränserna går för vår kristna gemenskap i praktiken. Det har sagts, att det är omöjligt att bli eniga i vad Bibeln lär om bekännelse och gemenskap. Mycket svårare är det att nå en samsyn hur man skall handla rent praktiskt. Det finns många olika sätt att förhålla sig till detta — från den ståndpunkt, som intas av de mest radikala bekännelsekyrkorna till en fullständig öppenhet. Vi kan vara eniga i att gränser mot öppenheten måste dras, men var vi drar gränserna är en mycket svår fråga. Ingen skall tänka att jag nu avser att komma med en entydig lösning. Men frågan må vara hur svår som helst, så är vi förpliktade att söka svaret enligt principen ”Skriften allena, nåden allena, tron allena”. Någon annan väg finns inte.

 
1.2 På vad grundar sig vår gemenskap?

Gemenskap är ett uttryck för enhet. Två ställen i NT brukar anges som grund för de kristna enhetssträvandena:

Jesus ber för kyrkans enhet:

Jag ber, att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig (Joh 17:21).

Paulus förmanar oss att bevara Andens enhet:

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla (Ef 4:3–6).

Vi bör påminna oss att kyrkan i egentlig mening är de heligas samfund, eller som Martin Luther uttrycker det i Schmalkaldiska artiklarna:

Ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren, som höra sin herdes röst.” Ty barnen bedja så: ”Jag tror att det finnes en helig kristen kyrka.” Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer och andra ceremonier, som de utan stöd i den heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s. 335).

Tron kan finnas i vilka yttre samfund som helst, blott där finns evangelium om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Där tron finns, finns också bekännelse, som Paulus säger:

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst (Rom 10:9–10).

Tron kan inte stanna i hjärtat, lika lite som regnvattnet från ett stuprör under ihållande regn kan stanna i vattentunnan utan att rinna över. Tron visar sig som bekännelse utåt. Där tron bekännes, känner vi igen kristna bröder och systrar. Paulus säger:

Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen talar om er tro (Rom 1:8).

Tron visar sig också i handling, i kärlek och goda gärningar, som är trons frukter, enligt det som Jesus säger till sina lärjungar:

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar (Joh 13:34-35).

Vi kan framställa relationerna mellan de tre begreppen tro, bekännelse och handling i form av en triangel (se illustration). Det tredje hörnet är det som i praktiken är det intressanta, det står för konsekvenserna, aktiviteterna.

Förhållandet mellan tro, bekännelse och handling i kristen gemenskap.

Vad grundar sig vårt handlande på?

  • Den kan inte grundas på på tron, för den kan vi inte se; även där det verkar finnas trons frukter kan tron nämligen vara hycklad.
  • Den måste grundas på bekännelsen, vilken är det synliga utflödet av tron.
 
1.3 Gemenskapens grund och uttryck

Vi läste redan om grunden för enheten i Ef 4. Dopet är en viktig grund för enheten:

Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:27–28).

Enheten grundar sig också på gemensam syndabekännelse:

Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd (1 Joh 1:7).

Nattvarden erbjuder en gemenskap av ett helt unikt slag:

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd (1 Kor 10:16–17).

Genom dopet har vi blivit lemmar i samma kropp:

I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar och fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många (1 Kor 12:13–14).

Vi förliknas också vid tegelstenar i ett husbygge:

Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren (Ef 2:20–21).

Vi förpliktas i denna gemenskap till att hålla samman i kärlek, i studium och undervisning av Guds ord och lovsång:

Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan (Kol 3:13–16).

Denna gemenskap skall vara utan söndringar, vilket Paulus undervisar de splittrade grupperna i Korint:

I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening (1 Kor 1:10).

 

1.4 Varför strävar vi efter gemenskap?

För att Gud vill det

Jesus bad för de kristnas enhet. Paulus förmanar oss att vara ett i tron. Vår uppgift att missionera och evangelisera hindras av söndringar ibland oss. De tar bort krafterna och glädjen.

För att människor skall bli frälsta

Många människor runt om oss hotas av evig förtappelse. Detta faktum håller på att skymmas bort och förnekas också i predikstolar i dag. Den kristna kyrkan har alltid haft himlen som mål för sin verksamhet, och det är ingen självisk dröm om att få det bra för egen del, utan en strävan efter att medmänniskorna, ja också de som är i fjärran land, skall nås av evangeliet om frälsning från synd, död och djävul. Det är ett viktigt uppdrag vi har.

För att vår glädje skall bli fullkomlig

Johannes talar i orden vi läste som inledning om den fullkomliga glädjen som målet för vår gemenskap. Också Jesus talar om samma sak, när han har undervisat om att förbli i vinträdet:

Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig (Joh 15:11).

 

2 Lära och liv

2.1 Vad hotar vår gemenskap?

Köttslig söndring

Det finns tre saker som historien om och om igen har visat på som orsak till söndringar: Maktkamp, penningbegär och sexuella synder. Paulus säger att penningbegäret är en rot till allt ont och varnar för dispyter om ord för att hävda den egna visheten. Sexuell omoral har ofta lett till kyrkoledares fall.

Martin Luther säger i Stora galaterbrevskommentaren, att livet är vårt, i motsats till läran, som är Guds. När det gäller livet skall vi ödmjuka oss till det yttersta och om så behövs avstå från yttre fördelar bara vi kan bevara enheten.

Läran är himlen, livet är jorden. I livet finns synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras (SGK, 1939 s 474).

Falsk lära

Läran däremot har vi inte rätt att härska över. Vi har inte rätt att ändra läran för att undvika söndring. Luther säger:

Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast hans kallade tjänare. Därför kan vi inte uppge eller förändra en enda prick i den (SGK, s 474).

Vi är beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de bara låter oss behålla läran om tron hel och oskadd. Lovar de inte detta, så kräver de förgäves kärlek av oss. Förbannad vare den kärlek, som upprätthålls på bekostnad av trons lära! (SGK, s 471)

Luther tar fram bilder av lärans odelbarhet:

Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är inte delbar (SGK, s 470).

Läran bör alltså vara som en enda, obruten och cirkelrund guldring utan någon som helst fog. Den minsta spricka gör nämligen att ringen inte längre är hel (SGK, s 471).

 
2.2 En rätt söndring

Det är alltså den falska läran som hotar gemenskapen. Den sanna läran ger inte upphov till söndringar, men den måste bittert konstatera den söndring som den falska läran medför, som Luther säger i anslutning till orden om hur tjänstekvinnan och hennes son Ismael förföljde löftessonen Isak:

Vi se överallt oroligheter, förföljelser, sekter och förargelse. Om vi därför inte stålsatte våra sinnen med detta tröstens ord från Paulus och andra liknande, och om vi inte hade en säker insikt i artikeln om rättfärdiggörelsen, skulle vi icke kunna uthärda Satans våld och list. … Förvisso smärtar det oss djupt, då vi måste höra, att allt var lugnt och fredligt, innan evangeliet kom, men att nu, sedan det blivit känt och spritt, allt är i uppror, att hela världen är i rörelse och hotar störta samman. Då en köttslig människa hör sådant, tager hon genast anstöt, i det att hon anser, att undersåtarnas uppstudsighet mot överheten, uppror, krig, pest, hunger, omstörtningar av städer, länder och riken, sekter, förargelse och allt möjligt sådant ont kommer av denna lära. Mot denna förfärliga anstöt böra vi låta oss upprättas och styrkas av denna ljuvliga tröst, att de fromma i denna världen måste ha namn och rykte om sig att ställa till uppror och splittring och allt möjligt ont (SGK, s 428).

Och när Luther längre fram talar om glädjen i förföljelsen säger han:

Kyrkan tillåter icke, att denna glädje tas ifrån henne. Därför skulle jag icke gärna vilja, att påve, biskopar, furstar och svärmeandar vore överens med oss. Sådan endräkt skulle nämligen vara ett säkert tecken på att vi förlorat den rätta läran. Kort sagt, kyrkan måste lida förföljelse, när hon lär evangeliet rent (SGK. s 476).

Jesus förutsäger att sådana söndringar skall uppstå, när han sänder ut sina lärjungar:

Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig (Matt 10:34–38).

Kyrkan måste vara på vakt mot den falska läran och ta avstånd från den oberoende varifrån den kommer, för att den inte skall få förstöra tron och gemenskapen. Den finns alltså en rätt söndring, även om den för det köttsliga sinnet är frånstötande.

 

2.3 Dra gränser mot villfarelsen

Jesus själv undervisar oss klart om nödvändigheten att vara på vakt mot de falska lärarna och dra sig ifrån dem:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar (Matt 7:15).

Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda (Matt 24:24).

En främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst (Joh 10:5).

Både Paulus och Johannes ger oss allvarliga förmaningar. Först ett citat från Paulus avskedstal till de äldste i Efesus:

Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar (Apg 20:29–31).

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor (Rom 16:17–18).

Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk, Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige (2 Kor 6:14–18).

Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar (2 Joh v 9–11).

Den falska läran kommer vanligen smygande (se illustration), inifrån kyrkans egen krets, som Paulus säger i citatet ovan.

Den falska läran är farligast när den kommer inifrån, och liknar den sanna läran.

Paulus skriver till korintierna:

Sådana som de är falska apostlar, ohederliga arbetare, och uppträder som Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten (2 Kor 11:13–15).

Den falska läran väcker intresse. Ibland använder den sig av alla tänkbara kraftgärningar, tecken och under för att förvilla också de trogna.

Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl (2 Kor 11:4).

Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen (2 Tim 4:3).

Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten (2 Tess 2:9–11).

Här har vi verkligen oerhört starka ord, som påminner om talet om Guds utlämnande till synd i Rom 1 (Rom 1:24–28). Villfarelsen är alltså ett resultat av att människor inte tagit emot sanningen! Det finns verkligen skäl att noggrant studera sådana allvarliga vittnesbörd i denna tid.

 

Sammanfattning

Den falska läran kommer sällan med tydliga attacker mot det bibliska budskapet. Den erbjuder ett lockande alternativ, och kommer med smygande förändringar i kyrkans egen förkunnelse. Det gäller för Guds folk att ha goda fåraöron, så att vi kan ta avstånd från sådant när det kommer.

Den falska läran vill ofta hävda en skenbar enhet. Den drar inga gränser. Det är Guds rena lära som måste dra gränserna, men det är den falska läran eller köttsligheten som är orsak till söndringen.

 

3 Grundförutsättningar för kyrkogemenskap

3.1 Skriftens lära är en

Det finns inte många läror som är rätta. Det finns inte många sätt att skära bitar ut den kristna lärokakan, många synsätt, tolkningar. Jesus säger sig vara Sanningen och han ber:

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning (Joh 17:17).

Därför säger han:

Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria (Joh 8:31–32).

Tidigare läste vi Paulus’ ord i 1 Kor 1:10 om vikten att vara fullkomligt enade, och Luthers jämförelse med läran som en matematisk punkt och som en ring. 1500-talets lärda skrev långa utredningar, som fick namnet Konkordieformeln, enhetsformeln, i syfte att bevara enheten, och som vår kyrka bekänner sig till.

Vi hysa alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu icke i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandra i hjärtats enfald, icke förstå saken rätt, men icke finna behag i smädelserna mot den heliga nattvarden, sådan den efter Kristi instiftelse utdelas i våra kyrkor och sådan den hos oss läres i enlighet med hans instiftelseord. Men de skola det är vårt hopp  så snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och våra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning (SKB s 40).

 

3.2 Våra aktiviteter i kristen gemenskap är en enhet

Som vi såg tidigare, utgår de olika uttrycken för gemenskap, aktiviteterna, från den enda, gemensamma läran. Här uppstår många frågor.

Kan man delta i en gudstjänst eller ett bibelstudium som hålls av en präst som offentligt förnekat centrala delar av tron? Kan man hävda att biskopen har en falsk lära och samtidigt låta honom installera, viga eller välsigna till ett ämbete? Kan man ta avstånd från kvinnopräster i princip, men ändå hälsa en sådan i gudstjänst med ”med dig vare ock Herren”? Kan man gå till döparsamfunds gudstjänster blott de inte nämner dopet?

I fråga om oklar lära måste vi, om vi följer Jesu undervisning (Matt 18:15–17) och Luthers och andra goda lärares exempel, först försöka samtala med prästen för att försöka övertyga honom om hans svaghet eller direkta fel, om möjligt genom att med en eller två andra, och slutligen föra saken inför församlingen. Om alla dessa försök misslyckas måste vi dra konsekvensen och bryta gemenskapen. Och då är det hyckleri om vi fortsätter med en del gemensamma aktiviteter av olika hänsyn.

I många fall är det i dag omöjligt att gå enskilt till den präst som för ut ett falskt budskap. Då måste han tillrättavisas offentligt. Luther sökte inte enskilt samtal med Erasmus när denne hade skrivit en bok mot Luthers lära om den trälbundna viljan, utan han skrev själv en bok, och den ledde till stor anstöt och minskat stöd. Luther ville inte räcka brodershanden till Zwingli sedan det i samtalen i Marburg blivit klart att han inte erkände realpresens, alltså att Kristi kött och blod ges oss i brödet och vinet.

CA VII utsäger vad vi kan acceptera för olikheter för att bevara enhet:

Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika (SKB s 59).

Vi kan alltså fördra olika tänkesätt i fråga om adiafora, men inte ifråga om Guds ords lära.

 

3.3 Konsekvenser
  • Kan vi ha gemenskap med reformerta, som förnekar realpresens?
  • Kan vi skriva under en deklaration, att vi numera har väsentligen samma lära som Rom angående rättfärdiggörelsen och att lärofördömandena i bekännelseskrifterna inte längre träffar målet?
  • Kan vi delta i gudstjänster och i kristna manifestationer med samfund som förnekar barndopet?

I dag har tillkommit en del frågor, som enligt den lutherska kyrkans lära inte borde ha varit något problem. Eftersom frågeställningarna är nya, finns de inte direkt med i bekännelseskrifterna, men väl i deras anda. Enligt Skriften är de helt klara:

  • Kan vi delta i en gudstjänst som förrättas av en kvinnlig präst?
  • Kan vi delta i en gudstjänst som hålls av en manlig präst, som offentligt vittnat om att han anser allt vara slut efter döden? Som i tidningspressen skrivit att han inte tror på Kristi kroppsliga uppståndelse?
  • Kan vi anlita personer som medarbetare, som aktivt medverkar i icke-lutherskt gudstjänstliv?

Så finns det också praktiska ställningstaganden, som många lutheraner finner vara helt klara enligt Skriften och goda lärares undervisning, men som andra inte finner lika klara. Den mest brännande frågan är:

Kan vi vara medlemmar i och stöda ett sådant kyrkosamfund

  • som tillåter sådana präster att vara verksamma, som inte tror på ett helvete, offentligt förnekar att Kristus kroppsligen uppstått från de döda, som menar att döden är punkt och slut, som lever i öppen synd utom äktenskapet?
  • vars samtliga biskopar anser att bekännelseskrifternas fördömande av den romerska synergistiska läran om rättfärdiggörelsen inte mera är i kraft?
  • som öppet går emot Guds ord genom att ordinera kvinnor till präster?

För min del har jag efter ett vacklande under en lång tid funnit att gränsen är överskriden. Det går inte att hävda att folkkyrkan skulle vara trogen sin goda bekännelse i praktiken. Dess ledare har upprepat och hårdnackat försvarat falsk lära, och den sprider sig allt mer och i allt snabbare takt. För de dyrbart återlösta själarnas skull som vi har ansvar för ber jag om hjälp med att hitta en ny form av gudstjänstgemenskap, som kan förmedla hela kyrkans uppdrag: förkunnelse av det rena evangeliet och en rätt förvaltning av sakramenten.

Att komma fram till en sådan praxis är inte lätt. Jag vädjar om att vi skall göra detta utan att bränna broar. Det skulle behövas oändligt tålamod, ödmjukhet och vishet, och sådant finns inte bland människor. Därför behöver vi en myckenhet av Guds ords studium, och vi behöver varandra för att tillrättavisa, upprätta och förmana. Jag kan inte visa någon konkret väg, för jag vet inte vart vägen bär. Men de små steg vi tar framåt skall vi ta i lydnad för Guds ord och i tro på hans löften. När Mose och Israels folk stod inför havet, med Faraos här bakom och öken till sidorna, ljöd det hoppingivande budskapet mitt i det tröstlösa läget: Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid. Samma löfte har också vi idag.

Den korsmärkta dräkten som smädas jag tar,
fast ingen i släkten den dräkten än har
och följer med glädje, ni stridsmän, med er
som tågar till ära, från smälek till ära vid korsets baner.

 

O Jesus, bliv när oss, bliv när oss allt fort,
och sköt oss och bär oss som alltid du gjort!
Ja, amen, din trohet skall bringa oss fram.
Lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära
vår Gud och vårt lamm!

(Sionsharpan 71)

SOLI DEO GLORIA.