Hugo Skott in memoriam

Vasabladet berättar idag (4.4.2018) om att förre folkhögskolrektorn och bankdirektören Hugo Skott avlidit. Det föranleder mig att berätta några minnen av honom från mina år som folkhögskolrektor.

Hugo Skott blev direktör för Vasa Sparbank år 1975 och fortsatte så till 1990. Vi hade ofta behov att uppsöka bankdirektören för att förhandla om våra lån från byggnadsverksamheten ett årtionde tidigare. Skott ställde sig alltid förstående och gjorde vad han kunde för att hjälpa oss.

Men ännu mera betydde hans insatser för oss som revisor tillsammans med Birger Hanner. Han ställde gärna upp för det uppdraget och han kunde då inifrån medverka till att förstärka vårt arbete med goda råd. Hanner var den som gjorde detaljgranskningen, medan Skott såg som sin uppgift att prata! Och det var gemytliga pratstunder med en hel del humor.

Särskilt en historia minns jag som jag vill förmedla vidare. Det var från den tiden när han var rektor för Kronoby folkhögskola från 1958 och på 1960-talet. Skolan hade som vanligt ekonomiska svårigheter och behövde få ut det resterande statsbidraget, som gavs efter att man hade lämnat slutredovisning för året.

Under min tid hade kraven på detaljerad redovisning vuxit och den bunt papper vi sände in hade fått en avsevärd vikt. Det dröjde många månader innan allt var granskat och beslutet kom. Då var det mycket enklare och Hugo Skott gav ingen tidsfrist. Han reste själv till Helsingfors med slutredovisningen i portföljen och gick till skolstyrelsen för att träffa Klas Wallin, som då var den som skötte besluten i folkhögskolornas ärenden. Nu råkade det sig inte bättre än att Wallin var upptagen. Men han gav Skott fullmakt att själv göra noteringar i redovisningen. ”Du vet ju vad vi brukar stryka”, var hans besked.

Sagt och gjort. Skott tog rödpennan och strök över en del mattor och andra poster som skolstyrelsen inte brukade godkänna. Han hade ju mångårig erfarenhet. När Wallin återvände tittade han på dokumenten och skrev under, och så kunde Skott återvända med sina pengar.

På den tiden skulle man köpa skattemärken för att klistra på lönelistorna som bevis på innehållning av skatt på utbetalda löner. De måste köpas före ett visst datum och makuleras på dokumentet. En gång när det inte fanns pengar att köpa skattemärken för och tiden hade gått ut gick Skott till posten och frågade: ”Får man skattemärken billigt nu då de har ’pilast’?” (Alltså blivit skämda, likt för gamla matvaror.) Det lär inte ha blivit någon rabatt. Men skolan överlevde.

Frid över Hugo Skotts minne.

Lämna en kommentar