Etikettarkiv: debatt

Kyrkomöte

På grund av min ”skrivklåda” hade jag under 1970-talet kommit att framstå som en representant för den evangeliska rörelsen i offentligheten. Av ÅU-redaktören Meta Torvalds fick jag rentav epitetet ”chefsideolog” vid något tillfälle – en utmärkelse som knappast vann gillande i SLEF:s ledning och inte heller hade något slags täckning. Att Meta Torvalds visade intresse för mina läror berodde på att jag kom att delta i kyrkomötet som suppleant under tre sessioner.

Redan under perioden 1974–78 hade jag varit andra suppleant bland lekmannaombuden i Borgå stift. Detta hade jag egentligen inte noterat förrän valet hade ägt rum. Då mötte mig SLEF:s direktor Helge Hildén med orden: ”Nej men se suppleanten!” Jag hade ingen aning om vad han menade ens, innan han förklarade. Så ovetande var jag om det då timade valet.

När en ny period stundade ordnade landskapsförbundet i Österbotten provval. Man var nämligen angelägen om att Österbotten skulle få två in lekmannaombud i kyrkomötet. Jag kom då på andra plats i provomröstningen efter Henrik Hult, kyrkoekonom i Jakobstad. (Vasabladet 5.2.1978)

Saken var dock inte alldeles enkel. I det evangeliska lägret röstade man mangrant på mig, men på annat håll tyckte man inte om mitt agerande i olika debatter. När det egentliga valet skulle hållas råkade jag befinna mig på samma tåg som elektorerna. Jag var på väg till rektorsmöte. När jag vandrade genom vagnarna på väg till restaurangvagnen kom jag in i ett verkligt getingbo, som plötsligt frös till. Det var biskopsfadern Edvin Vikström som lade upp strategi inför valet, och min närvaro kändes tydligen inte riktigt önskad just då.

Utgången av valet blev att endast Henrik Hult invaldes från Österbotten. Man tröstade sig dock med att medicinalrådet Håkan Hellberg var nästan österbottning – bördig från Karleby. Hellberg fick i det proportionella valet 41 1/12 röster, medan jag stannade på 39 11/12 – en skillnad på drygt en röst.

Nu hände det sig, att Håkan Hellberg var utomlands under våren 1979 och bad om befrielse från att delta i vårsessionen, som skulle hållas i början av maj. Jag fick ett telefonsamtal från domkapitlets notarie någon gång i april med kallelse att inställa mig till kyrkomötet. Det var ett bud som höjde adrenalinhalten!

Allt efter som tiden närmade sig började handlingar droppa in med posten. Och det var inga små dokument, utan tjocka luntor med utskottsbetänkanden.

Två ärenden verkade särskilt intressanta. Kyrka och stat-kommittén hade avgett sitt betänkande som nu skulle upp på remissdebatt. En annan intressant fråga var ett ombudsiniativ av Leino Hassinen, kyrkoherde i Vichtis. Han hade uttryckt bekymmer över att allt flera av kyrkans medlemmar upplever kyrkan som en serviceanstalt och inte förstår vilka förpliktelser det medför att vara medlem i kyrkan. Nu bad han biskoparna utreda detta. Konstitutionsutskottet ansåg dock att hemställan var för luddigt formulerad och ville förkasta initiativet. Det fanns ju inget organ som hette ”biskoparna”.

Jag hade mycket att lära när jag infann mig till kyrkomötet. Jag delade rum med Henrik Hult, och när han packade upp sin mörka kostym undrade jag om man måste ha mörk kostym. Jo, det stod att man skulle ha prästdräkt vid processionen till inledningsgudstjänsten i domkyrkan. Jag var ju inte präst – men en lekman skulle på motsvarande sätt vara klädd i mörkt. Och jag hade bara en ljus sommarkostym! Jag kände mig verkligen som en ”kusin från landet”.

Så vidtog vårsessionen. En fin namnskylt skulle man ha, och så skulle man förete sin fullmakt. Visst var det högtidligt. Och maten sen! Åbo kristliga folkhögskola bjöd verkligen till att hålla hög standard. Sådan traktering var jag inte van vid till vardags.

Redan nästa morgon stod frågan om kyrka och stat på dagordningen. Jag bad om ordet och höll mitt förberedda anförande. Meta Torvalds kommenterade i ÅU med att Vasarektorn redan hade sällat sig till de alltför många långpratarnas rad.

På onsdag morgon var det så dags att diskutera Leino Hassinens initiativ. Efter att konstitutionsutskottets ordförande, biskop Aimo T Nikolainen, hade inlett ärendet och förklarat varför det inte var värt att sända vidare till utskottsbehandling, följde ett genmäle av initiativtagaren själv och sedan kom turen till mig. Jag avrundade mitt inlägg med att föreslå, att ärendet skulle hänskjutas till biskopsmötet.

Det som sedan följde överraskade mig stort. Talare efter talare steg spontant upp och understödde mig. Det första understödet gavs av kyrkoherden i S:t Karins församling i Åbo, Eero Parvio. Han var en av förgrundsgestalterna i SLEY (den finska evangeliföreningen). Diskussionen räckte flera timmar och omröstningen blev överraskande jämn: 56–41 för förkastande av förslaget. En intressant detalj var att Högsta domstolens representant hörde till dem som röstade för mitt förslag.

Vasabladet rubricerade ett enspaltigt referat: ”Vasa-rektor tände debatt på kyrkomötet”. Jag citerar några rader ur referatet, som härstammar från Ulf Särs’ pressmeddelanden till Finska notisbyrån:

Tonen i debatten angavs i rätt hög grad av rektor Ola Österbacka från Vasa. Han beklagade att kyrkan inte ställer klarare krav på medlemmarnas liv och tro. Som exempel nämnde han de allt allmännare samvetsäktenskapen, att kyrkan döper barn till föräldrar som inte tänker ge barnet en kristen fostran och att t.o.m. kyrkligt anställda får förkunna sådant som strider mot kyrkans lära.

Motiveringarna till att förslaget trots allt förkastades var främst att frågan inom kort skulle komma upp i den kommitté som utreder kyrkans författning och en totalreform av kyrkolagen. Det kan noteras, att alla paragrafer om kyrkotukt sedermera slopades i den nya lagen!

Vasabladets notis från 10.5.1979.
Vasabladets notis från 10.5.1979.

Det var oerhört intressant att följa med omröstningstekniken. Ibland kunde omröstningarna bli flera på varandra och det kunde bli taktikröstning. När vi till exempel skulle rösta om olika förslag angående en ny teologisk fakultet i Joensuu var det för en obevandrad säkrast att kolla in när den nyvunna vännen som satt vid min vänstra sida reste sig upp och följa honom. Han var en bibeltrogen broder från S:t Michels stift.

Jag var medlem i nämndutskottet. Vi skulle alltså föreslå medlemmar i kyrkans nämnder. Inför ett sådant val nämndes Karl-Gustav Sandelins namn. Jag bad då om ordet och berättade om vad han hade fört fram angående Jesu kroppsliga uppståndelse. En annan av medlemmarna i utskottet var SLEY:s verksamhetsledare Lauri Koskenniemi. Han förklarade direkt, att en sådan som inte fasthåller vid kyrkans centrala lära om uppståndelsen inte kan ges fullmakt att företräda kyrkan. Så blev också beslutet.

Detta föranledde sedan en intern räfst vid ett gruppmöte i Borgågruppen. Jag hade fört fram falskt vittnesbörd mot Sandelin och gått emot stiftets beredning, fick jag veta. Ingen kunde dock invända mot min uttryckliga rätt att stå för min övertygelse, eftersom jag dock hade stiftets fullmakt för min uppgift.

Under de två närmaste åren behövde jag inte rycka in som suppleant, men vårsessionen 1981 och även höstsessionen samma år fick jag kallelse.

I maj 1981 föreslogs att lektorerna skulle få utvidgade rättigheter att döpa och dela ut nattvard. Det gav mig orsak att förklara min syn på kvinnliga präster.

Eftersom det var väntat att kvinnoprästfrågan inom kort skulle tas upp till avgörande behandling högg journalister från olika håll tag i mig. En av dem berättade om hur Uleåborgsbiskopen Olavi Rimpiläinen förhöll sig till olika praktiska avvägningar om kvinnor skulle få rätt att bli präster. Man frågade också mig, och jag brukar inte vara särskilt diplomatisk i mina svar. I tidningen berättade man sedan med en viss ironi om lekmannen från Vasa som visste bättre än biskopen hur det ska vara.

Meta Torvalds skrädde inte orden i sitt referat i ÅU när hon uttryckte sin indignation över att de mest ärketrångsyntas ”chefsideolog” förstör Borgå stifts rykte som ett frisinnat stift. Jag kommer ihåg att jag på den lediga onsdagskvällen, samma kväll som referatet hade ingått, sökte mig till Evangeliföreningens bönehus där man hade möte. Jag behövde ett andningshål. Jag upplevde in på bara skinnet vad det vill säga att få lida här i världen, men på mötet blev jag åter styrkt av trossyskon.

Höstsessionen 1981 var samtidigt avslutningssession för detta kyrkomöte. Jag tvingades denna gång av mitt samvete att uttala mig angående budgeten. Jag anmälde att jag inte kunde stöda det föreslagna anslaget till Kyrkornas Världsråd (KVR) på grund av dess läromässiga upplösning och politiska ställningstaganden. För inte länge sedan hade världsorganisationen varit föremål för häftig kritik, bl. a. av den internationellt kände teologen Peter Beyerhaus, för dess stöd till kontroversiella gerillarörelser.

När jag sedan satt i domkyrkan under avslutningsgudstjänsten och lyssnade till predikan, som hölls av assessor Ossi Haaramäki, kände jag pilarna hagla. Jag vet inte om han även utan mitt anförande hade tänkt uttrycka sitt kraftiga stöd just för KVR, men det kändes just då som om orden var riktade direkt till mig. Jag kände att jag inte kunde dela denna kyrkas praktiskt uttryckta bekännelse och upplevde en strid i min själ inför den normala självklarheten att gå till nattvardsbordet med den samlade gruppen.

Att ställa upp för ett nytt val följande år var i och med detta uteslutet.

En trevlig biprodukt av deltagandet i kyrkomötet var samtalen under österbottningarnas bilresor till Åbo, som normalt ägde rum på söndag eftermiddag. Ofta var det Henrik Hult som körde, och min forne kollega Gustav Björkstrand och jag kunde ägna oss åt samtalet. En resa blev särskilt intensiv, då vi avhandlade frågan om skapelse eller utveckling. Björkstrand hade ett par år tidigare kraftigt opponerat sig mot Seth Erlandssons ”biblicistiska” ståndpunkt vid en debatt vid Pedagogiska fakulteten.

Även de informella träffar som Borgågruppen hade var trivsamma, våra olika åskådningar till trots. Biskop John Vikström var i detta ytterst skicklig att hålla var sak för sig.

Mina erfarenheter från kyrkomötets strikta arbetsordning kunde jag dra nytta av i det lokala församlingsarbetet, och även senare när jag under en följd av år fungerade som ordförande vid SLEF:s årsmöten.

Folkhögskolpolitik på 1970-talet

vbl_1975-03-14_folkhögskoldebatt
Fondbilden: Överhet och allmoge i strid i Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (1555). Vasabladet 14.3.1975.

Fredagen den 14 mars 1975 publicerade Vasabladet en debattartikel, rubricerad Folkhögskolan nästa politiska stridsäpple? Som jag tidigare nämnt hade det föregående år dykt upp ett allvarligt hot särskilt mot de små finlandssvenska folkhögskolorna. Sinnet rann på oss folkhögskolrektorer när vi träffades på rektorsmöten och det blev ibland ganska heta samtal när vi besökte skolstyrelsen.

Det hade också tillkommit andra hot. I den nämnda artikeln berättar jag om lönepolitiken och elevernas studiestöd. Jag hade som vanligt svårt att tygla min tunga vid våra möten, och det bar sig inte bättre än att jag sommaren 1977 invaldes som den svenska representanten i folkhögskollärarnas fackförbunds styrelse, med det komplicerade namnet Vuxenpedagogiska institutens befattningshavarförbund. Det hörde också till att den svenska representanten blev första vice ordförande. Det blev en tung tid, men bara för ett år.

Det tyngsta var att driva lönefrågor för sig själv och sin egen arbetsplats, vilket präglade mig med en girighet som jag endast så småningom lyckades bli fri ifrån. Egentligen blev jag fri först när jag efter att ha lämnat rektorsbefattningen blev privatföretagare och en sommar fick uppleva hur det är att leva helt på Guds försorg, utan garanti för att ha pengar för nästa dag. Men Guds försorg räckte till, precis som han har lovat.

Det andra var att komma in i en politisk verklighet, där konfrontationerna kunde bli nog så tuffa. Ordföranden, prorektorn vid Oriveden Opisto Arvo Oksanen, var en stark socialdemokrat, och sekreteraren var en hårdför kommunist från Sirolaopistos kansli. Jag hade äran att vara med och välja förbundets första heltidsanställda verksamhetsledare för många år framåt, Matti Aalto.

Det blev många tågresor till Tavastehus där förbundet hade sitt kontor. En sommar vid midsommartid skulle ett extra styrelsesammanträde hållas i Jämsän kristillinen opisto nära Jyväskylä. Det var en besvärlig plats att komma till med tåg, och det kändes motigt att resa. När jag kom fram visade det sig att styrelsen inte blev beslutför, och det var bara att återvända.

Tiderna har växlat, och senare tillkom andra frågor att strida för. I en mening har mycket av min rektorstid kännetecknats av kamp, nästan med revolutionär glöd ibland, trots att jag i grunden är konservativ.

Men ännu tillbaka till artikeln. Den försågs av redaktionen med följande ingress:

Samtidigt som myndigheterna vill driva upp elevantalet vid folkhögskolorna för att få ekonomiskt ”lönsammare” enheter och samtidigt som man rentav påstår att skolorna själva bär skulden för sitt låga elevantal gör man det svårt att konkurrera med andra skolformer på lika villkor, påpekar Ola Österbacka i denna artikel och han illustrerar förhållandena med några exempel. Artikelskribenten är rektor vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Den andliga kampen (3)

Under större delen av 1970-talet och in på 1980-talet rasade många religionsdebatter, särskilt i Vasabladet. De berörde bland annat skolungdomsprästen Karl-Erik Borg, som framförde uppseendeväckande läror om den yttersta tiden, skolteaterns sexualupplysningspjäs ”Den första gången”, stiftsrådets informationssekreterare Ulf Särs, som framfört radikala tankar om den kristna läran och sexualetiken, samt inte minst barndopet.

Två av debatterna ska jag presentera här. Den senare, som var den mest olustiga, hade också nära anknytning till min arbetsplats Efö.

Sandelindebatten

Den 4 december 1976 disputerade Karl-Gustav Sandelin för doktorsgraden vid Åbo akademi. I en tidningsintervju i Hufvudstadsbladet berättade han att han inte delar evangeliernas syn på Jesu kroppsliga uppståndelse.

Enligt Sandelin menar Paulus i Första korintierbrevet att Jesu uppståndelsekropp var en annan än den fysiska kropp som blev begraven. I sin disputationsföreläsning hade han sagt att en del av evangeliernas berättelser måste vara uppdiktade, och anförde olika slag av tankar om hur dessa berättelser kunde ha uppkommit.

Jag var en av dem som då skrev brev till domkapitlet i Borgå och yrkade på att domkapitlet skulle vidta åtgärder, eftersom Sandelin var präst i stiftet. Vi menade att hans framställning var en avvikelse från själva hjärtpunkten i den kristna tron, och att en präst genom sin prästed är förbunden att inte föra fram sådana läror.

Jakobstads Tidning skrev om vår anmälan till domkapitlet 29.1.1977.
Jakobstads Tidning skrev om vår anmälan till domkapitlet 29.1.1977.

Domkapitlet friade Sandelin. Biskop John Vikström tvingades försvara domslutet i flera långa artiklar i Kyrkpressen. Huvudargumentet var att Sandelin inte förde fram sina tankar som präst, utan som vetenskapsman. I denna roll måste han anses ha rätt att tänka fritt och lägga fram olika vetenskapliga teorier, menade han.

Sandelin hade däremot själv sagt att kyrkan bör dra konsekvensen av dessa rön och ändra sin lära.

Av de andra som gjorde anmälan var Leif Erikson och Halvar Sandell särskilt aktiva. Den senare deltog tillsammans med mig som opponent mot Sandelin i en direktsänd radiodiskussion i Radio Åboland vintern 1977. Senare fick vi även en förfrågan om att ställa upp i en TV-debatt. För min del avböjde jag detta av hänsyn till familjen som dragits in i mycket obehag med alla debatter. Vi som avböjde räknade med att det inte skulle bli någon debatt, men när den sedan i alla fall hölls och debattledaren meddelade att ingen av dem som gjort anmälan mot Sandelin velat ställa upp kändes fegheten som ett svårt stick i samvetet.

Kronlund och den allmänna rättfärdiggörelsen

Min företrädare Johannes Kronlund avgick 1968. Efter sin sjukpensionering från kyrkoherdetjänsten i Jeppo år 1973 flyttade han till Gerby i utkanten av Vasa, där han främst ägnade sig åt släktforskning. Han var några år medlem av Evangeliföreningens styrelse och ordförande för dess lokalavdelning i Vasa. Under bibeldebatten 1972–1973 anlitades han flitigt både som föredragshållare och skribent i frågor om Bibelns trovärdighet och han forskade även i Sändebudets historia. Tillsammans med Gustav Norrback hade jag förmånen att av honom få några privatlektioner i nytestamentlig grekiska.

Kronlund hade en benägenhet att komma in på märkliga tankespår som han drev envetet. Ett sådant var att han började propagera mot kaffedrickning som han ansåg vara en svår synd. Han menade att Gamla testamentets uttryck ”starka drycker”, som han översatte ”giftbemängd dryck”, avsåg kaffe. (Se artikel i Vasabladet 19.2.1978.) Det här togs inte på allvar av så många, men det blev tidvis pinsamt vid möten där han predikade och sedan avhöll sig från att gå till kaffeserveringen.

Allvarligare blev det när han under det mest ”galna” debattåret 1979 gav ut ett 76-sidigt häfte med titeln ”Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen kritiskt granskad i ljuset av den heliga Skrift och den lutherska bekännelsen”.

Vasabladets presentation av Johannes Kronlunds stridsskrift mot läran om den allmänna rättfärdiggörelsen 17.11.1979.
Vasabladets presentation av Johannes Kronlunds stridsskrift mot läran om den allmänna rättfärdiggörelsen 17.11.1979.

Häftet var ett direkt angrepp på den förening som han tillhört under hela sitt aktiva liv, och där han också varit aktiv i ledningsuppgifter. Han skrev:

”I fyra årtionden har jag förkunnat läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Jag insöp den redan i min barndom och stadfästes i den i min ungdom. Jag accepterade den av hela mitt hjärta i fast förvissning om att den grundade sig på den Heliga Skrift och den lutherska bekännelsen.” (s 6)

Sedan beskrev Kronlund hur han efter sin sjukpensionering 1973 upptäckt att rättfärdiggörelsen i första hand betyder, att ”Gud gör en människa rättfärdig genom att Han medelst sin nåd frälsar henne in i ett rätt trosförhållande till sig själv” (s 7). Han hävdade att detta motsäger den s.k. forensiska rättfärdiggörelsen som han förut hade omfattat, dvs att rättfärdiggörelsen inför Gud är en rättslig akt. Han menade rentav, att en rättfärdiggjord människa inte längre är en syndare (s 56).

Johannes Kronlund var tack vare sin kraftfulla och mångåriga kristendomsundervisning i Efö en stor auktoritet för många inom SLEF. Det blev oro i lägret. Även i vårt kollegium blev det spänningar.

Frågan hade redan tidigare väckt en viss diskussion. Musiksekreterare Göran Stenlund väckte en diskussion om förkunnelsen i Sändebudet. Som vanligt ville Göran arbeta grundligt också med kontroversiella frågor och inte ta något för givet utan god bevisning. Diskussionen kunde sedan avslutas på ett mycket gott sätt, sedan Göran själv i ett offentligt inlägg sammanfattat rättfärdiggörelseläran på ett alltigenom acceptabelt sätt.

SLEF:s styrelse gav i uppdrag åt Leif Erikson och mig att bemöta Kronlund. Det gjorde vi genom en artikel i Sändebudet (nr 17/1979). Vi kom också att debattera i Vasabladet och Kyrkpressen. Vi var tvungna att tillbakavisa Kronlunds påståenden och visa på svagheterna i hans bevisföring.

Flankstöd fick vi från Sverige, där Seth Erlandsson ett par år tidigare hade gett ut en småskrift om rättfärdiggörelsen. Denna skrift blev mycket uppskattad inom SLEF, eftersom läran kändes igen som vår egen. Nu blev Erlandsson åter kallad att undervisa på Efö och en debatt mellan honom och Kronlund ordnades. Det blev också en debatt dem emellan i Vasabladet.

Den hårda debatten uppfattades som olustig av en och annan, även av medarbetarna på skolan. Leif och jag uppfattades som stridslystna och hårdföra. Leif hade också ungefär samtidigt deltagit i debatten om skolungdomsprästen Karl-Erik Borg.

Särskilt tydligt kom kritiken fram i ett initiativ som lades fram för direktionen av en del av mina medarbetare. Det hände vid planeringen av bibelskolan år 1980, då Gustav Norrback var ordförande för direktionen. Han var vid denna tid kaplan i Vasa svenska församling.

Jag minns den allvarstyngda församling som tågade in i ett av våra klassrum, dit Gustav och jag hade kallats (2.4.1980). Vi förelades ett brev, som utmynnade i förslaget att kalla Ingvar Dahlbacka till bibelskolans studierektor. Han var då assistent i kyrkohistoria vid Åbo Akademis teologiska fakultet. Direktionen hade för avsikt att anställa Leif för denna uppgift, och han var redan införstådd med tanken. Han tjänstgjorde då som kaplan i Vörå. Tidigare hade han varit anställd i SLEF som ledare för inremissionen.

Vi hade tidigare också försökt intressera Ingvar för uppgiften, men han hade avböjt. De argument som gruppen framförde var att det inte är lämpligt att två så pass lika personer som jag och Leif leder Efö och dess bibelskola. Man ville flytta tyngdpunkten från polemik till själavård. Det var alldeles uppenbart att den nyligen timade debatten med Johannes Kronlund hade varit en grundorsak till initiativet.

Initiativet fördes till direktionen, men det ledde inte till några direkta åtgärder. Både Ingvar Dahlbacka och Leif Erikson kallades som timlärare till bibelskolan, eftersom skolstyrelsen inte gav oss tillstånd att inrätta en lärarbefattning. Ingendera gick dock in i uppgiften.

Ungefär vid den här tiden var jag inkallad som suppleant till den evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte under totalt tre sessioner. Men det ska jag berätta om en annan gång. Före det ska jag återvända till den egentliga skolverksamheten.

Den andliga kampen (2)

Utveckling eller skapelse?

Hösten 1972 blev jag ombedd att hålla ett föredrag på ett bibelseminarium med rubriken ”Naturvetenskapliga intramp i Bibeln?” Föredraget publicerades sedan i Sändebudet (nr 2 och 3/1973), och på begäran erbjöd jag det också till Vasabladet. Chefredaktör Birger Thölix var pigg på trosdebatter och visste att detta ämne skulle locka till debatt. Föredraget slogs upp på en hel sida (10.2.1973).

Mitt föredrag om Bibelns trovärdighet slogs överraskande upp på en hel sida i Vasabladet.
Mitt föredrag om Bibelns trovärdighet slogs överraskande upp på en hel sida i Vasabladet.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En av de första som kommenterade var Ernst Jacobson, som uttryckte sin glädje över artikeln. Det fanns dock en rad andra som inte var nöjda. En av dem var Rolf Österblad, språklärare vid Vasa svenska arbetarinstitut. Han var redan då Vasabladets expert på naturvetenskapliga frågor, som han utvecklade med stilistisk bravur och i lättillgänglig form. Han framförde ofta nya rön om utvecklingsläran, tyvärr ofta på ett dogmatiskt sätt. Vi kom under en lång följd av år att debattera denna fråga, tid efter annan.

Under ett av sina besök i Vasa ställde Seth Erlandsson upp i en debatt i Pedagogiska fakulteten där han försvarade Bibelns skapelselära mot bland annat Gustav Björkstrand, som då var lektor i religionsundervisningens didaktik.

Svenska kulturfonden tilldelade biskop John Vikström ett stort kulturpris 1981. Detta använde han till att ordna ett antal kulturseminarier på Lärkkulla. Det första i ordningen hölls den 6 mars 1982 med temat skapelse och utveckling.

Eftersom jag hade deltagit i en del tidningsdebatter i ämnet fick jag en förfrågan om jag ville vara en av inledarna under seminariet. Jag kände mig kort i rocken, särskilt som min naturvetenskapliga motpart skulle bli dr Nils Mustelin. Det skulle också bli ett teologiskt opponentpar, och det blev dr Fredric Cleve mot pastor Halvar Sandell. Två doktorer förespråkade utvecklingsläran, medan två magistrar försvarade skapelsetron!

Tillsammans med Håkan Wiklund och Nils Östman åkte jag ner till Karis med vår lilla Fiat 127. Båda två var aktiva debattörer och vi hade en relativt angenäm resa, trots det trånga fordonet.

När det var dags för diskussion efter min inledning blev det tomt i hjärnan ett slag. Det kändes som en övermäktig uppgift att svara på frågor från biskopen och de lärda doktorerna. Men Nils Mustelin kom mig till hjälp med sin arrogans. Han menade att Bibeln lär att jorden är platt, med hänvisning till berättelsen om hur Jesus frestades i öknen (Matt 4). Där sägs att djävulen visade Jesus alla riken i världen. ”Hur skulle han ha kunnat göra det om jorden är rund?” frågade Mustelin.

Denna fråga var inte svår att besvara. En vision kan självfallet också innehålla sådant som inte ses med det naturliga ögat! Jag fick nytt mod och kunde genomföra debatten utan större klavertramp, vad jag minns.

För Halvar Sandell och mig kändes bevakningen av debatten tendentiös. Sten Westerholm, senare kollega vid Söff i Yttermark, var vid denna tid redaktör vid Stiftsrådet och skötte om programmet Insyn, som sändes på söndagseftermiddagarna. Han klippte ihop några uttalanden av Cleve och Mustelin, bland annat den senares raljerande med de skapelsetroende, men gjorde endast kommenterande referat av Sandells och mina inlägg.

Debatten gav dock det erkännandet åt oss skapelsetroende, att vår ståndpunkt är värd att ta på allvar.

Under de här åren blev det många andra debattartiklar, främst i Vasabladet, men även i Kyrkpressen, Hufvudstadsbladet och några andra tidningar. Debatterna gällde olika trosfrågor, som dopfrågan och frågan om kvinnliga präster, men också skolpolitik. Ofta var det tungt, fast ibland uppfriskande när man fick försvara tron, men särskilt en debatt medförde mycket obehag.

Men den tar vi en annan gång.

In i hetluften

”Gå samman eller dö, alla sju!”

Så kunde det heta i debatten om folkhögskolornas framtid vid den tiden när jag tillträdde som tf rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten. Jag hann inte vara många veckor på min nya post innan jag kastades in i debattens hetluft.

Klipp ur JT 10.9.1970.
Klipp ur JT 10.9.1970.

Eftersom jag var landets yngsta rektor när jag tillträdde – 22 år gammal – blev jag föremål för ett visst intresse från media. Jakobstads Tidning publicerade en intervju (JT 10.9), där jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att de kristliga skolorna skulle gå samman. Mitt svar var nekande. Jag menade att de kristna rörelserna hade en så stark identitet, att det skulle vara att göra våld på dem att tvinga dem samman.

Kyrkans Ungdoms tidning Människovännen tog upp frågan och redaktör Kurt Cederberg hade ett ledarstick om diskussionen (MV 17.9).

Gustav Skuthälla, då rektor för Kronoby folkhögskola, reagerade på mina åsikter i en insändare (MV 24.9):

Det är beklämmande att ett kyrkans språkrör åter en gång så låtit traditionens dimma skymma blicken och gör sig till en bastion som försöker försvara en tid som för länge sedan runnit förbi. Argumenten mot en sammanslagning må vara hur teologiska som helst, faktum kvarstår, om ingenting görs och görs snabbt så försyndar vi oss mot hela folkhögskolidén. Ännu mer beklämmande är det att den nya och unga (men ack hans åsikter så gamla) rektorn för Vasaskolan också visar en så total avsaknad av klarsyn då det gäller att skapa funktionsdugliga skolor.

Jag gick i svaromål och förklarade varför det var otänkbart att det evangeliska folket skulle sluta upp kring en sådan konstruktion.

De sju svenskspråkiga folkhögskolorna i Österbotten var förutom de nämnda Kristliga folkhögskolan i Nykarleby (som stod Kyrkans ungdom nära), Fria kristliga folkhögskolan (då verksam i Veikars, Korsholm), Vörå folkhögskola-Breidablick, SÖFF i Yttermark (Svenska Österbottens folkhögskola-folkakademi) och Lappfjärds folkhögskola.

* * *

Det var en turbulent tid inom folkhögskolorna. Svenska yrkesutbildningsstyrelsen hade 1969 tillsatt en kommitté för att utreda folkhögskolornas ställning i framtiden och utarbeta ett förslag till konsolidering. Elevantalet i de finlandssvenska folkhögskolorna hade från 1964–65 till 1968–69 minskat med ca 200. En statistisk prognos visade att elevantalet fram till slutet av 1970-talet fortsättningsvis skulle minska med ungefär motsvarande siffror. Detta skulle göra att antalet folkhögskolor borde minskas med hälften. Enligt den mest pessimistiska prognosen skulle elevantalet räcka endast för en skola.

Prognoserna hade diskuterats på en stor konferens våren 1970, anordnad av Svenska Finlands Folkting. Ett förslag till handlingsprogram var att regionala samarbetsorgan skulle grundas för att diskutera och verkställa nödiga åtgärder.

Slagordet i debatten var konsolidering. Det betydde i praktiken sammanslagning av skolor.

Folkhögskolorna hade fram till slutet av 1960-talet främst samlat upp landsbygdens utbildningsreserv och gett ungdomar som endast gått folkskola möjlighet att fortsätta på gymnasial nivå eller med yrkesutbildning som krävde mellanskola. Utgångspunkten för de pessimistiska prognoserna var att målgruppen skulle förbli oförändrad, och därmed skulle underlaget försvinna på sikt.

Alfons Sundqvist, som i tiden hade startat Fria kristliga folkhögskolan och som då var rektor för Svenska Österbottens folkhögskola–folkakademi i Yttermark, hörde till dem som talade för en samgång mellan folkhögskolor. Han tänkte sig att de tre kristliga folkhögskolorna i Österbotten skulle gå samman till en.

Debatten om folkhögskolorna pågick alltså med full kraft våren och sommaren 1970. Också för Efö var läget hotfullt. Elevantalet var på neråtgående. Under 1960-talet hade skolan ett par år över 50 elever och fram till läsåret 1969–70 alltid över 40, medan antalet elever nämnda år sjönk till 37. När jag tillträdde min tjänst hade vi 33 elevansökningar, men när vi inledde skolarbetet var antalet 29. Det var hotfullt – det lagstadgade minimiantalet var 30 som ett medeltal för två på varandra följande läsår.

Några veckor efter skolstarten träffade jag kollegerna Trygve Lindqvist, som då var Lappfjärds folkhögskolas rektor, och Torbjörn Ehrman, rektor i Vörå, vid en utbildningsdag för studiehandledare. Jag blev varmt välkomnad i ”gamet”, inte minst för att mina tankar angående sammanslagningsförslagen hade genklang hos dem. Nu gäller det att arbeta för en annorlunda konsolidering. Konsolidering skulle betyda en förstärkning och inte en utarmning genom sammanslagningar.

I enlighet med uppdraget från Folktingets konferens sammankallade länsstyrelsen ett samarbetsorgan med rektorer och direktionsrepresentanter från de sju österbottniska folkhögskolorna. Även skolstyrelsens inspektör Klas Wallin deltog. Vid mötet rådde en stor enighet att skolorna måste söka specialiseringsuppgifter för att rekrytera nya målgrupper av studerande. I detta skulle skolorna samarbeta och inte konkurrera.

Samarbetsorganet leddes av Vörå folkhögskolas direktionsordförande William Hägg och valde den energiske Trygve Lindqvist som sin första sekreterare. Efter hand utkristalliserades specialområden för varje skola. Vårt område blev musiken. Vår direktion representerades av dess vice ordförande Bengt Blom. Efö hade sedan lång tid tillbaka varit en sjungande skola, och många var de kantorer som hade lagt grunden till sin utbildning hos oss.

Vi gjorde också några andra försök att bredda utbildningen. En ungdomsledarlinje inleddes 1969–70, men den fick ingen fortsättning. Från 1970 infördes en vårdlinje, som kom att bli en viktig språngbräda till vidareutbildning för många ungdomar. Detta år hade vårdlinjen även ett par vuxenstuderande, något som var tämligen ovanligt på den tiden.

Och hur många är folkhögskolorna i dag? Sju.