Från början av år 1970 hade en ny folkhögskollag trätt i kraft. Den föreskrev att varje folkhögskola skulle ha ett folkhögskolråd och ett elevråd. Folkhögskolrådet skulle vara ett gemensamt organ för olika persongrupper, medan elevrådet skulle ha hand om elevernas intressebevakning på ett demokratiskt sätt.
Under år 1973–74 fick vi besök av ett par ungdomar från Sverige, som sade sig representera någon organisation för elevdemokrati. De ville ha en överläggning med elevrådet, vilket de också fick. Efteråt bad de mig komma med. De lade fram en lista med åtgärder som vi borde vidta för att få till stånd en verklig elevdemokrati i skolan, och man meddelade mig att det skulle bli protestaktioner eller strejk om vi inte gick med på kraven.
Jag lyssnade till listan, och insåg att vårt elevråd, som vi hade haft ett utmärkt samarbete med, hade blivit utsatt för en manipulation. De hade tillfrågats om olika förhållanden i skolan och erkänt att det ena som det andra inte var ordnat så som gästerna framställde som ideal.
Efter att gästerna hade avlägsnat sig fortsatte jag att samtala med elevrådet och gav en bakgrund till hur jämlikhetssträvandena i samhället tagit sig uttryck på olika håll, och vad de grundade sig på. Rätt snart blev de övertygade om att de hade manipulerats och insåg motiveringen för vårt system där rektor och lärare behövde ha en viss auktoritet med rätt att övervaka ordningen, samtidigt som vi försökte fostra eleverna till ett demokratiskt tänkesätt och diskuterade våra gemensamma frågor med dem. Ansvar och frihet måste regleras tillsammans.
* * *
Vi ville framför allt skapa en god anda genom öppenhet och förtroende. Från Norge fick vi en idé om att hålla speciella ”socialpedagogiska timmar” för att stimulera gemenskap och trivsel. Varannan torsdag införde vi så kallade S-timmar, där en elevgrupp i tur och ordning fick presentera något program, en lek eller musik. Hela ”skolfamiljen” deltog, också personalen var inbjuden. Servering hörde till.
Ibland kunde dessa S-timmar bjuda på sällsynt skådad underhållning. En av dessa kvällar blev oförglömlig. Vi hade veckoslutet innan genomfört en av våra resor, denna gång till norra Österbotten med möte i Terjärvs församlingshem på lördagskvällen. För några av musiklinjens elever var det många nya intryck som mötte. De fick ett överväldigande mottagande, först med mat och dryck, sedan med värdarnas engagemang för skolan, kollekt och lotteri, och slutligen inkvartering i privata hem.
Inspirerade av de oförlikneliga idékläckarna Anders och Markus ”Macka” bjöd pojkgruppen som hade ansvaret för denna S-timme på underhållning. De framförde två egna specialskrivna låtar: ”Tärjär blues” och ”Wåschnaja”. Den förra var en förundrad återblick på resan med anspelning på upplevelserna och sånger som sjöngs (”med Jesus med i båten vad fruktar vi väl då – och frukter fanns att vinna …”) och den senare var en hejdlöst rolig nonsensvisa med illusion av bland annat ryska och danska.
Efter hand uppstod en viss trötthet, särskilt bland lärarna, för elevernas fantasi kunde också ta sig sådana uttryck som vi inte riktigt orkade ha roligt åt. Gränserna för vad som kunde anses lämpligt ifrågasattes då och då. Även om de flesta av eleverna var nya varje år och därmed skulle ha förunnats att uppleva samma skoj som tidigare år så upphörde S-timmarna efter några år.
Lördagssamkvämen blev också allt mer sällsynta med tiden. Till en början samlades vi till samkväm varje lördag, när vi inte hade månadslov. De första åren hade vi skoldag också på lördagar, och de allra flesta eleverna stannade kvar på skolan över veckoslutet. De reste hem de gånger vi hade lov på fredag och lördag.
Det var ingen lätt uppgift för lärarna att ordna med program till dessa samkväm. Åke Lillas var en ivrig fotograf och satte samman stillfilmer, diabilder, musik och tal, som ibland blev andaktsprogram för samkvämet. I övrigt brukade en elevgrupp engageras för att komponera något slags program tillsammans med den ansvariga läraren. Till programmet hörde alltid en predikan eller andakt.
* * *
Ett par år efter att jag kom till skolan började femdagarsveckan diskuteras och från hösten 1974 infördes denna nymodighet med en viss bävan. Skulle den slå sönder den speciella folkhögskolandan? Vi försökte motverka de negativa följderna genom att lägga upp läsordningen i tiodagars block, så att vi arbetade sex dagar den första veckan och följande vecka endast fyra. Sedan blev det hemresehelg, medan den inneliggande helgen var programhelg.
Detta frångick vi dock ganska snart och gick över till skolarbete varje måndag–fredag. En tid fortsatte vi med programhelger varannan vecka, och hade då S-timmar de torsdagar som föregick hemresehelgerna, men längre fram glesade vi ut dem.
Särskilt resehelgerna kunde bli tröttsamma. Programmet kunde vissa helger se ut så här: start på lördagen efter lunch, studiebesök, program i ett bönehus eller församlingshem på kvällen, inkvartering i privata hem, gudstjänst på söndag förmiddag och slutligen eftermiddagsmöte i en annan församling. Alltsammans med omväxlande sång och musik och predikan.
Men dessa besök hade en avgörande betydelse för skolan. Dels för att vi då fick kollekter och stort gensvar i form av kontinuerligt stöd för skolan, och dels för att vi då utförde den viktigaste rekryteringsverksamheten för att väcka intresse bland potentiella nya elever.
Jag minns själv från min barndom när ”skolfamiljen” kom på besök till min hemby, när någon av mina syskon var elever. Då kören sjöng de två lystringssångerna väcktes en längtan att själv få sjunga med. Det blev inte så att jag blev elev i skolan, men som rektor fick jag sjunga sångerna många, många gånger.
2 kommentarer