Etikettarkiv: skolpolitik

Folkhögskolpolitik på 1970-talet

vbl_1975-03-14_folkhögskoldebatt
Fondbilden: Överhet och allmoge i strid i Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (1555). Vasabladet 14.3.1975.

Fredagen den 14 mars 1975 publicerade Vasabladet en debattartikel, rubricerad Folkhögskolan nästa politiska stridsäpple? Som jag tidigare nämnt hade det föregående år dykt upp ett allvarligt hot särskilt mot de små finlandssvenska folkhögskolorna. Sinnet rann på oss folkhögskolrektorer när vi träffades på rektorsmöten och det blev ibland ganska heta samtal när vi besökte skolstyrelsen.

Det hade också tillkommit andra hot. I den nämnda artikeln berättar jag om lönepolitiken och elevernas studiestöd. Jag hade som vanligt svårt att tygla min tunga vid våra möten, och det bar sig inte bättre än att jag sommaren 1977 invaldes som den svenska representanten i folkhögskollärarnas fackförbunds styrelse, med det komplicerade namnet Vuxenpedagogiska institutens befattningshavarförbund. Det hörde också till att den svenska representanten blev första vice ordförande. Det blev en tung tid, men bara för ett år.

Det tyngsta var att driva lönefrågor för sig själv och sin egen arbetsplats, vilket präglade mig med en girighet som jag endast så småningom lyckades bli fri ifrån. Egentligen blev jag fri först när jag efter att ha lämnat rektorsbefattningen blev privatföretagare och en sommar fick uppleva hur det är att leva helt på Guds försorg, utan garanti för att ha pengar för nästa dag. Men Guds försorg räckte till, precis som han har lovat.

Det andra var att komma in i en politisk verklighet, där konfrontationerna kunde bli nog så tuffa. Ordföranden, prorektorn vid Oriveden Opisto Arvo Oksanen, var en stark socialdemokrat, och sekreteraren var en hårdför kommunist från Sirolaopistos kansli. Jag hade äran att vara med och välja förbundets första heltidsanställda verksamhetsledare för många år framåt, Matti Aalto.

Det blev många tågresor till Tavastehus där förbundet hade sitt kontor. En sommar vid midsommartid skulle ett extra styrelsesammanträde hållas i Jämsän kristillinen opisto nära Jyväskylä. Det var en besvärlig plats att komma till med tåg, och det kändes motigt att resa. När jag kom fram visade det sig att styrelsen inte blev beslutför, och det var bara att återvända.

Tiderna har växlat, och senare tillkom andra frågor att strida för. I en mening har mycket av min rektorstid kännetecknats av kamp, nästan med revolutionär glöd ibland, trots att jag i grunden är konservativ.

Men ännu tillbaka till artikeln. Den försågs av redaktionen med följande ingress:

Samtidigt som myndigheterna vill driva upp elevantalet vid folkhögskolorna för att få ekonomiskt ”lönsammare” enheter och samtidigt som man rentav påstår att skolorna själva bär skulden för sitt låga elevantal gör man det svårt att konkurrera med andra skolformer på lika villkor, påpekar Ola Österbacka i denna artikel och han illustrerar förhållandena med några exempel. Artikelskribenten är rektor vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

In i hetluften

”Gå samman eller dö, alla sju!”

Så kunde det heta i debatten om folkhögskolornas framtid vid den tiden när jag tillträdde som tf rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten. Jag hann inte vara många veckor på min nya post innan jag kastades in i debattens hetluft.

Klipp ur JT 10.9.1970.
Klipp ur JT 10.9.1970.

Eftersom jag var landets yngsta rektor när jag tillträdde – 22 år gammal – blev jag föremål för ett visst intresse från media. Jakobstads Tidning publicerade en intervju (JT 10.9), där jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att de kristliga skolorna skulle gå samman. Mitt svar var nekande. Jag menade att de kristna rörelserna hade en så stark identitet, att det skulle vara att göra våld på dem att tvinga dem samman.

Kyrkans Ungdoms tidning Människovännen tog upp frågan och redaktör Kurt Cederberg hade ett ledarstick om diskussionen (MV 17.9).

Gustav Skuthälla, då rektor för Kronoby folkhögskola, reagerade på mina åsikter i en insändare (MV 24.9):

Det är beklämmande att ett kyrkans språkrör åter en gång så låtit traditionens dimma skymma blicken och gör sig till en bastion som försöker försvara en tid som för länge sedan runnit förbi. Argumenten mot en sammanslagning må vara hur teologiska som helst, faktum kvarstår, om ingenting görs och görs snabbt så försyndar vi oss mot hela folkhögskolidén. Ännu mer beklämmande är det att den nya och unga (men ack hans åsikter så gamla) rektorn för Vasaskolan också visar en så total avsaknad av klarsyn då det gäller att skapa funktionsdugliga skolor.

Jag gick i svaromål och förklarade varför det var otänkbart att det evangeliska folket skulle sluta upp kring en sådan konstruktion.

De sju svenskspråkiga folkhögskolorna i Österbotten var förutom de nämnda Kristliga folkhögskolan i Nykarleby (som stod Kyrkans ungdom nära), Fria kristliga folkhögskolan (då verksam i Veikars, Korsholm), Vörå folkhögskola-Breidablick, SÖFF i Yttermark (Svenska Österbottens folkhögskola-folkakademi) och Lappfjärds folkhögskola.

* * *

Det var en turbulent tid inom folkhögskolorna. Svenska yrkesutbildningsstyrelsen hade 1969 tillsatt en kommitté för att utreda folkhögskolornas ställning i framtiden och utarbeta ett förslag till konsolidering. Elevantalet i de finlandssvenska folkhögskolorna hade från 1964–65 till 1968–69 minskat med ca 200. En statistisk prognos visade att elevantalet fram till slutet av 1970-talet fortsättningsvis skulle minska med ungefär motsvarande siffror. Detta skulle göra att antalet folkhögskolor borde minskas med hälften. Enligt den mest pessimistiska prognosen skulle elevantalet räcka endast för en skola.

Prognoserna hade diskuterats på en stor konferens våren 1970, anordnad av Svenska Finlands Folkting. Ett förslag till handlingsprogram var att regionala samarbetsorgan skulle grundas för att diskutera och verkställa nödiga åtgärder.

Slagordet i debatten var konsolidering. Det betydde i praktiken sammanslagning av skolor.

Folkhögskolorna hade fram till slutet av 1960-talet främst samlat upp landsbygdens utbildningsreserv och gett ungdomar som endast gått folkskola möjlighet att fortsätta på gymnasial nivå eller med yrkesutbildning som krävde mellanskola. Utgångspunkten för de pessimistiska prognoserna var att målgruppen skulle förbli oförändrad, och därmed skulle underlaget försvinna på sikt.

Alfons Sundqvist, som i tiden hade startat Fria kristliga folkhögskolan och som då var rektor för Svenska Österbottens folkhögskola–folkakademi i Yttermark, hörde till dem som talade för en samgång mellan folkhögskolor. Han tänkte sig att de tre kristliga folkhögskolorna i Österbotten skulle gå samman till en.

Debatten om folkhögskolorna pågick alltså med full kraft våren och sommaren 1970. Också för Efö var läget hotfullt. Elevantalet var på neråtgående. Under 1960-talet hade skolan ett par år över 50 elever och fram till läsåret 1969–70 alltid över 40, medan antalet elever nämnda år sjönk till 37. När jag tillträdde min tjänst hade vi 33 elevansökningar, men när vi inledde skolarbetet var antalet 29. Det var hotfullt – det lagstadgade minimiantalet var 30 som ett medeltal för två på varandra följande läsår.

Några veckor efter skolstarten träffade jag kollegerna Trygve Lindqvist, som då var Lappfjärds folkhögskolas rektor, och Torbjörn Ehrman, rektor i Vörå, vid en utbildningsdag för studiehandledare. Jag blev varmt välkomnad i ”gamet”, inte minst för att mina tankar angående sammanslagningsförslagen hade genklang hos dem. Nu gäller det att arbeta för en annorlunda konsolidering. Konsolidering skulle betyda en förstärkning och inte en utarmning genom sammanslagningar.

I enlighet med uppdraget från Folktingets konferens sammankallade länsstyrelsen ett samarbetsorgan med rektorer och direktionsrepresentanter från de sju österbottniska folkhögskolorna. Även skolstyrelsens inspektör Klas Wallin deltog. Vid mötet rådde en stor enighet att skolorna måste söka specialiseringsuppgifter för att rekrytera nya målgrupper av studerande. I detta skulle skolorna samarbeta och inte konkurrera.

Samarbetsorganet leddes av Vörå folkhögskolas direktionsordförande William Hägg och valde den energiske Trygve Lindqvist som sin första sekreterare. Efter hand utkristalliserades specialområden för varje skola. Vårt område blev musiken. Vår direktion representerades av dess vice ordförande Bengt Blom. Efö hade sedan lång tid tillbaka varit en sjungande skola, och många var de kantorer som hade lagt grunden till sin utbildning hos oss.

Vi gjorde också några andra försök att bredda utbildningen. En ungdomsledarlinje inleddes 1969–70, men den fick ingen fortsättning. Från 1970 infördes en vårdlinje, som kom att bli en viktig språngbräda till vidareutbildning för många ungdomar. Detta år hade vårdlinjen även ett par vuxenstuderande, något som var tämligen ovanligt på den tiden.

Och hur många är folkhögskolorna i dag? Sju.