Etikettarkiv: inskription

Ett inskriptionstal

Nedanstående text var införd i Vasabladet 8.9.1981.

Evangeliska folkhögskolan och konservatorieplanerna

Vågar man kanske uttrycka förhoppningen att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsatta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen där också Evangeliska folkhögskolan kunde få hyra in sig? undrar skolans rektor Ola Österbacka. Rektor Österbacka har talat vid skolans inskriptionsfest i Vasa.

”Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.” Ords. 10:22.

Rikedom är ett ord som rör känsliga strängar i vårt inre. För en och annan av oss betyder det ett drömtillstånd, något som vi vill sträva efter. Men ordet kan inrymma många värderingar.

För denna skola, som i dagarna inlett sin 56:e grundkurs, borde ordet rikedom inte vara aktuellt. Under år 1981 har vi upplevt en ovanligt besvärlig penningknipa. Trots det vill jag hävda, att skolan knappast kan bli rikare.

Av våra stora skatter, som syns utåt, vill jag särskilt plocka fram tre: Vår bibelskola, som inleder sitt andra läsår med fyra heltidsstuderande, våra 45 elever, som gripit sig an uppgifterna under de tre första dagarna med verkligt allvar och ambition, samt musiklinjens fortsatta expansion och kommande uppgifter.

Jag vill närmare lägga fram rikedomen i dessa tre, och börjar från den sistnämnda.

 

  1. Musiklinjen har inlett det nya arbetsåret med ett rekordantal studerande: 20 stycken. Tidigare har vi tagit in maximalt 18. Men med beaktande av musikundervisningens trängda situation och de sökandes meriter har vi inte kunnat pressa ned strecket under 20. Fem är andra årets studerande från vår egen skola, och tre har kommit från en finsk folkhögskolas musiklinje för att fortsätta sina studier.

Detta har medfört svårigheter att rekrytera ett tillräckligt antal lärare, eftersom musiklärarbefattningen för tredje året i rad är vakant. Men vi har lyckats uppbringa tillräckligt med timlärare, fortsättningsvis med Vasaförsamlingens organist Anders Kronlund som huvudlärare. Ett nytt problem är att vi behöver en vikarie för Margite Linden, som sköter en del av musikundervisningen och blir mammaledig i slutet av november.

Det större elevantalet ställer också krav på flera undervisnings- och övningsrum. Vi är mycket trångbodda på vår tomt. Vågar man kanske uttrycka förhoppningen, att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsätta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen, där också vi kunde få hyra in oss? Granntomten här intill tycks ju bara stå och vänta på en ny läroinrättning …

Ett steg framåt i den omdiskuterade musiklärarutbildningen tas nästa år, då det enligt preliminära planer i skolstyrelsen skall inledas en temporär snabbutbildning av musiklärare. Utbildningen skulle ske i form av sommarkurser, som torde förläggas till vår skola.

Artikel i Vbl 8.9.1981.
Artikel i Vbl 8.9.1981.
  1. När det sedan gäller skolan som helhet och de 45 studerandena, finns också här rekord att uppvisa. I årets skara är hela 21 stycken pojkar. Det betyder att pojkinternatet för första gången på länge är för trångt. 15 av pojkarna är på musiklinjen, och här ser vi alltså en orsak till de ändrade proportionerna.

Medelåldern var vid skolstarten i torsdags 18 år och 8 månader. Anmärkningsvärt är att 19-åringarnas antal är lika stort som 16-åringarnas. 17 har gått gymnasium, vilket också det är rekord. Ytterligare har 5 gått en del av gymnasium eller yrkesskola, och 12 har gått i folkhögskola tidigare. Man kan alltså gott säga, att vår skola också kunde inneha namnet folkakademi.

 

  1. Bibelskolan är vårt alldeles speciella glädjeämne. Att vi nu har fyra elever som går bibelskolan på heltid ger de annars uppspjälkta kursveckorna en kontinuitet. Till de 16 kursveckorna välkomnar vi också andra intresserade att delta, och vi tror att många skall ställa upp liksom i fjol. Erfarenheterna från i fjol var överlag positiva, och skolstyrelsen torde ställa extra resurser till förfogande för att vi skall kunna driva denna viktiga försöksverksamhet vidare.

Vi strävar ändå vidare mot att kunna få en så bred kontinuerlig undervisning som möjligt för helårsstuderande. Därför har vi i år satt in bibelstudier och en serie timmar bl. a. i pedagogik och talteknik mellan kursveckorna.

Någon huvudlärare för bibelskolan lyckades direktionen inte få engagerad för i år trots långvariga ansträngningar. Därför skall ett antal timlärare sköta undervisningen som förr, i allmänhet en vecka i taget. Vi är tacksamma mot dem som ställt upp och gör bibelskolans verksamhet möjlig.

Som ny kurssekreterare och bibliotekarie har vi i år dekoratör Anette Wollsten. Hon kommer också att sköta några timmar undervisning i veckan.

Det kanske största beviset på Guds omsorg om oss har varit det stora understödet. Närmare 60.000 mk har under år 1981 influtit som extra understod till bibelskolan i form av gåvor och kollekter. Nyligen har vi dessutom fått ta emot en check, som dels skall användas som medel till stipendier åt eleverna, dels har fonderats för att avkast­ningen skall kunna användas som understod åt bibelskolans studerande. Den anonyme givaren har fått bli oss till stor hjälp och uppmuntran, och klarare kan vi knappast se sanningen i inledningsordet: Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.

Vi får alltså inleda det nya läsåret med tack till Gud för att han gett oss så stora rikedomar i yttre avseenden. Men framför allt har han gett oss det dyrbaraste av allt: sin Son Jesus Kristus. ”I honom har vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.” Ef. 1:7. Hur än vår yttre välfärd skulle växla, hur pengarna sinar, hur elevskaran ser ut, står än den välsignelsen fast, att vi i Kristus har all andlig välsignelse: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vår möda kan inte lägga något till den frälsning som Jesus fullbordat. Utan Jesus är vi fattiga. Men han, som var rik, blev fattig för att vi skulle bli rika. Därför bör vår främsta målsättning i allt vårt arbete vara, att söka denna välsignelse i Kristus. Vi har ju också löftet:

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.” Matt. 6:33.

Vår bön inför det nya läsåret är därför, att det som här undervisas skulle vara av evighetsvärde. Må vi också i vårt umgänge se detta som vårt ögonmärke, så att inte avundsjuka, högmod och själviskhet skulle få förblinda oss och förstöra vår samvaro. Och må vi minnas, att vi alla är lika inför Gud, både vi anställda och ni elever, så att vi tillsammans kan söka oss till förlåtelsens källa, till Golgata kors. Då vill också vi förlåta varandra de felsteg vi gör i vår köttsliga svaghet, och i kärlek söka upprätta varandra i saktmods ande.

Ni föräldrar och vänner har också en viktig uppgift att bära fram vårt arbete i förbön inför Gud, som ensam ger välsignelsen. Vi är glada för uppriktig kritik, samtal och hjälp, för vi är svaga redskap, och ser inte alltid klart hur vi skall handla på bästa sätt.

Så får vi inleda det nya läsåret i Jesu namn. Och även om vår möda inte lägger något till Guds välsignelse, så vill Gud att vi skall använda de gåvor han har gett oss, så att de får bli till nytta för andra. Han vill också använda oss alla detta läsår. Låt oss med glädje gå in i den uppgiften!

Ola Österbacka

Den morgonen glömmer jag aldrig

Utsikt från vårt fönster mot väster och Södra Stadsfjärden.Det är den 6 september 1970, klockan är kvart i sex. Jag är tidigt uppe med vår lilla dotter, exakt två månader gammal, och himlen över Stadsfjärden mot väster är vackert rödfärgad av morgonrodnaden från öster. Inom kort visar sig en praktfull regnbåge. Det dagas för min första inskription som rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Redan på lördagen hade några elever anlänt. Bland dem var en finsk yngling, Pentti från Ilomants. Hans farmor hade tagit kontakt och hört sig för om studieplats, och jag hade lovat hämta honom från busstationen en viss tid. Jag hade själv ingen bil, men jag lånade kollegan Åkes Opel Kadett och åkte till busstationen. Ingen pojke i förväntad gestalt syntes till. Jag fick återvända med oförrättat ärende.

Efter en stund ringde telefonen. I andra ändan av tråden fanns en olycklig väntande folkhögskolelev. Jag återvände, denna gång med bättre resultat efter bättre kännetecken på eleven: Pentti var en storvuxen, mörkskäggig man! Inte alls något tänkbart utseende för en folkhögskolpojke!

Enligt skolans tradition skulle det nya läsåret inledas på söndag eftermiddag med inskriptionsfest, där de nya eleverna hälsades välkomna vid namnupprop. Dessutom ingick predikan och sång, ofta av några av fjolårets elever.

Söndag förmiddag gick åt till att tillsammans med lärarkollegerna ta emot nya elever med deras föräldrar och visa dem deras rum. Den stunden var särskilt spännande: skulle alla komma? Det visade sig att två av de anmälda 33 eleverna inte alls dök upp.

Så var det inskriptionsfest, som nog måste ha varit en ganska chockerande upplevelse för dem som inte hade någon erfarenhet av kristna möten. Men långt mer chockerande var nog den kvällssamling som vi inbjöd eleverna till i matsalen.

Åke och Ann-Lis Lillas hade varit lärare i folkhögskolan i Hangö några år. Åke preparerade mig grundligt i förväg med instruktioner hur odygdiga tonåringar skulle hanteras. Det gällde att ge dem besked från början, respekt ska det vara! Och ordningsreglerna ska följas.

Vi bänkade oss alltså i matsalen för att läsa upp ordningsreglerna. Lärarna längs med ett långbord, uppradade som ett domarkollegium, med eleverna mittemot. Det var ord och inga visor när vi lade ut texten om vad som skulle efterlevas.

Nästa dag kom två flickor och bad om att få sluta. Det var en smäll som hette duga. Först uteblev två, kvar var 31 elever, och vi behövde minst 30. Så kommer två till och vill sluta innan vi ens har hunnit börja! Det var inte direkt så man tog glädjeskutt.

Men vad var att göra? Först ett samtal, där jag efterlyste orsaken. Jo, det kröp fram att det nog var för mycket andligt och för strängt, även om det inte var alldeles lätt att uttrycka det tillräckligt finkänsligt. Jag tillkallade hjälp av kollegerna, men inget hjälpte. Försökte säga, att det alltid är svårt i början, att det blir bra bara man blir hemmastadd och lär känna kamraterna.

Sedan tillkallade vi två av de flickor som vi kände sedan tidigare, Anna-Lisa och Marianne, och bad dem försöka bekanta sig med dem och tala dem till rätta. Inget hjälpte – de hade beslutat sig. Så var det bara 29 kvar.

Men de 29 räckte mycket väl till för att hålla den unge rektorn på mattan. Vi hade en så kallad rektorstimme en gång per vecka. Då var det tänkt att jag skulle informera om aktuella saker och diskutera med eleverna. Och diskussion blev det minsann! Åsiktsfriheten uttrycktes rätt så högljutt många gånger.

En gång blev jag nedtystad av vår yngste elev, Anders. ”Va’ ska du säj som är yngre än Pentti!”

Det var inte så lätt för den arme 22-åringen att hävda sin auktoritet med sådan frimodighet i elevskaran.

En av mina släktingar hade bestämt varnat mig för att börja låta eleverna dua mig. De mister respekten då, var hans mening.

Men det gick inte ihop med min läggning att bli niad och tilltalad ”Rektorn”. Visst var det en och annan som inte förmådde sig att dua mig till en början, och det kändes nästan pinsamt.

Förutom Pentti hade vi det året två egentliga vuxenstuderande, två mammor som ville in i vårdbranschen. För mig var det inga problem att ha elever som var äldre än jag själv, men jag vet inte hur det var för dem. Med tiden kom jag väl på något sätt in i rektorsrollen.