Expansion och ombyggnad

Våra byggnader var till en del moderna och funktionella, medan andra var i dåligt skick. De äldsta byggnaderna härstammade från sekelskiftet och fanns på den ursprungliga tomtdelen vid Korsholmsesplanaden. De hade förvärvats vid flyttningen från Keppo gård i Jeppo år 1942. De moderna byggnaderna hade byggts åren 1962–64 på den tomt som inköptes av Vasa stad.

”Gamla skolan”, den anrika trevåningsbyggnaden av tegel i hörnet av Korsholmsesplanaden och Strandgatan, hade tagits ur bruk 1965 och hyrts ut. När vi flyttade till EFÖ fanns en kvartersskola i den andra våningen, medan första och tredje våningarna var bostäder. I den tredje våningen fanns en stor bostad, som dessa första år hyrdes av lärarna Ann-Lis och Åke Lillas med sina två pojkar.

Lärar- och pojkinternatsbyggnaden låg högre upp i backen, invid brandgatan. När vi flyttade till skolan huserade där slöjdlärare Erik Kullman, ämneslärare Adéle Swenn, tf lärare Alfhild Sandås och köksbiträdet Ingeborg Lindblad, några av dem med familjer eller äkta makar. Pojkinternatet hade byggts till i etapper som en flygel till lärarbostadshuset och var i rätt dåligt skick.

Det gamla huset med personalbostäder och pojkinternat uppe i backen och nedanför verkstadsbyggnaden från 1963.
Det gamla huset med personalbostäder och pojkinternat uppe i backen och nedanför verkstadsbyggnaden från 1963. Utsikt från vår lägenhet.

Verkstadsbyggnaden inne på gården hade inga bostäder. Där fanns en fin slöjdsal och en vävsal i andra våningen, och i bottenvåningen fanns sysal och ett antal förrådsrum.

Vår egen fyrarumslägenhet låg i den nya skolbyggnadens andra våning, mitt inne i flickinternatet. Invid oss bodde gamla husmor Ebba Krook i sin lilla etta. Där skulle rektorn och husmor minsann leva mitt i verkligheten och kunna övervaka att alla regler följdes!

Dörrarna till trappan var enkla och ljudisoleringen var bristfällig. När flickorna i samlad tropp kom farande från kvällsandakten strax före kl. 22 var det som ett dån av hästar i trappan av alla träskor.

Det dröjde inte länge innan den alltid lika omtänksamme Kullman förbarmade sig över vår situation. Han snickrade till en dörrkarm och en innerdörr som stängde ut det värsta oljudet från trappan.

Efter att vi flyttat ut från internatet i slutet av 1987 gjordes mätningar av ljudisoleringen mellan våningarna för att utröna om tilläggsisolering behövdes. Det visade sig verkligen behövas, för decibelskillnaden understeg den föreskrivna med ca 10! Undra på att vi kunde ligga och lyssna till högljudd konversation och utan problem kunde identifiera manliga röster på olovliga tider! Ett faktum som vi inte tänkte så mycket på då var att flickorna också kunde ta del av våra familjära mellanhavanden och barnskrik, som vissa år inte var alltför ovanliga nattetid.

Den nya skolbyggnaden domineras av den magnifika festsalen uppe i tredje våningen. Den behövdes i sin helhet några gånger per år, under de stora festtillfällena, men visst var kubikmetrarna dyrbara när de ofta stod tomma. Många funderingar och idéer har funnits hur man kunde utnyttja salen bättre. Själv drömde jag en gång att vi hade byggt en övre våning ovanpå bakre delen av festsalen, och så fick vi flera fina klassrum till förfogande. Jag såg t.o.m. ritningarna tydligt. Men det förblev en dröm.

Matsalen ligger i bottenvåningen, med omgivande köksutrymmen. Där fanns också ett hemkök, där lärarna och personalen brukade dricka sitt eftermiddagskaffe.

Mellanvåningen ägnas åt administration och klassrum. Till en början fanns biblioteket längst borta mot flickinternatet, men efter några år flyttades det till husmorsbostaden sedan den blev obehövlig. Kansliutrymmena låg mot gården. Mot gatan fanns sedan två klassrum, som snart fick namnen Storklas och Lillklas.

Ett pedagogiskt problem förorsakades av det statiska tänkande som rådde när den nya skolan planerades. Adéle brukade berätta att man var så trött på det ständiga flyttandet av bord och stolar i gamla skolan – där matsalen även måste fungera som tilläggsutrymme vid fester – att man helt resolut gick in för att skruva fast alla bänkar och stolar i golvet!

Det mindre klassrummet var inrett som ett auditorium med bänkarna i nivåer. Redan efter ett par år revs det förhöjda golvet och bänkarna ut och nya lösa bord och stolar skaffades till båda rummen. Det större klassrummet miste därvid ett antal sittplatser. Med den gamla fasta möbleringen hade rummet plats för ett sjuttiotal elever, och efter omändringen återstod ett femtiotal. Men det räckte oftast mer än väl till.

Musiklinjen kom ganska snart att pocka på investeringar. Först skaffades en elorgel. Vår timlärare Fride Häggblom suktade givetvis efter en piporgel. Till en början fanns ingen chans att tänka på en sådan. Men så spanade han in en lämplig orgel i Arvika, som vi provade i samband med skolresan våren 1976. Den var av märket Grönlund och hade använts som kororgel ett tiotal år. Den kom sedan till huset i januari 1977. 

Det blev en spännande tilldragelse när orgeln anlände i början av 1977. Orgelbyggaren Jan-Olof Grönlund från Luleå tillbringade flera veckor med att bygga upp orgeln och intonera stämmorna.
Det blev en spännande tilldragelse när orgeln anlände i början av 1977. Orgelbyggaren Jan-Olof Grönlund från Gammelstad (Luleå) tillbringade flera veckor med att bygga upp orgeln och intonera stämmorna.

En flygel anskaffades i november 1980 med sakkunnighjälp av min kusin Gustav Djupsjöbacka. Han ställde också upp för att stöda skolan med en pianokonsert ett år senare.

Dessutom behövdes pianon för undervisning och övning, samt utrymmen att spela i. Eftersom vi hade färre elever än tidigare år, och tendensen var att antalet pojkar minskade, så hade pojkinternatet en viss överkapacitet. De fyra rummen i första våningen fick stryka på foten när vi behövde övningsrum. En ny dörr öppnades mot gården genom ett av rummen, som därmed blev tambur, och de tre övriga rummen fick en rejäl ljudisolering. Vi gav avdelningen namnet Klaven. Ändringsarbetena gjordes samtidigt som hela internatet fick en lätt renovering 1974.

Nästa år fick musiklinjen hela 50 % fler elever än föregående år, och det blev nödvändigt att skaffa flera undervisningsutrymmen. Sysalen i verkstadsbyggnadens första våning balkades av så att vi fick ett eget klassrum för musiklinjen, Qvinten. Sedan tidigare användes Kvarten, ett annat rum i samma våning, för musikens behov, och nu tillkom ytterligare rökrummet, som blev Tersen. Det var från början avsett som mangelrum.

Men även de här lösningarna var otillräckliga. I början av 1980-talet hade den praktiska verksamheten gått tillbaka på bekostnad av musiklinjen, som nu hade nått sin största omfattning. År 1984 företog vi som en del av en kommande helhetssanering en omfattande ändring av de praktiska utrymmena. Sysalen fick flytta upp en våning bredvid vävsalen. Qvinten förstorades och blev Oktaven. Fyra små rum för övning och instrumentundervisning ljudisolerades kraftigt. Rummen fick musikaliska namn, i fallande storleksordning Oktaven, Septimen, Sexten, Qvinten och Tersen. I andra våningen bredvid slöjdsalen ljudisolerades också två rum: Primen och Sekunden.

Ett stort steg togs när det gamla skolhuset omändrades till kursgård år 1980. (Se ett tidigare inlägg om bibelskolan.)

Under jullovet 1983 hade festsalen fått en ansiktslyftning då det stora elevförbundsmärket placerades in en konstnärlig omgivning, som planerades av arkitekt Krister Korpela. Festalen fick nu också nya stolar.

Under år 1983 stod fastighetskommittén, som då leddes av arbetarskyddsinspektör Sven Åbacka, inför frågan om renovering av internaten. Samtidigt diskuterades behovet av personalbostäder. Direktionen gav i uppdrag åt en grupp att göra en helhetsplan utgående från en ”nollställning” av alla utrymmen. Vi utelämnade inte ens tanken på att flytta skolan till en helt ny plats. Vad det här ledde till ska jag återkomma till i nästa inlägg.

1 kommentar

Lämna en kommentar