Den morgonen glömmer jag aldrig

Utsikt från vårt fönster mot väster och Södra Stadsfjärden.Det är den 6 september 1970, klockan är kvart i sex. Jag är tidigt uppe med vår lilla dotter, exakt två månader gammal, och himlen över Stadsfjärden mot väster är vackert rödfärgad av morgonrodnaden från öster. Inom kort visar sig en praktfull regnbåge. Det dagas för min första inskription som rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Redan på lördagen hade några elever anlänt. Bland dem var en finsk yngling, Pentti från Ilomants. Hans farmor hade tagit kontakt och hört sig för om studieplats, och jag hade lovat hämta honom från busstationen en viss tid. Jag hade själv ingen bil, men jag lånade kollegan Åkes Opel Kadett och åkte till busstationen. Ingen pojke i förväntad gestalt syntes till. Jag fick återvända med oförrättat ärende.

Efter en stund ringde telefonen. I andra ändan av tråden fanns en olycklig väntande folkhögskolelev. Jag återvände, denna gång med bättre resultat efter bättre kännetecken på eleven: Pentti var en storvuxen, mörkskäggig man! Inte alls något tänkbart utseende för en folkhögskolpojke!

Enligt skolans tradition skulle det nya läsåret inledas på söndag eftermiddag med inskriptionsfest, där de nya eleverna hälsades välkomna vid namnupprop. Dessutom ingick predikan och sång, ofta av några av fjolårets elever.

Söndag förmiddag gick åt till att tillsammans med lärarkollegerna ta emot nya elever med deras föräldrar och visa dem deras rum. Den stunden var särskilt spännande: skulle alla komma? Det visade sig att två av de anmälda 33 eleverna inte alls dök upp.

Så var det inskriptionsfest, som nog måste ha varit en ganska chockerande upplevelse för dem som inte hade någon erfarenhet av kristna möten. Men långt mer chockerande var nog den kvällssamling som vi inbjöd eleverna till i matsalen.

Åke och Ann-Lis Lillas hade varit lärare i folkhögskolan i Hangö några år. Åke preparerade mig grundligt i förväg med instruktioner hur odygdiga tonåringar skulle hanteras. Det gällde att ge dem besked från början, respekt ska det vara! Och ordningsreglerna ska följas.

Vi bänkade oss alltså i matsalen för att läsa upp ordningsreglerna. Lärarna längs med ett långbord, uppradade som ett domarkollegium, med eleverna mittemot. Det var ord och inga visor när vi lade ut texten om vad som skulle efterlevas.

Nästa dag kom två flickor och bad om att få sluta. Det var en smäll som hette duga. Först uteblev två, kvar var 31 elever, och vi behövde minst 30. Så kommer två till och vill sluta innan vi ens har hunnit börja! Det var inte direkt så man tog glädjeskutt.

Men vad var att göra? Först ett samtal, där jag efterlyste orsaken. Jo, det kröp fram att det nog var för mycket andligt och för strängt, även om det inte var alldeles lätt att uttrycka det tillräckligt finkänsligt. Jag tillkallade hjälp av kollegerna, men inget hjälpte. Försökte säga, att det alltid är svårt i början, att det blir bra bara man blir hemmastadd och lär känna kamraterna.

Sedan tillkallade vi två av de flickor som vi kände sedan tidigare, Anna-Lisa och Marianne, och bad dem försöka bekanta sig med dem och tala dem till rätta. Inget hjälpte – de hade beslutat sig. Så var det bara 29 kvar.

Men de 29 räckte mycket väl till för att hålla den unge rektorn på mattan. Vi hade en så kallad rektorstimme en gång per vecka. Då var det tänkt att jag skulle informera om aktuella saker och diskutera med eleverna. Och diskussion blev det minsann! Åsiktsfriheten uttrycktes rätt så högljutt många gånger.

En gång blev jag nedtystad av vår yngste elev, Anders. ”Va’ ska du säj som är yngre än Pentti!”

Det var inte så lätt för den arme 22-åringen att hävda sin auktoritet med sådan frimodighet i elevskaran.

En av mina släktingar hade bestämt varnat mig för att börja låta eleverna dua mig. De mister respekten då, var hans mening.

Men det gick inte ihop med min läggning att bli niad och tilltalad ”Rektorn”. Visst var det en och annan som inte förmådde sig att dua mig till en början, och det kändes nästan pinsamt.

Förutom Pentti hade vi det året två egentliga vuxenstuderande, två mammor som ville in i vårdbranschen. För mig var det inga problem att ha elever som var äldre än jag själv, men jag vet inte hur det var för dem. Med tiden kom jag väl på något sätt in i rektorsrollen.

Han skäms inte

Nya testamentet börjar med en släktutredning. Matteus återger på judiskt vis en rad män, som ”födde” söner. Listan slutar annorlunda: 

Jakob födde Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.

Det finns andra undantag i listan. Fyra gånger nämns en kvinna. Det var inte praxis bland judarna, som normalt räknade bara männen i sin stamtavla.

Första gången noteras att ”Tamar var deras mor”. Vem var hon?

Hon dyker upp i den bibliska historien i 1 Mos 38. Tamar var hustru till Er, den förstfödde av Judas söner. Efter att Er hade dött barnlös omtalas hur hon ställde det så att Juda begick otukt med henne. Genom en av de tvillingar hon då födde kom hon in i Jesu släktregister.

Den andra som nämns är Rahab. Hon var en sköka som räddade de israelitiska spejarna i Jeriko (Jos 2) för att hon trodde på Gud.

Den tredje kvinnan är den hedniska kvinnan Rut, som har fått sin egen bok i Bibeln. Hon blev farfars mor till kung David.

Den fjärde kvinnan nämns inte vid namn. Hon kallas Urias hustru. Det var med henne som David begick otukt, och det var Uria som David lät mörda. Hon blev mor till Salomo. David kallas den rättfärdige kungen. Inte för att han själv var rättfärdig, långt därifrån, utan för att hans tro räknades honom till rättfärdighet.

Varför tar Matteus in sådana tvivelaktiga kvinnor i Jesu släktregister? Varför inte några ärbara kvinnor?

Hebreerbrevet 2:11 ger en vink: ”Därför blygs han inte för att kalla dem bröder.” Jesus blev en sann människa. Han föddes in i ett syndigt släkte. Men han var själv utan synd. Därför kunde han bli vår Frälsare.

 

Min farmors mor fick fyra barn utom äktenskapet. Hon måste ha varit en hånad kvinna. Ändå blev hon senare hederligt gift med en ansedd man. Hennes liv slutade dock året efter giftermålet. Hon dog i barnsäng.

Kanske hade hon gjort offentlig avbön för sina synder. Kanske var det med henne som med synderskan i fariséns hus, att den som fått mycket förlåtet också älskar mycket. Vi vet inget om henne. Men hennes äldsta dotter blev en troende bondehustru i Terjärv och förde sin kristna tro vidare till sina nio barn, till välsignelse för generationer.

Jesus skämdes inte för att kalla oss bröder. Jag skäms inte heller för att min farmor föddes som samhällets olycksbarn.

Det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam. (1 Kor 1:27)

Ett livsöde värt att berätta

Texten och färgfotot publicerat i Österbottens Tidning 5.8.2014.

Den sjuttonåriga Alina lämnar sitt hem i Soini tillsammans med sin sex år yngre syster Milja. De styr stegen norrut mot okänt mål.

Efter en vandring på 85 km kommer de till Kaustby. Några månader därefter flyttar Alina enligt kyrkboken till Terjärv. Hon är då piga på Österbacka i Kortjärvi by. Denna flicka blev mor till nio barn. Hon var min farmor.

Själv minns jag inte min farmor, eftersom hon dog 1941, men hennes barn har berättat att hon varit ytterst fåordig i fråga om sin barndom och ungdomstid. Hon övergav sitt finska modersmål, och barnen lärde sig ingen finska. Varför vände hon ryggen till sin barndom?

Nu börjar ett visst ljus kastas över detta livsöde, som inrymmer mycken tragik. Tisdagen den 22 juli åkte 28 personer till Soini, de flesta barnbarn till Alina. Besöket hade noga förberetts av kyrkoherdens vikarie Hannu Lehtonen, som bor på orten. Han hade kontaktat några infödda Soinibor som bidrog med information och svarade på frågor.

Hannu Lehtonen berättar var avlidna släktingar är begravda på begravningsplatsen Lintuharju i Soini.
Hannu Lehtonen berättar var avlidna släktingar är begravda på begravningsplatsen Lintuharju i Soini.

Efter hand har det kommit fram att Alina och Milja var födda utom äktenskapet, år 1878 resp. 1884. Det var ytterst fattiga förhållanden och det var säkert inte lätt på den tiden att kallas horunge. När Alina var tre år gammal brann hennes hem upp med två andra gårdar. Vasabladet från 27 juli 1881 vittnar om en stor tragedi.

Utdrag ur Vasabladet 27.7.1881 (digiarkisto.fi).
Utdrag ur Vasabladet 27.7.1881 (digiarkisto.fi).

År 1892 gifte sig deras mor Maria (Maija) men redan året efteråt dog hon i barnsäng. Hennes man gifte om sig och situationen för barnen blev hopplös. På den tiden var det svårt att bli mor utom äktenskapet, en sådan kvinna straffades offentligt och utsattes för mycket spott och spe, medan fadern förblev okänd i de flesta fall och kom undan utan svårighet.

Att flickorna tvingades lämna sin hemby för att söka sitt uppehälle på okänd ort, kanske bokstavligen med käpp och knyte över axeln, visar hur svår situationen måste ha varit.

När Alina sedan kom till sin nya pigtjänst hos Alfredas, granngården till mitt föräldrahem, blev hon uppmärksammad av min farfar Matts, då en giftasvuxen yngling. Bilder visar att Alina var en vacker flicka, och en olycklig kärlek var snart ett faktum. För hur skulle en finsk piga utan anor duga att bli gift i ett bondhem? Uteslutet.

Alina avporträtterad hos fotograf i New York.
Alina avporträtterad hos fotograf i New York.

Alina fann på råd. Hon skulle skaffa sig tillräcklig status. Efter ett års vistelse på Österbacka noteras i kyrkboken ”bet. till Amerika”. Hon reste i november 1896 och kom till New York. Där fick hon tjänst på ett pensionat på adressen 56 W 114th Street, i centrum av Manhattan, nära Central Park. Pensionatet drevs av tysk, Carl Wolff.

Fyra år senare kom systern Milja över till Amerika, då 16 år gammal. Hon hade sin syster som ekonomisk garant och skulle bo hos henne. Det är tack vare henne som Alina kunnat spåras. Hon använde nämligen namnet Anderson efter sin morfar och inte Katajamäki.

Uppgifterna om Amerikavistelsen har vi fått av Ulf-Peter Granö, som i sin tur har fått hjälp av June Pelo, känd av många släktforskare i nejden. Men här slutar informationen för tillfället. Det enda vi vet om fortsättningen är att Alina återvände, medan Miljas (eller Emilia som hon kallade sig där) öde helt är höljt i dunkel.

Och Alina lyckades. Hon lät avporträttera sig hos en välrenommerad fotoatelje i New York och kunde sända hem ett fint foto av en skön ”Amerikalady”. Nu försvann betänkligheterna. Alina och Matts gifte sig i juli 1903.

Matts och Alina Österbacka
Matts och Alina Österbacka

De fick nio barn. Den förstfödda dottern avled i en sjukdomsattack vid 20 års ålder, men alla övriga bildade familj och fick barn. Den äldsta sonen stupade i kriget. En av döttrarna lever ännu som 99-åring i Terjärv. Ett tjugotal barnbarn står bakom initiativet till att spåra Alinas rötter i Soini.

Forskningen fortsätter. Ännu har vi ingen klarhet i vem Alinas far var, även om gissningar finns. Under resan klarnade det också att Alina hade en tredje syster, förutom en fjärde som dog i späd ålder. Denna Alvina hade i början av 1900-talet ättlingar i Vasa, och tills vidare är det oklart om det finns nu levande ättlingar. Kanske någon av läsarna kan tipsa?

Ola Österbacka

P.S. Ett par år efter att detta publicerades fick vi verkligen kontakt med Alvinas barnbarn, av vilka ett par bor i Vasa. 

En talande åsna