Etikettarkiv: bibelskola

Bibelskolan (2)

(Fortsättning från del 1)

För ledningen av bibelskolan behövde vi en ny lärare med teologisk utbildning. Denne skulle också sköta planeringsuppgifter och administration. För att markera bibelskolans unika status införde vi tjänstebenämningen studierektor. Det blev dock svårt att hitta någon studierektor, och tjänsten tillträddes först från 1982 genom Boris Sandberg. Han följdes följande år av Stefan Erikson (till 1986) och en kort tid av Tomas Klemets. Sedan sköttes bibelskolans planering och ledning några år av Bengt Blom innan Leif Erikson blev studierektor från 1990.

Vidare behövde vi en kurssekreterare, som kunde inspirera och administrera den utökade kursverksamheten. Dessa båda personer behövde ett arbetsrum, och det placerades centralt i andra våningen invid Verbum. Ytterligare anställde vi en städare på halvtid.

Den första kurssekreteraren blev Charles Isaksson, som var förtrogen med skolan från sin mångåriga verksamhet som ungdomsledare i Evangeliska Unga. Han stannade dock bara ett år och följdes av Anette Wollsten, Birgit Sjöberg, Britt-Mari Andtfolk och Gun-Britt Hammarström.

Själv hade jag inte mycket undervisning i bibelskolan, vilket jag egentligen sörjde. Jag skulle gärna ha kopplat bort rektorsuppgifterna för en tid och fått ägna mig åt bibelskolan. Jag hade visserligen ingen teologisk utbildning, utan hade bara läst en del som ren amatör, men jag gladdes åt att få undervisa de unga i kristen tro.

Mitt intresse låg främst åt det dogmatiska hållet. Jag höll under flera år en fördjupningskurs i trosläran, där deltagarna dels var bibelskolans elever, dels musiklinjens andra årskurs. För detta utarbetade jag ett kompendium, där jag använde en amerikansk dogmatikbok som förlaga (Koehler: A Summary of Christian Doctrine). Kompendiet kom att bli inspiration för en bok, som jag fick i uppdrag av SLEF:s styrelse att skriva våren 1985.

När jag skrev denna troslära ”Hoppets bekännelse” upplevde jag en fantastisk inspiration från Gud. Jag satt och knackade skrivmaskin dagarna i ända. Texten rann till. Under tre månader var jag partiellt tjänstledig med stöd av ett stipendium från SLEF, och efter halva den tiden var manuskriptet klart. Sedan följde  bearbetning utifrån referensgruppens synpunkter. Till den hade styrelsen utsett Leif Erikson, Sven Klemets och Alf Lönnquist.

Tyvärr hade datorn ännu inte gjort sitt intåg när jag skrev boken. Jag köpte en elektrisk skrivmaskin för jobbet, men alla rättelser skulle göras manuellt med överstrykningar och inskrivning av ny text, samt en massa klippningar med sax och lim. Sedan följde ombrytningsarbetet för tryckningen. Ett halvt år efter detta köpte jag min första dator! Men då hade boken redan blivit klar.

En annan lektionsserie som jag ansvarade för var ”Nyandligt”, där jag försökte presentera nya religiösa strömningar och granska deras budskap i bibliskt ljus. Det blev en hel del material om Jehovas Vittnen, mormonerna, yoga och andra rörelser med indisk bakgrund samt olika västerländska extremrörelser i stil med scientologikyrkan och Folkets tempel.

Särskilt intressant blev det att möta Jehovas Vittnen, som vi en gång bjöd in. Vi hade gått igenom rörelsens historia och lära och ett par av eleverna tyckte att vi skulle behöva träffa vittnen öga mot öga och ställa frågor till dem. Jag tog kontakt med den lokala församlingen och kom överens om att den presiderande tillsyningsmannen skulle komma till en lektion. Han kom, men hade också en annan med. De gick aldrig ut ensamma, förklarade han.

Vi presenterade material ur böcker för dem och ställde nog så raka frågor. Vi hade av litteraturen fått veta hur vittnena skulle redovisa för sina tjänsteuppgifter vecka för vecka på sina tjänstemöten och vi hade rentav deras rapportblanketter till förfogande. Tillsyningsmannen tog del av vårt material med ett brett leende. ”Ser du, vilken fantasi man har” var hans kommentar till sin medarbetare. Vi fick åtminstone en inblick i hur väl utbildade dessa vittnen var och fick en tankeställare inför våra egna evangelisationsuppgifter, även om vi inte lyckades vinna debatten.

En bibelkurs i Novum läsåret 1981-82.
En bibelkurs i Novum läsåret 1981-82.

Undervisningen i troslära II var mycket givande. Visserligen var det en utmaning att ha så olika slags deltagare i gruppen som musiklinjens andra årskurs, där intresset mest låg åt ett annat håll, och bibelskolans mycket motiverade elever. Men samtalen kunde bli nog så grundliga och tankeväckande.

Ibland fortsatte samtalen i timtal efter lektionen eller när vi träffades ute på gården. Endast Gud vet vilken betydelse dessa hade. Det hände någon gång att vi fick uppleva glädjen i att se hur evangeliet löste och förnyade elever som var närmast nollställda från tidigare. Vittnesbörd om detta kunde komma på avslutningsfesten, och inte så sällan har jag många år efteråt på gatan mött forna elever som uttryckt sin glädje över tiden på Efö.

De flesta av kvällsbibelskolans föredrag bandades och vi kopierade upp kassetter, som dels såldes och dels sändes runt till kassettringar. Vi postade till den första adressen på listan och sedan skickades kassetterna vidare till nästa och slutligen tillbaka till skolan. Det var många som i sin tur lånade kassetterna åt vänner och grannar innan de sändes vidare och också några syföreningar använde kassetterna. Även några av bibelkurserna bandades och distribuerades till kassettringarna.

Inspelningarna skötte vi själva med en spolbandspelare, därifrån vi gjorde en masterkassett som sedan masskopierades. Kassettarkivet är numera deponerat hos Föreningen Logos, och det finns planer på att digitalisera det. Arkivet är sökbart via webbdatabasen GS-arkiv.

Våra duktiga och initiativrika kurssekreterare skötte om kassettringarna: Anette Wollsten, Britt-Mari Andtfolk, Birgit Sjöberg och Gun-Britt Hammarström. Birgit tog ganska snart över skolans ekonomiansvar.

Den kassett som sändes ut i den överlägset största upplagan innehöll ett föredrag av kyrkoherde Johan Candelin. Den behandlade relationerna mellan man och kvinna enligt Efesierbrevets femte kapitel. Ämnet, ”Att älska och att underordna sig”, var hett och undervisningen god och rakt på sak.

Kvällsbibelskolan upphörde i mitten av 1990-talet. Bibelskolan ändrades till en bibellinje från 1994, men upphörde efter några år.

Bibelskolan (1)

I ett samtal med direktionens dåvarande ordförande Gustav Norrback kom vi någon gång i slutet av 1979 in på hur vi kunde utveckla bibelundervisningen. Den tidigare traditionen med bibelseminarier under ett antal veckoslut hade upphört. Ungdomsverksamheten var livlig, men någon grundligare bibelundervisning i samband med ungdomskörens intensiva övningsweekender var det inte möjligt att lägga in.

Gustav sade sig vid flera tillfällen ha fått frågan ute på fältet, om det inte finns någon bibelskola som kunde rekommenderas åt ungdomar. Några enstaka ungdomar hade genom åren besökt Fjellhaug skoler i Oslo och varit fulla av entusiasm. De ville gärna på allt sätt stöda en egen bibelskola.

Samtidigt hade kortkursverksamheten expanderat och inkräktade ofta på grundkursens undervisning. Ett särskilt problem var hur inkvarteringen skulle ordnas vid kurser som ordnades under terminerna.

Nu riktades blickarna mot det gamla skolhuset. Huset är ett numera skyddat trevåningshus i tegel i hörnet av Korsholmsesplanaden och Strandgatan. Det hade avvecklats från undervisningsverksamheten 1965 när nya skolhuset togs i bruk. Sedan dess hade huset renoverats i olika etapper och hyrts ut, dels som bostäder och dels för daghemsverksamhet och som kvartersskola.

kursgarden
Det gamla skolhuset är det äldsta bostadshuset i tre våningar i Vasa på adressen Strandgatan 21, i hörnet av Korsholmsesplanaden. På 1960-talet byggdes det nya skolhuset längre bort på Strandgatan, Strandgatan 22.

Första våningen fungerade ännu som bostäder för studerande, främst sådana som tidigare varit EFÖ-elever och som nu studerade vid andra skolor i Vasa. Andra våningen stod för tillfället tom. Tredje våningen bestod av en stor och två små bostäder.

Vi aktualiserade frågan i direktionen, som ställde sig positiv till en närmare utredning. Fastighetskommittén fick i uppdrag att grunna på hur utrymmena kunde göras om så att vi kunde få kursinkvartering och en ändamålsenliga undervisningsutrymmen, en riktig kursgård.

Samtidigt inledde vi planeringen av verksamheten. Kortkursverksamheten skulle här få sitt eget centrum. En Bibelskola gestaltades för vår inre syn. Vi hade dock inga förhoppningar om att genast kunna rekrytera så många elever att den kunde bli en riktig grundkurslinje. Vi gick till en början in för tre huvudsakliga verksamhetsformer:

1. Ett antal veckolånga bibelkurser blev stommen i bibelskolan. Till dessa kurser inbjöds vuxenstuderande, antingen för enstaka kurser eller för en hel serie kurser.

2. En del av grundkursens elever anpassade sitt ämnesval så att de kunde delta i dessa bibelkurser som tillvalsämnen. Mellan kurserna ägnade de sig åt praktiska ämnen eller arbetade med självstudier.

3. En kvällsbibelskola startades och riktades till intresserade i närmiljön. Kvällsbibelskolans lärare varierade från gång till gång. Temat var genomgående för hela läsåret. I början behandlades olika bibelböcker med stöd av det finska läromedlet Raamattu tutuksi.

Kvällsbibelskolan, som hölls i Verbum, var välbesökt. Här en bild från det första tillfället 22.9.1981, då vi hade besök av teol.dr Ingemar Furberg från Stiftelsen Biblicum i Uppsala under en veckas kurs, Bibeln och vår tid.
Kvällsbibelskolan, som hölls i Verbum, var välbesökt. Här en bild från det första tillfället 22.9.1981, då vi hade besök av teol.dr Ingemar Furberg från Stiftelsen Biblicum i Uppsala under en veckas kurs, Bibeln och vår tid.

Men hur skulle företaget finansieras? Skolan hade minsann inga pengar i madrassen, snarare fanns ännu resterande skulder från de tidigare byggnadsprojekten.

Gud hade sin planering klar. Helt oväntat blev jag uppringd av riksdagsman Boris Renlund, som undrade om vi har något projekt som vi skulle behöva pengar till. SFP hade en summa till förfogande av de så kallade julklappspengarna, och man ville naturligtvis gärna stöda sådana projekt som kunde ge något igen i kommande val.

Vi beviljades 100 000 mk utan desto vidlyftigare ansökningsprocedurer, och därmed öppnades också vägen för behövliga tillstånd. Även skolans vänner uppmuntrades på detta sätt att ställa upp för saken.

I kursgårdens andra våning placerades verksamhetsutrymmena i tre rum. Det stora klassrummet, som förr i tiden tjänstgjorde som klassrum och festsal, kallade vi Verbum. Bakom detta, avskild med en bälgdörr, fanns hjärtat i bibelskolan: Novum, med plats för femton studerande. Ytterligare fanns Forum med ett litet teologiskt referensbibliotek och TV-hörna.

Tredje våningen ändrades om till ett antal mindre internatrum, med undantag för två små lägenheter mot gården som behölls intakta.

Också första våningens bostäder bibehölls.

Den stora frågan var hur vi skulle få en förbindelse mellan den nya skolbyggnaden och kursgården, något som var synnerligen viktigt för att trafiken till matsalen och skolans administration inte skulle försvåras. Från tidigare fanns en brant ”tjänarinnetrappa” invid portgången som skilde de båda byggnaderna åt.

Erik Kronlund öppnar väggen från kursgårdens "tjänarinnetrappa" för att kunna bygga en övergång till nya skolhuset.
Erik Kronlund öppnar väggen från kursgårdens ”tjänarinnetrappa” för att kunna bygga en övergång till nya skolhuset.

Lösningen levererades av fastighetskommitténs ordförande Erik Kronlund, som såg möjligheter i alla svårigheter. Han planerade in en ny spiraltrappa av metall på den gamla trappans plats och lyckades få den konstruerad så att det blev möjligt att bygga en övergång mellan byggnaderna, och också få ingångar till alla våningar, inklusive vindsvåningen.

(Fortsättning)

Den andliga kampen (3)

Under större delen av 1970-talet och in på 1980-talet rasade många religionsdebatter, särskilt i Vasabladet. De berörde bland annat skolungdomsprästen Karl-Erik Borg, som framförde uppseendeväckande läror om den yttersta tiden, skolteaterns sexualupplysningspjäs ”Den första gången”, stiftsrådets informationssekreterare Ulf Särs, som framfört radikala tankar om den kristna läran och sexualetiken, samt inte minst barndopet.

Två av debatterna ska jag presentera här. Den senare, som var den mest olustiga, hade också nära anknytning till min arbetsplats Efö.

Sandelindebatten

Den 4 december 1976 disputerade Karl-Gustav Sandelin för doktorsgraden vid Åbo akademi. I en tidningsintervju i Hufvudstadsbladet berättade han att han inte delar evangeliernas syn på Jesu kroppsliga uppståndelse.

Enligt Sandelin menar Paulus i Första korintierbrevet att Jesu uppståndelsekropp var en annan än den fysiska kropp som blev begraven. I sin disputationsföreläsning hade han sagt att en del av evangeliernas berättelser måste vara uppdiktade, och anförde olika slag av tankar om hur dessa berättelser kunde ha uppkommit.

Jag var en av dem som då skrev brev till domkapitlet i Borgå och yrkade på att domkapitlet skulle vidta åtgärder, eftersom Sandelin var präst i stiftet. Vi menade att hans framställning var en avvikelse från själva hjärtpunkten i den kristna tron, och att en präst genom sin prästed är förbunden att inte föra fram sådana läror.

Jakobstads Tidning skrev om vår anmälan till domkapitlet 29.1.1977.
Jakobstads Tidning skrev om vår anmälan till domkapitlet 29.1.1977.

Domkapitlet friade Sandelin. Biskop John Vikström tvingades försvara domslutet i flera långa artiklar i Kyrkpressen. Huvudargumentet var att Sandelin inte förde fram sina tankar som präst, utan som vetenskapsman. I denna roll måste han anses ha rätt att tänka fritt och lägga fram olika vetenskapliga teorier, menade han.

Sandelin hade däremot själv sagt att kyrkan bör dra konsekvensen av dessa rön och ändra sin lära.

Av de andra som gjorde anmälan var Leif Erikson och Halvar Sandell särskilt aktiva. Den senare deltog tillsammans med mig som opponent mot Sandelin i en direktsänd radiodiskussion i Radio Åboland vintern 1977. Senare fick vi även en förfrågan om att ställa upp i en TV-debatt. För min del avböjde jag detta av hänsyn till familjen som dragits in i mycket obehag med alla debatter. Vi som avböjde räknade med att det inte skulle bli någon debatt, men när den sedan i alla fall hölls och debattledaren meddelade att ingen av dem som gjort anmälan mot Sandelin velat ställa upp kändes fegheten som ett svårt stick i samvetet.

Kronlund och den allmänna rättfärdiggörelsen

Min företrädare Johannes Kronlund avgick 1968. Efter sin sjukpensionering från kyrkoherdetjänsten i Jeppo år 1973 flyttade han till Gerby i utkanten av Vasa, där han främst ägnade sig åt släktforskning. Han var några år medlem av Evangeliföreningens styrelse och ordförande för dess lokalavdelning i Vasa. Under bibeldebatten 1972–1973 anlitades han flitigt både som föredragshållare och skribent i frågor om Bibelns trovärdighet och han forskade även i Sändebudets historia. Tillsammans med Gustav Norrback hade jag förmånen att av honom få några privatlektioner i nytestamentlig grekiska.

Kronlund hade en benägenhet att komma in på märkliga tankespår som han drev envetet. Ett sådant var att han började propagera mot kaffedrickning som han ansåg vara en svår synd. Han menade att Gamla testamentets uttryck ”starka drycker”, som han översatte ”giftbemängd dryck”, avsåg kaffe. (Se artikel i Vasabladet 19.2.1978.) Det här togs inte på allvar av så många, men det blev tidvis pinsamt vid möten där han predikade och sedan avhöll sig från att gå till kaffeserveringen.

Allvarligare blev det när han under det mest ”galna” debattåret 1979 gav ut ett 76-sidigt häfte med titeln ”Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen kritiskt granskad i ljuset av den heliga Skrift och den lutherska bekännelsen”.

Vasabladets presentation av Johannes Kronlunds stridsskrift mot läran om den allmänna rättfärdiggörelsen 17.11.1979.
Vasabladets presentation av Johannes Kronlunds stridsskrift mot läran om den allmänna rättfärdiggörelsen 17.11.1979.

Häftet var ett direkt angrepp på den förening som han tillhört under hela sitt aktiva liv, och där han också varit aktiv i ledningsuppgifter. Han skrev:

”I fyra årtionden har jag förkunnat läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Jag insöp den redan i min barndom och stadfästes i den i min ungdom. Jag accepterade den av hela mitt hjärta i fast förvissning om att den grundade sig på den Heliga Skrift och den lutherska bekännelsen.” (s 6)

Sedan beskrev Kronlund hur han efter sin sjukpensionering 1973 upptäckt att rättfärdiggörelsen i första hand betyder, att ”Gud gör en människa rättfärdig genom att Han medelst sin nåd frälsar henne in i ett rätt trosförhållande till sig själv” (s 7). Han hävdade att detta motsäger den s.k. forensiska rättfärdiggörelsen som han förut hade omfattat, dvs att rättfärdiggörelsen inför Gud är en rättslig akt. Han menade rentav, att en rättfärdiggjord människa inte längre är en syndare (s 56).

Johannes Kronlund var tack vare sin kraftfulla och mångåriga kristendomsundervisning i Efö en stor auktoritet för många inom SLEF. Det blev oro i lägret. Även i vårt kollegium blev det spänningar.

Frågan hade redan tidigare väckt en viss diskussion. Musiksekreterare Göran Stenlund väckte en diskussion om förkunnelsen i Sändebudet. Som vanligt ville Göran arbeta grundligt också med kontroversiella frågor och inte ta något för givet utan god bevisning. Diskussionen kunde sedan avslutas på ett mycket gott sätt, sedan Göran själv i ett offentligt inlägg sammanfattat rättfärdiggörelseläran på ett alltigenom acceptabelt sätt.

SLEF:s styrelse gav i uppdrag åt Leif Erikson och mig att bemöta Kronlund. Det gjorde vi genom en artikel i Sändebudet (nr 17/1979). Vi kom också att debattera i Vasabladet och Kyrkpressen. Vi var tvungna att tillbakavisa Kronlunds påståenden och visa på svagheterna i hans bevisföring.

Flankstöd fick vi från Sverige, där Seth Erlandsson ett par år tidigare hade gett ut en småskrift om rättfärdiggörelsen. Denna skrift blev mycket uppskattad inom SLEF, eftersom läran kändes igen som vår egen. Nu blev Erlandsson åter kallad att undervisa på Efö och en debatt mellan honom och Kronlund ordnades. Det blev också en debatt dem emellan i Vasabladet.

Den hårda debatten uppfattades som olustig av en och annan, även av medarbetarna på skolan. Leif och jag uppfattades som stridslystna och hårdföra. Leif hade också ungefär samtidigt deltagit i debatten om skolungdomsprästen Karl-Erik Borg.

Särskilt tydligt kom kritiken fram i ett initiativ som lades fram för direktionen av en del av mina medarbetare. Det hände vid planeringen av bibelskolan år 1980, då Gustav Norrback var ordförande för direktionen. Han var vid denna tid kaplan i Vasa svenska församling.

Jag minns den allvarstyngda församling som tågade in i ett av våra klassrum, dit Gustav och jag hade kallats (2.4.1980). Vi förelades ett brev, som utmynnade i förslaget att kalla Ingvar Dahlbacka till bibelskolans studierektor. Han var då assistent i kyrkohistoria vid Åbo Akademis teologiska fakultet. Direktionen hade för avsikt att anställa Leif för denna uppgift, och han var redan införstådd med tanken. Han tjänstgjorde då som kaplan i Vörå. Tidigare hade han varit anställd i SLEF som ledare för inremissionen.

Vi hade tidigare också försökt intressera Ingvar för uppgiften, men han hade avböjt. De argument som gruppen framförde var att det inte är lämpligt att två så pass lika personer som jag och Leif leder Efö och dess bibelskola. Man ville flytta tyngdpunkten från polemik till själavård. Det var alldeles uppenbart att den nyligen timade debatten med Johannes Kronlund hade varit en grundorsak till initiativet.

Initiativet fördes till direktionen, men det ledde inte till några direkta åtgärder. Både Ingvar Dahlbacka och Leif Erikson kallades som timlärare till bibelskolan, eftersom skolstyrelsen inte gav oss tillstånd att inrätta en lärarbefattning. Ingendera gick dock in i uppgiften.

Ungefär vid den här tiden var jag inkallad som suppleant till den evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte under totalt tre sessioner. Men det ska jag berätta om en annan gång. Före det ska jag återvända till den egentliga skolverksamheten.