För ledningen av bibelskolan behövde vi en ny lärare med teologisk utbildning. Denne skulle också sköta planeringsuppgifter och administration. För att markera bibelskolans unika status införde vi tjänstebenämningen studierektor. Det blev dock svårt att hitta någon studierektor, och tjänsten tillträddes först från 1982 genom Boris Sandberg. Han följdes följande år av Stefan Erikson (till 1986) och en kort tid av Tomas Klemets. Sedan sköttes bibelskolans planering och ledning några år av Bengt Blom innan Leif Erikson blev studierektor från 1990.
Vidare behövde vi en kurssekreterare, som kunde inspirera och administrera den utökade kursverksamheten. Dessa båda personer behövde ett arbetsrum, och det placerades centralt i andra våningen invid Verbum. Ytterligare anställde vi en städare på halvtid.
Den första kurssekreteraren blev Charles Isaksson, som var förtrogen med skolan från sin mångåriga verksamhet som ungdomsledare i Evangeliska Unga. Han stannade dock bara ett år och följdes av Anette Wollsten, Birgit Sjöberg, Britt-Mari Andtfolk och Gun-Britt Hammarström.
Själv hade jag inte mycket undervisning i bibelskolan, vilket jag egentligen sörjde. Jag skulle gärna ha kopplat bort rektorsuppgifterna för en tid och fått ägna mig åt bibelskolan. Jag hade visserligen ingen teologisk utbildning, utan hade bara läst en del som ren amatör, men jag gladdes åt att få undervisa de unga i kristen tro.
Mitt intresse låg främst åt det dogmatiska hållet. Jag höll under flera år en fördjupningskurs i trosläran, där deltagarna dels var bibelskolans elever, dels musiklinjens andra årskurs. För detta utarbetade jag ett kompendium, där jag använde en amerikansk dogmatikbok som förlaga (Koehler: A Summary of Christian Doctrine). Kompendiet kom att bli inspiration för en bok, som jag fick i uppdrag av SLEF:s styrelse att skriva våren 1985.
När jag skrev denna troslära ”Hoppets bekännelse” upplevde jag en fantastisk inspiration från Gud. Jag satt och knackade skrivmaskin dagarna i ända. Texten rann till. Under tre månader var jag partiellt tjänstledig med stöd av ett stipendium från SLEF, och efter halva den tiden var manuskriptet klart. Sedan följde bearbetning utifrån referensgruppens synpunkter. Till den hade styrelsen utsett Leif Erikson, Sven Klemets och Alf Lönnquist.
Tyvärr hade datorn ännu inte gjort sitt intåg när jag skrev boken. Jag köpte en elektrisk skrivmaskin för jobbet, men alla rättelser skulle göras manuellt med överstrykningar och inskrivning av ny text, samt en massa klippningar med sax och lim. Sedan följde ombrytningsarbetet för tryckningen. Ett halvt år efter detta köpte jag min första dator! Men då hade boken redan blivit klar.
En annan lektionsserie som jag ansvarade för var ”Nyandligt”, där jag försökte presentera nya religiösa strömningar och granska deras budskap i bibliskt ljus. Det blev en hel del material om Jehovas Vittnen, mormonerna, yoga och andra rörelser med indisk bakgrund samt olika västerländska extremrörelser i stil med scientologikyrkan och Folkets tempel.
Särskilt intressant blev det att möta Jehovas Vittnen, som vi en gång bjöd in. Vi hade gått igenom rörelsens historia och lära och ett par av eleverna tyckte att vi skulle behöva träffa vittnen öga mot öga och ställa frågor till dem. Jag tog kontakt med den lokala församlingen och kom överens om att den presiderande tillsyningsmannen skulle komma till en lektion. Han kom, men hade också en annan med. De gick aldrig ut ensamma, förklarade han.
Vi presenterade material ur böcker för dem och ställde nog så raka frågor. Vi hade av litteraturen fått veta hur vittnena skulle redovisa för sina tjänsteuppgifter vecka för vecka på sina tjänstemöten och vi hade rentav deras rapportblanketter till förfogande. Tillsyningsmannen tog del av vårt material med ett brett leende. ”Ser du, vilken fantasi man har” var hans kommentar till sin medarbetare. Vi fick åtminstone en inblick i hur väl utbildade dessa vittnen var och fick en tankeställare inför våra egna evangelisationsuppgifter, även om vi inte lyckades vinna debatten.
Undervisningen i troslära II var mycket givande. Visserligen var det en utmaning att ha så olika slags deltagare i gruppen som musiklinjens andra årskurs, där intresset mest låg åt ett annat håll, och bibelskolans mycket motiverade elever. Men samtalen kunde bli nog så grundliga och tankeväckande.
Ibland fortsatte samtalen i timtal efter lektionen eller när vi träffades ute på gården. Endast Gud vet vilken betydelse dessa hade. Det hände någon gång att vi fick uppleva glädjen i att se hur evangeliet löste och förnyade elever som var närmast nollställda från tidigare. Vittnesbörd om detta kunde komma på avslutningsfesten, och inte så sällan har jag många år efteråt på gatan mött forna elever som uttryckt sin glädje över tiden på Efö.
De flesta av kvällsbibelskolans föredrag bandades och vi kopierade upp kassetter, som dels såldes och dels sändes runt till kassettringar. Vi postade till den första adressen på listan och sedan skickades kassetterna vidare till nästa och slutligen tillbaka till skolan. Det var många som i sin tur lånade kassetterna åt vänner och grannar innan de sändes vidare och också några syföreningar använde kassetterna. Även några av bibelkurserna bandades och distribuerades till kassettringarna.
Inspelningarna skötte vi själva med en spolbandspelare, därifrån vi gjorde en masterkassett som sedan masskopierades. Kassettarkivet är numera deponerat hos Föreningen Logos, och det finns planer på att digitalisera det. Arkivet är sökbart via webbdatabasen GS-arkiv.
Våra duktiga och initiativrika kurssekreterare skötte om kassettringarna: Anette Wollsten, Britt-Mari Andtfolk, Birgit Sjöberg och Gun-Britt Hammarström. Birgit tog ganska snart över skolans ekonomiansvar.
Den kassett som sändes ut i den överlägset största upplagan innehöll ett föredrag av kyrkoherde Johan Candelin. Den behandlade relationerna mellan man och kvinna enligt Efesierbrevets femte kapitel. Ämnet, ”Att älska och att underordna sig”, var hett och undervisningen god och rakt på sak.
Kvällsbibelskolan upphörde i mitten av 1990-talet. Bibelskolan ändrades till en bibellinje från 1994, men upphörde efter några år.
1 kommentar