Alla inlägg av ola

Hur ställa sig till falsk lära?

Frågan i rubriken utgår från en intressant artikel i Evangeliföreningens (SLEF) huvudorgan Sändebudet från 1954, nr 2. Den skrevs av tidningens huvudredaktör, pastor Håkan Bäck, en centralgestalt i föreningens verksamhet ända till 1990-talet. Frågeställningen är intressant just nu ur två synvinklar:

  1. När artikeln nu publiceras på min webbplats (19.7.2018) står vi inför åttonde söndagen efter Trefaldighet som bär temat Sanning och sken. Artikeln tar upp just sådana frågor som hör samman med denna söndag.
  2. I diskussioner på Facebook har det ifrågasatts om SLEF numera undervisar på ett bibliskt sätt om dessa frågor. Därför är det intressant ur ett kyrkohistoriskt perspektiv att jämföra undervisningen för mer än 60 år sedan med den som förs ut i dag.

Artikeln kan läsas här i original språkdräkt.

Äktenskapet – bilden av Kristus och bruden

Morfar Anders Reinhold Nygårds tal till mina föräldrar vid deras bröllop 1.8.1937. Nedtecknat från handskrivet manuskript.

Äktenskapet är tvivelsutan det starkaste av alla jordiska band. Det är t. o. m. starkare än bandet som förenar föräldrar och barn. När Gud säger: En man skall övergiva fader och moder och bliva när sin hustru och de två skola varda ett.

Ofta förliknar Guds ord föreningen mellan Kristus och hans troende församling här på jorden vid ett äktenskapsförbund.

Jesus Kristus, Guds enfödde Son, himlarnas och jordens Herre, gick ut för att söka sig en brud. Men var finna en sådan brud, som var värd hans kärlek, att stå såsom brud vid hans sida. I himlarna fanns ingen sådan. Hans ögon sågo nedåt jorden. Där fann han den (sic!) i Adam förlorade barn. Men bruden då? War hon värd en sådan brudgums kärlek? Nej, och åter nej! Ack huru bruden ändå såg ut! Hon hade råkat i den allra djupaste förnedring. Hon hade råkat i fattigdom och vanära. Brudgummen han älskade likväl en sådan ovärdig brud, älskade för sin egen skull så att han korade oss till sin brud.

En sångare sjunger: Wisst har du valt en fattig brud men valet var ju fritt. Brudgummen var emellertid rik och ärad. Han ville och kunde också lyfta bruden ur sin fattigdom och förnedring till sin egen upphöjda ställning. Men, o vad det kostade honom dyrt. Han måste sänka sig ner till brudens ställning, måste bliva ännu mera fattig och föraktad än bruden. Aposteln säger: I kännen vår Herres och Frälsares människokärlek, att han ehuru rik blev fattig för eder skull på det att I genom denna hans fattigdom skullen bliva rika. Jesus Kristus aktade icke för rov att vara jämlik Gud utan utblottade sig själv och tog på sig en ringa tjänares skepnad. Han som var lagens Herre föddes under lagen. Han blev vår synd, ja en förbannelse för oss. Profeten säger: Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet. Jes 53:2–3.

Genom denna brudgummens djupa förnedring blev bruden upphöjd till rikedom och ära. Bruden blev rik. Hon fick syndernas förlåtelse, rättfärdighet, evigt liv och salighet. När Jesus blev gjord till synd för oss blevo vi Guds rättfärdighet genom honom. Han verkställde vår rening från synderna genom sig själv. Han som älskade oss tvådde oss av våra synder med sitt blod. Upp 1:5. I det heliga dopet kommer brudgummen till sin brud och giver henne Andens pant till besegling på sin kärlek och trofasthet.

Nu är det inte nog med att brudgummen giver bruden sitt hjärta. Brudgummen vill även nödvändigt äga brudens hjärta om förhållandet skall bliva gott. Den himmelska brudgummen har givit oss alla sitt brudgumshjärta, sitt hjärtas kärlek, när han gav för oss sitt liv och blod.  Men han blir inte nöjd om han ej även får våra hjärtan. Han säger: Giv mig min son, min dotter ditt hjärta och låt mina vägar behaga dina ögon. Han himlabrudgummen har väl rätt till våra hjärtan som offrat för oss sitt eget dyra blod.

Jag är glad att få tro att även I unga, dotter och svärson, som ju i dag lovat varandra kärlek och trohet intill döden, lämnat himlabrudgummen edra unga hjärtan. När han, Frälsaren, ställt till Eder frågan: Giv mig ditt hjärta, så tro vi att ni svarat honom jakande. I dag på bröllopsdagen förnyar han åter sin fråga. Alla dagar vill han äga hand om era hjärtan. Han vill komma såsom den tredje i edert äktenskap, helgande och välsignande. Endast så skall edert äktenskap såväl i andeligt som lekamligt avseende bliva välsignelsebringande.

Huru önskade vi ej att eder levnadsväg skulle gå över solbelysta höjder att ni skulle få leva endast på livets solsida. Men tyvärr vittnar den kristna erfarenheten att livet även för hans egna har sina skuggsidor, att solen även kan fördöljas bakom mörka moln. Men om Jesus alltfort går äga edra hjärtan och leda eder väg, så skolen I finna och lära att alla Guds vägar äro nåd och sanning.

En gång skall ett saligt bröllop firas hemma hos Gud. Då skall bruden stråla i samma rättfärdighet som brudgummen. Aposteln säger: När Kristus varder uppenbar skola vi bliva honom lika. Intill dess ljuder maningen till oss: Behåll vad du har så att ingen tager din krona. Himlabrudgummen säger: Se jag kommer snart.

Sorg.

SorgDet ordet skrev jag på Facebook med länk till en bild på kyrkpressen.fi från prästvigningen i Borgå 27.5.2018. Varför?

En notis i SLEF:s huvudorgan Sändebudet nr 6/2018 hjälper till att förklara. (Samma notis finns på http://www.slef.fi/aktuellt/slef-aktuellt/1999-slef-s-styrelse-3-2018.) Den notisen är också orsaken till varför jag skriver detta offentligt. Notisen berättar om att teologie magister Samuel E:s tjänstebenämning ändras från distriktsteolog till distriktspräst under förutsättning att han blir prästvigd, och att han beviljats tjänstledighet 1.8.2018–31.7.2019 under förutsättning att han blir prästvigd och av domkapitlet förordnas till tjänst i Vörå församling för nämnda tid. Sedan noteras inom parentes att han verkligen blev prästvigd 27.5.2018.

Jag har haft förmånen att känna Samuel sedan han var barn och han har alltid varit min gode vän, och det är mitt hopp att han förblir det. Detta riktar sig alltså inte i första hand personligt mot honom, även om han är föremål för min sorg. Det handlar i första hand om ett kyrkopolitiskt spel med stora konsekvenser. Hans samvete har offrats för SLEF:s överenskommelse med Borgå stift, vilket gjorde prästvigningen till en tung dag för honom (tydligt uttryckt på bilden), i stället för att den skulle vara en kraftkälla och inspiration för inträdet i den viktiga tjänsten som Herrens profet och kyrkans lärare. Notisen gör det fullständigt klart att det arrangemang som nu offentliggjorts har planerats noggrant.

Folkkyrkans biskopar ser massutträde ur kyrkan som det största hotet, och det hotet verkar nu vara avvärjt när det gäller SLEF. Biskop Björn Vikström, som har utmärkt sig som den ledande nytänkaren – i klartext villoläraren – i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har vunnit en seger genom att binda SLEF till lojalitet och underordning. Han har i gengäld erbjudit SLEF möjlighet att få en ung och populär präst i sin tjänst, med undantag för ett år då han – för att uppfylla normal praxis på förordnande till församlingstjänst – ska tjänstgöra i en ur den evangeliska rörelsens synpunkt central och ”lätt” församling utan krav på samverkan med kvinnliga präster.

SLEF har i gångna decennier ansetts vara en bastion för bekännelsetrohet. Detta har kommit till uttryck i att man vid officiella arrangemang inte anlitat kvinnliga präster. År 1989 gav styrelsen ut Råd och anvisningar, där man förmanade medlemmarna att uppsöka rätta predikstolar och kalla rätta lärare. Då var det aktuellt med förhållandet till de kvinnliga präster som börjat vigas från 1988. Däremot nämnde man inte att samma förmaningar borde gälla också manliga präster som inte lär enligt Bibeln. Dessa råd har förtigits under de senaste 20 eller 25 åren. Eftersom fokus har legat på kvinnliga präster har man inte haft några problem med att engagera manliga präster som genom sitt eget handlande understött samma villfarelse. SLEF har mig veterligen inte undervisat sina medlemmar om hur man ska förfara och har därmed underlåtit att förkunna allt Guds ord.

Nu har SLEF:s ledning – och även Samuel – genom sitt öppna samarbete offentligt gjort sig medskyldig till Björn Vikströms läror, 2 Joh v 9–11:

Den som går vidare och inte blir kvar i Kristi lära, han har inte Gud. Den som blir kvar i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.

Denna lära gäller inte bara Björn Vikströms syn på äktenskapet, där han varit spjutspetsen i arbetet för att samkönade par ska kunna vigas till kyrkligt äktenskap, utan också andra uttalanden. Han har exempelvis offentligt omvittnat att han inte vet vad som händer efter döden, dvs själva kärnan i frälsningsläran (Yle Fem: Efter nio, 3.11.2016). Man försvarar samverkan bland annat med att den situation som rådde när Andra Johannesbrevet skrevs inte är tillämplig i dagens situation. Därför kan man helt öppet samverka med en irrlärande biskop och ser inte vilken förförande verkan detta har som exempel för andra.

Också i andra bibelord ser vi allvarliga förmaningar att bevara en sann endräkt i läran och inte samverka med eller tolerera falsk lära ibland oss (se även slutorden):

1 Kor 1:10: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening.

Tit 3:10–11: En villolärare ska du ge en första och en andra varning och sedan avvisa, eftersom du vet att en sådan är på fel väg. Han syndar och har dömt sig själv.

Upp 2:14–15: Men jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för Israels barn så att de åt kött från avgudaoffer och var otrogna. På samma sätt har också du några som håller fast vid nikolaiternas lära.

Upp 3:20: Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer.

Upp 18:4: Gå ut från henne [Babylon, den stora skökan], mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.

Det är min innerliga bön, för alla oroade vänners skull, att SLEF:s ledning och Samuel själv omvänder sig. Risken är annars att flera unga teologer följer detta exempel, till stor skada både för dem själva och för de människor de är satta att undervisa och vägleda i Guds ord och vilja med oss. Råd och anvisningar avslutas med följande ord: ”Inför knepiga situationer kan du alltid vända dig till föreningens präster och predikanter för råd och hjälp!” Hur ska någon med förtroende kunna vända sig till Samuel och andra präster och predikanter i SLEF för att få råd och hjälp, när de själva så öppet handlar emot Guds klart uppenbarade vilja?

Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor (Rom 16:17–18).

Stilla söndagsmorgon med fåglarna

Söndagsmorgonen den 29 april var stilla och perfekt för en vandring i naturen. I Vasa finns en perfekt fågelmiljö på promenadavstånd: utanför Sandviksstranden. Isen har nästan smultit bort. (Om du klickar får du en något större bild.)

I den lilla viken innanför den konstgjorda halvön bortom sjukhusets parkering trivs skäggdoppingarna. Jag såg minst ett tiotal, oftast parvis.

Man känner sig nästan som en paparazzo när man genom kameralinsen bevittnar hur ett par skäggdoppingar parar sig. Den spännande parningsleken är sevärd.

Ute på fjärden är det stilla. Men i bakgrunden svärmar tusentalet skarvar på Jukkasgrynnan. Svanarna och doppingarna låter sig inte störas.

Oräkneliga, eller?

Ett par sångsvanar flyger förbi på susande vingar, för en gångs skull ganska tysta.

Storskrakarna flyger runt i större och mindre grupper.

Inte lika snyggt flygande, men under ljudlig sång, kommer en grupp strandskator.

Avslutningsvis ännu en stilla bild av doppingarna.

© Ola Österbacka

Till Matts Österbackas minne

Vid jordfästningen 14.1.1951 av Adi Sjöblom.

Så kom till sist den stilla stund
Den gamle länge väntat.
Den blev så skön, en ljuvlig blund,
En dörr, som länge gläntat
Till fridens ljusa, sälla hem,
Guds helga stad, Jerusalem,
Dit här i tron han skådat.

På växling rik var här hans stråt
I trånga jämmerdalen.
Än var det fröjd, än klagolåt
Och ofta tärde kvalen.
Och mörkret sänkte sig alltmer
Utöver levnadsvägen ner
För trötte vandringsmannen.

Men fastän släckt var ögats ljus
Dock anden såg i hoppet
Det underbara Fadershus –
Mot det han styrde loppet. –
Ty under livets nöd och strid
Han funnit invid korset frid –
Den frid – som Jesus vunnit.

Ja, Kristus här hans liv städs var
Och därför blev ock döden
En vinning rik och underbar,
Ett saligt slut på nöden –
Svart i sig själv –varenda stund,
Men vit och skärpå blodets grund,
Det var hans trosförvissning.

Och uti denna tro han sist
Den sälla hamnen hunnit
Där fri från sjukdom, synd och brist
I Jesu famn han funnit
En ostörd vila, ro och frid
Som skall förbli till evig tid.
O, fröjdefest i Salem!

När ansikte mot ansikte
Han ser – med öppnat öga
Sin brudgum, sin Förlossare,
I bröllopssalen höga. –
Och glömd är nu all jordens strid
Emot den sälla sabbatsfrid
Ibland Guds helgonskara.

Vad jubelsång och harpors brus,
Vad glädje utan like!
Vad klarhet i Guds anlets ljus
I himlens sälla rike!
För blodets skull – o Jesus kär,
Låt oss – som ännu vandra här –
Din salighet åtnjuta!

A. S-m.

Hugo Skott in memoriam

Vasabladet berättar idag (4.4.2018) om att förre folkhögskolrektorn och bankdirektören Hugo Skott avlidit. Det föranleder mig att berätta några minnen av honom från mina år som folkhögskolrektor.

Hugo Skott blev direktör för Vasa Sparbank år 1975 och fortsatte så till 1990. Vi hade ofta behov att uppsöka bankdirektören för att förhandla om våra lån från byggnadsverksamheten ett årtionde tidigare. Skott ställde sig alltid förstående och gjorde vad han kunde för att hjälpa oss.

Men ännu mera betydde hans insatser för oss som revisor tillsammans med Birger Hanner. Han ställde gärna upp för det uppdraget och han kunde då inifrån medverka till att förstärka vårt arbete med goda råd. Hanner var den som gjorde detaljgranskningen, medan Skott såg som sin uppgift att prata! Och det var gemytliga pratstunder med en hel del humor.

Särskilt en historia minns jag som jag vill förmedla vidare. Det var från den tiden när han var rektor för Kronoby folkhögskola från 1958 och på 1960-talet. Skolan hade som vanligt ekonomiska svårigheter och behövde få ut det resterande statsbidraget, som gavs efter att man hade lämnat slutredovisning för året.

Under min tid hade kraven på detaljerad redovisning vuxit och den bunt papper vi sände in hade fått en avsevärd vikt. Det dröjde många månader innan allt var granskat och beslutet kom. Då var det mycket enklare och Hugo Skott gav ingen tidsfrist. Han reste själv till Helsingfors med slutredovisningen i portföljen och gick till skolstyrelsen för att träffa Klas Wallin, som då var den som skötte besluten i folkhögskolornas ärenden. Nu råkade det sig inte bättre än att Wallin var upptagen. Men han gav Skott fullmakt att själv göra noteringar i redovisningen. ”Du vet ju vad vi brukar stryka”, var hans besked.

Sagt och gjort. Skott tog rödpennan och strök över en del mattor och andra poster som skolstyrelsen inte brukade godkänna. Han hade ju mångårig erfarenhet. När Wallin återvände tittade han på dokumenten och skrev under, och så kunde Skott återvända med sina pengar.

På den tiden skulle man köpa skattemärken för att klistra på lönelistorna som bevis på innehållning av skatt på utbetalda löner. De måste köpas före ett visst datum och makuleras på dokumentet. En gång när det inte fanns pengar att köpa skattemärken för och tiden hade gått ut gick Skott till posten och frågade: ”Får man skattemärken billigt nu då de har ’pilast’?” (Alltså blivit skämda, likt för gamla matvaror.) Det lär inte ha blivit någon rabatt. Men skolan överlevde.

Frid över Hugo Skotts minne.

Den 6 mars 1988

Vi påminns i dag (6.3.2018) om 30-årsminnet av den dag när de första kvinnorna blev prästvigda inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det skedde söndagen den 6 mars 1988. Jag har ett särskilt minne från den dagen. Detta minne har jag mest bevarat för mig själv, men vill nu dela med mig, eftersom det utgjorde ett märkligt tilltal från Gud.

Jag hade kring 1985 varit i diskussioner med prästerna i Vasa svenska församling, efter att två av kaplanerna i Vasabladet öppet kritiserat en artikel jag hade skrivit om Psalmer 83 och yttersta domen. Chefredaktör Birger Thölix läxade upp mig i två ledare i samma tidning (1.12.1984) för att jag lär att det finns ett helvete, och dessa präster skrev en insändare där de stödde honom. Jag skrev då ett brev till kyrkoherden och förklarade att jag inte kunde delta i församlingens gudstjänstverksamhet om vi inte i samtal kommer fram till att vi har samma lära.

Vi hade tre samtal och senare också ett där biskopen deltog. En av kaplanerna, jag kallar honom A, deltog inte för han stödde mig. Resultatet var att en av undertecknade, kaplan S, inte gav upp sin åsikt att det inte finns något evigt straff. Jag fortsatte efter detta att gå endast i A:s gudstjänster. Det var en öppen brytning med församlingen.

Vi hade predikantkurs på Evangeliska folkhögskolan i början av mars 1988. Kursen avslutades med högmässa i Trefaldighetskyrkan 6.3 kl 13. Den leddes av A. Jag deltog i en grupp som skulle sjunga från läktaren. Före gudstjänsten kom A upp och viskade åt mig, att S kommer att assistera vid nattvarden. Han bad mig att komma med för att stöda honom. Jag lovade göra det, mot min tidigare uttalade princip att inte delta i gudstjänstgemenskap med S. Vi gick fram mot slutet av nattvardsgången. Jag kan minnas exakt var jag knäböjde på den högra sidan. Min bror var på min högra sida. Så kom S med kalken. Vi hade gemensam kalk. Han gav åt min bror, sedan gick han förbi mig till nästa! Jag tänkte svimma. Ansåg han mig inte värd att få nattvarden? När vi gick ner frågade min bror mycket förundrad varför S gick förbi mig. Jag var skakad och kunde förstås inte svara.

Efter ett par timmar ringde jag A och berättade om händelsen. Han påstod att jag måste ha tagit miste. Det skulle ha varit ett grovt tjänstefel. Han bad mig ringa S och fråga varför. Det gjorde jag. S var tyst några sekunder – sedan flämtade han: Var du där? Han var uppriktig. Han var helt chockad. Han hade inte sett mig!

Det finns ingen annan förklaring till händelsen än att Gud på detta handfasta sätt måste visa mig att jag ska stå för min bekännelse. Trots det dröjde det ännu drygt 10 år innan jag drog de slutliga konsekvenserna. Kalla det feghet eller svaghet – den synden vill jag ödmjukt bekänna.

Skidandets glädje

Förr, då vi hade vintrar. Så brukar man uttrycka sig ibland. Men inte nu. Nu har vi också en rejäl vinter, rentav så att man gläder sig åt att kunna skida också i södra Finland.

För 55 år sedan var det en härlig vinter just på sportlovet. Det skulle alltså ha varit 1963, om inte mitt minne sviker. Det var rejält kallt på nätterna men sol och några få minusgrader på dagarna. Och mycket snö.

Jag gick den tiden i Jakobstads samlyceum och var lycklig att ha en hel vecka ledig.  Då var jag femton år. Jag tillbringade ett par timmar varje dag med att skida upp och preparera ett fem kilometer långt skidspår. Sträckningen var fastlagd sedan många år men det var inte alla år vi skidade upp spåret. Över åkern över Haribäcken, förbi ”Hari hoppbacka” som på den tiden var flitigt använd, till Lillharju och sedan över till Märabäcksbacka där det blev ett par svängar ner och upp längs åsen. Sedan över Åtornabba tillbaka till Lillharju, över vägen vid Hari-Kalles, sedan via ”Haribjerji” (inte ett berg, utan en klipphöjd som i barndomen verkade mycket högre än den är i dag) och Storbackliden och slutligen uppför ”Norrdzäälo” tillbaka hem.

På den tiden fanns ingen spår-kalle så det gällde både att skida flitigt för att få ett fast spår och också att skida vid sidan om spåret för att få fäste för stavarna. Och i uppförsbackarna skulle man trampa tvärsöver för att det skulle bli hårt. Nattkölden gjorde sitt för att få spåren hårda.

Spåret blev så bra att det hastigt togs ett beslut att ordna en skidtävling på lördagen. Man skidade sex varv så det blev 30 km, den riktiga tävlingsdistansen. Budet gick från mun till mun och det kom rätt många med. Själv var jag en av funktionärerna och deltog inte i tävlingen. Vem som vann minns jag inte, och det lär inte ha blivit någon större publicitet av resultaten heller. Men en oförglömlig upplevelse var det.

”Hari hoppbacka” var ett viktigt begrepp i Kortjärvi på 1960-talet.

FBA-medlemskap avslutas – efter 24 år

Ett långt medlemskap i det professionella samfundet FileMaker Business Alliance (FBA) avslutas den 28 februari 2018.

Jag grundade min privata firma F:ma OF system år 1994. Jag har erfarenhet av arbete med FileMaker sedan 1990, med början från FileMaker Pro 1. Från 1994 blev jag även medlem av Claris Solution Alliance, som ändrades till FileMaker Solution Alliance och senare blev FileMaker Business Alliance. Medlemskapet avslutades på mitt eget initiativ av åldersskäl. I Finland finns ett tiotal FBA-medlemmar.

Mitt medlemskap i FBA har gett möjlighet till specialinformation samt att sälja förmånliga program. Då många numera köper sina program via FileMakers webshop har denna verksamhet minskat i betydelse.

OF system har utvecklat en lång rad specialtillämpningar, i första hand för ideella organisationer och skolor. Den mest omfattande gjorde jag för adoptions- och fadderorganisationen Interpedia från år 1997. På 00-talet utformade jag en databas för Hoppets Stjärnas administration. Många vuxenläroanstalter, både folkhögskolor och arbetar- och medborgarinstitut, har använt KursLänken, som jag påbörjade under min tid som rektor vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten. Ett flertal kristna organisationer använder administrationssystem för kunder och prenumerationer. Ett antal databaser med kristet innehåll sponsrar jag inom ramen för Logosmappen för gratis användning till församlingar, teologer och andra intresserade.