Med undran – vad som saknas

Några tankar med anledning av SLEF:s jubileumsbok ”Med undran och tacksamhet”.
Av Ola Österbacka, september–december 2022

Som en aktiv SLEF-are under flera decennier, och med SLEF som en självklar del av mitt liv sedan barndomen (den var för oss ”Föreningen”) har jag väntat med intresse på den bok som nu har utgetts. Jag går inte in på någon beskrivning av de olika verksamhetsområdena. Jag kan känna igen historien med varm känsla. Innehållet återspeglar mycket av det som varit kärt för mig. Jag är dock tvungen att notera ett antal minustecken kring det som saknas i boken, av den orsaken att dessa frågor innebär en allvarlig förändring av föreningens läromässiga profil, till stor skada för det evangeliska arbetet på Bibelns grund.

Den inledande artikeln väcker frågan varför endast tiden fram tills föreningen delades på språklig grund beskrivs. Samtidigt ger den en förväntan att det i de olika avsnitten ska ges en allsidig historieskrivning, där man inte utelämnar svårigheter och konflikter. I en historik behöver man också ta fram sådant; poängen med historieskrivning är ju att vi ska lära av historien. Men den sidan av historien har i stort sett retuscherats bort. Verksamheten beskrivs överlag endast i positiva termer. SLEF har haft en brokig historia och särskilt dess ekonomiförvaltning och förhållande till den evangelisk-lutherska kyrkan skulle ha varit högst intressant att belysa. Avsnittet om missionen utgör ett undantag. Där beskrivs problemen inom Japanmissionen och de första svåra åren i Kenya skymtar fram.

Den följande framställningen tar upp några sådana frågor som förbigåtts. Vi kan ställa oss frågan vad verksamheten i dag skulle behöva tillgodogöra sig som lärdom av dem.

Nylands Tryckeri och jordisk företagsverksamhet

Vi börjar på 1950-talet för att sedan gå vidare kronologiskt. År 1956 köpte SLEF Nylands Tryckeri, ett betydande företag som då hade 115 anställda. Motiveringen var att föreningen beställde rätt mycket tryckalster från olika tryckerier och menade att det skulle vara lönsamt att trycka dem själv. Det blev ingen lönsam affär och köpet blev hårt kritiserat. Varför ska en kristen förening äga ett aktiebolag och bedriva affärsverksamhet? Efter ett drygt decennium avyttrades företaget, med stora förluster. (Om detta skrev Gottfrid Sirén, VD under ett par år, i sin bok Svenska evangeliföreningen i ljus och skugga, 2000.)

Stiftsrådet

Under 1960-talet strävade Borgå stift efter ett koordinerat ungdomsarbete, varvid stiftets officiella ungdomsarbete skulle kopplas bort från Förbundet Kyrkans Ungdom, som under en period handhaft stiftets ungdomsarbete. När det blev aktuellt att SLEF skulle besluta om att delta i det gemensamma stiftsrådet uppstod en skarp kritik främst i Österbotten, motiverad av att de övriga medverkande hade oklar teologi. En ledare för oppositionen var predikant Anders P. O. Skytte. Denna kritiska grupp har sina följare ännu denna dag. På 1990-talet utgjorde gruppen kärnan i den nya föreningen Lutherläsarna.

Tro i kris och Åbo-jubileet 1973

Efter att John Vikström tillträtt som biskop 1972 gav han som traditionen bjuder ut ett herdabrev, som fick namnet Tro i kris. Med anledning av denna bibelkritiska handledning, som i stiftet överlag mottogs med förtjusning, ordnades en serie bibelseminarier vid folkhögskolan i Vasa, där herdabrevet nagelfors.

Sommaren 1973 firades den odelade föreningens 100-årsjubileum i Åbo. Till den ville styrelsen förbereda tre uttalanden i centrala frågor. Av olika anledningar blev det endast en fråga som fördes till årsmötet: bibelfrågan. Den deklaration som avgavs fick namnet Skriften och sanningen och uttalade en förbehållslös tilltro till Bibeln som Guds ofelbara ord. Inför årsmötet hade en grupp medlemmar, med predikant Fredrik Forsén och missionär Sven Klemets i spetsen, riktat en kritisk skrivelse mot styrelsen för en för undfallande linje i sina ställningstaganden mot herdabrevet. Skrivelsen kom formellt för sent och styrelsen hade inte delgett den till årsmötet utan lämnade åt gruppen att framföra den. Den avstod dock sedan den nämnda deklarationen presenterats och godkänts. Den blev föreningens svar på biskopens herdabrev.

Detta årsmöte gav upphov till stora rubriker och en långvarig debatt i Kyrkpressen, som skrev att man resolut lät ett antal styrelsehuvuden rulla (5.7.1973). ”Evangeliföreningen väljer linje: ’Liberalteologer’ fick gå.” Styrelsens ordförande Lars Julin föll igenom i valet till styrelse och blev invald endast som suppleant. Även domprost Yngve Bäck föll igenom.

Striden om kvinnliga präster

Under 1980-talet tilltog kritiken mot kyrkan, eftersom flera kyrkomöten tog upp initiativ att kvinnor skulle vigas till präster. Under många år ägnades årliga kyrkoseminarier vid Efö åt frågan. Sedan beslutet blev fattat, och efter att de första kvinnorna vigdes till präster 6.3.1988, uppgjorde styrelsen ett dokument som offentliggjordes och sändes ut till medlemmarna. Titeln var ”Råd och anvisningar till våra föreningsmedlemmar i en svår tid”. (Finns återgiven här, även som pdf.) Arbetsgruppen som utarbetade råden bestod av Leif Erikson, Gustav Norrback och Svante Österbacka. Dessa råd rekommenderades av styrelsen den 18 februari 1989 ”till spridning i våra avdelningar för studium och samtal med förhoppningen att de skall kunna vara till tröst och hjälp i en svår tid”. I korthet rekommenderades att föreningens medlemmar inte skulle delta i gudstjänstverksamhet med kvinnliga präster. (För en utförligare beskrivning, se Österbacka, red: Vägen fram? Lutherska väckelserörelser i uppbrott, 2001, s 124f.; presentation av boken här.)

Skriften väckte en skarp reaktion från dåvarande biskopen Erik Vikström och debatten i de österbottniska medierna blev frän. Den försvann från bokborden inom några år och ingen hänvisning har sedan gjorts till den i Sändebudet. Efter det här uttalade många föreningsmedlemmar en önskan om lugn och ro från debatterna.

Malmgatan och finanskrisen

Under andra hälften av 1980-talet debatterade styrelsen, senare också årsmöten, hur man skulle förfara med de betydande medel som frigjordes när Lutherkyrkan och övriga lokaler vid Malmgatan i Helsingfors såldes. Jubileumsboken berättar om Lutherkyrkan, men nämner inget om de våndor som miljoninkomsten från försäljningen gav och som också ledde till skarpa motsättningar på flera årsmöten. Inkomsten delades nämligen mellan den finska och den svenska föreningen. SLEF valde att köpa in aktier och industrifastigheten Koskelo i Vanda, vilket inte kunde göras med de tillgängliga medlen utan man tog dessutom betydande lån. När recessionen satte in på 1990-talet gick verksamheten dåligt och bankerna hotade försätta föreningen i konkurs.

Det blev hårda bud. Styrelsen tvingades dra till svångremmen och de få kvarvarande predikanterna sades upp. Kritiken mot styrelsen lät inte vänta på sig. Ledande personer, som hade medverkat till krisen och uppsägningarna, fick gå.

Liberaliseringen vinner mark

Under andra hälften av 1990-talet började en kritik växa fram mot den linje som framför allt företräddes av Sändebudets huvudredaktör Bo-Göran Åstrand. Han förespråkade bland annat en ny praxis som tillät inval till SLEF:s organ av personer som inte hade en klar evangelisk bekännelse (Österbacka 2001, s 131). Då och då framkom frågor som väckte motsättningar i styrelsen och även kritik utifrån. Göran Stenlund, som hade tillträtt som verksamhetsledare 1995, verkade konsekvent emot dem som ställde sig kritiska till denna nya linje. När Ingvar Dahlbacka tog över ordförandeskapet i styrelsen år 2000 förstärkte han frontlinjen: den som inte förenade sig om styrelsens policy anmodades hålla tyst.

Den slutliga uppgörelsen skedde vid årsmötet i Karleby 2003. Efter det avgick några aktiva medlemmar. Åstrand hade i en debatt i Kyrkpressen avslöjat att han bytt fot och blivit kvinnoprästanhängare och trädde efter årsmötet öppet fram i Jakobstads Tidning (2.7.2003). Först vid årets slut avgick han som huvudredaktör för Sändebudet. Det kommenterades inte offentligt av styrelsen.

I samband med att Bo-Göran Åstrand valdes till biskop och Mia Andersén-Löf snart efter det valdes till kyrkoherde i Pedersöre uppstod debatt särskilt i Pedersöre prosteri. Det är anmärkningsvärt att detta inte verkar ha fått något genomslag i SLEF. Kyrkans förhållningssätt till homosexuella parförhållanden och vigning av samkönade par till äktenskap berörs inte alls i jubileumsboken.

Sammanfattning

Det förefaller uppenbart att redaktionen för jubileumsboken velat undvika allt som har med konflikter att göra. Föreningen presenteras glansbildsaktigt enligt det mönster vi sett det senaste kvartsseklet. Självklart ska inte konflikter behöva få någon särskild uppmärksamhet, men för en förening som verkar för Guds ords spridning måste man räkna med att ondskans andemakter är verksamma med sikte på förstörelse. Hur kommer detta till synes under de 100 åren? Historieforskning med ett kritiskt grepp måste kunna appliceras även på en kristen förening. Eftersom föreningen inte gör det själv kommer nog andra att verkställa en sådan forskning i sinom tid.

Helt tydligt är att den skarpa läromässiga hållning som kännetecknat flera av de berörda händelserna tonats ner och motarbetats. Detta har lett till en utarmning av det lutherska läromedvetandet, inte minst bland ungdomen, särskilt som gränsdragningen gentemot det snabbt tilltagande läroavfallet i folkkyrkan varit marginell.