Etikettarkiv: gudstjänstgemenskap

Den 6 mars 1988

Vi påminns i dag (6.3.2018) om 30-årsminnet av den dag när de första kvinnorna blev prästvigda inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det skedde söndagen den 6 mars 1988. Jag har ett särskilt minne från den dagen. Detta minne har jag mest bevarat för mig själv, men vill nu dela med mig, eftersom det utgjorde ett märkligt tilltal från Gud.

Jag hade kring 1985 varit i diskussioner med prästerna i Vasa svenska församling, efter att två av kaplanerna i Vasabladet öppet kritiserat en artikel jag hade skrivit om Psalmer 83 och yttersta domen. Chefredaktör Birger Thölix läxade upp mig i två ledare i samma tidning (1.12.1984) för att jag lär att det finns ett helvete, och dessa präster skrev en insändare där de stödde honom. Jag skrev då ett brev till kyrkoherden och förklarade att jag inte kunde delta i församlingens gudstjänstverksamhet om vi inte i samtal kommer fram till att vi har samma lära.

Vi hade tre samtal och senare också ett där biskopen deltog. En av kaplanerna, jag kallar honom A, deltog inte för han stödde mig. Resultatet var att en av undertecknade, kaplan S, inte gav upp sin åsikt att det inte finns något evigt straff. Jag fortsatte efter detta att gå endast i A:s gudstjänster. Det var en öppen brytning med församlingen.

Vi hade predikantkurs på Evangeliska folkhögskolan i början av mars 1988. Kursen avslutades med högmässa i Trefaldighetskyrkan 6.3 kl 13. Den leddes av A. Jag deltog i en grupp som skulle sjunga från läktaren. Före gudstjänsten kom A upp och viskade åt mig, att S kommer att assistera vid nattvarden. Han bad mig att komma med för att stöda honom. Jag lovade göra det, mot min tidigare uttalade princip att inte delta i gudstjänstgemenskap med S. Vi gick fram mot slutet av nattvardsgången. Jag kan minnas exakt var jag knäböjde på den högra sidan. Min bror var på min högra sida. Så kom S med kalken. Vi hade gemensam kalk. Han gav åt min bror, sedan gick han förbi mig till nästa! Jag tänkte svimma. Ansåg han mig inte värd att få nattvarden? När vi gick ner frågade min bror mycket förundrad varför S gick förbi mig. Jag var skakad och kunde förstås inte svara.

Efter ett par timmar ringde jag A och berättade om händelsen. Han påstod att jag måste ha tagit miste. Det skulle ha varit ett grovt tjänstefel. Han bad mig ringa S och fråga varför. Det gjorde jag. S var tyst några sekunder – sedan flämtade han: Var du där? Han var uppriktig. Han var helt chockad. Han hade inte sett mig!

Det finns ingen annan förklaring till händelsen än att Gud på detta handfasta sätt måste visa mig att jag ska stå för min bekännelse. Trots det dröjde det ännu drygt 10 år innan jag drog de slutliga konsekvenserna. Kalla det feghet eller svaghet – den synden vill jag ödmjukt bekänna.