Till Matts Österbackas minne

Vid jordfästningen 14.1.1951 av Adi Sjöblom.

Så kom till sist den stilla stund
Den gamle länge väntat.
Den blev så skön, en ljuvlig blund,
En dörr, som länge gläntat
Till fridens ljusa, sälla hem,
Guds helga stad, Jerusalem,
Dit här i tron han skådat.

På växling rik var här hans stråt
I trånga jämmerdalen.
Än var det fröjd, än klagolåt
Och ofta tärde kvalen.
Och mörkret sänkte sig alltmer
Utöver levnadsvägen ner
För trötte vandringsmannen.

Men fastän släckt var ögats ljus
Dock anden såg i hoppet
Det underbara Fadershus –
Mot det han styrde loppet. –
Ty under livets nöd och strid
Han funnit invid korset frid –
Den frid – som Jesus vunnit.

Ja, Kristus här hans liv städs var
Och därför blev ock döden
En vinning rik och underbar,
Ett saligt slut på nöden –
Svart i sig själv –varenda stund,
Men vit och skärpå blodets grund,
Det var hans trosförvissning.

Och uti denna tro han sist
Den sälla hamnen hunnit
Där fri från sjukdom, synd och brist
I Jesu famn han funnit
En ostörd vila, ro och frid
Som skall förbli till evig tid.
O, fröjdefest i Salem!

När ansikte mot ansikte
Han ser – med öppnat öga
Sin brudgum, sin Förlossare,
I bröllopssalen höga. –
Och glömd är nu all jordens strid
Emot den sälla sabbatsfrid
Ibland Guds helgonskara.

Vad jubelsång och harpors brus,
Vad glädje utan like!
Vad klarhet i Guds anlets ljus
I himlens sälla rike!
För blodets skull – o Jesus kär,
Låt oss – som ännu vandra här –
Din salighet åtnjuta!

A. S-m.

Lämna en kommentar