Naturvetenskapliga intramp i Bibeln?

Nedanstående text var införd i Vasabladet 10.2.1973 och i Sändebudet nr 2–3/1973.

Naturvetenskapliga intramp i Bibeln?

Man hör ibland sägas, att Bibeln innehåller fel och utsagor, som strider mot naturvetenskapliga fakta. Om vi tror att Bibeln är Guds ord, ställer detta oss inför ett allvarligt problem: Hur kan Gud ha inspirerat Bibelns författare till att nedteckna lögner? Det betygas ju i Bibeln, att Gud inte är en människa, så att han kan ljuga.

Vi är tvungna att granska de påståenden, som hävdar att Bibeln innehåller fel och inte omedelbart förkasta dem, om vi inte vill höra att vi prutar på vår ärlighet och blundar för ofrånkomliga fakta. Och om vi tror på Bibeln som Guds inspirerade ord till oss, då behöver vi inte vara rädda för denna granskning, för den måste alltid utfalla till Bibelns fördel.

Nu har det också sagts, att Bibeln inte behöver försvaras, eftersom Gud inte behöver vårt försvar. Det är sant, att Gud inte behöver det, men däremot behöver kanske vårt svaga förstånd det, eller sökaren som tar fasta på förnuftet, för att vi inte så lätt skall ledas bort av frestarens argumenteringar.

En del av angreppen är det visserligen onödigt att slösa energi på, eftersom de är ogrundade och har uppkommit bara för att man hyser misstroende mot Bibeln.

Det är beklagligt, att man allmänt hyser uppfattningen att de fel som påståtts finnas i Bibeln strider mot naturvetenskapliga fakta. Naturvetenskapen är inte så exakt som matematiken, där man med logisk exakthet härleder allt utgående från fastslagna axiom. Den empiriska naturvetenskapen undersöker naturliga skeenden och försöker finna lagbundna samband mellan företeelserna. Härvid uppställer man ofta utgående från observationerna hypoteser, som man försöker verifiera, dvs. man gör ett antagande, gör förutsägelser utgående från detta och undersöker om förutsägelserna är riktiga.

Då man konstaterar en rad riktiga förutsägelser, kan man säga att hypotesen är så och så sannolik, eller bättre ändamålsenlig, men man kan inte påstå att man har bevisat någonting. Det har ofta hänt att ändamålsenliga teorier har kullkastats. Om man i tankekedjan har gjort ytterligare något antagande, är man tvungen att räkna med att osäkerheten hela tiden ökar. Resultat av sådana antaganden får på inga villkor kallas fakta.

Det vanliga felet vid jämförelse av Bibeln och vetenskap är förbiseendet att vetenskapen i allmänhet förutsätter att ett gudomligt ingripande är uteslutet och att allt bygger på inomvärldsliga skeenden. Man anser att ”hypotesen Gud” är alltför osannolik och man kan därför inte räkna med den. Om man gör det antagandet är det inte svårt att hitta en massa naturvetenskapliga intramp i Bibeln.

Vi skall nu granska några sådana förmenta intramp, närmast med stöd av docent Seth Erlandssons skrift ”Bibeln och vetenskapen” (Pro Veritate, Uppsala 1972), men också delvis utgående från ”Det står skrivet” (Danell – Erlandsson – Hedegård, Kyrkl. förbundets bokförlag, Göteborg 1971) och tidskriften ”Biblicum” med dess föregångare ”För Biblisk Tro”.

Skapelsen och jordens ålder

Evolutionsteorin (utvecklingsläran) har ända sedan den först framlades av Darwin stått i konflikt med skapelseberättelsen. Bibeln berättar ju om en skapelse på sex dagar och att människan skapats till Guds avbild den sjätte dagen och inte så småningom utvecklats till en mänsklig varelse. Utvecklingsläran är just en sådan teori, som bygger på den förutsättningen att Gud inte finns och alltså inte kan ha skapat världen.

Man har utgått ifrån att mycket osannolika händelser har ägt rum, och efter att en del mycket små sannolikheter multiplicerats med varandra återstår knappt någon positiv sannolikhet alls. Men det som gör att man ändå håller fast vid teorin är att ”hypotesen Gud” är så osannolik, att det ändå blir lättare att komma till rätta med utvecklingslärans ”relativt troliga” antaganden. Några bevis finns det dock inte, och många vetenskapsmän framhåller att teorin är fullkomligt ohållbar. Det tråkiga är att den så ofta framställts som ett bevisat faktum, och att man så försökt harmonisera den med Bibeln – alldeles i onödan!

Den 24 november 1972 ingick i Vbl en artikel med rubriken ”Världens äldsta människa”. Där utslungas ett påstående, som jag vill beteckna som ”huvudlöst”. Jag citerar: ”Ingen naturvetenskapsman ifrågasätter idag det faktum att människan utvecklats från lägre stående djur och att hennes närmaste nu levande släktingar är aporna.” (Min kursivering.)

Detta är uppenbar lögn. Först och främst finns det många forskare som skarpt tar avstånd från utvecklingsläran, men så finns det också sådana som anser den vara sannolik i brist på bättre men ingalunda tillfredsställande. Som exempel på framstående forskare som förkastar läran kan jag nämna den amerikanske professorn Frank Marsh (prof. i biologi vid Andrews-universitetet i Michigan), som skrivit bl.a. boken ”Evolution eller skapelse” (Skand. bokförlaget, Gävle 1969). I Amerika har det rentav utgetts en serie böcker av flera författare, som vill visa hur man kan se på skapelsen utan att vara evolutionist.

Vi behöver inte vara rädda för att vara ovetenskapliga fast vi tror att Gud har skapat världen på det sätt som 1 Mos talar om: allt efter sina arter.

Vetenskapen kan inte bevisa att skapelsen inte har gått till enligt skapelseberättelsen. Men om man noggrant läser denna berättelse, fäster man sig kanske vid några saker som verkar strida mot vår uppfattning om universum. Kanske man konstaterar att Gud först skapar ljuset (1 Mos 1:3), medan det först senare (v 14–18) talas om att Gud den fjärde dagen skapade solen, månen och stjärnorna. Det verkar onekligen något konstigt. Vad är det för ljus som Gud skapade, när han ännu inte hade skapat solen och stjärnorna? Och visar inte talet om fästet, dit Gud satte solen och månen, att det är de första människornas primitiva uppfattning om kosmos som här kommer fram? Och det talas om dag och natt fastän ingen sol ännu fanns som kunde bestämma dygnsrytmen. Men vad skulle vår dygnsrytm, som bestäms av jordens rotation, spela för roll för Gud, som är allestädes närvarande?

Vi kan inte börja peta i sådana här detaljer i skapelseberättelsen, för då våldför vi oss på dess betydelse. Skapelseberättelsen vill visa oss att det är Gud som har skapat allt, både himmel och jord, genom ett direkt ingripande, och vi behöver inte anstränga oss för att försöka finna ut hurudant det ljus var som först skapades. Det kan vara någon allmän egenskap hos materien som sedan togs i bruk när solens ljus kom till.

Och även om vi medger att berättelsen och Bibeln i övrigt innehåller ett primitivt språk, betyder det inte att den måste vara felaktig. Om vi säger: ”Solen går snart ned”, menar vi oss inte för den skull göra oss skyldiga till något naturvetenskapligt intramp, trots att vi vet att det inte är solen som rör sig!

De sex skapelsedagarna kan också tänkas ge huvudbry. Även om vi förkastar utvecklingsläran står vi inför de vetenskapliga påståendena om jordens och universums ålder. Det anses allmänt bevisat att jordens ålder är ca 4 500 000 000 år gammal, och att den kommit till genom en lång stelningsprocess.

Den allmänna lösningen till problemet är hänvisningen till ordet ”en dag är för Herren som tusen år, och tusen år som en dag” (2 Petr 3: 38). Det anser också David Hedegård i sin bibliska uppslagsbok. I nr 3/72 av Biblicum har emellertid Erlandsson en intressant kommentar. Han säger att Hedegård här ändrade uppfattning, och att också han själv efter mera djupgående forskning kommit till att det måste avses verkliga veckodagar. Prof. Marsh hävdar också att skapelsen skett under en vanlig kalendervecka. Frågan är hur som helst ingen avgörande fråga.

Mera problem ger oss kanske de uppgifter om jordens ålder, som man läst ut ur Bibelns släktregister i 1 Mos 5 och 11. Det var en ärkebiskop på 1600-talet som ur dessa register beräknade årtalet för skapelsen till 4004 f Kr. Nu avser emellertid inte släktregistren att vara kompletta. I GT vill benämningen ”son” påvisa släktskap och används ofta fastän flera generationer skiljer personerna åt. Så kallas ju t ex Jesus ”Davids son”. Också utanför Bibeln finns exempel på samma sak.

Vi kan alltså inte utgående från Bibeln beräkna tidpunkten för skapelsen, men möjligen ligger den betydligt längre tillbaka i tiden än man tidigare trott.

De uppgifter, som vetenskapsmännen angett om jordens ålder, och som man allmänt trott vara bevisade fakta, skall vi också granska. De metoder enligt vilka man beräknat åldern hos stenar och fossilfynd grundar sig på sönderfallshastigheten hos vissa radioaktiva ämnen. För tidigare levande materia har man använt en isotop av kol, betecknad C-l4, och metoden har efter denna kallats C-l4-metoden. (Metoden beskrivs utförligt i Biblicum 1/72.) C-14-metoden är dock osäker för mycket gamla fynd beroende på att det s k halveringstalet är litet och den lämpar sig bäst för bestämmande av åldern hos relativt unga fossilfynd.

För bestämning av åldern hos gamla klippor kan de radioaktiva ämnena uranium och torium användas. Principen är den att de radioaktiva ämnena via många mellanliggande ämnen sönderfaller till dotterprodukter med en hastighet som beror av mängden av det ursprungliga ämnet och den tid som förflutit sedan sönderfallet började.

Genom att bestämma hur mycket som finns kvar av det ursprungliga ämnet och av dotterämnena kan man beräkna hur lång tid som åtgått för omvandlingen, dvs stenens ålder. Man har på grundval av sådana bestämningar beräknat jordens ålder till 4,5 miljarder år.

Nu finns det emellertid några punkter i den här metoden som kan kritiseras. Om resultatet hävdas vara vetenskapligt exakt bör inga antaganden göras, som inte kan stödas med uppmätta observerade fakta. Men det är just vad som har gjorts. På åtminstone tre punkter är lösa antaganden gjorda:

1) Sönderfallshastigheten antas under alla tider ha varit konstant. Hur kan man anta något sådant? Under jordens yngsta tid kan hastigheten ha varit betydligt snabbare, och det skulle medföra att åldern blivit starkt överskattad.

2) Ingen av de mellanliggande produkterna får ha funnits i stenen vid tidpunkten noll. Om en mellanliggande produkt hade funnits från början, skulle den snabbt ha brutits ned till slutprodukten, och vi skulle iaktta för mycket av slutprodukten i våra klippor. Verkan är den samma som i det första fallet, för hög ålder har beräknats.

3) Den slutprodukt som nu observeras får inte ha förekommit alls vid tidpunkt noll. Också detta antagande är ogrundat, och om det har funnits av slutprodukten redan vid processens början får vi förstås också här en överskattning av åldern. Om vi tror att Gud fullbordade skapelsen, så måste det också ha funnits dessa ämnen som vi nu observerar.

Det enda sättet att bortförklara skapelsen på är att hävda att en utveckling har skett under en mycket lång tidrymd, så lång att vi aldrig riktigt kan överblicka den. Därför har man gjort dessa antaganden för att kunna påvisa de långa tidsperioderna. Men det finns två lagar i termodynamiken, som talar mot denna långa utveckling och för en skapelse.

Den första lagen är känd som energiprincipen och säger att energi varken kan skapas eller förstöras, utan endast omvandlas från en form till en annan. Här står evolutionisterna inför frågan varifrån energin först kom. Den andra lagen säger att det finns en storhet, som kallas entropi och som kunde karaktäriseras som ”graden av oordning”, vilken aldrig kan minska, utan är konstant eller tilltar. Lagen säger alltså att universum är på väg från ordning mot allt större oordning, eller med andra ord att den energi som finns tillgänglig blir allt mindre och mindre. Kontentan av dessa lagar är enligt min mening att det måste ha skett en skapelse och att denna skapelse inte kan ligga för långt tillbaka i tiden.

Då man talar om jordens ålder, glömmer man ofta bort, att den redan vid skapelsen måste ha uppvisat en skenbar ålder. Hur gammal såg Adam ut att vara när han skapades? Var han 20, 30 eller 40 år? Han kan ju inte ha varit som en nyfödd baby? På samma sätt måste också allt annat skapat ha uppvisat en skenbar ålder redan vid skapelsen, men vilken denna ålder var vet vi inte och behöver inte veta. Det är nog att veta att det inte finns några som helst fakta som kan kullkasta Bibelns vittnesbörd om Guds skapelse.

Syndafloden

Syndaflodsberättelsen har ofta tagits som ett skrattretande exempel på Bibelns naiva världsuppfattning. Man menar att det var en lokal översvämning, och att Bibeln tar fel när den säger att floden övertäckte alla höga berg i världen. Men det är märkligt att det finns så många vittnesbörd om att det inträffat en världsomspännande katastrof en gång för länge sedan. Det finns över 500 flodberättelser i olika delar av världen. I Sibirien och Alaska har man funnit rester av mammutar och många andra djur som hastigt mött döden. Benen och kropparna visar att de inte dött av ålder. De har inte heller dött av hunger, eftersom man har funnit osmält föda i magarna på endel djur, som blivit ihjälfrusna. Ofta förekommer dessa fynd högt uppe på högplatåer och höjder, vilket visar att de varit på flykt undan anstormande vattenmassor.

Beträffande förklaringen till en sådan katastrof finns många teorier och spekulationer. En vettig förklaring vore den att jorden före floden var omgiven av ett tjockare bälte av vattenånga än i våra dagar. Denna vattenånga fungerade som ett växthusfönster runt jorden så att klimatet då var varmare.

Då denna vattenånga sedan av någon anledning kondenserades och regnade ned på jorden förändrades klimatet. En annan möjlighet vore att jordaxelns vinkel skulle ha förändrats. Detta kunde också ha förorsakat en universell flod. Möjligheten av starka kontinentala förskjutningar och landsänkningar finns också, och kanske någon planetliknande kropp kommit nära jorden och orsakat en väldig tidvåg.

Om man vägrar tro på Bibelns berättelser om skapelse och syndaflod har man många svårigheter att kämpa med. I stället för att motbevisa Bibelns berättelser lägger vetenskapen ideligen fram forskningsresultat som talar för att Bibelns skildring är korrekt. Att vi bokstavligt tror på syndaflodsberättelsen har också sin betydelse därigenom att Jesus själv hänvisar till den.

Den idisslande haren

Också i Bibelns biologiska uppgifter har det påvisats s k fel. I nr 4/71 av ”För Biblisk Tro” utreder docent Erlandsson utförligt ett typexempel, den ”idisslande haren”, vilket egentligen är det enda ”fel” man kunnat påvisa. Vi skall i korthet se på några av huvudpunkterna.

Utgångspunkt är ett par bibelställen i 3 Mos 11 och 5 Mos 14, där det anges de rena djur som Israels barn fick äta och de orena djur som de inte fick äta. Kännetecknen på de djur som fick ätas var att de har klövar och har dem helkluvna och att de ”idisslar”. Haren tas som exempel på djur som idisslar men som inte har klövar.

Man har utgående från dessa bibelställen påstått att Bibeln tar fel, eftersom haren inte är någon idisslare i våra dagars mening. En idisslare definieras i våra dagar som ett partåigt hovdjur av gruppen Ruminantia med magsäcken indelad i fyra (eller tre) avdelningar.

Men vad är det som säger att Mose hade samma definition av ordet som vi har? Ingenstans i Bibeln finns definierat vad som avses med ordet. Prof Helmer Ringgren framhåller att det hebreiska ordet för idissla betyder att djuret rörde munnen på ett tuggande sätt utan att egentligen äta. Och det är just detta haren gör. Den har ingalunda fyra magar, men det påstår inte heller Bibeln. Dess omtuggande beror i stället på att den fångar upp en viss typ av exkrement direkt från analöppningen och denna tuggas sedan om när djuret lagt sig till ro. De som påstår att Bibeln tar fel på denna punkt har läst in i begreppet ”idissla” något som inte skall finnas där.

När solen och månen stod stilla

I Josuas bok (10:12 ff) omtalas en tilldragelse, som Bibelns belackare ofta har använt som argument för att bevisa att Bibeln innehåller fel. Under en strid mot fem konungar vid Gibeon uttalar Josua orden: ”Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal!” Och sedan sägs det: ”Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket hade tagit hämnd på sina fiender. Detta finnes ju upptecknat i ’Den redliges bok’. Solen blev stående mitt på himlen nästan en hel dag och hastade icke att gå ned. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, i det att Herren då lydde en mans ord, ty Herren stridde för Israel.” Här har vi en skildring som säger om sig själv att den är unik.

Vi vet ju att solens skenbara bana med yttersta precision kan användas till att bestämma tiden, och vi skulle aldrig komma på tanken att det någon gång skulle dröja längre än beräknat tills solen skulle gå ned, att den skulle ”bli försenad”.

Men är det inte lika ovanligt att vatten blir vin, eller att en som har varit död i fyra dagar blir levande igen? Kan inte han, som skapat hela jorden och hela universum, också få solen och månen att skenbart bli stilla? Vi behöver inte spekulera i huruvida det var en synvilla eller om jordens rotation faktiskt upphörde, för Guds allmakt räcker väl till också för att t ex upphäva tröghetslagen?

Problemet ligger här endast i att ödmjukt erkänna Guds allmakt.

Skuggan på Ahas’ solvisare

I den svenska bibelkommissionens betänkande ”Bibelsyn och bibelbruk” anförs som exempel på bibliska uppgifter som strider mot naturvetenskapliga fakta Jes 38:7–8, där det talas om att skuggan på Ahas’ solvisare gick tio steg tillbaka som tecken på att Herren skulle göra det han lovat. Det är alltså en likartad händelse som den nyss nämnda i Josua, men nu i den versionen att solen gick baklänges.

Detta strider alldeles uppenbart mot våra föreställningar om solens rörelse, men det är beskyllningen att berättelsen strider mot naturvetenskapliga fakta som vi något skall se på. ”Det står skrivet” tillbakavisar beskyllningen på följande tillspetsade sätt (s 59–60):

”Det föreligger inga naturvetenskapliga fakta, som visar att skuggan på Ahas’ solvisare aldrig gick baklänges. Vi vet att skuggan på en solvisare inte brukar gå baklänges, och det förnekar inte heller Bibeln. Jes 38:7–8 vill inte skildra något naturligt förlopp, som tidigare observerats, utan ett Guds unika ingripande, ett under. Vad har BK för tillgång till naturvetenskapliga fakta som visar att Gud inte kunde låta ett under ske på detta vis?”

Man har här liksom många andra gånger lagt för mycket i ordet ”faktum”. Det att solen inte brukar stå stilla och att solvisare inte brukar gå baklänges är naturligtvis erkända naturlagar, men att påstå att det aldrig kan ske undantag från lagarna ens genom Guds ingripande är att gå för långt och minska Guds allmakt.

Vetenskapens begränsning

Sådana här säkra påståenden har egentligen ingenting med modern naturvetenskap att göra. Tidigare, t ex under Galileis och Newtons tid, hävdades att det fanns vissa absoluta begrepp, såsom absolut vila, absolut tid o dyl. Genom Albert Einstein infördes begreppet relativitet i tid och rum.

Inom den s k kvantfysiken har efter sekelskiftet utvecklats märkliga teorier, vilka gör att begreppet exakthet i fysiken egentligen borde utmönstras. Det finns en princip, kallad osäkerhetsrelationen, som säger att man aldrig kan mäta upp små föremåls, atomers och molekylers, lägen riktigt exakt, utan det blir en viss osäkerhet. Samma osäkerhet vidlåder också tidsbegreppet.

Om man drar ut detta till sin spets skulle man kunna säga att man inte vet riktigt säkert om man sitter vid skrivbordet eller ligger i sängen vid ett visst ögonblick. Det här hänger ihop med att allt bestäms av vissa sannolikheter, som i det här fallet är ytterst små, men i alla fall förekommande. Naturlagarna kan inte fastslås exakt, utan endast med en viss sannolikhet. Följden är, att en naturvetenskapsman aldrig kan uttala sig tvärsäkert om någonting. Vi kan ta ett enkelt exempel.

Om vi tänker oss en liten låda, som pumpats tom på luft, och sticker ett hål i den, så vet vi, att luften kommer att rusa in i lådan. Men nu finns det en liten sannolikhet för att all luft vid ett annat tillfälle igen rusar ut ur lådan, så att den blir lufttom. Sannolikheten är förstås ytterst liten, så liten att vi säger att det är omöjligt, men den finns i alla fall, och en vetenskapsman kan inte säga att det skulle strida mot naturlagarna om det skulle ske så.

Det är alltså ovetenskapligt att påstå, att en händelse strider mot naturlagarna bara därför att den är otrolig. Med det här vill jag inte försöka förklara ovannämnda händelser, men de nya resultaten i vetenskapen kan kanske en vacker dag förklara en del svårigheter i Bibeln.

Det är onödigt att låta ”vetenskapens bevisade fakta” rubba tron på Bibeln som Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord. 

Ola Österbacka

2 reaktioner på ”Naturvetenskapliga intramp i Bibeln?”

  1. Det finns många berättelser som styrker Josua 10
    I ’Josua’s Long Day’ beskrivs hur detta fenomen visade sig på olika platser runt jorden. Man tar också upp en massa teorier om vad som hände.
    http://www.geocentricity.com/astronomy_of_bible/jld/index.html
    Chuck Missler har en artikel som tar upp en teori som förklarar vetenskapligt hur detta kunde gått till, : http://www.khouse.org/articles/2013/1099/
    Han talar om planeten Mars betydelse i antiken i detta inslag som även tar upp den långa dagen:
    http://www.youtube.com/watch?v=1EcHwhMt1kk&feature=youtu.be
    http://www.youtube.com/watch?v=3mY-exkf0HQ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Databaser och levande Ord