Folkhögskolan – nästa politiska stridsäpple?

 Artikel i Vasabladet 14.3.1975 (se introduktion)

Under senare år har folkhögskolorna ofta stått i blickpunkten. Dels har det varit fråga om allmän diskussion kring folkhögskolinstitutionens framtid, dels oro över särskilda svårigheter som dykt upp.

I folkhögskolkretsar har övergången till grundskolsystemet upplevts som ett bekymmer. Man är på det klara med att folkhögskolan har en uppgift också sedan grundskolan genomförts, men de praktiska problemen som uppstår, förstärkta bl a genom sjunkande befolkningssiffror, kan inte lösas på en dag. Å andra sidan har det inte saknats pessimister som hävdat att folkhögskolan snart spelat ut sin roll.

Den allra senaste tiden har en händelseutveckling ägt rum, som tycks föra hela folkhögskolproblematiken mycket längre än till skolornas ägarsamfund och några tidningsartiklar. Det verkar rentav som om folkhögskolinstitutionen skulle kunna bli nästa skolpolitiska stridsäpple. Det är nämligen åtgärder – och också brist på åtgärder – från de högsta skolmyndigheterna som nu lett till bekymmer.

Strama undervisningsbestämmelser

Den åtgärd som träffat skolorna hårdast och synligast är ett cirkulär som skolstyrelsen senaste vår utfärdade med bestämmelser om ett tak för den undervisning som berättigar till statsunderstöd. Antalet undervisningstimmar maximeras enligt cirkuläret till ett relationstal på 2,1–2,3 timmar per elev och vecka, där den högsta siffran gäller skolor med mindre än 60 elevplatser och den högsta siffran skolor med mer än 100 elevplatser.

Cirkuläret medgav en övergångstid på ett år, så det tillämpas först från läsåret 1975–76. Det meddelades också, att skolstyrelsen på ansökan kan bevilja dispens från bestämmelsen.

Upphovsman till cirkuläret är avdelningschefen för fria folkbildningsavdelningen på skolstyrelsen, dr Kosti Huuhka. Modellen till maximeringsbestämmelsen har han fått från de övriga nordiska ländernas folkhögskolor, där ett motsvarande system användes. Bestämmelsen motiveras med skolstyrelsens i förordning stadgade plikt att tillse att statsbidrag icke erläggs för oskäliga kostnader.

Det som väckt reaktion i folkhögskolornas krets är att bestämmelserna ställer de små folkhögskolorna i en orimlig situation. Finlands folkhögskolförening har i en undersökning påvisat, att 25 procent av de svenska folkhögskollärarbefattningarna skulle hotas om bestämmelserna fullföljs. En skola med 25 elever, som enligt folkhögskollagen har fullt existensberättigande, skulle få ge undervisning motsvarande 57,5 timmar per vecka. Detta skulle ge arbete åt rektor och två lärare!

Det är helt klart, att en folkhögskola inte kan fungera tillfredsställande med ett så lågt lärarantal. Huuhka har själv erkänt vid ett rektorsmöte, att ett nödigt antal lärare är rektor, biträdande rektor och tre lärare utöver dessa. Då folkhögskolförordningen kräver, att varje folkhögskola med lagstadgat elevantal skall ha ett nödigt antal lärare, har alltså det nämnda cirkuläret utfärdats i strid med gällande lag och förordning.

Under den gångna vintern har flera dislussioner förts med skolstyrelsen om möjligheterna till lindring av direktiven. Huuhka har utlovat, att dispens till sagda lärarantal skall beviljas.

Det kan emellertid inte på något sätt sägas vara rimligt, att man måste ansöka om dispens för en sak som redan förutsätts av lag och förordning. Därför har det sista ordet i frågan ännu inte sagts.

Lönerna hålls nere

Strax före jul gjordes i riksdagen en uppmärksammad framstöt i en annan folkhögskolfråga, som till synes inte har något gemensamt med kvotsystemet. Det var Elly Sigfrids m fl som ställde ett skriftligt spörsmål till regeringen i folkhögskollärarnas lönefråga. Det svar som i januari avläts av minister Marjatta Väänänen var emellertid så märkligt, att det leder tankarna till en klar politik mot folkhögskolan som institution.

I spörsmålet påtalades den löneklyfta mellan folkhögskollärarna och övriga lärarkategorier som de senaste åren tilltagit allt mer utan att någon förbättring tyckts kunna skönjas.

Problemet är komplicerat till följd av att folkhögskolorna för det mesta är privatägda men statsunderstödda, och därigenom saknat egentlig förhandlingspart. Några folkhögskolor ägs av kommunalförbund och får sina löneangelägenheter skötta i kommunala avtalsdelegationen.

Ungefär samtidigt som spörsmålet ställdes tillkännagavs en partiell justering av lönerna motsvarande ett tre år gammalt krav. Denna justering gav minister Väänänen anledning att i svaret på spörsmålet påstå, att de flesta lärare numera har en lön, som är högre eller lika som för motsvarande lärare i grundskolan. Dock medgav hon att det ännu finns differenser, och lovade ombesörja att dessa differenser elimineras.

Den verkliga situationen är dock den, att samtliga folkhögskollärare ligger minst ett par löneklasser under motsvarande grundskollärare, och följaktligen ännu mer under gymnasielärarna, som skolstyrelsen vill ställa jämsides med folkhögskollärare i kompetenshänseende. För vissa kategorier är skillnaden sex eller åtta löneklasser! Om man däremot jämför folkakademilärarna med grundskollärarna är skillnaderna obetydliga. Men folkakademierna är ändå rätt få.

Skillnaderna accentueras ytterligare av olikheterna i arbetsvillkor. En folkhögskollärare fullgör en del av sin arbetsskyldighet i undervisning och den återstående delen som övrigt arbete, såsom jourtjänst, samkväm, programövning mm. Detta övriga arbete är oregelbundet. För övertimmar finns ingen möjlighet till ersättning. Det betyder att en folkhögskollärare är låst vid sin grundlön. En lärare i annan skolform utnyttjar oftast sin rätt till avlönade övertimmar, vilket i många fall ger den mest betydande inkomsten.

Regeringens blindhet för de verkliga fakta så att direkt felaktiga uppgifter meddelas är förvånande. Man kan knappast dra någon annan slutsats än att det föreligger en uppenbar nonchalans för folkhögskolorna på tjänstemannanivå.

Ålderstillägg

En fråga som dykt upp parallellt med lönefrågan gäller folkhögskollärares jämställdhet med andra lärare med avseende på rätt till ålderstillägg. Så har alltid tidigare varit praxis, men ett aktuellt fall visar att man i regeringen tycks ifrågasätta denna praxis.

Huvudpersonen här är vikarierande ämnesläraren vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten , missionären och folkskolläraren Gustaf Norrback. Han har tidigare tjänstgjort åtta år som lärare och ansökte i höstas om dispens för att få räkna även åtta år som missionär i Svenska lutherska evangeliföreningens tjänst i Kenya tillgodo. Under dessa år har han bl a fungerat som president och generalsekreterare för den lutherska kyrkan i Kenya.

Ansökan, som var riktad till statsrådet, kom efter förord av länsstyrelsen tillbaka från skolstyrelsens jurister. Dessa påtalade att Norrback står i privaträttsligt arbetsförhållande och således icke av statsrådet kan beviljas dispens. Skulle han ha varit anställd i folkskolväsendet eller i statens tjänst hade situationen varit en annan, menade man.

På länsstyrelsen fann man denna motivering högst märklig, vilket naturligtvis också vi i skolan gjorde. Ansökan sändes därför på nytt direkt till undervisningsministeriet.

Det dröjde inte länge, förrän handlingarna kom tillbaka med i stort sett samma motivering. Ansökan avslogs inte med hänsyn till bristande meriter, utan på grund av att sökanden inte var anställd i folkskolväsendets eller grundskolans tjänst, utan i privat skolform.

Konsekvenserna av detta måste naturligtvis bli, att man i folkhögskola inte kan räkna tjänstgöring i annan skolform till godo för ålderstillägg, och inte heller räkna med ålderstillägg om man övergår från folkhögskollärartjänst till lärartjänst i annan skolform. Vad detta skulle betyda för lärarrekryteringen kan var och en räkna ut. Såväl på skolstyrelsen som länsstyrelsen har man också förvånats över detta svar.

Handlingarna har via Elly Sigfrids nu tillställts minister Ulf Sundqvist, som först meddelade att saken avgörs av pensionsförhållandena. Emedan statskontoret betalar ut folkhögskollärarnas pensioner, borde saken därmed vara klar. Nu har ministern emellertid velat ha längre betänketid, och menar att det kan vara någon lucka i lagstiftningen som gör saken komplicerad. Närmare utredning har ännu inte anlänt. Man hoppas bara, att luckan inte skall bestå i att folkhögskollärarna hittills med orätt fått samma möjligheter som andra lärare.

Elevstudiebidragen krymper

De studerandes studiebidrag kan även utvecklas till en existensfråga för folkhögskolorna om det inte ges någon positiv lösning.

Folkhögskollagstiftningen nämner möjligheten för mindre bemedlade att få 20-70 procent av totalkostnaderna för folkhögskolstudier i statsbidrag. Anslagen är dock så små, att skolstyrelsen får skära ned ”totalkostnaderna” till endast 70-80 procent av de verkliga kostnaderna för att få medlen att räcka till åt dem som anses mindre bemedlade. Lagstiftningen nonchalerar man helt.

Och att vara mindre bemedlad, det är att ha högst 12 000 mk i beskattningsbar inkomst (gäller detta läsår för föräldrar med ett barn att försörja). Dessa kan alltså påräkna 15-55 procent av kostnaderna i statsbidrag, medan övriga blir helt utan. Samma mindre bemedlade kan erhålla lån till 1.750 mark.

Medeltalet av bidragen har i år blivit lägre än de studiepenningar som beviljats alla studerande på institutsnivå med samma inkomstgräns. Ändå är det här fråga om examensgivande skolor, medan folkhögskolorna är allmänbildande och i detta hänseende närmast bör jämföras med grundskolorna. I konkurrens med dessa ter sig folkhögskolan för många oskäligt dyr. Trots detta bör påpekas att folkhögskolstuderandena själva anser sin investering vara meningsfull.

Samtidigt som man från myndigheternas sida vill driva upp elevantalet för att få ekonomiskt ”lönsamma” enheter, och man rentav påstår att skolorna själva bär skulden för sitt låga elevantal, gör man det svårt att konkurrera med andra skolformer på lika villkor om eleverna.

Man hänvisar till Sveriges stora skolor och menar att vi där har idealet. Men då skall man också beakta, att man där har ett studiestöd av helt annan omfattning än hos oss i folkhögskolorna. Varje studerande erhåller där 110 kr per månad i studiestöd jämte inackorderingstillägg om 125 kr. Efter behovsprövning kan man dessutom få tillskott som täcker samtliga kostnader. Ge våra elever samma möjligheter och folkhögskolorna får igen ökat elevantal!

Förkvävande politik

Bakom alla dessa uppdykande bekymmer anas en tydlig politik. Vi har nyligen upplevt hur de s k ersättande skolorna, dvs de privata läroverken, utdömts som onödiga. Är folkhögskolorna nästa som skall utmönstras?

Enligt de kommitté-betänkanden som avgetts för mellanstadieutbildningen framgår klart, att folkhögskolorna inte ges någon plats i systemet. Det är omöjligt, att en kompletterande skola, som folkhögskolan av gammalt varit, skulle upphöjas till en utbildningsanstalt jämförd med sektorutbildningen.

Mellan grundskolan och den gymnasiala utbildningen vill planerarna inte heller se någon kompletterad skola. Varför skulle grundskolan, som sedan den väl trampat ut barnskorna tagit hand om alla folkhögskolans funktioner, behöva kompletteras på något sätt? En sådan tanke vore likvärdig med att skjuta en helig ko.

Nu håller det också på att bli viktigt med noggranna kostnadsberäkningar i alla sammanhang. Digra luntor med statistikblanketter har sänts ut till alla skolor från skolstyrelsen, och med hjälp av denna statistik får man fram exakt vad eleverna kostar i varje skola. Folkhögskolan, som tar hand om ungdomarna på ett helt annat sätt och under mycket större del av dygnet än andra skolor, kommer att framställas orättvist i denna jämförelse. Då man endast ser till prestationer och siffror, ser man inte det oerhört värdefulla arbete, som folkhögskolorna på ett djupare plan uträttar bland ungdomen.

Men i dag är lösenorden sparsamhet och rationalisering. Då skall också människans inre behov och opåvisbara andliga värden trängas undan för kalla fakta och ekonomiska kalkyler. Därför är också just folkhögskolan i onåd i de klokt planerande myndigheternas ögon.

I denna situation hjälper det föga, om folkhögskolfolket lyckas kämpa sig fram till en något högre kvotsiffra, ett lönetillägg på ett par löneklasser eller om en skola lyckas få fram en ny dragande linje. Nu gäller det hela skolformens existens, framför allt de privata, oberoende små skolornas arbetsmöjligheter. Därför kommer folkhögskolproblematiken allt mer att drivas till partipolitiskt plan. Och det behöver inte betyda någon förlust, eftersom nästan varje parti har sina folkhögskolor.

I detta perspektiv är det viktigt, att alla folkhögskolvänner, hela den stora massan av forna folkhögskolelever och andra understödjare, inser svårigheterna och stöder varje försök att stärka vår skolform och de enskilda skolorna.

Samtidigt intensifierar naturligtvis folkhögskolorna själva sin kamp för drägliga existensvillkor och förnyar ansträngningarna att finna modeller för gemensam lösning av de svårigheter som trots allt finns och kommer att finnas.

En reaktion på ”Folkhögskolan – nästa politiska stridsäpple?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Databaser och levande Ord