1991: Jag skäms för mitt lands ansikte

Den här artikeln publicerades i Vasabladet 10.12.1991, några dagar efter att jag hade återvänt från Estland med bland annat ett besök på Finlands ambassad i Tallinn. 

Med Job kan jag säga: Endast hörsägner har jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.”

Jag stod nyligen själv i kö framför Finlands ambassad i Tallinn. Och jag skämdes för mitt land.

I egenskap av rektor för en folkhögskola, som sedan 1989 årligen erbjudit frielevspIatser åt fem studerande från Estland, har jag följt med problemen i anslutning till ansökan om uppehållstillstånd och visum till Finland. Jag har hört om de långa köerna vid det tidigare konsulatet, och själv försökt ringa dit, utan resultat. Nu tänkte jag mig, att ett personligt besök. med informaton om våra relationer till församlingar i Estland och till Nuckö gymnasium, kunde ge oss en lättare väg att gå i fortsättningen.

Besöket hos konsul Eija Kauppi var positivt och uppmuntrande. Jag fick den uppfattningen, att man nog försöker göra vad man kan för att underlätta situationen. Och ambassadpersonalen uppträdde vänligt och korrekt.

Men ändå blev helhetsintrycket negativt.

Jag upplevde en diskriminering av estländarna i förhållande till finska medborgare. Själva proceduren vid inlämnandet av visumansökan uttrycker förakt för estländarnas människovärde och är ovärdig en modern rättsstat.

Kön utanför Finlands ambassad i Tallinn var kanske inte så lång, men de som hade stått där måndagen den 2 december hade väntat länge.
Bildtexten för bilden i Vasabladet-artikeln: Kön utanför Finlands ambassad i Tallinn var kanske inte så lång, men de som hade stått där måndagen den 2 december hade väntat länge.

Köandet gav det första negativa intrycket. Mellan tjugo och trettio estländare stod och väntade utanför, väl påpälsade i snålblåsten. De hade stått där i timmar, många såg blåfrusna ut. Ingen information om proceduren fanns, endast öppettiderna var angivna.

Det fanns bara en dörr, som naturligtvis var låst. En ringklocka utanför fungerade inte, eller så ville man inte lyssna på den. Med jämna mellanrum släpptes ett par, tre personer in i en liten entrè, där det också fanns en låst dörr. Där fick man vänta på att bli insläppt till vaktmästaren, och sedan vidare genom ytterligare en låst dörr till en väntsal med skrivpulpeter för att fylla i ansökningarna. På sin höjd fanns där en handfull människor samtidigt, även om det fanns stolar för minst tjugo.

Där stod jag utanför den låsta dörren, sedan jag under ursäkter bett om att få passera kön. Redan det kändes obehagligt. Estländarna vek undan genast när de hörde att jag talade finska. ”Nu kommer en finne, ge plats”, måste de ha tänkt.

Medan jag väntade, kanske tio minuter, talade jag med en finsk dam, som stod först i kön och representerade en firma. Hon gav mig den information jag behövde om hur systemet fungerar.

En stor och kraftig man hoppade över den låga muren mot trottoaren och trängde sig fram till dörren, livligt viftande med sitt finska pass. Damen tillrättavisade honom: ”Också vi är finska medborgare.”

Väl inne i ambassaden frågade jag om kösystemet, och en tjänsteman berättade att det inte skall finnas mer än en kö. Också finska medborgare skall vänta på sin tur, om de inte har särskilda ärenden, som sjukdomsfall eller andra akuta problem. Visumärenden behandlas lika för alla, påstod han. Men han erkände, att praxis bygger på att finnarna tror sig få ha en egen kö och gå före. Men hur skulle jag ha gjort – utan att gå före skulle jag troligen inte ha fått något sammanträffande den dagen!

Eftersom jag berättade om våra estniska kontakter med konsuln, tillät hon mig efter besöket att hämta in min estniske huvudkontaktperson för att han skulle lämna in sin ansökan om upprepat visum. (På grund av att passfotona var hemma måste han i alla fall gå den vanliga vägen senare.)

Ånyo fick jag tränga mig igenom kön, denna gång med min vän i släptåg. Medan han väntade på mig utanför hade han träffat en vän som är sjuksköterska, och som den dagen borde ha börjat på en kurs i Finland. Hon hade redan då stått utanför ambassaden i tre timmar och väntat på att vaktmästaren skulle ropa in henne som man lovat, när ett kompletterande faxmeddelande hade anlänt. Ingen ropade, trots att det visade sig att faxet hade kommit och allt var OK. Hon gav nu sitt pass till min vän för att han inne i ambassaden skulle fråga efter faxet. Sedan fick jag gå ut för tredje gången och ta henne med in för att hon skulle få ut sina papper.

På kvällen träffade jag henne i hamnen, strålande glad över att hon fått sitt visum och kunde resa till Finland samma dag. Utan hjälp hade hon aldrig lyckats. Jag vet inte hur länge hon hade väntat för att få sitt tillstånd.

I slutet av augusti hade en av EFÖ:s estniska elever stått flera dagar och köat för att fråga efter passen, sedan vi fått besked att de skulle vara klara. En gång stod hon fyra timmar och kom bara några meter framåt i kön. En annan dag avancerade kön tio minuter på en timme. Men hon lyckades inte komma in varje dag.

Jag finner det ofattbart att ett land kan visa upp ett dylikt ansikte utåt. Rättsskydd och öppen information hör till de mänskliga rättigheterna. Utgående från det viII jag fråga:

1) Är det omöjligt att ge klar information om hur man går till väga i olika ärenden på anslag utanför ambassaden, på finska, svenska och estniska?

2) Är det inte möjligt att ett lands ambassad kunde låta människorna komma inomhus, så att de inte behöver stå i timmar på gatan?

3) Kan man inte inrätta en informationslucka, där man ger upplysningar om hur man beter sig och vart man vänder sig i olika ärenden. och där man också kunde fråga efter personer man skall träffa?

4) Varför tar man inte i bruk könummer eller tidsreservering vilket skulle göra det möjligt uträtta ärenden under väntetiden eller återkomma om någon dag?

Mer att läsa:

En reaktion på ”1991: Jag skäms för mitt lands ansikte”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Databaser och levande Ord