Apparater och hobbyverksamhet

Redan i början av 1970-talet hade vi skaffat utrustning för mörkrumsarbete. Ruben Fransholm, som samtidigt med mig började sin tjänst som en driftig kanslist-vaktmästare, var en hängiven fotograf med erfarenhet från mörkrumsarbete. Också Åke Lillas var fotointresserad, även om han mest satsade på diabilder. Det var han somfick mitt intresse för fotografering att blomma ut, ungefär vid den tiden när vi började planera för Vasaflyttning. Jag köpte hans gamla kompaktkamera Petri 7S när han övergick till systemkamera. Några år sedan var det även dags för mig att skaffa en systemkamera, en Fujica.

Mörkrummet placerades i det innersta förrådet i verkstadsbyggnadens första våning. Våren 1971 skaffade vi en förstoringsapparat via kontakter i Helsingfors. Vi var dock missnöjda med ljusspridningen och fick löfte att byta den. Men hur skulle det ordnas? Jo, i början av juni hölls den finlandssvenska folkhögskolföreningens årliga folkhögskoldagar i Borgå. Åke Lillas körde en grupp deltagare med sin Opel Kadett, och apparaten stuvades in i bagaget. Åke hade dock inte lämpligt att åka in till Helsingfors för bytet, så uppgiften anförtroddes åt mig. Jag hade inte kört bil särskilt flitigt, särskilt inte Kadetten, och att köra i Helsingfors var nytt och inte särskilt inbjudande. Men feghet var ingen kännetecknande egenskap hos mig, så jag läste kartan och gav mig iväg.

Allt gick bra tills jag skulle gruppera in till högerfilen för att kunna ta av till höger i Hagnäs. Klockan var lite över åtta på morgonen, och redan under tidigt sjuttiotal var det en rusning som jag inte var van vid. Jag fastnade i den vänsterfil som jag hade varit tvungen att hålla lite innan. Rätt som det var märkte jag att jag kom in på Långa bron, för sent nu att svänga höger. Men efter bron gick det bra. Sen var det bara att följa vägen … hupps: plötsligt var jag inne på järnvägstorget! Det kartbladet hade jag inte förberett mig på. Men Gud är dårars förmyndare, och hur det nu var kom jag lyckligt tillbaka till Hagnäs och kunde besöka butiken.

Det visade sig att jag måste ut till Sockenbacka där lagret fanns. Men det gick bra. Och den nya apparaten var vi nöjda med. Mörkrummet stal sedan många timmar av mig.

forstoringsapparat
Förstoringsapparaten var ett viktigt verktyg för fotoklubben. Här är det Sonja som övar (1976-77).

Mörkrummet kom särskilt till pass i samband med festerna: inskription, julfest, elevförbundshögtid och avslutning. Då höll jag kameran igång med svartvit film, ibland gick ett par filmer åt. Efter festen gick jag till labbet och framkallade filmerna och när de hade torkat återvände jag för att göra några bilder. Följande dag levererade jag referat tillsammans med bilder till några dagstidningar, som vanligen också publicerade dem.

När musiklinjen kommit igång med sin verksamhet behövdes en del apparater. Jag var notoriskt intresserad av elektroniska mojänger, även om jag inte har någon särskild teknisk begåvning. Åke Lillas var en föregångare när det gällde audiovisuella hjälpmedel och kreativa inslag i undervisningen. Det var nödvändigt att skaffa apparater för uppspelning av musik – på den tiden stereoförstärkare och skivspelare. Vi gjorde en rejäl anskaffning för festsalen och jag tänkte mig att vi skulle börja ordna skivlyssning som fritidsprogram. Ett tag började jag också banda in musik från radion för att använda vid sådana musiklyssningstillfällen. Det blev dock inte mycket mera än en knäpp idé, men ett bandarkiv växte så småningom fram. 

Bandningen ordnades med en halvprofessionell bandspelare som gav möjlighet att spela in ljud på stora rullband. Vi spelade in rätt mycket av våra elevers musikframträdanden. Sakkunnig medhjälpare var Janne Witting, som sedan barnsben hade hjälpt sin far med bandning av predikningar vid de så kallade Jeppolägren (SLEF:s missionsfester). Jag fick av honom lära mig att klippa band och sammanställa program. 

Åke Lillas undervisar en grupp i filmteknik med utrustning som lånats från AV-tjänst. Läsåret är 1973-74.
Åke Lillas undervisar en grupp i filmteknik med utrustning som lånats från AV-tjänst. Läsåret är 1973-74.

Den här kunskapen använde jag bland annat för att sammanställa stillfilmer – ett begrepp som redan tidigare hade använts av min inspiratör Åke Lillas. Det behövdes en del informationsmaterial för rekryteringsresor till skriftskolor och grundskolor, och då kom diabildserier, kompletterade med musik och inläst tal, väl till pass.

En av de första stillfilmerna jag producerade var en reseberättelse från skolresan till Norge i maj 1974. En liten kassettspelare var med på resan och gav råmaterial, tillsammans med Griegs musik från några LP-skivor. Det var första gången jag fick uppleva fjällvärlden, och det var en hisnande upplevelse. Även om tidpunkten för fjällpromenader inte var den bästa – det var mitten av maj och Ingemarsbacken i Tärnaby var full av smältvatten – så rusade vi som tokar uppför slalombacken i lågskor. Kameran var i flitig användning.

En kommentar som fastnade på stillfilmen var en Närpesflickas: ”An sko ha haft me meir en eitt böxpar.”

År 1978 anställdes två nya lärare: Margite Widjeskog, sedermera Lindén, och Anders Kronlund. Tillsammans med dem och några elever gjorde vi en andaktsserie med temat Årstiderna. Anders spelade fyra kända psalmer på orgel och Margite läste psalmtexterna. Serien blev ofta visad som en alternativ andakt.

Något år senare hade vi en temavecka, då ett valbart tema var ”Bild- och ljudverkstad”. Tillsammans med elevgruppen gjordes stillfilmen ”Skapelsen” utifrån enbart bibelord, diabilder och musik. Också den förevisade vi många gånger, både internt och för utomstående publik.

Sibelius’ Finlandia använde vi tillsammans med en bildserie som visades på självständighetsdagens fest på 1980-talet. I det fallet var musiken det viktiga och bilderna bara stämningshöjande ackompanjemang.

Tänk om vi hade haft tillgång till dagens datorprogram för multimedieproduktion!

En verksamhet som kom att få viktiga kringeffekter var bandningen av bibelskolans kurser och kvällsbibelskolans föredrag. Vi bandade då direkt på kassett men tog kopior på rullband för att kunna redigera vid behov. Tillsammans med en del inköpta undervisningskassetter erbjöd vi möjlighet att låna eller köpa kopior.

På 1980-talet kom också videobandspelare in i bilden. Någon gång lånade vi en videokamera och gjorde själva inspelningar, men vanligen handlade det om att spela in program från TV för undervisningen. Till en början var skolstyrelsen inte med på noterna då det gällde att bevilja statsbidrag. De ansåg att det fanns upphovsrättsliga problem med att spela in program och visa dem i klass. Det kom nog också en del kritik för att vi satsade ungefär 5000 mk i en sådan tvivelaktig apparat. Men apparaten blev nog mycket viktig, särskilt för samhällsorientering och aktualiteter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *