Evangeliska folkhögskolans styrka

Det betyder föga här i världen
om man mycket eller litet har,
blott man har sin Jesus med på färden
och har Gud i himlen till sin far.

Den stora kören sjunger fram sitt fantastiska budskap. I kören står pojkar som ett halvt år tidigare vägrat öppna munnen för att sjunga. Nu är det sista gången – sen är det dags att ta farväl under kramar och tårar.

Ett par elever går fram till talarstolen med blommor som de ska överräcka till lärarna och personalen med några tacksamma ord, enkla ord men med stark inlevelse. Tänk, hur ungdomar kan förändras under åtta månader! Tänk vilken uppgift att få vara med och forma dessa härliga människor!

Efter en stund rinner tårarna på stora karlars kinder när de kramar om sina lärare. Föräldrarna som väntar på att få hem ungdomarna får tänja sitt tålamod – avskedet efter avslutningsfesten drar betydligt längre ut än de hade tänkt sig.

Vad betyder ett sådant år?

Gottfrid Sirén, den store Grundtvigkännaren bland mina kolleger och en riktig chefsideolog för den finlandssvenska folkhögskolan (och som blev min mycket gode vän på senare år) nötte in en sentens som har blivit något av folkhögskolornas varumärke: ”I folkhögskolan blir man inte något. Man blir någon.”

I dag är det inte längre riktigt sant att man inte blir något – en stor del av dagens folkhögskolstuderande avlägger yrkesexamen. Men det gick vi aldrig in för i Efö. Vi ville satsa på människan – hela människan, och att hela människan. Och vi ville göra det i frihet att utforma vår läroplan och vår profil så som vi hade funnit det bäst.

Skolans liv förgylldes av extra inslag i vardagen. I oktober 1975 hade vi några dagars besök av en kör från Tanzania, Monduli. Fride Häggblom väckte förtjusning med sina tonbildningsövningar.

Under mina första år betydde det bland annat att kristendomsundervisningen var mycket omfattande. Sju timmar per vecka hade vi gemensam undervisning i bibelkunskap (2 h), troslära (2 h), kyrkohistoria (2 h) och kyrklig litteratur (1 h). Dessutom skulle alla elever delta i körsång och strängband tre timmar per vecka.

Varje lektion inleddes med sång från sångboken Sionsharpan – i varje fall de gemensamma ämnena och klassämnen som leddes av skolans egna lärare. När läraren kom in steg eleverna upp, sedan föreslog läraren sången eller lät eleverna föreslå den. De lärare som kunde hantera ett instrument satte sig vid orgelharmoniet, men vi andra som var för svaga i den konsten försökte så gott det gick att ta ton och sjunga utan ackompanjemang. När musiklinjen rekryterade allt fler spelkunniga elever fick dessa öva sig att ackompanjera sången.

Hur var det möjligt att alla elever deltog i körsången?

Självklart var detta en bidragande orsak till att vår skola inte blev översvämmad av sökande. Det fanns nog en viss rädsla för alltför stor andlighet.

Vanligen fanns några som ställde sig mycket tveksamma till körsången. De kunde inte sjunga, var den vanliga ursäkten. Alla kan sjunga, menade vi. Eftersom kören var en av de centrala programpunkterna under våra resor ute i bygderna skulle de som inte deltog i kören ha känt sig utanför gemenskapen när kören ställde upp och när eleverna skulle presenteras efter den första omgången sånger. Men det viktigaste av allt var att körsången betydde en kraftig förkunnelse. Vi höll det som en självklarhet att sångerna skulle förmedla ett centralt kristet budskap. Sångerna nöttes in under otaliga repetitioner och uppträdanden och blev en del av Efö-identiteten.

Vanligen kunde vi motivera att alla deltog i kören, även om några vägrade sjunga med. Trots det satt de med vid övningarna. Men när avslutningsdagen kom, hände det sällan att någon blev kvar på sin stol när kören skulle framföra sina sista sånger. Sångerna var inövade genom lyssnandet. De som trodde att de inte kunde sjunga ägde inte sällan en vacker sångröst, som nu hade blivit befriad.

För de flesta var det ovant att sjunga i stämmor. Det krävs god pedagogik och mycket tålamod att motivera tråkiga stämövningar. En mästare på att inspirera var Fride Häggblom. Han hade några standardhistorier som lättade upp, och fastän man hörde dem om och om igen klingade skrattsalvorna lika spontant varje gång: ”E byri ga betä fy Josef.”

Till en början sjöng kören dels tre- och fyrstämmiga sånger med eller utan ackompanjemang av piano och andra instrument, dels strängbandssånger. Denna typ av sånger hörde till den evangeliska rörelsens traditioner sedan 1930-talet, då predikant Ernfrid Åkerholm reste runt och grundade lokala strängband i Evangeliföreningens avdelningar. Man sjöng enkla andliga folksånger till ackompanjemang av ett betydande antal gitarrer och i varierande mån också violin, flöjt och dragspel.

Under 1970-talet var Göran Stenlund anställd som musikledare i Evangeliföreningen och fortsatte detta arbete, särskilt bland juniorerna. Han kompletterade också repertoaren med sina arrangemang, som kom att bli bärande för Evangeliska Ungas ungdomskör. Den var intimt sammankopplad med folkhögskolan ända från dess tillkomst 1971, inte minst genom de sång- och musikkurser som ordnades genast efter skolornas våravslutning under många år.

Inför en fullsatt festsal fick eleverna sina elevförbundsmärken. Bilden är från 1977.

Det största evenemanget på skolan var den årliga elevförbundshögtiden. Under 1970-talet var det svårt att hitta sittplatser för alla. Alla tänkbara stolar söktes upp, och de packades in i festsalen alltför tätt. Vi brukade räkna med inemot 400 personer i festsalen, och då fick rätt många sitta utanför eller följa med via högtalare i klassrummen nedanför.

Det var en stor upplevelse för eleverna att se den glädje som strålade från alla forna elever som samlades till sina klassträffar. Höjdpunkten var ändå den stora elevförbundskören, som kunde samla närmare 200 sångare till de två lystringssångerna: Det betyder föga och Och jag såg en ny himmel. Sångerna hade funnits på repertoaren varje år sedan Ingmar Skata ledde kören på 1950-talet. Vilken känsla att sjunga med i den kören!

Blott man har sin Jesus med på färden …” – där finns styrkan.

När 1980-talet gick in med allt flera elever som kom för musikens skull och inte var förankrade i skolans bakgrundsrörelse skedde en avmattning. Färre familjer följde med till festerna och eleverna återvände inte lika mangrant till de kommande årens elevförbundsfester. Den nedåtgående trenden förstärktes under 1990-talet. Denna brytningstid återkommer jag till i ett senare inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *