Huru skall man ställa sig till dem som förkunna falsk lära?

Ur Sändebudet nr 2/1954, av huvudredaktören, pastor Håkan Bäck. Den gamla språkdräkten har inte moderniserats. Bibelcitaten är från en gammal bibelöversättning (normalupplagan).

Man har rätt ofta diskuterat frågan om läran och livet och deras inbördes förhållande. Man har frågat vad som är viktigare, läran eller livet – en i och för sig tämligen ofruktbar frågeställning. Både läran och det kristna livet ha sin stora betydelse. Men vanligen avfärdar man frågan med att betona livets vikt samtidigt som man förbiser eller förnekar lärans betydelse.
Sanningen är dock den, att läran är det primära, livet det sekundära. Utan lära intet liv. Läran är det, som möjliggör livet. Skriften lär oss: »Så är tron av predikan och predikan genom Guds ord.» Rom. 10:17. Guds ord är själva urkällan; där man predikar i enlighet med Ordet, uppstår och bevaras tron; där tron är förhanden, yttrar den sig i trons frukter d. v. s. i liv.
Härav torde det vara klart att lärans, nämligen Guds ords rent förkunnade läras betydelse helt enkelt icke kan överskattas. Paulus gav därför sin unge medarbetare Timoteus denna förmaning: »Hav akt på dig själv och på läran, förbliv däri; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem som höra dig.» 1 Tim. 4:16. Och Johannes understryker lärans värde med dessa ord: »Var och en som avviker och icke förbliver i Kristi lära, han har ingen Gud; den som förbliver i läran, han har både Fadern och Sonen.» 2 Joh. 9. Så mycket viktigare blir då även den frågan, huru man bör ställa sig till dem som förkunna falsk lära.

Denna fråga kan först betraktas ur kärlekens synpunkt. Då är här ingenting speciellt att säga. Ty även de falska lärarna äro vår nästa. De utgöra i detta hänseende ingen särskild kategori, som skall behandlas på något säreget sätt. Även här gäller budet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» »Om möjligt är, så mycket som på eder beror, haven frid med alla människor.» Rom. 12:18. »Välsignen dem som förfölja eder, välsignen, och förbannen icke.» Rom. 12:14. Här böra vi även påminna oss Jesu ord: »Dömen icke, på det att I icke mån varda dömda.» Matt. 7:1.
Det är icke vår sak att sätta oss till doms över en annans hjärteställning till Gud. Herren är den ende, store hjärterannsakaren och domaren. Kärlekens lag bjuder oss att hjälpa och tjäna vår nästa, oberoende av hurudan denne är. Jesus säger: »I skolen vara eder himmelske Faders barn, ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga.» Matt. 5:45. Det är således vår plikt att spontant hjälpa vår nästa, det må sedan gälla en praktisk handräckning, ett vänligt ord eller bistånd i nöd och fara, oberoende av om nästan är en vän eller en ovän, en baptist, ett Jehovas vittne eller en luthersk kyrkokristen. Så ter sig frågan, betraktad ur kärlekens synpunkt.

Helt annorlunda är det då den betraktas ur trons synpunkt. Rent praktisk kunde frågan formuleras så: Skall man gå för att höra en villolärare? Skall en ansvarig församlingsledare tillåta en sådan person att medverka vid församlingens sammankomster som förkunnare? Kan det bli fråga om arbetsgemenskap i andliga sammanhang med falska lärare? Skall man öppna dörren till hem eller skola för ett möte, där en sådan lärare uppträder som förkunnare? Svaret är ett otvetydigt n e j. Enligt Guds ord får det här icke vara någon eftergivenhet, någon kompromiss eller tolerans.

Det nämndes redan, att vi icke ha rätt att döma över en annan människas hjärteställning. Däremot är det vår rättighet och skyldighet att pröva andarna, att med Guds ord pröva, om de läror som förkunnas i tal och skrift äro sanna eller falska, d.v.s. i överensstämmelse med den heliga Skrift eller icke. »Mina älskade, tron icke var och en ande, utan pröven andarna, om de äro av Gud; ty många falska profeter hava utgått i världen.» 1 Joh. 4:1. För att vi skola kunna verkställa denna prövning, böra orden i följande bibelvers vara en levande verklighet för oss: »Men hållen Herren Kristus helig i edra hjärtan och varen alltid redo att svara var och en som av eder begär skäl till det hopp, som är i eder, och det med saktmodighet och fruktan. 1 Petr. 3:15.
Sedan Johannes i ovanciterade vers uppmanat oss att pröva andarna, ger han besked om vad den om möjligt farligaste och orenaste anden är: »Var och en ande, som icke bekänner, att Jesus har kommit i köttet, han är icke av Gud, och detta är antikrists ande, om vilken I haven hört, att han skulle komma, och som redan nu är i världen.» 1 Joh. 4:3. Härom har Jesus själv talat: »Om någon då säger till eder: Se, här är Kristus, eller där, så tron det icke. Ty falska Krister och falska profeter skola uppstå och göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skola vilseleda även de utvalda.» Matt. 24:23-24.

Villolärarnas farlighet ger Jesus tillkänna i denna varning: »Vakten eder för de falska profeterna, som komma till eder i fårakläder men invärtes äro glupande ulvar.» Matt. 7:15. De falska lärarna uppträda på samma sätt som fåren, de ha en yttre likhet med medlemmarna av Herrens klena hjord. Men deras inre, deras egentliga natur är ulvens. De sarga och föröda hjorden genom falsk lära.
Om detta yttrade Paulus några ord i det avskedstal han höll i Miletus till de äldste från Efesus: »Jag vet, att efter min bortgång skola svåra ulvar inkomma bland eder, vilka icke skola skona hjorden, och ur eder egen krets skola män uppstå, som skola tala det förvänt är för att draga lärjungarna efter sig. Vaken därför … » Apg. 20:29–31. Samma inre vånda och oro kände Paulus, då han skrev till församlingen i Korint: »Men jag fruktar, att likasom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så skola även edra sinnen fördärvas och vändas från den enfaldiga troheten mot Kristus.» 2 Kor. 11:3.

I det följande skall vår fråga ytterligare belysas av några bibelspråk, valda bland en mängd liknande skriftställen. Guds ord låter oss tydligt få veta, att falska lärare har funnits och kommer att uppstå, att många låta sig förvillas, men även huru man bör rätteligen förhålla sig till villolärarna:

»Men även falska profeter uppstodo band folket, likasom även bland eder skola finnas falska lärare, som skola insmyga fördärvliga partier, förnekande till och med den Herre, som har köpt dem, dragande över sig själva ett hastigt fördärv. Och många skola efterfölja deras utsvävningar, och för deras skull skall sanningens väg bliva försmädad.» 2 Petr. 2:1–2.

»Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider skola somliga avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andars läror, genom lögnares skrymteri, som äro brännmärkta i sitt samvete.» 1 Tim. 4 :1–2.

»Men vet detta, att i de yttersta dagarna tillstunda svåra tider … Man skall hava gudaktighetens sken, men förneka dess kraft. Och dessa bör du undfly.» 2 Tim. 3 :1,5.

»Ty en tid skall komma, då de icke skola fördraga den hälsosamma läran, utan skola efter sina egna lustar samla åt sig hopar av lärare, emedan det kliar i öronen, och vända sina öron från sanningen och vända sig till fablerna. Men du, var nykter i allt.» 2 Tim. 4:3–5.

»Jag uppmanar dig nu, såsom jag gjorde då jag reste till Macedonien, att stanna kvar i Efesus, på det att du må bjuda somliga att icke förkunna främmande lära och icke heller akta på fabler och ändlösa släktregister, vilka mera åstadkomma spörsmål än gudlig uppbyggelse i tro.» 1 Tim. 1: 3–4.

»Om någon lärer främmande lära och icke håller sig till vår Herre Jesu Kristi hälsosamma ord och den lära, som hör till gudaktigheten, han är uppblåst och vet intet, utan är sjuk i spörsmål och ordstrider, av vilka uppkomma avund, tvedräkt, smädelser, onda misstankar, häftiga strider mellan människor, som äro fördärvade till sitt sinne och berövade sanningen, menande, att gudaktigheten är en vinning. Drag dig från sådana.» 1 Tim. 6 :3–5.

»Visa ifrån dig de oandliga och käringaktiga fablerna och öva dig själv till gudaktighet.» 1 Tim. 4:7.

»O Timoteus, förvara det som är dig ombetrott, och fly de oandliga tomma orden och gensägelserna från den vishet, som falskeligen så benämnes, till vilken somliga hava bekänt sig och därigenom farit vilse från tron.» 1 Tim. 6:20.

»Det finnes många genstörtiga, pratmakare och bedragare … Men tala du sådant, som höves den hälsosamma läran … Men undvik dåraktiga spörsmål och släktregister och tvister och strider om lagen, ty de äro onyttiga och fåfängliga.» Tit. 1:10; 2:1; 3:9.

»Sen till, att ingen bortrövar eder med världsvisheten och tomt bedrägeri efter människostadgar, efter världens barnaläror och icke efter Kristus.» Kol. 2:8.

»Men jag förmanar eder, mina bröder, att I haven akt på dem som åstadkomma söndringar och förargelser tvärt emot den lära, som I haven inhämtat, och viken från dem. Ty sådana tjäna icke vår Herre Jesus Kristus, utan sin buk och bedraga med smekande ord och fagert tal de menlösas hjärtan.» Rom. 16:17–18.

Guds ord ger oss alltså mycket tydligt besked i frågan huru man bör ställa sig till villoandarna och deras lära. Detta förhållande uttryckes med orden: »tron det icke», »vakten eder», »dessa bör du undfly», »drag dig från sådana», »visa ifrån dig»; »viken från dem». Den av många förfäktade och praktiserade alliansverksamheten med villolärarna har intet stöd i Skriften. Den är helt emot Guds ord.
Johannes, den bibliska författare som mer än någon annan betonar kärleken, skriver följande ord om trons förhållande till de falska lärarna: »Om någon kommer till eder och icke medför denna lära, så mottagen honom icke i huset och hälsen honom icke välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar.» 2 Joh. 10–11. Enligt Guds ord är det således icke tillåtet att man öppnar sin dörr för en villoande, då denne kommer i akt och mening att förkunna sin falska lära. Där läran förvanskas, där fördärvas allt.
Därför uppträdde aposteln Paulus med sådan helig nitälskan, då falska profeter i sin förkunnelse förfalskat Skriftens hjärtpunkt, läran om den fria nåden i Jesus Kristus: »Men om ock vi eller en ängel från himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än vi hava predikat för eder, han vare förbannad.» Gal. 1:8.

Vad skall man då säga om sådana predikare, som förkunna falsk lära endast i något stycke, men för övrigt tyckas predika rätt? Huru skall man ställa sig till sådana, som t. ex. ha en falsk doplära, medan förkunnelsen i övrigt synes vara riktig?
Vad först dopläran beträffar, är den en av grundfrågorna, enligt Jesu ord: »Utan att en varder född av vatten och Ande, kan han icke ingå i Guds rike.» Joh. 3:5. Om dopläran är falsk, är även hela förkunnelsen i stort obiblisk. Men detta är fallet, även då en mindre viktig sak än dopfrågan förkunnas skevt. Där en del av helheten är falsk, är även helheten förvanskad.
Till en biblisk förkunnelse hör både det, att man predikar r ä t t, och det, att man förkunnar a I l t Guds ord. I det sammanhang, då Paulus varnade de äldste från Efesus för ulvarna, de falska lärarna, sade han: »Jag har icke undandragit mig att förkunna eder allt Guds råd.» Apg. 20:27. Detta sade han icke för att framhäva sin egen person, utan för att understryka själva sakens vikt. Denna fråga blir klart belyst av Upp. 22:18–19: »Jag betygar för var och en som hör orden i denna boks profetia: Om någon lägger något till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrivna i denna bok. Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från livets träd och från den heliga staden, om vilka det är skrivet i denna bok.»

Luther har skrivit följande om vårt förhållande till de falska lärarna, betraktat både ur kärlekens och trons synpunkt: »Tro och kärlek äro två olika ting. Tron tål ingenting, kärleken allting. Tron förbannar motståndaren, kärleken välsignar … När det därför gäller tron och Guds ord, då är det icke mer fråga om att vara tålig, utan att nitälska, vredgas och banna. Så ha ock profeterna gjort vilka i de ting som höra till tron bevisade varken tålamod eller nåd.
Så måste man lära skilja emellan Gud och människa, person och sak. Såsom när de ogudaktiga förfölja evangelium, då gäller det Gud och hans sak, och då skola vi icke välsigna och önska dem lycka därtill. Eljest skulle ingen kunna ivra mot falsk lära, enär sådant icke kan ske utan att banna. Ty den som predikar däremot, han önskar ju och gör allt vad han kan, för att villfarelsen måtte bliva utrotad. Detta kallas nu att i tron förbanna. Ty förrän tron låter Guds ord gå under och falsk lära bestå, önskade hon, att alla kreatur förginges: ty genom falsk lära förlorar man Gud själv.»
Själafienden är ivrigt verksam för att bringa de kristna till ett obibliskt, ödeläggande samröre med villoandarna, samtidigt som han rundhänt sår ut tvedräktens utsäde inom Herrens hjord. Guds ord lär oss att sky falsk lära som pesten och att därunder hålla de egna leden samlade och tätt slutna. Herren förmanar oss genom aposteln Paulus: »Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herre Jesu Kristi namn, att I fören alla samma tal, och att inga söndringar må finnas bland eder, utan att I ären fullkomnade i ett sinne och i en mening.» 1 Kor. 1:10.

»Och onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska, förvillande och förvillade. Men du förblev vid det du har lärt och varom du har blivit förvissad, vetande av vem du har lärt det, och att du från barndomen känner de heliga skrifterna, som kunna göra dig vis till frälsning genom tron i Kristus Jesus.» 2 Tim. 3:13–15.

Håkan Bäck.

Databaser och levande Ord