Kategoriarkiv: Barndomsminnen

Skidandets glädje

Förr, då vi hade vintrar. Så brukar man uttrycka sig ibland. Men inte nu. Nu har vi också en rejäl vinter, rentav så att man gläder sig åt att kunna skida också i södra Finland.

För 55 år sedan var det en härlig vinter just på sportlovet. Det skulle alltså ha varit 1963, om inte mitt minne sviker. Det var rejält kallt på nätterna men sol och några få minusgrader på dagarna. Och mycket snö.

Jag gick den tiden i Jakobstads samlyceum och var lycklig att ha en hel vecka ledig.  Då var jag femton år. Jag tillbringade ett par timmar varje dag med att skida upp och preparera ett fem kilometer långt skidspår. Sträckningen var fastlagd sedan många år men det var inte alla år vi skidade upp spåret. Över åkern över Haribäcken, förbi ”Hari hoppbacka” som på den tiden var flitigt använd, till Lillharju och sedan över till Märabäcksbacka där det blev ett par svängar ner och upp längs åsen. Sedan över Åtornabba tillbaka till Lillharju, över vägen vid Hari-Kalles, sedan via ”Haribjerji” (inte ett berg, utan en klipphöjd som i barndomen verkade mycket högre än den är i dag) och Storbackliden och slutligen uppför ”Norrdzäälo” tillbaka hem.

På den tiden fanns ingen spår-kalle så det gällde både att skida flitigt för att få ett fast spår och också att skida vid sidan om spåret för att få fäste för stavarna. Och i uppförsbackarna skulle man trampa tvärsöver för att det skulle bli hårt. Nattkölden gjorde sitt för att få spåren hårda.

Spåret blev så bra att det hastigt togs ett beslut att ordna en skidtävling på lördagen. Man skidade sex varv så det blev 30 km, den riktiga tävlingsdistansen. Budet gick från mun till mun och det kom rätt många med. Själv var jag en av funktionärerna och deltog inte i tävlingen. Vem som vann minns jag inte, och det lär inte ha blivit någon större publicitet av resultaten heller. Men en oförglömlig upplevelse var det.

”Hari hoppbacka” var ett viktigt begrepp i Kortjärvi på 1960-talet.

Min barndoms jul

När jag var liten var julafton ännu en beredelsedag, åtminstone när julafton inföll på en vardag. Förmiddagen gick åt att ta in julgranen och klä den. Julbastun värmdes också på julaftonen. I min tidiga barndom hade vi gemensam rökbastu med grannen, och den eldades från tidigt på morgonen till mitt på dagen. Efter det fanns inrutade tider för dem och oss. I övrigt var dagen lång för ett barn.

Mamma hade alltid bråttom och för henne ville tiden inte räcka till. Korna skulle utfordras och mjölkas oberoende om det var helg eller vardag. Det sista städjobbet skulle ännu fixas, dukar och löpare sättas upp. Vi hade vissa pappersplanscher som alltid skulle sättas upp på sina bestämda platser. Julfärd med häst och släde och tomtebilder.

När jag var mindre än ett år lär jag ha ställt till ett verkligt elände, som om mamma inte annars hade haft att stå i med. Slaskämbaret råkade stå på köksgolvet i väntan på att det skulle föras ut. Och just det var ett passligt föremål att använda för mina övningar. Det råkade sig inte bättre än att slaskämbaret välte! Över det nyskurade golvet. Det är så man skäms ännu i dag.

Vi hade beställt julgubbe (jultomte sa vi inte men julbock var också en vanlig benämning) och det var oerhört spännande. De vuxna påminde om att man måste vara snäll. Och så lyssnade man väldigt noga efter bjällror. Jag var livrädd att mamma inte skulle hinna komma in från mjölkningen i fähuset. Men hon hann alltid i tid.

Min äldre bror sägs en gång ha sagt efter julgubbens besök: Hä va en roolian julgobb, för ha tala precis som Hari-Edna.

Längre fram, när det gick upp för mig att alltsammans var de vuxnas skoj, var jag faktiskt lite ledsen på mamma och pappa för att de inte hade sagt sanningen. Därför har vi aldrig lärt våra barn att det skulle finnas en jultomte.

Julklapparna var alltid ett spännande kapitel. Vi levde i efterkrigstiden och det fanns inte så mycket att vänta. Men det var en särskild julklapp som jag väntade särskilt på. Det var en som kom från morbror Martin, som var i Sverige och sände julpaket till syskonen. En sådan älskad julklapp var en tryckerileksak där jag kunde plocka bokstäver och stämpla text med bläck från en stämpeldyna.

I min barndom firade man inte julbön i kyrkan på julafton, utan det stora var julottan på juldagen klockan 6. Jag har inte själv fått uppleva färd till julottan med häst och släde. Vi hade åtta kilometer till kyrkan och det var inte självklart hur man skulle ta sig dit, för det var få i byn som ägde en bil. Widjeskogs bussfirma ordnade med buss, men den var ofta så fullpackad redan vid Pikvisbacka att de körde raka vägen till kyrkbyn utan att komma omvägen via Kortjärvi. Det blev en stor besvikelse för dem som stod och väntade.

En gång blev man så desperat att man gick till en chaufför i närheten som körde långtradare. Man väckte upp honom och fick honom snabbt i gång. Sedan packade man in sig i lastrummet där det inte ens fanns något att sitta på. På de krokiga vägarna blev många åksjuka. Jag var inte med själv den gången.

Mina första minnen från julottan är starka. Sömndrucken satt man inklämd i den fullsatta kyrkan och fick först lyssna till kyrkokören som sjöng Stilla natt. Det var alltid den versionen där basen faller in senare och sjunger som ett vågsvall i slutet av versen. Det var som änglasång.

Var hälsad, sköna morgonstund var den första psalmen. Min storebror lärde mig en rolig variant, som en dräng som hade fått löfte av sin husbonde om en ny päls sägs ha sjungit i öronen på bedragaren i stället för psalmtexten:

Vår greve lof’t en päls i fjol,
nog må den pälsen bliva stor
om den nån gång blir färdig.
Lova gåva
och ej hålla
vad kan vålla
mera våde.
Ge mig pälsen, eders nåde!

På den tiden hölls två predikningar, för först hölls julotta och sedan direkt därefter juldagens gudstjänst. Ibland kunde kyrkoherden anlita en gästpredikant för den ena predikan, men hade han inte det höll han själv två predikningar. Det kunde bli sömnigt så tidigt på morgonen.

På juldagen hölls alltid söndagsskolans julfest i bönehuset klockan 13. Då fick man delge varandra vad man hade fått i julklapp. På annandag jul var det julfest i bönehuset klockan 14. Då kom prästen och klockaren högtidligt vandrande genom mittgången som det herrskapsfolk de var. I stort sett hela byn gick till bönehuset.

Så skulle man förstås också bjuda gäster och på motsvarande sätt gå ”ti främands”. Mina föräldrar hade båda många syskon så det blev mycket folk. Kvinnfolket pratade med sitt och karlarna med sitt, och det var mycket ljud överallt. Flera av karlarna rökte och på den tiden bolmade man friskt inne. Vi hade ett ”rökbord” med askkopp framsatt, även om ingen i vårt hus var rökare.

Julmaten var enkel och i många fall gjord på egna ingredienser. Gröten och lutfisken var självklara, och till gröten hörde fruktsoppa eller -kräm. Lutfisken köptes några veckor innan som torrfisk och den skulle lutas ett par veckor före jul enligt den gamla traditionen.

Som barn hade jag ingen förståelse för att den verkliga julhögtiden börjar på julnatten. Julklapparna som man fick på julaftonskvällen var den stora höjdpunkten under julhelgen, och fast man sedan hade julklappar att leka med fanns det ändå något av en tomhetskänsla efteråt. Man hade inget kvar att vänta på!