Prövningar till det yttersta

Ytterstfors juli 2002, del 2 av 3

Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp. (Dan 3:17–18)

Vi ska i det här föredraget se på två händelser i Daniels bok, som visar hur Gud demonstrerar sin makt att bevara dem som förtröstar på honom. Den ena händelsen beskrivs i det tredje kapitlet, och den andra i det sjätte. Båda berättelserna har varit till stor tröst genom historien, först för det hårt prövade judafolket och sedan för kristna i förföljelsetider. Och många tecken tyder på att det kommer att stunda liknande prövningar för Guds folk i ändens tid.

 

2.1 De tre männen

Året torde vara 593 f.Kr. Nebukadnessar har nu varit kung i tolv år och han är en verklig tyrann. Hans vilja är lag. Han vill också demonstrera sin makt och gudomliga status genom att göra en stor bildstod av guld. Vi vet inte om den föreställde honom själv eller något annat, men att döma av proportionerna måste det ha varit en mycket smal pelare, kanske en obelisk: 30 m hög och 3 m bred.

Det verkar som om alla ledande tjänstemän från alla underlydande riken skulle ha kallats till invigningen, kanske utan att de visste varför de skulle komma. I Jer 51:59 finns en intressant notering, som kan gälla just det här tillfället: Kung Sidkia kallas jämte kvartermästaren Seraja till Babel i sitt fjärde regeringsår. Gästerna skulle demonstrera sin underkastelse under Nebukadnessar genom att falla ner och tillbe bildstoden när orkestern spelade upp. Även Daniels tre vänner var med.

Sadrad, Mesak och Abed-Nego (eller Hananja=Herren är nådig, Misael=Vem är som Gud? och Asarja=Herren hjälper; Daniel betyder Min domare är Gud) tillbad inte. Var var Daniel? Möjligen var han vid hovet, där måste också finnas tjänstefolk, eftersom Duraslätten ligger utanför Babel. Han skulle inte ha fallit ner och tillbett om han varit där.

Tänk er in i situationen: det är omöjligt att undgå uppmärksamhet om man förblir stående i en folksamling där alla andra faller ner på marken. Man blir genast upptäckt. Det gällde livet!
Men se deras svar! De vet inte om Gud vill rädda dem. Det kan han göra, men vill han det? Det spelar ingen roll – det viktiga är att inte överträda Guds bud. Och vad han har sagt är glasklart: du ska inte tillbe någon annan Gud.

Och se sedan hur Gud räddar dem: Människosonen kommer med dem. Nebukadnessar känner honom – trots att han inte har läst Upp 1 och inte heller sett honom. I Daniels bok nämns Människosonen två gånger: Dan 7:13, där han kommer i makt och härlighet till dom, och Dan 10:18, där han kommer med kraft när Daniel är utmattad. Båda aspekterna finns med här: för Nebukadnessar blir åsynen av M. till dom, men de tre männen ger han liv och kraft i deras förtvivlade situation, när det är helt ute med deras egen kraft. Känner du Människosonen? En gång ska också du se honom. I vilken egenskap ser du honom: som din domare eller din frälsare?

 

2.2 Daniel i lejongropen

Den andra händelsen, som beskrivs i kapitel 6, inträffar året efter att perserna övertagit makten och Darejaves blivit kung. Nu organiseras ledningen i landet med persisk noggrannhet, något som också profanhistorien vittnar om. 120 satraper ansvarar för var sitt område och över dem står tre furstar. Daniel är fortfarande högt uppsatt vid hovet och är mycket älskad av kungen. Han är en av de tre furstar som ansvarar för styrelsen i riket närmast under kungen, och det är nu rentav möjligt att Daniel ska upphöjas till kungens närmaste man. Men då kommer avunden hos de andra in i bilden.

Frågan om vem kungen egentligen är har varit omstridd. Det är nämligen så att profanhistorien känner den kung, som övertog makten i Babylonien, som Koresh eller Cyrus, inte som Darejaves, eller Darius. Darejaves påträffas som kunganamn först flera årtionden senare. Därför skriver Bibelkommissionen i sin bok ”Bibelsyn och bibelbruk” (1970) att det föreligger ett fel i Daniels uppgifter här. Det tycker man är naturligt om det är en okunnig jude som skriver detta 400 år senare. Men om det är Daniel själv som skriver bör han veta hur det var.

Det här problemet går vi inte in på nu. Den som har boken ”Det står skrivet. Biblicum svarar Bibelkommissionen” (1971) kan själv läsa vilka argument som finns mot påståendena om fel. Enklast löses problemet genom att låta Darejaves vara samma person som Koresh, vilket är helt möjligt. (Notera SFB:s översättning av 6:28 – ”waw” förekommer i denna betydelse även i 1 Krön 5:26.) Det är alltså samma Koresh som inom kort kommer att utfärda sitt edikt om att judarna ska få återvända till sitt land, och att ett sådant edikt utfärdas nu kan förstås mycket lätt om kungen fått uppleva det som Daniel beskriver här.

Vi går tillbaka till händelserna vid hovet. Avundsmännen försöker komma på ett sätt att störta Daniel, men de har stora svårigheter. Daniel kan nämligen inte anklagas för några oegentligheter! Ingen korruption, inga maktintriger, inget fusk. Han var trogen i sin tjänst. Han kunde Guds tio bud, och han följde dem i sin tjänstgöring. Men här såg furstarna sin chans: han var så hängiven i sin gudsdyrkan att de hittade ett säkert sätt att få honom på fall.
De kom överens om att vädja till kungens fåfänga. Så föregav de honom, att alla ledande tjänstemän stod bakom ett förslag att kungen skulle utfärda ett påbud, som skulle bli en orubblig lag genom att undertecknas av kungen och bekräftas med hans sigill. Inte ens hans själv kunde då ändra eller upphäva det. Alltså utfärdade kungen ett påbud om att ingen under en månads tid skulle få be till någon annan än kungen, vare sig gud eller människa. Straffet för överträdelsen fastställdes också: att bli kastad i lejongropen.

Här finns ännu en liten detalj som visar hur tillförlitlig Daniels berättelse är. Perserna utövar nämligen en zoroastrisk religion och för dem är elden helig. Därför kan de inte använda den brinnande ugnen som avrättningsredskap på babyloniskt vis. De använder i stället lejongropen för att avrätta brottslingar.

Påbudet går ut, och Daniel tas på säng. Han ser att han är överlistad. Han brukade tre gånger om dagen falla ner i bön i sin övre sal inför öppna fönster i riktning mot Jerusalem. Nu kunde han ju ha stängt fönstren, dragit för gardinerna, och bett sin bön osedd av sina fiender. Då skulle han ju ha undgått att bli tagen på bar gärning för att ha överträtt den nya lagen. Men nej – så snart han fått höra påbudet går han upp i sin övre sal och faller på knä, inför öppet fönster!

Martin Luther säger, att om en Guds stridsman flyr undan från den plats där striden står som hetast, så sviker han sin plikt. Det är just genom att ta upp striden där angreppet sker som tapperheten i fält utmärks. Alltför ofta är det så att Ordets tjänare predikar allmänna ord om att hålla Guds lag, men inte träder upp just i de konkreta sammanhang där Guds ord och bud angrips för tillfället. Skulle Daniel ha dragit för gardinen hade han svikit sin Gud. Det kunde han inte. Han visste att detta påbud var skrivet för att ta fast honom, och att svika sin övertygelse för att rädda sitt skinn var inte att tänka på för denna gudsman.

Fortsättningen var klar. Avundsmännen stormade in och kunde anklaga Daniel för en kung, som först nu inser att han har blivit bedragen. Eftersom Mediens och Persiens lag var orubblig kan han inte finna på någon utväg att rädda Daniel, trots att han försöker ända till kvällen. Det enda han kan göra är att överlämna Daniel i sin Guds beskydd. Och tydligen hyser han en viss tro på denne Gud, eftersom han vakar och fastar hela natten, och så snart det blir gryning skyndar ut till lejongropen och ropar på Daniel.

Därför blir också glädjen stor när Daniel svarar. Därmed blir det också möjligt för kungen att låta samma straff som avundsmännen har utfärdat mot Daniel falla tillbaka på dem själva. Och kungen utfärdar ett påbud om att man inom hela riket ska bäva och frukta för Daniels Gud.

 

2.3 Vår tids avgudabilder

Kan något dylikt hända i vår tid?

Vår första tanke är kanske att det är omöjligt, åtminstone inte i våra nordiska länder. Vi är så upplysta att det inte skulle vara möjligt med så primitiva föreskrifter.

Men det är snart verklighet i det moderna Sverige. Kanske inte straffet är någon brinnande ugn eller någon lejongrop, men förutsättningarna för trakasserier på grund av tro finns. Jag tänker på lagen om hets mot sexuellt avvikande. Tänk er, att det inte bara blir stadganden om fängelsestraff för den predikant som förkunnar att homosexualitet är synd, utan att man också riskerar bli fråntagen alla offentliga tjänster eller uppdrag och att man ställs utanför alla sociala förmåner! Den pastor som fortsätter att predika Bibelns ord kan snart nog komma i en situation där det gäller livet för honom och hans familj. Det handlar om andliga mord.

Vi kunde också tänka på en läkare som vägrar utföra aborter, eller på en lärare som undervisar om hur världen blivit skapad eller om hur människor skall leva tillsammans.

Men också i dag gäller att vår Gud kan rädda oss från allt ont, när han vill göra det, och om han inte vill det, ska han ge oss kraft att härda ut i lidandet. Vi har samma Gud som Daniel, Hanaja, Misael och Asarja. Låt oss med frimodighet följa hans ord och bud, vilka hot som än reses mot oss.

Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han, som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? (Rom 8:31–32)

Databaser och levande Ord