|
Föredrag
vid ELTK:s temadag 1.12.2001 i Vasa i Todistajaseuras bönehus. Artikeln, samt andra motsvarande föreläsningar, finns på finska på Aholas webbplats. I denna föreläsning har jag inte använt direkta citat ur någon annan bok än Bibeln. Men jag vill betona att jag under cirka 30 år har läst renläriga böcker av Luther och att innehållet i denna föreläsning grundar sig på den allmänna uppfattning som jag har tillägnat mig under forskningen. Ärade åhörare: du ska nu bedöma vad du hör – är denna lära av Gud eller talar jag någonting som kommer av mig själv. Man kan dela rättfärdigheten (justitia) i två delar: Guds rättfärdighet och djävulens rättfärdighet. Och rättfärdiggörelsen kan delas under två rubriker: a) den objektiva rättfärdiggörelsen och b) den subjektiva rättfärdiggörelsen. Vidare kan man dela den subjektiva rättfärdiggörelsen i två delar: b1) trons rättfärdighet och b2) civil rättfärdighet. För att kunna börja studera ämnet ska vi hålla i minnet några bibelverser som hjälper oss att förstå vårt ämne. Den första versen är Romarbrevet 1:17 ”Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” Den andra versen är i Jesaja 64:6: ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel. Vi kommer alla att vissna som löv. Som löv förs bort av vinden kommer vi att föras bort av våra missgärningar.”
Guds rättfärdighet Gud är själv rättfärdig i sina gärningar och i sin vilja. Guds rättfärdighet är i sista hand en okänd egenskap för en fördärvad människa och den kan inte uttömmande utforskas ens av den klokaste människa. Guds rättfärdighet kan bara bli känd i den omfattning som Han har kungjort den i sin uppenbarelse i Bibeln genom den Helige Ande. I denna föreläsning ska vi inte fördjupa oss i djävulens rättfärdighet. Jag skall bara kort säga att djävulens rättfärdighet i grunden är stolthet och försök att upphöja sig till Guds jämlike. I allmänhet är det att vara emot Gud i allt. Tyvärr kan man hitta detta också i alla själafiendens tjänare och budbärare. Den är också viljan att sabotera den allsmäktige Guds gärningar och budskap. Om någon säger att hon känner själafiendens verksamhet bättre än Guds rättfärdighet så måste jag utfärda en varning: Det kan du inte göra. Man måste först känna Guds sinne innan man kan lära känna djävulens sinne. Till sin natur är en människa en flykting och fiende till Gud. I syndafallet har människan anslutit sig till djävulen och blivit hans bundsförvant. Människan känner inte sin bedrövliga situation i sitt naturliga tillstånd. En naturlig människa tror att hon är i gudomlig rättfärdighet när hon är underkastad själafienden och i hans slaveri. Under själafiendens dominans rättfärdigar människan sina mest förskräckliga gärningar. Den Helige Ande är Guds kraft som överbevisar världen, d.v.s. dig och mig, om synd och rättfärdighet och dom, för världens otros skull. Den som verkligen har kommit att känna Guds rättfärdiga vilja såsom han bevisar den i sin lag, har också kommit att känna den verkliga föroreningen, arvsynden och dess följder: döden och andlig skilsmässa från Gud. När läran om Guds rättfärdighet är i kraft, d.v.s. lagen i undervisningen, leder den Helige Andes främmande ämbete människan mot sanningen. Där lärarna har förkastat Guds lag kommer hedendomen fram i all sin kraft. Där fruktar man inte Gud. Där Guds lag får skära in i människans hjärta och väcka henne till personlig syndakännedom, kommer hon i nöd och törstar efter den Guds vilja som vi känner som Guds kärlek. Det är Guds rättfärdighets andra speciella egenskap, genom vilken han ger liv till världen. Syndakännedomen måste vara en realistisk verklighet, men evigt liv i Kristus hör sedan till trons område.
Gud förklarar den ogudaktige rättfärdig Till den som säger att Gud är kärlek också i den meningen att han inte kan fördöma någon till evig fördömelse (apokatastasis-läran) utan att alla ska bli frälsta till evigt liv oberoende av tron, ska man säga klart: Du berövar Gud hans rätt till sin lag och rättfärdighet. Om man bekänner läran om den objektiva rättfärdiggörelsen, leder det månne till att man förnekar trosrättfärdigheten, till antinomism och till läran att alla blir frälsta? Jag svarar: det är struntprat. Tvärtom: den objektiva rättfärdiggörelsen är enligt Bibelns lära trons innehåll och den leder den troende till effektiv helgelse. Den som inte känner objektiva rättfärdiggörelsen känner inte Jesu ord på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Den objektiva rättfärdigheten är Guds [eget] verk 1. Ingen människa var där för att hjälpa Gud eller gav råd till honom 2. Det handlar om det Guds verk genom vilket han har åstadkommit, att människan, som är död i synderna, blir rättfärdig inför honom. Varför behöver man då rättfärdiggörelsen? Orsaken är arvsynden och Guds kärlek mot sin skapelse, mot människan som är andligt död för arvsyndens skull. Gud tillåter inte att djävulen får den triumfen, att han slutligt skulle förlora den människa som han själv har skapat. Genom Kristi verk ser Gud människan framför sig som rättfärdig. Gud ser då bara sin Sons verk. Sonens verk tillräknas oss (forensiskt). Den heliga Skrift lär att den som har Sonen också har Fadern. De som genom tron är förenade med Sonen, är inte oäkta barn 3. Detta Kristi rättfärdiggörande verk framhävs speciellt i andra delen av vår trosbekännelse. Det är fråga om den treenige Gudens andra persons, Sonens, uppdrag att lida helvetets straff i stället för den fallna människan och att fullkomligt uppfylla Guds lag för människan 4. Det är fråga om Kristi görande och lidande lydnad. Den som förnekar den objektiva rättfärdigheten förnekar Kristus. ”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” 1 Kor 1:30–31. Med många olika ord och exempel lär Gamla Testamentet hur Gud förklarar den ogudaktige rättfärdig. Till den som tvivlar på Kristi verks tillräcklighet för frälsningen säger vi kraftigt: Ingen otrogen kommer att se Guds rike. Han förringar giltigheten av Kristi högsta ämbete, som han har fått av Fadern. Ta Johannesevangeliet 3:16 på allvar och lär dig. Det stället lär att Gud har älskat bara på detta sätt, och att den som förkastar denna tro ska bli dömd till förtappelse. Alltså: tvivla inte, utan tro. Behåll vad du har. Den objektiva rättfärdiggörelsen är Guds verk och [helt] oberoende av människan. Han tillåter inte att man bryter mot detta med människoverk eller gottgörelser. De som eftersträvar lagens rättfärdighet 5 föraktar Guds objektiva verk när han förklarar den ogudaktige rättfärdig. Det är också så att otrogna, fariseer och alla som lever i lagens verk tror att deras offer behagar Gud. I domen gäller endast Sonens rättfärdighet. Gud vet inte om något annat.
Utan tro är det omöjligt att behaga Gud Evangeliet är Guds verk genom vilket han delger sina gärningar och verk till människor. Evangelium är Guds kraft som frälser var och en. När man talar om tron talar man om subjektiv rättfärdighet. Egentligen är det fråga om att människan fattar vad den objektiva rättfärdigheten är och tar den till sig. Den Helige Ande väcker människan till att ta emot gåvorna som ges genom Ordet och sakramenten. Bekännelsen lyder då att Kristus har köpt och vunnit mig fri från syndens, dödens och djävulens makt. Nu gäller dopets gåva och förpliktelse. För några år sen talade jag om tron med en nypietist. Han ansåg att tron är helt och hållet människans egen avgörelse och eget verk. Jag förklarade för honom att man för att vara helt säker på detta resultat och vara konsekvent i denna åsikt, borde uppfylla lagen helt och hållet. Man borde se till att inte ens den minsta tanke går sina egna vägar. Ytterligare måste man göra så många botgärningar som möjligt, så att man kan vara säker att Gud ger det vittnesbördet att man har sonat sina synder. Denna Muroma-anhängare var häpen. Han kunde inte vara helt säker på sin frälsning. Han saknade i själva verket trons rättfärdighet 6. Hans lära om sakramenten indikerade samma sak: den var nästan den samma som de reformertas. Han förnekade att pånyttfödelsen sker i dopet och menade att nattvarden bara är en minnesmåltid. För tron måste det finnas en fast grund. Tron baseras inte på sig själv utan på Guds objektiva rättfärdiggörelse som han förut har åstadkommit. Trons huvudsak är inte goda gärningar eller tron på sig själv utan trons föremål, Kristus för oss (satisfactio vicaria), Kristus för mig. När man äger Kristus genom tron är det ingen nöd på den sista dagen, ty Kristus har lidit vårt straff och han har uppfyllt lagen. I domen räknas detta till förmån för den troende. Dessutom har Gud helt godkänt Kristi verk när han uppväckte honom från döden och när han upphöjde honom på sin högra sida. Och han har givit ett gott vittnesbörd om sin Son som förpliktar också oss: ”Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom!” I domen svarar Kristus för mig. Det är ju så i Guds domstol att om du inte har Kristus genom tron så har du ingen i stället för dig i domstolen. Då ansvarar varje åtalad för sig själv. Vi vet av Bibelns ord att hennes öde då blir den eviga fördömelsen. Man ska förklara sakerna här i nådens tid. ”Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er: Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar, en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er.” Den allmänna rättfärdiggörelsen förutsätter att man genom tron äger den, alltså trons rättfärdighet. Man ska genast förkasta t.ex. sådana heresier som påstår att alla ska bli frälsta. Och om den irrläran drivs, att det inte finns någon objektiv rättfärdiggörelse utan i stället någon sorts laggärning som man kallar trons rättfärdighet, då är man vilse. Då har man övergett den renläriga lutherdomen och förflyttats under påvens primat.
Den civila rättfärdigheten Blir du konfunderad när man talar om Jakobs lära om verk och rättfärdiggörelsen? ”Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro.” Jak 2:24. Det är många som inte har förstått vad detta verkligen betyder utan missförstått Jakobs ord. Jakob talar om hur trons rättfärdighet uppträder i människans naturliga liv, alltså i tankar, ord och verk. Den rena läran om goda gärningar kan vi läsa om i Bibeln: ”Så säger HERREN: Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger HERREN.” (Jer.9:23–24) Inte heller troendes civila rättfärdighet är – för arvsyndens skull – på sådan nivå att man skulle kunna presentera den för Gud som sin rättfärdighet. Jag har många gånger hört förklaringar som går ut på att en människa får evigt liv eller evigt fördömelse på grund av sina goda respektive onda gärningar. I varje fall är det helt klart att den som lämnar denna världen i otro ska hamna i helvetet och att den som lämnar denna världen i tro på Jesus ska ärva det eviga livet. Man gör inte goda gärningar för att få evigt liv, utan den som är rättfärdig genom tron gör goda gärningar (trons frukt) i tiden för att visa sin tacksamhet. På detta sätt befinns hon rättfärdig även i sina gärningar, liksom Abraham. När troende gör goda gärningar är det inte av rädsla för helvetet eller för att förtjäna himlen, utan av tacksamhet för att hon har fått Guds rättfärdighet genom nåden. Det skulle vara ganska konstigt av en troende att döda, stjäla eller göra allt möjligt ont som han bara hann göra. Har ni hört att det finns sådana troende människor? Det har jag inte hört, fastän det har påstått att de finns. Men otrogna gör vad som helst och sedan säger de att de gör allt med rent samvete.
Prästerskapet har det huvudsakliga ansvaret för undervisningen I denna liberalteologiska tid har avfallet från Ordet kommit fram även bland dem som är i det höga andliga ståndet. Där finns många som har fallit i otro. De gör till adiafora sådana läror (till exempel läran om ämbetet) som har klara bud i Guds Ord. Vi kan säga att alla inte gör goda gärningar fastän man allmänt säger så. Det är orätt att rena sitt samvete genom att vägra att tro Guds ord som Guds ord. Det är bra att minnas att Gud har rätten att fråga efter sitt ord – när det är redovisningens tid: Vem har varit trogen mot ordet? För att bevara förståelsen av rättfärdiggörelseläran ren så att den håller måttet inför Gud, måste vi kunna bevara och behandla ämnet läromässigt konsekvent och framför allt i enlighet med vad Guds ord lär. Vi måste alltså bevara Guds egen uppenbarelse om saken. Man ska inte bära främmande eld till altaret. För att den rätta läran om rättfärdiggörelsen ska ha framgång i församlingen måste församlingens lärare ha den rätta uppfattningen om Bibeln: Bibeln är Guds Ord. Det finns många blinda och sådana som bryter sin ed som de har avlagt framför Gud. Det har också förut funnits stumma hundar på Jerusalems murar. De har glömt Hesekiels allvarliga varning till lärarna. De som fått lära liberalismen på de teologiska fakulteterna och är en blind hop – det finns bara få undantag – kan helt enkelt inte lära ut rättfärdigheten som gäller framför Gud. Deras lära är en rörig lära som innehåller gärningar, och sådan att den som lyssnar på det måste falla i gropen som en blind och livlös. Målet för deras lära är inte den eviga frälsningen utan ett välbalanserat liv i denna tid. När man talar filosofi, om jordiska [gärningar] och goda gärningar och undviker att tala om evigheten har man helt gått vilse. Nuförtiden förnekar man tyvärr helvetets existens och förkastar på samma gång Bibelns auktoritet. Men när man förstår Guds rättfärdighet, blir frågan om himlen och helvetet klar. Gud kommer en gång att fråga också efter detta. Den borde höras från prästens läppar redan här i nådatiden.
NOTER |
|
23.2.2002 |
