När
Jesus var verksam här på jorden gick han på
sabbaten, som hans sed var, till synagogan. Apostlarna
höll fast vid apostlarnas lära och gemenskapen,
vid brödsbrytelsen och bönerna. Vid
bönetiderna gick de till templet. Det är viktigt
med utvärtes ramar för vårt fromhetsliv -
orsaken är att den onde går omkring som ett
rytande lejon för att söka vem han skall sluka. En
krigshär som splittras hit och dit och som inte
håller ihop faller snart offer för
fienden. Det
är Guds ord som kan föda tro och bevara oss i
tron. Om Guds ord förmörkas, något som
Uppenbarelseboken talar om att skall ske särskilt i de
yttersta tiderna, tas kraften som beskyddar oss för
fienden bort. Och Guds ord är inte det samma som
andligt tal. Det är allt Guds ord, enligt de heliga
skrifterna som vi har förmånen att ha så
rikt ibland oss. Särskilt
viktigt är det att barnen och de unga tidigt vänjs
vid att gå till Guds hus och får en yttre
inramning för sitt andaktsliv, även om det
självfallet är den personliga tron som är det
viktigaste. Men vart skall vi gå? När
Evangeliföreningen grundades skedde det för att
evangeliet skulle predikas rent och klart. Då fanns
ingen officiell möjlighet att utträda ur kyrkan
och bilda nya församlingar, även om Hedberg
ändå rekommenderade detta för de så
kallade norrlandsseparatisterna då de inte
tilläts använda den gamla, bibelenliga
handboken. Man
ordnade möten i bönehusen och bibelsamtal för
att väcka, stärka och bevara tron, som var satt
på undantag i en sekulariserad eller pietisiskt
färgad tid. Men det var tvång att gå i
kyrkan tillräckligt ofta, och
läsförhören såg till att
upprätthålla en yttre ordning och
tillräcklig kunskapsnivå. Fortfarande
är det i dag vanligt att gå till
församlingens gudstjänst även om prästen
inte predikar klart, och om möten ordnas i
bönehuset är det ett komplement till
församlingens gudstjänst. Det nya problemet
för vår tid är dels att grundkunskaperna
är mycket mindre än förr, och att det
sällan ges något komplement: möten där
det klara evangeliet predikas är undantag, och de
är allt färre som kommer dit. Därmed kommer
den falska läran att bli ännu mera farlig. Jag
återkommer till detta. För
min och min familjs del har det under en lång tid
varit svårt att hitta regelbundna gudstjänster
att gå till. Någon söndag har man kunnat
besöka en kyrka i hemförsamlingen, en annan har
man kunnat åka till en grannförsamling eller till
en större fest lite längre bort. I Vasa har vi
haft förmånen att under senare år ganska
ofta ha kvällspredikan i Luthersalen på
söndag kväll med både gemenskap och god
undervisning. Men vi har inte kunnat fira nattvard där.
Alltför vanligt har det ändå varit att det
inte funnits nånting alls, särskilt under
sommarmånaderna. Det
kan gå en tid på det här sättet. Man
kan överleva också med Guds ord hemma i
familjekretsen, om man har disciplin att verkligen
låta Guds ord bo rikligt ibland oss. Men lättjan
tar så ofta överhanden, det blir inte tid, eller
så känns det så avigt och konstigt,
så man avstår. Så småningom blir det
självklarhet att en vanlig söndag ägnas
åt allt möjligt annat än gudstjänst och
Guds ord. När de unga skall bilda eget hem hör
gudstjänsten inte mera till rutinerna. Följden
blir ett avtynande trosliv. Djävulen firar
triumfer. Men
varför går man då inte till
gudstjänsten i sin församling? Ibland uppmanas vi
rakt upp att vara flitiga gudstjänstbesökare och
att alltid gå till nattvarden när det ges
tillfälle, utan att ställa frågan om vi
verkligen kan göra det. Bibeln
lär oss allvarligt att fly falska lärare. SLEF har
tagit detta på allvar när det gäller
kvinnopräster, och samverkar inte med sådana. I
slutet på 1980-talet, när FELK gick in för
att viga kvinnor till präster, var det en
självklarhet att SLEF gav ut råd och anvisningar
hur medlemmarna skulle förfara när en kvinna
förrättade gudstjänst. Vart skall man
då gå? Jo, rådet var att söka upp
andra gudstjänster i nejden. Men
kan man då utan vidare besöka en gudstjänst
som förrättas av en man? Nu står det
ingenting i Bibeln om att vi ska ta oss till vara för
falska profeter om de är av kvinnligt kön. Jag har
inte hittat något som skulle uppmana oss att se upp
för vad som predikas av kvinnor, men att vi kan ta emot
allt som sägs av män! Nej, på Bibelns tid
var det otänkbart att någon kvinna skulle
uppträda i predikoämbetet. Därmed gäller
alla varningarna manliga predikanter. Bibeln
lär oss klart att vi skall dra oss ifrån falska
herdar. Jag hänvisar här endast till skriften
Sekten som blir motsagd, föredraget
Bekännelse
och gemenskap.
Är det att fly undan en falsk herde om vi går
till hans gudstjänst och hälsar "Med dig vare ock
Herren"? Eller står sida vid sida med honom i en
gudstjänst, där man låtsas visa upp en enhet
som inte finns? Men
vem är då en sådan falsk herde, som vi
borde fly undan? Vi
behöver lägga märke till hur Bibeln
definierar en sådan som vi bör dra oss undan.
Paulus säger i Rom 16: Lägg
märke till att de falska lärarna använder
milda ord och vackert tal. De framstår som fina
mänskor, de talar vackert och gudfruktigt och de vinner
förtroende. Det är inte lätt att kritisera
dem - då framstår man som en hoppplös
mörkman, som en som söker fel överallt och
inte kan uppskatta nånting för det positiva som
finns där. Ibland
sägs det: "Nog kan man alltid hitta något
guldkorn i varje predikan." Det skulle då
försvara rätten att gå till en falsk
lärares gudstjänst, eftersom man skall pröva
allt och behålla det som är gott. Då
tilltror man sin egen förmåga för mycket.
Visst
är det så att vi behöver pröva allt vad
som sägs för att inte bli bedragna. Det
gäller mer än nånsin i denna sista tid. Vi
kan också behöva lyssna till falska lärare
nån gång för att analysera deras läror
och kunna varna för dem. Men det är en helt annan
sak om vi vecka efter vecka uppsöker falska lärare
för att ta till oss deras undervisning för
vår uppbyggelse. Och det är ju det som
gudstjänsten är till för. Det är
stolthet om vi då menar att vi nog vet vad vi
behåller. Risken är stor att vi blir
vilseförda, eftersom vi är svaga får, som
behöver en god herde för att hållas på
vägen. Vi handlar då direkt i strid med Jesu egna
ord i Joh 10:4-5, 10: När
vi inser att en präst inte förkunnar i enlighet
med evangeliet bör vi försöka föra honom
till rätta. Lyssnar han inte, skall vi inte lyssna till
hans förkunnelse. Eftersom vi är svaga kan vi
nämligen föras vilse. Och det vill inte Gud, han
som har frälst oss och kallat oss för att vi skall
höra honom till. Han vill ha oss hem, och
därför ger han oss i sin godhet sina anvisningar
som vi skall följa. Att inte följa dem är att
trotsa honom. Finns
det då sådana gudstjänster, som vi inte ska
delta i? Är det inte mera så, att prästerna
ibland har en svag förkunnelse, men inte egentligen
falsk lära? Var går gränsen? Jag
vill ta konkreta exempel på sådant som inte kan
anses vara en rätt förkunnelse. Jag vill inte
göra någon katalog. Det kommer an på varje
kristen att i sin egen situation dra sina slutsatser,
utifrån den ton som predikanten anslår. Är
det den sanne herdens röst, eller en vargs
röst? I
fjol intervjuade Vasabladet fyra kandidater till
kyrkoherdetjänsten i Vasa svenska församling. Den
som sedan blev vald till kyrkoherde, Henry Byskata, uttalade
sig så här: Registrering
av homosexäktenskap är en samhällelig
lagstiftningsfråga. Det är klart att
också sådana par behöver ha de
arvsrättsliga och praktiska frågorna
ordnade.Det ser jag som präst inget hinder
för. Men
om ett homosexuellt par kom till mig och bad dem viga
dem, då skulle jag nog fundera. Någon form av
förbön eller välsignelse kan man dock
säkert diskutera, om samhället går in
för det. Liknande
tankegångar framförde två av de andra
kandidaterna, Bror Träskbacka och Anders Kronlund. Men
är det som jag citerade den rätte herdens
röst? Stämmer det till alla delar med
Bibeln? Det
måste var och en som känner Bibeln svara nekande
på. Det går klart emot Bibelns klara
undervisning. Då måste vi också ta Bibelns
ord på allvar, när den uppmanar oss att fly en
sådan röst. Det spelar då absolut ingen
roll om denna röst är en manlig röst. Om
någon tänker så, är det fråga om
ren och skär könsdiskriminering. Det gäller
vårt eviga väl, ingenting mindre! Mitt
andra exempel har jag refererat i EBF 5/99. Det var en
radiopredikan där det fanns varken lag eller
evangelium, utan endast ett luddigt tal om att Gud vill att
vi skall nå fram till att leva rätt. Tror vi att
Gud vill att vi skall söka "guldkornen" i en
sådan predikan? Nej, "litet surdeg syrar hela degen",
säger Paulus i Galaterbrevet. I
dagens predikningar och andakter talas det många
vackra ord. Det talas om trygghet, om Guds vilja och lag,
och om efterföljelse. Ibland framställs Guds
kärlek "som stranden och som gräset, som vind och
vidd och ett oändligt hem". Guds kärlek
jämförs med oändligheten, den finns
överallt och gäller alla. Den har ingen
förankring i Jesus. Visst
talas det också om Jesus, och om hans kärlek. Den
är så stor att den besegrar all ondska,
också vår synd, ja rentav den onde själv.
Synden framställs ofta som svagheter, som vi med Jesu
hjälp kan bekämpa. Men var blev talet om
korset? Det
finns ockå de som talar om korset. De beskriver Jesu
väldiga pina i Getsemane, hans tålmodighet
inför Pilatus och under bödlarna, och
framställer korsdöden i skarp kontrast mot
påskmorgonens ljus. Men vad betydde korset? Att
Jesus måste ta på sig mänsklighetens
syndaskuld och träda in som
ställföreträdare under den som som
rättmätigt skulle drabba oss syndare, det talet
är sällsynt. Lika sällsynt är det att
tala om dopet, som frälsar från synd, död
och helvete och för oss in i ett sammanväxande med
den korsfäste, så att hans död och hans
uppståndelse blir vår. Likaså den
allmänna rättfärdiggörelsen, som är
ett härligt vittnesbörd om det som skett
utanför och före oss, till vår
frälsning. För att inte tala om människans
trälbundna vilja och Guds utkorelse till
frälsning, denna enastående pärla av
läror, som skall framhållas om Guds ära
hotas av en mänsklig medverkan i
omvändelsen. Det
är allvarligt att blanda ut detta budskap så, att
trons folk blir nedsövt och inte mera reagerar när
falsk lära ljuder. Ännu allvarligare blir det
när en dylik blandning okritiskt serveras i den egna
rörelsens mitt. Jag
menar nu inte att man skall bemöta sina medkristna med
en sådan inställning, att man måste
försöka hitta deras sannolika felsteg och
villolära, och att man utgår från att
ingenting är rätt utanför den egna lilla
kretsen. Jag menar inte heller att man alltid kan ha med
hela trosläran i predikan. Dikena är
åtminstone två. Men
vi behöver Guds rena ord för att överleva i
denna yttersta tid. Och det har blivit ytterst
sällsynt. Därför behöver vi se till att
vi har gudstjänster att gå till, där detta
ord förkunnas. Och vi behöver ha Herrens heliga
nattvard ibland oss, det hör till Guds folk. Det
är de kristnas rätt och skyldighet att se till att
det finns sådana gudstjänster. Låt
oss se på vad Martin Luther och
bekännelseskrifterna säger om rätten att
ordna gudstjänster och kalla tjänare till
dessa. I
sitt herdabrev till de böhmiska bröderna skriver
Luther (BV:s förlag 1984): Och
om påvliga biskopar inte vare sig vill eller kan
sätta några andra till Ordets tjänst
än sådana som utrotar det och
ödelägger kyrkan, så måste vi
följaktligen antingen stå och se på, hur
kyrkan i brist på Ordet går under eller
också låta dem som kommer samman rösta
för att ur sin egen krets utvälja en eller
flera, allt efter behov, som är skickade att vara
Ordets tjänare. Sedan måste vi installera dem
som blivit valda i församlingen och i dess
åsyn stadfästa deras kallelse under bön
och händers påläggning. (s.
87f) Ni
skall välja den (eller dem), som ni anser
värdig och duglig till tjänst. Därefter
skall de äldste bland er lägga händerna
på denne och sålunda stadfästa honom i
tjänsten och överlämna honom åt
församlingen. Det är endast på det
här sättet ni skall skaffa er herdar och
biskopar! Amen. (s. 95) Det
finns inga utsikter till att ni skall kunna utföra
denna sak under yttre fred och ro. Därför
bör ni förbereda er på det starkaste
motstånd och så fruktansvärda stormar
att det ser ut som om det lilla kyrkskeppet skulle bli
så överfyllt av vågorna att det
börjar sjunka och gå till botten. (s.
100) I
bekännelseskrifterna, Om
påvens makt och
överhöghet,
står det: Av
allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar
rätten att välja och viga sina tjänare.
Därför då biskoparna antingen omfatta
falsk lära eller vägra att meddela vigning,
äro församlingarna nödgade på grund
av gudomlig rätt att genom sina i tjänst
varande präster viga och förordna åt sig
nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och
våldsregemente, som vållat
kyrkosöndringen och tvedräkten. Ty Paulus
föreskriver, att de biskopar, som driva och
försvara falsk lära och orätt
gudstjänst, skola anses såsom ställda
under förbannelse. (s.
352) Det
för här för långt att gå in
på hela bredden av exempel som kunde uppbådas
för att visa att andra kristna rörelser har insett
att man måste tillse att det finns rätta
gudstjänster. Jag hänvisar till mitt
föredrag
om församlingsmodeller,
som finns i boken "Var
är den sanna lutherdomen i
dag?"
och till Evangeliskt
Brevforum.
Kort vill jag bara nämna, att SLEY länge har
ordnat egna gudstjänster på
söndagsförmiddagen på flera orter. I Sverige
har de rosenianska väckelserörelserna ordnat
gudstjänster med nattvard utan en tanke på att
man först skulle fråga församlingen.
Likaså höjs allt starkare röster i Norge
för att man i bönehusen behöver både
Guds ord och sakramentsförvaltningen (se
Sändebudet nr 10/99). Vilka
möjligheter har vi då att ordna en
gudstjänstverksamhet på biblisk grund? Jag vill
nämna några lösningsmodeller, som ingalunda
är nya, men som trots det knappt har prövats hos
oss. Den
första modellen är att använda oss av
tillgänglig arbetskraft, dvs. SLEF:s egna präster.
Just nu finns bara en, men om prioriteringen sätts
på att ordna egna gudstjänster kunde han
likväl klara av att ordna en gudstjänst per
månad i varje region. Vi har utrymmen, det som
behövs är insikten om att vi inte till vilket pris
som helst måste hålla fast vid samarbetet med
församlingar som inte vill veta av Guds ord. Dessutom
finns det möjligheter att kalla nya förkunnare,
bara vi inte låser oss fast vid kravet på att en
villfarande biskop måste lägga sin hand på
prästen för att han skall vara rätt
ordinerad. Det finns goda prästkandidater som tvekar
att låta prästviga sig - kalla dem till
ämbetet och anställ dem! Här är vi fast
i katolicismen. Finns det iver att höra Guds ord finns
nog också pengar till lönen. Vi ska inte heller
hänga oss fast vid kravet på att en pastor
måste vara anställd. Sedan länge brukar vi
tala om fritidspredikanter, "löshästar". Det samma
är kutym i de flesta små bekännelsekyrkor:
man sköter gudstjänstverksamheten vid sidan om det
borgerliga arbetet. Det är tungt, men det måste
gå när det inte kan ordnas på annat
sätt. Jag
vill framhålla en historisk svaghet, som egentligen
är en synd: att vi inte förmår resa ens
så långt med bil i dag, som man förr gick
till fots för att höra Herrens ord! Ska vi
verkligen kräva att pastorn skall komma till vår
egen by för att vi ska orka masa oss till
gudstjänsten? Nej, vad är 50 eller 100 km om man
får delta i en god gudstjänst? Gör
bättring - detta säger jag också till mig
själv! Under
en lång tid har vi diskuterat att ta i bruk
kassettmission, där det erbjuds kassettband med
inspelningar från gudstjänster, som man kan
sända runt och lyssna till i hemmen. Ännu har
ingen sådan etablerats, endast en kassettmission med
en delvis mycket god förkunnelse, som tyvärr blir
ytterst farlig genom en uppblandning med klart falska
läror. Under
en tid har vi i vår familj då och då
kunnat lyssna till goda lutherska gudstjänster
från Sverige, som förmedlas via högtalande
telefon. Till och med över Internet kan man sända
gudstjänster i dag. Om vi inte tvekar inför
nymodigheter finns det fina hjälpmedel. Jag inbjuder
till att komma med i lyssnarskaran vid
telefongudstjänsterna! När
vi inte längre kan ta del av gudstjänstlivet i
vår hemförsamling finns det inte heller
någon orsak till att inte sluta oss samman till egna
församlingar. Tvärtom, det är
nödvändigt av två skäl: dels har Gud
påbjudit att vi skall sluta oss samman med andra
kristna, och dels förbjuder han oss att utöva
andlig gemenskap med dem som lär falskt. Det
är bara fråga om en historisk belastning att vi
så benhårt håller fast vid yttre ramar,
där vi måste bli beroende av villfarande
präster för att kunna döpa, konfirmera och
vigas till äktenskap. Detta är inte ämnet
för idag, men jag hänvisar till nämnda bok
med föredrag från sommarkursen, och hoppas att vi
kan lämna fördomar, traditioner och känslor
som hindrar, och i stället att söka Guds vilja och
ställa oss till förfogande för Guds
kallelse.
2.2
Den falska lärans farlighet
förträngs
2.3
Den viktiga vanan att gå i
söndagsgudstjänsten faller
bort
3.2
Vår egen kraft är här för
svag
3.3
Ett par exempel
3.4
Vad är falsk
lära?
4.2
Några exempel från vår
tid
5.2
Modern teknik
5.3
Egna församlingar
1
Inledning
Förbliv
hos oss, o Jesus Krist,
ty aftonen har kommit visst.
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i vårt hus.
(2 Tim 3:14-4:5)2
Det traditionella alternativet:
bönehusmöten
2.1
Historiskt komplement, inte alternativ
2.2
Den falska lärans farlighet
förträngs
2.3
Den viktiga vanan att gå i
söndagsgudstjänsten faller bort
3
Vilken gudstjänst kan jag gå till?
3.1
Att fly falska herdar
Jag
uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som
vållar splittring och kan bli er till fall, i strid
mot den lära som ni har fått undervisning i.
Vänd er bort från dem. Ty sådana
tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen
buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de
godtrogna människor.
3.2
Vår egen kraft är här för
svag
När
han har fört ut alla sina får, går han
före dem, och fåren följer honom,
därför att de känner igen hans röst.
Men en främling följer de inte, utan flyr bort
från honom, därför att de inte
känner igen främlingars röst. ... Tjuven
kommer bara för att stjäla, slakta och
döda. Jag har kommit för att de skall ha liv,
ja liv i överflöd.
3.3
Ett par exempel
Jag
är helt solidarisk med kyrkomötets beslut om
kvinnopräster, jag ser inget hinder i Bibeln
för dem.
3.4
Vad är falsk lära?
4
Rätten att ordna gudstjänster
4.1
Reformatorernas råd
Men
nu kanske någon av er frågar: "Vilken metod
skall vi använda för att utse
församlingens herdar? Nöd bryter lag. Vi har
inga präster, och vi kan icke vara dem
förutan." ... Vi måste inse hur saken ligger
till, att vi ofrånkomligen måste välja
ettdera: antingen får vi, frigjorda från
påvens tyranni, lära oss att själva
förse oss med herdar, eller - om vi inte vill
göra detta, fast vi mycket väl kan det -
ge oss i fångenskap, villigt och utan
motstånd, för att fullt medvetet och av fritt
val träda i tjänst hos fördärvets
konung, vilket vår Herre Kristus i nåd
förbjude! (s. 46)
Därför
då de, som äro förordnade att vara
biskopar bli fiender till evangeliet och vägra
meddela vigning, behålla församlingarna sin
rätt därtill. Ty där kyrkan är,
där är också rätten att
förvalta evangeliet. Därför behåller
kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla,
välja och viga sina tjänare. (SKB,
s. 351)
4.2
Några exempel från vår tid
5
Praktiska lösningar
5.1
Egna präster
5.2
Modern teknik
5.3
Egna församlingar
Gud,
låt ditt ord oss lysa så
att vi i mörker ej må gå,
men genom denna jämmerdal
får vandra till din himmels sal.