Bekännelse och gemenskap

Munsala 25.10.1997, Ola Österbacka

1 Definitioner och frågeställningar
2 Lära och liv
3 Grundförutsättningarna för kyrkogemenskap

1 Definitioner och frågeställningar

1.1 Inledning

Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.

1 Joh 1:3-4

Vårt allvarliga och svåra ämne har sin bakgrund i den oro som många medlemmar av den lutherska folkkyrkan har gett uttryck för under senaste tid beträffande läget i kyrkan. Oron gäller inte minst Evangeliföreningen och dess huvudorgan Sändebudet, vilket bland annat har kommit fram i överläggningar med och i styrelsen under fjolåret och särskilt under detta år. Vi har i styrelsen och även med medarbetarna vid några tillfällen granskat frågan under rubriken Bekännelse och delaktighet.

Jag vill hoppas på ett ingående, ödmjukt och förutsättningslöst studium av Bibeln, bekännelsen och lutherska lärares skrifter för att vi skall kunna komma fram till en biblisk praxis i fråga om var gränserna går för vår kristna gemenskap i praktiken. Det har sagts, att det är omöjligt att bli eniga i vad Bibeln lär om bekännelse och gemenskap. Mycket svårare är det att nå en samsyn hur man skall handla rent praktiskt. Det finns många olika sätt att förhålla sig till detta -- från den ståndpunkt, som intas av de mest radikala bekännelsekyrkorna till en fullständig öppenhet. Vi kan vara eniga i att gränser mot öppenheten måste dras, men var vi drar gränserna är en mycket svår fråga. Ingen skall tänka att jag nu avser att komma med en entydig lösning. Men frågan må vara hur svår som helst, så är vi förpliktade att söka svaret enligt principen "Skriften allena, nåden allena, tron allena". Någon annan väg finns inte.

1.2 På vad grundar sig vår gemenskap?

Gemenskap är ett uttryck för enhet. Två ställen i NT brukar anges som grund för de kristna enhetssträvandena:

Jesus ber för kyrkans enhet:

Jag ber, att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.

Joh 17:21

Paulus förmanar oss att bevara Andens enhet:

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.

Ef 4:3-6

Vi bör påminna oss att kyrkan i egentlig mening är de heligas samfund, eller som Martin Luther uttrycker det i Schmalkaldiska artiklarna:

Ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och "fåren, som höra sin herdes röst." Ty barnen bedja så: "Jag tror att det finnes en helig kristen kyrka." Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer och andra ceremonier, som de utan stöd i den heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron.

Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB), s. 335

Tron kan finnas i vilka yttre samfund som helst, blott där finns evangelium om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Där tron finns, finns också bekännelse, som Paulus säger:

Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Rom 10:9-10

Tron kan inte stanna i hjärtat, lika lite som regnvattnet från ett stuprör under ihållande regn kan stanna i vattentunnan utan att rinna över. Tron visar sig som bekännelse utåt. Där tron bekännes, känner vi igen kristna bröder och systrar. Paulus säger:

Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen talar om er tro.

Rom 1:8

Tron visar sig också i handling, i kärlek och goda gärningar, som är trons frukter, enligt det som Jesus säger till sina lärjungar:

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.

Joh 13:34-35

Vi kan framställa relationerna mellan de tre begreppen tro, bekännelse och handling i form av en triangel (se illustration). Det tredje hörnet är det som i praktiken är det intressanta, det står för konsekvenserna, aktiviteterna.

Vad grundar sig vårt handlande på?

Den kan inte grundas på på tron, för den kan vi inte se; även där det verkar finnas trons frukter kan tron nämligen vara hycklad.

Den måste grundas på bekännelsen, vilken är det synliga utflödet av tron.

1.3 Gemenskapens grund och uttryck

Vi läste redan om grunden för enheten i Ef 4. Dopet är en viktig grund för enheten:

Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Gal 3:27-28

Enheten grundar sig också på gemensam syndabekännelse:

Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.

1 Joh 1:7

Nattvarden erbjuder en gemenskap av ett helt unikt slag:

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.

1 Kor 10:16-17

Genom dopet har vi blivit lemmar i samma kropp:

I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar och fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. ...

1 Kor 12:13-14:

Vi förliknas också vid tegelstenar i ett husbygge:

Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.

Ef 2:20-21

Vi förpliktas i denna gemenskap till att hålla samman i kärlek, i studium och undervisning av Guds ord och lovsång:

Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.

Kol 3:13-16

Denna gemenskap skall vara utan söndringar, vilket Paulus undervisar de splittrade grupperna i Korint:

I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.

1.4 Varför strävar vi efter gemenskap?

För att Gud vill det

Jesus bad för de kristnas enhet. Paulus förmanar oss att vara ett i tron. Vår uppgift att missionera och evangelisera hindras av söndringar ibland oss. De tar bort krafterna och glädjen.

För att människor skall bli frälsta

Många människor runt om oss hotas av evig förtappelse. Detta faktum håller på att skymmas bort och förnekas också i predikstolar i dag. Den kristna kyrkan har alltid haft himlen som mål för sin verksamhet, och det är ingen självisk dröm om att få det bra för egen del, utan en strävan efter att medmänniskorna, ja också de som är i fjärran land, skall nås av evangeliet om frälsning från synd, död och djävul. Det är ett viktigt uppdrag vi har.

För att vår glädje skall bli fullkomlig

Johannes talar i orden vi läste som inledning om den fullkomliga glädjen som målet för vår gemenskap. Också Jesus talar om samma sak, när han har undervisat om att förbli i vinträdet:

1 Kor 1:10

Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Joh 15:11

Till början
Avsnitt 2: Lära och liv
Avsnitt 3: Grundförutsättningarna för kyrkogemenskap
Artiklar och tal

1.1 Inledning Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.	1 Joh 1:3-4
Vårt allvarliga och svåra ämne har sin bakgrund i den oro som många medlemmar av den lutherska folkkyrkan har gett uttryck för under senaste tid beträffande läget i kyrkan. Oron gäller inte minst Evangeliföreningen och dess huvudorgan Sändebudet, vilket bland annat har kommit fram i överläggningar med och i styrelsen under fjolåret och särskilt under detta år. Vi har i styrelsen och även med medarbetarna vid några tillfällen granskat frågan under rubriken Bekännelse och delaktighet. Jag vill hoppas på ett ingående, ödmjukt och förutsättningslöst studium av Bibeln, bekännelsen och lutherska lärares skrifter för att vi skall kunna komma fram till en biblisk praxis i fråga om var gränserna går för vår kristna gemenskap i praktiken. Det har sagts, att det är omöjligt att bli eniga i vad Bibeln lär om bekännelse och gemenskap. Mycket svårare är det att nå en samsyn hur man skall handla rent praktiskt. Det finns många olika sätt att förhålla sig till detta -- från den ståndpunkt, som intas av de mest radikala bekännelsekyrkorna till en fullständig öppenhet. Vi kan vara eniga i att gränser mot öppenheten måste dras, men var vi drar gränserna är en mycket svår fråga. Ingen skall tänka att jag nu avser att komma med en entydig lösning. Men frågan må vara hur svår som helst, så är vi förpliktade att söka svaret enligt principen "Skriften allena, nåden allena, tron allena". Någon annan väg finns inte. 1.2 På vad grundar sig vår gemenskap? Gemenskap är ett uttryck för enhet. Två ställen i NT brukar anges som grund för de kristna enhetssträvandena: Jesus ber för kyrkans enhet:
Jag ber, att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.	Joh 17:21
Paulus förmanar oss att bevara Andens enhet:
Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.	Ef 4:3-6
Vi bör påminna oss att kyrkan i egentlig mening är de heligas samfund, eller som Martin Luther uttrycker det i Schmalkaldiska artiklarna:
Ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och "fåren, som höra sin herdes röst." Ty barnen bedja så: "Jag tror att det finnes en helig kristen kyrka." Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer och andra ceremonier, som de utan stöd i den heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron.	Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB), s. 335
Tron kan finnas i vilka yttre samfund som helst, blott där finns evangelium om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Där tron finns, finns också bekännelse, som Paulus säger:
Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.	Rom 10:9-10
Tron kan inte stanna i hjärtat, lika lite som regnvattnet från ett stuprör under ihållande regn kan stanna i vattentunnan utan att rinna över. Tron visar sig som bekännelse utåt. Där tron bekännes, känner vi igen kristna bröder och systrar. Paulus säger:
Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen talar om er tro.	Rom 1:8
Tron visar sig också i handling, i kärlek och goda gärningar, som är trons frukter, enligt det som Jesus säger till sina lärjungar:
Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.	Joh 13:34-35
Vi kan framställa relationerna mellan de tre begreppen tro, bekännelse och handling i form av en triangel (se illustration). Det tredje hörnet är det som i praktiken är det intressanta, det står för konsekvenserna, aktiviteterna. Vad grundar sig vårt handlande på? Den kan inte grundas på på tron, för den kan vi inte se; även där det verkar finnas trons frukter kan tron nämligen vara hycklad. Den måste grundas på bekännelsen, vilken är det synliga utflödet av tron.
1.3 Gemenskapens grund och uttryck Vi läste redan om grunden för enheten i Ef 4. Dopet är en viktig grund för enheten:
Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.	Gal 3:27-28
Enheten grundar sig också på gemensam syndabekännelse:
Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.	1 Joh 1:7
Nattvarden erbjuder en gemenskap av ett helt unikt slag:
Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.	1 Kor 10:16-17
Genom dopet har vi blivit lemmar i samma kropp:
I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar och fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. ...	1 Kor 12:13-14:
Vi förliknas också vid tegelstenar i ett husbygge:
Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.	Ef 2:20-21
Vi förpliktas i denna gemenskap till att hålla samman i kärlek, i studium och undervisning av Guds ord och lovsång:
Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.	Kol 3:13-16
Denna gemenskap skall vara utan söndringar, vilket Paulus undervisar de splittrade grupperna i Korint:
I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. 1.4 Varför strävar vi efter gemenskap? För att Gud vill det Jesus bad för de kristnas enhet. Paulus förmanar oss att vara ett i tron. Vår uppgift att missionera och evangelisera hindras av söndringar ibland oss. De tar bort krafterna och glädjen. För att människor skall bli frälsta Många människor runt om oss hotas av evig förtappelse. Detta faktum håller på att skymmas bort och förnekas också i predikstolar i dag. Den kristna kyrkan har alltid haft himlen som mål för sin verksamhet, och det är ingen självisk dröm om att få det bra för egen del, utan en strävan efter att medmänniskorna, ja också de som är i fjärran land, skall nås av evangeliet om frälsning från synd, död och djävul. Det är ett viktigt uppdrag vi har. För att vår glädje skall bli fullkomlig Johannes talar i orden vi läste som inledning om den fullkomliga glädjen som målet för vår gemenskap. Också Jesus talar om samma sak, när han har undervisat om att förbli i vinträdet:	1 Kor 1:10
Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.	Joh 15:11