Hans G Wassermann, Borås
Föredrag
vid Bibel- och bekännelsedagarna i Vasa 2.8 1997.
Sammandrag.
Världen
ser de kristna som ett hinder för ett morallöst
lyckans paradis, vilket de konstruerar på jorden.
Jehovas vittnen åter ansätter oss med sitt rike
och sina egna beräkningar och
bibelöversättningar. Vi har inte heller
själva besparats från de rådande
synsättens påverkningar och fel. I synnerhet
vår nyaste bibelöversättning (avser den
finska översättningen, red. anm.)
tillmötesgår kiliasmen eller läran om det
kommande tusenårsriket. Denna lärosyns
understödjare favoriserar denna översättning
i tolkningen av Uppenbarelseboken. Man ändrar
alltså först Bibeln enligt sin egen smak och
sedan säger man, att så är det. (Jag
återkommer till de feltolkade bibelställena i
samband med texten.) Också
i de nyaste kommentarerna till Uppenbarelseboken lovar
kiliasterna att fylla de kvarvarande tomrummen i läran
om eskatologin, läran om den yttersta tiden, som i
första hand har varit de fria riktningarnas
specialmandat. Deras löfte att hämta sin
lösning för att fylla detta tomrum från den
lutherska läran och bekännelsen har
ändå förblivit ett tomt löfte, eftersom
läran fortfarande är den samma som hos de fria
riktningarna. Likaså förbigår man
finkänsligt bekännelseskrifternas knappa men klara
budskap med dessa lärares auktoritet. Den
avgörande frågan lyder: "Har Jesus Kristus
övervunnit och bundit djävulen, har han redan nu
makt över allt i himlen och på jorden?" Svaret
på frågan söker de (kiliasterna) inte genom
att se på Bibelns ord, utan på världen runt
omkring dem. Och sedan beklagande på oss.
Ändå binds inte evangeliets ord om det eviga
livet vid tidens värderingar och begränsningar,
utan i tron äger det redan allt och gläds
över den omistliga gåvan, där löftet om
segern finns. Därför
frågar vi, om segerbudskapet får ljuda ibland
oss, om Guds kraft, evangelium, får binda
djävulen och hans lögner också i vår
tid? Om
man inte lär så, fördunklar och
försvagar det den Korsfästes fullkomliga seger och
evangeliets klarhet, som är centrum i all lära och
Guds kraft till rättfärdighet och
visdom. De,
som understöder läran om tusenårsriket,
talar gärna om de stora möjligheterna till
väckelse i ett kommande jordiskt fredsrike och
glömmer Paulus teologi, det vill säga: ju
större svaghet och skenbara nederlag, desto starkare
är evangeliets kraft. I ett sådant fredsrike
skulle det också vara svårt att verkställa
den missionssyn, som lovar, att "genom många
bedrövelser måste vi gå in i Guds rike". I
himlen sägs det om dem: "desa är de som kommer
från den stora bedrövelsen." Läran om
tusenårsriket är också svår att
få att gå ihop med läran om
rättfärdiggörelsen, att frälsningen
kommer endast av tron, utan att se. Men
ändå uppmanar och lär kiliasterna oss att
tro på ett sådant synligt paradisiskt rike,
där man skulle leva tillsammans med idisslande vilddjur
i en fredlig blomningstid, syndiga i en förklarad
kropp. Så skulle det vara möjligt att sväva
osynligt omkring bland människorna, som en
särskild missionens elittgrupp för att
skrämma människorna in på vägen till
himlen. Och ändå har ingen nyskapelse skett,
därför att (Upp.20:7) Satan ännu skall
släppas lös för att bedra jordens folk, bland
vilka Frälsarens evangelium, som binder Satan,
avvisas. Det
är också svårt att förstå, att
Satan, som är en skapad varelse, skulle gå till
anfall mot detta fredsrike, där den allsmäktige
Herren regerar tillsammans med dem. Är inte Kristus
Bibelns Herre och Kung också i Upp. 20? På samma
sätt är det också svårt att
förstå det som kiliasmens förespråkare
lär, då de säger att Jesus Kristus är
nyckeln och den röda tråden i hela Bibelns
lära, fastän denna tråd har brustit redan i
början ända från roten i deras
förklaring av Uppenbarelsebokens tjugonde
kapitel. Inte
ens rubriken, "tusenårsriket",
överensstämmer med Bibelns ord, eftersom det i
vår text ingalunda talas om herravälde, utan om
den tusenåriga tiden, under vilken Satan är
bunden. Dylika stora symboliska tal förebildar i Bibeln
ofta långa tider och tidsskeden, vilka inte är
avsedda att tas bokstavligt, fastän kilianismens
förespråkare i detta fall lär ovanligt
bokstavligt. "Och
jag såg en ängel komma ner från himlen med
nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen."
(Upp. 20:1) Tusenårsrikets
förespråkare säger med bröstton, att
denna ängel inte är Jesus, den av Fadern
utsände Frälsaren, inte ens en
ärkeängel, utan en vanlig ängel, som
får i uppgift att binda den högmodiga
djävulen, för vilken det är en väldig
förödmjukelse. Många
förkunnare förnekar kiliasmen och förenar sig
med Luthers mening, att Satan bands redan på korset,
men de tolkar det så, att bindandet utförs endast
av en betrodd ängel som Kristi
ställföreträdare. Jag
vågar ändå göra gällande, att
denna från himlen kommande ängels personlighet,
makt och uppgift är nyckeln till denna bok, och
därför den enda vägen att börja
förstå bokens innehåll och den tröst
den ger. 1.
Vi vet, att i Bibelns gammaltestamentliga berättelser
förebildas Jesus i många olika
ängel-benämningar, som till exempel när Jakob
välsignar Efraim och Manasse (1 Mos. 48:15-16): "Den
Gud som har varit min herde från min födelse
ända till denna dag, den ängel som har
förlossat mig från allt ont, han skall
välsigna pojkarna." Luther
lär: "Här kallar han speciellt Herren Kristus
ängel, vilket inte skall förstås så,
att han efter sin natur eller sitt väsen skulle vara en
ängel. Det skulle vara en uttrycklig avgudatjänst
att ropa om hjälp av en ängel och be honom om
välsignelse. När han på detta sätt
ropar om hjälp , erkänner han, att denna
ängel är den rätte, sanne Guden. Ängel
kallar han honom därför, att han enligt sitt
väsen inte alltid är beständigt osynlig som
Gud, utan att han skall sändas till jorden , bli ett
med vårt kött och offras för våra
synder. Så
kan Kristus också på sitt sätt, under det
nya förbundets tid säga: "Fadern, som har
sänt mig", så också: "Såsom
Fadern har sänt mig." Och i profeten Jesajas bok
står det (Jes.61:1): "Herren har sänt mig att
förbinda dem som har ett förkrossat
hjärta"; och ännu: (Jes. 63: 9) "Hans
ansiktes ängel frälste dem". På samma
sätt kallar Malaki Kristus "förbundets ängel
(Mal. 3:1) De
båda benämningarna, Gud och ängel,
påvisar således två skilda personer,
fastän de ändå är ett, odelbart
väsen. Ängeln är här, ser du, evig,
verklig Gud, annars skulle inte Jakob ha anropat honom om
hjälp, men ängelns namn med hänseende till
hans tjänst och kallelse, är det som Fadern gav
åt sin Son." (Huspostillan s. 466-467) Vi
vet alla, att ingen annan lösepenning dög som
försoningsoffer, än Guds enfödde Son, som
är hans eget väsen. Därför finns endast
en Guds utlovade förbundsängel, om vilken Mal. 3:1
fortsätter: "som ni längtar efter". Med
andra ord, honom som befriar från syndens och
djävulens slaveri. Denna hans ansiktes ängel inte
endast befriade dem, utan Jesaja fortsätter: "I sin
kärlek och medömkan återlöste han
dem." (Jes. 63:9). Han återlöste
dem! "Sjuttio
veckor är bestämda över ditt folk och
över din heliga stad för att göra slut
på överträdelse, försegla synder,
försona skuld, föra fram en evig
rättfärdighet, fullborda syn och profetia och
smörja den Allraheligaste." Dan. (9:24) I
denna profetia av Daniel och i de följande verserna
24-25 är den Smorde Furstens eller Messias ankomst
bestämd, som enligt den allmänt vedertagna
tidsberäkningen visar just mot den tidsperiod, när
Jesus började sin offentliga verksanhet, som förde
till korset. Då dödades Kristus och synden
förseglades,skulden försonades och en evig
rättfärdighet framfördes. Detta
hänvisar, enligt min mening, just till Upp. 20:3,
där denna ängel, som är starkare än
djävulen, med egen förtjänst och egna
krafter, utan hjälptrupper, kastar djävulen ner i
avgrunden och stänger och förseglar den med
sigill. 2.
Åt denna ängel ges inte, utan han har i sin
ägo nycklarna till dödsriket, eller den makt om
vilken Jesus säger i Upp 1:18: "Jag har nycklarna
till döden och dödsriket." Djävulen har
inte ens nycklarna till sitt eget rike. Och på jorden
har han makt endast över de människor, som
evangelium om Jesus inte har fått befria. Han är
en furste, men är alltid bunden när han möter
Jesus. "När
den starke beväpnad vaktar sin gård får
hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som
är ännu starkare och besegrar honom, då tar
den mannen från honom alla vapen som han litade
på och fördelar butet." (Luk. 11:21-22).
"Eller hur kan någon gå in i den starkes hus
och plundra honom på vad han äger utan att
först ha bundit den starke? Sedan kan han plundra hans
hus." (Matt. 12:29). Då
Jesus fördriver onda andar händer just det, att
den starkare kommer till platsen, går till anfall mot
djävulen, binder honom och för bort hans vapen och
tar ifrån honom hans byte, som den onde har lagt under
sig. Han binds inte med materiella, synliga järnbojor,
utan med Jesu förtjänst och
försoningsoffer. "Han
har klätt av väldena och makterna och
förevisat dem offentligt, när han på korset
triumferade över dem." (Kol. 2:29). Ormens huvud
är krossat, djävulen är övervunnen och
bunden. Fullständig seger är uppnådd, men
det onda är ännu inte omintetgjort.
Därför verkar djävulen ännu, inte
självständigt, utan endast under Guds noggranna
övervakning. I
Upp. 13 ges vilddjuret ännu tid att smäda Gud och
besvära hans församling i 42 månaders tid.
Med exakt samma tidsbestämmelse avbildas i Upp.12
församlingens hela tid i världen. Ingen
särskild tid ges för att binda smädarens
verksamhet, utan vilddjuret får verka under samma
begränsade tid i världen som församlingen.
I
Upp 2:10 står det: "Var inte rädd för vad
du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta
några av er i fängelse för att ni skall
sättas på prov." Ändå
måste djävulen tjäna sin Herres och Skapares
frälsningsplan med alla sina skrämselskott och
anfäktelser. Oberoende av att han rasar mot sin Herre,
måste han inse sitt nederlag, att Guds kraft och
nåd i Kristi försoningsblod vänder hans
värsta intriger och gärningar till sina bästa
redskap i Guds världsregemente. Svårare
är det att förstå ett sådant fredens
herravälde, som kiliasmens förespråkare
förkunnar. Enligt deras mening måste Jesus
ännu på nytt komma igen och på ett
bättre sätt för att binda djävulen.
Därefter skulle man ostört få utföra
missionsarbete, och oförhindrat höra evangeliets
ord och omvända sig eller göra personlig
avgörelse, (som de ofta uttrycker saken). Därför
har denna Jesu seger över djävulen, som har skett
i den andliga världen, mycket mera innehåll
än endast att bli befriad från det ondas
våld. Jesus säger också: "Men om det
är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna,
då har Guds rike kommit till er." (Matt. 12:28).
Det viktiga är sålunda inte endast Jesu seger
över Satan, utan löftet om delaktighet i denna
seger. Inte endast så att det finns ett
herradöme, utan att det i Jesus har kommit till oss.
Det är inte ett samhälle som är intaget av
världens sorglösa färd. Det är inte ens
ett paradisiskt fredsrike, där man kommer till tro
vackert och värdigt, utan tårar och
syndanöd. Guds rike är i första hand en inre
verklighet. Jesus säger, att "det är inne i
er." Det är rättfärdighetens,
glädjens och fridens herravälde i den Helige Ande.
Där får Guds vilja leda -- också när
vi är i trångmål. Därför
söker vi inte kunskap och hopp i några
erfarenheter, händelser, eller kommande riken, utan
endast i Jesu redan fullbordade försoning och
återlösning. Frälsningen frigör oss
från det förgångna och från
alltför detaljerade spekulationer om tidens slut till
att se på Kristus. När
de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är
tiden nu inne för dig att återupprätta riket
åt Israel?" Han svarade dem: "Det är inte er sak
att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har
fastställt. Men när den helige Ande kommer
över er, skall ni få kraft att bli mina vittnen i
Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till
jordens yttersta gräns." (Apg. 1:6-8). Fastän
Jesus avvisar möjligheten att veta om tider och
stunder, har människorna ända från
apostlarnas tid haft ett väldigt intresse för och
tro på, att man med mänskliga beräkningar
och sensationella profetior kommit Guds hemligheter på
spåren (till exempel när man beräknar tiden
för Jesu andra ankomst och när tusenårsriket
grundas). Ändå har de, den ena efter den andra,
konstaterats vara grundlösa
beräkningar. Jesus
vänder följaktligen apostlarnas uppmärksamhet
bort från den nyfikenhet de känner och
gissningarna om Israels rike, och vänder den till den
utlovade Helige Andes kraft och missionsuppgiften. Den
Helige Andes kraft är hans förmåga att
förena människorna till den uppståndne
Kristi seger, så att de kan vara hans
företrädare när de förkunnar
segerbudskapet om de förlåtna syndarnas rike,
där de fått syndernas förlåtelse som
gåva. Vårt dop är en konkret
påminnelse därom. I dopet gjordes vi delaktiga i
Kristi fullkomliga försoning, seger och
herravälde. Detta förkunnas nu i världen av
församlingen. Luther
säger: "Vi som tror på Jesus Kristus, vår
Herre, och lever under hans beskydd och trygghet, vi
härskar nu också i honom och genom honom
över djävulen, synden och döden. Ty Han har
blivit människa för vår skull, för att
föra oss till detta herradöme. Återlöst
oss med sitt dyra blod, tvagit och renat oss från
våra synder och givit den Helige Ande i våra
hjärtan som garanti för vårt arv och
vår salighet, och gjort oss till konungar och
präster inför Gud, sålunda Guds barn och
arvingar och sina medarvingar" (Övers. från Sana
ja armo s. 49). En
sådan trygg luthersk lära "om delaktighet i i
Kristi seger och herravälde" har ändrats så
att den nya bibelöversättningen är
tröstlöst oklar. Den gamla
översättningen (KR 38) översätter Upp.
20:6 (ordagrann översättning från finska,
samma som Svenska Folkbibeln, övers. anm.): "Salig
och helig är den som har del i den första
uppståndelsen." Den nya (KR 92)
översätter i stället: "Saliga och heliga
är de, som blir delaktiga av den första
uppståndelsen." Den gamla översättningen
kallar den salig och helig, som har del i den
första uppståndelsen. I den nya
översättningen däremot hänvisas till det
kommande riket, i vilket man blir delaktig i den
första uppståndelsen. Såsom
kiliasmen lösgör oss från Kristi seger och
herravälde, så fråntar kiliasterna oss
också på samma sätt med denna sin tolkning
och den nya bibelöversättningen delaktighet i de
gåvor vi fått genom dopet. Den gamla
översättningen översätter Rom. 6:5
(ordagrant från finska): "Ty om vi genom honom
är sammanvuxna genom en lika död, så är
vi det på samma sätt också genom en lika
uppståndelse." Den nya översättningen:
"Om en gång en lika död har sammanfogat oss
med honom, skall vi också uppstå från de
döda liksom han."1
Som du märker, säger man i den nya
översättningen: "skall vi också uppstå
liksom han." Den gamla översättningen håller
oss tätt fasta vid delaktigheten i Kristi död och
uppståndelse. I den nya översättningen vill
man ändra delaktigheten i uppståndelsen så
att den blir något som kommer att ske.
Härmed hänvisar man till den
förhärligade kroppen i det tusenåriga riket,
som de (kiliasterna) kallar den första
uppståndelsen. Den gamla översättningen
åter förenar tryggt de saliga och heliga till
Kristi förtjänst, med andra ord har de som har del
i den första uppståndelsen del i Honom, som
är den första uppståndelsen. Enligt
Bibeln är den mest grundläggande sanningen om
dopet, att det förenar oss med Kristi
frälsargärning, hans död och
uppståndelse. "Dopet och tron" är vår
delaktighet i Kristi död och
uppståndelse. "Marta
sade till Jesus: 'Herre, om du hade varit här, skulle
min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att
Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.' Jesus
sade: 'Din bror skall uppstå.' Marta svarade: 'Jag vet
att han skall uppstå vid uppståndelsen på
den yttersta dagen.' Jesus sade: 'Jag är
uppståndelsen och livet. Den som tror på mig
skall leva om han än dör, och var och en som lever
och tror på mig skall aldrig någonsin dö.
Tror du detta?'" (Joh. 11:21-26). Som
en hängiven jude trodde Marta på
uppståndelsen, men den var så avlägsen. Den
gav ingen tröst mitt i sorgen. Jesus svarade på
Martas tröstlöshet med att förkunna, att han
själv är uppståndelsen, han själv
är livet. Detta är en av de starkaste JAG
ÄR-satser som Jesus uttalat . Jesus
förenade uppståndelsen direkt till
närvarande tid. Han inte bara ger uppståndelsen
och livet, han är själv de båda. Han sade
inte, att de, som dött i tron, skall åter bli
levande. En sådan människa lever alltid oberoende
av den yttre dödens märken. Det
eviga livet har redan börjat i Kristus. Jesus talade
inte om den kroppsliga döden. Den kommer också
den troende till del, men döden har förlorat sin
betydelse för dem, som är i Kristus. Den, som
tror, är utom räckhåll för
döden. Gud...
"när vi ännu var döda genom våra
överträdelser, har han gjort oss levande
tillsammans med Kristus. Av nåd är ni
frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och
satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus
Jesus." (Ef. 2:5-6) Den
gamla människan är korsfäst och därmed
allt, som hörde henne till. Vår gamla
människas synder är alla försonade. Vi
är begravna med Kristus, och uppståndna med
honom. Detta uppståndelseliv är fördolt med
Kristus i Gud. "Då ni alltså har
uppstått med Kristus, sök då det som
är där ovan, där Kristus sitter på Guds
högra sida. Tänk på det som är där
ovan, inte på det som är på jorden. Ty ni
har dött och ert liv är dolt med Kristus i
Gud" (Kol. 3:1-3). Tron
på uppståndelselivet i Kristus har inte
tillkommit som ett resultat av mänskliga
beräkningar eller filosoferande, utan är ett bevis
för "Kristi seger och uppståndelsens
kraft." Luther
säger: "Det är säkert, att vi, om vi på
den sista dagen vill uppstå kroppsligt till
saligheten, först här på jorden måste
uppstå i andlig mening. Aposteln sammanbinder
alltså Herren Kristi uppståndelse och vår
uppståndelse så, att vi uppstår genom hans
uppståndelses kraft och efter hans förebild,
först för vår själs del från
synderna och vårt förbannade liv till ett
rätt, gudligt och saligt liv, och sedan också
från denna syndiga och dödliga kropp via graven,
med kroppen odödlig och förklarad." (Övers.
från Hengellinen virvoittaja, s. 243). "Salig
och helig är den som har del i den första
uppståndelsen. Över dem har den andra döden
inte någon makt, utan de skall vara Guds och Kristi
präster och regera med honom i tusen år."
(Upp. 20:6). Saliga
och heliga förklaras de, som har del i den första
uppståndelsen, de som har sin salighet och sitt liv i
den uppståndne Kristus. Han har dött och
uppstått i vårt ställe (2 Kor. 5:15).
Eftersom vi är delaktiga av Hans förtjänst
och uppståndelse, får vi tro att vi är
delaktiga också i de heligas prästadöme --
medlemmar i Jesu kropp, utan att skilja dem från
varandra. På grund av Upp. 20:4 vill många
föra prästadömet, såsom också den
första uppståndelsen, antingen till det kommande
tusenårsriket eller endast till himlen, där
martyrerna eller de avrättade själarna regerar med
Kristus. Likväl konstateras det i Upp. 6:9-11, att
dessa martyrer inte har någon synlig regeringsmakt,
utan de befalls att passivt vänta ända tills
antalet av dem som skulle dödas hade blivit fullt. De
har på jorden gett ett gott vittnesbörd om riket.
Lammets blod och deras vittnesbörd gav dem segern. De
sparade inte sina liv, utan var beredda att till och med
dö. Detta är den bestående följden av
det rikes herravälde, i vilket Guds barn redan här
på jorden införlivas, som Johannes
förföljd och fängslad skriver från
Patmos: "Jag, Johannes, er broder, som i Jesus delar
lidandet och riket och uthålligheten med er, jag
befann mig på den ö som kallas Patmos, för
Guds ords och Jesu vittnesbörds skull." (Upp. 1:
9). Enligt
min mening innebär delaktigheten i den första
uppståndelsen framför allt att vara kristen, att
tillhöra ett gemensamt prästerskap och ha ett
missionsuppdrag. Johannes säger inte, att han är
delaktig i riket först i himlen eller i ett
kommande förhärligat rike, utan på
jorden, samtidigt delaktig i förföljelsen
på grund av Guds ord och vittnesbördet om
Jesus. Också
under hotet om ett säkert och synligt yttre nederlag
uppmuntrar Jesus de sina med seger och lovar livets krona
till dem, som är trogna intill döden. I Ordet
får vi en förtröstansfull uppmaning att
skåda mot himlen och se, att de troende själar
som övervunnit döden inte är förlorade,
utan fortsätter att leva och regera tillsammans med
Kristus -- också på andra sidan
gränsen. "Och
de sjöng en ny sång: 'Du är värdig att
ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit
slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt
människor av alla stammar och språk, folk och
folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till
präster åt vår Gud, och de skall regera
på jorden.'" (Upp. 5:9-10). Ett
samtidigt kungadöme och prästerskap betyder
här för det första att samtidigt regera och
tjäna. De herrar som regerar världen håller
folken under sin makt. Så är det inte i det rike
som består av dem som Jesus förbarmat sig
över. Där är den störst som tjänar.
Det är att leva enligt Jesu vilja och nåd,
oberoende av förhållandena som hans
företrädare på jorden. Till oss säger
också detta bibelställe klart, att detta
regerande sker på jorden, inte således i det
kommande tusenåriga riket och inte i första hand
i himlen. För
det andra är denna översättning: "de kommer
att regera" till exempel i Biblia översatt "vi
får regera", och i flera grekiska
översättningar: "de regerar", eller
regerandet sker hela tiden. "Från
Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den
förstfödde från de döda och
härskaren över jordens kungar. Han som älskar
oss och har friköpt oss från våra synder
med sitt blod och som har gjort oss till ett
konungadöme, till präster åt sin Gud och
Fader, honom tillhör äran och makten i
evigheternas evigheter, amen." (Upp. 1:5-6). Jesus
har med blodet friköpt oss från våra
synder, han har gjort oss till ett konungsligt
släkte och Guds präster. Nog talar man här
tydligt om Kristi förtjänst. Allt detta har
skett här på jorden. Prästerskap och
kunglighet erhölls i Kristi försoningsblod och det
ges oss i det heliga dopet. Genom att i tron ha tagit emot
Kristi fullkomliga seger har de fått samma
specialställning som Jesus Kristus har -- de är
ett kungadöme, en kunglig släkt och Guds
prästerskap. De har fått samma prästerliga
rätt som det gamla Israel hade. Detta är kanske
ännu klarare sagt i Petrus brev: "Men ni är ett
utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett
heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall
förkunna hans härliga gärningar, han som har
kallat er från mörkret till sitt underbara
ljus." (1 Petr. 2:9) . Här
är rikets arbetsfördelning så klart
uppenbarat för dem, som härskar i det konungsliga
prästerskapet. Det är en missionsbefallning.
Där är utsändaren samme uppståndne
Jesus, som vunnit över djävulen och döden,
han som har all makt. Han kallar, Han skänker dopet och
tron, Han utsänder, befäster sitt herravälde
och lovar sin närvaro. Att fullgöra denna
missionsbefallning har Han lämnat åt oss -- det
är det största, som vi som är kallade
från mörkret kan göra till varandras
bästa. Mission är att utdela kallelser till den
Uppståndnes rike. Kristus
själv gör arbetet i sitt rike möjligt. Han
lovar sin närvaro och sin frid, inte såsom
världen ger eller någon gång vid tidens
slut, utan nu, då vi som bäst behöver honom,
mitt i allt trångmål och all fientlighet.
"Din makts spira skall HERREN sträcka ut från
Sion, du skall härska mitt bland dina fiender."
(Ps. 110:2). Och 1 Kor. 15:25: "Ty han måste
regera tills han lagt alla fiender under sina
fötter." Först när detta har skett
är hans missionsuppgift på jorden slutförd.
Därefter kommer Kristus synlig i sin kraft och visar
sig för alla, också för dem, som inte har
trott på honom. "Se,
han kommer med molnen, och varje öga skall se honom,
även de som har genomborrat honom, och alla jordens
stammar skall jämra sig över honom." (Upp.
1:7). Här
är det första av Uppenbarelsebokens Se-utrop. Det
är fråga om Kristi andra ankomst. Det visar klart
mot tidens slut, då alla människor skall få
se Honom. (Inte endast en förhärligad elittrupp,
som tror på ett kommande prästöverhetligt
herravälde och därmed sammanblandar det andliga
och det världsliga regementet.) Det är domens och
den bittra gråtens tid. Överallt är
jämmer, ty nådens och räddningens tid
är slut. Där korset var förkastat och
föraktat är man inte delaktig i det osynliga
herravälde, där Konungarnas Konung härskar
på hjärtats tron genom tron. De
verkliga härskarna är nu de troende, de som Jesus
har kallat till sin gemenskap. Vi känner oss inte
alltid vara på detta himmelska plan, där aposteln
Paulus glödande ord förkunnar oss vara i Efesier-
och Kolosserbreven, samt i Rom 6 och 16:20. Här
försäkrar han, att vi är upphöjda
på tronen för att regera tillsammans med Jesus,
där vi trampar våra fiender under våra
fötter. Men tron tar fasta på det som Guds ord
lär och vågar säga att känslorna
är lögn. Tron håller evangeliets ord om
Kristus för sant, det som har makt att binda
djävulen också i denna tid, och likaså
segerlöftet, som berör såväl livets som
dödens domäner. Då
är himlen inte till för oss först från
det ögonblick, när vi går in genom porten
till staden, utan från det när vi första
gången tvättar våra kläder och
gör dem vita i Lammet blod. Livet i denna tid må
vara som det är, och det må gå som det
går, det mest avgörande är Kristi
förtjänst. Det öppnar för oss trons
ögon och himmelens portar. Dit bär oss den
uppståndnes eviga armar: "över alla furstar
och väldigheter, makter och herradömen, ja,
över alla namn som kan nämnas inte bara i denna
tidsålder utan också i den kommande." (Ef.
1:21).
Översättning
från finska K-E. I./ OÖ
Och
jag såg en ängel komma ner från himlen
med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen.
Och han grep draken, den gamle ormen, det är
Djävulen och Satan, och band honom för tusen
år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden,
stängde till den och förseglade den över
honom, för att han inte längre skulle bedra
folken, förrän de tusen åren har
nått sitt slut. Därefter skall han
släppas lös för en kort tid. Och jag
såg troner, och de som satt på dem fick
rätt att döma. Och jag såg deras
själar som hade halshuggits därför att de
hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och
inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte
tagit emot dess märke på pannan eller handen.
De levde och regerade med Kristus i tusen år. Men
de andra döda levde inte, förrän de tusen
åren hade gått. Detta är den första
uppståndelsen. Salig och helig är den som har
del i den första uppståndelsen. Över dem
har den andra döden inte någon makt, utan de
skall vara Guds och Kristi präster och regera med
honom i tusen år. Och när de tusen åren
har nått sitt slut skall Satan släppas ut ur
sitt fängelse.
Upp 20:1-7När
skulle allt detta ske?
Till
slut
1) SFB 98: Ty är vi förenade med
honom genom en död som hans, skall vi också vara
förenade med honom genom en uppståndelse som
hans. Tillbaka