|
Predikotext (1 årg. epistel): 1 Kor 15:53–57:
Kristi kyrka har igen stått inför det oförklarliga: han som var död lever! Han som såg ut att bli fullständigt besegrad av ondska och hat vann sin seger mitt i nederlaget. Lärjungarna, som upplevde ett outsägligt mörker där de satt instängda, och som inte kom ihåg ett enda ord av Jesus hade sagt om sin uppståndelse på tredje dagen, blev efter hand överbevisade om att deras Mästare levde. Snart var de beredda att offra sina liv för vittnesbördet, när Anden utrustade dem på pingstdagen.
1. Gud segrar när han tycks gå under Martin Luther skriver (Om den trälbundna viljan, s. 75): “När Gud gör levande, gör han det genom att döda. När han rättfärdiggör, gör han det genom att förklara skyldig. När han för oss till himmelen, leder han till helvetets djup.” När Jesus under stilla veckan undervisade i templet i Jerusalem, talade han om att han skulle förhärligas (Joh 12:23). Han bad också sin Far om att hans namn skulle förhärligas. I det ögonblicket förkunnade en röst att det redan hade förhärligats och att det åter skulle förhärligas, och då sade Jesus att en dom går över världen, och att denna världens furste skulle kastas ut. (v. 31) Förhärligandet skulle inte ske så som vi mänskor tänker oss det - utan precis i dess motsats: genom att Jesus skulle utsättas för den yttersta förnedring och tvingas lida ett straff som bara de värsta brottslingarna utsattes för. Att bli korsfäst var otänkbart för civiliserade mänskor, det var så grymt. Romarna korsfäste bara barbarer. Och det handlade inte bara om undervisning om ödmjukhet och saktmod. Det var ett konsekvent handlande i minsta detalj: han var som ett lamm, som är tyst inför dem som klipper det, han svarade inte på de orättfärdiga anklagelserna, han använde inte sin gudomliga makt för att stiga ner från korset. Men segern fanns där mitt i lidandet: den ena rövaren insåg det, och den romerske officeren insåg vem han hade att göra med. Och vilken var segern? Den var, att det fullkomliga offret nu hade burits fram i det allra heligaste. Under Gamla förbundets tid skulle man offra varje dag, och varje år skulle den stora försoningsdagen påminna om folkets synd och den skulle försonas genom blodsoffer. På långfredagen satte Gud punkt för offren: nu rämnade förlåten i templet, nu var det öppet för vem som helst att gå in i det allra heligaste, vägen till himlen öppnades för hela världen. Allt var betalt: hela syndaskulden från Adam till den sista mänskan var utstruken. “Det är fullbordat.” “Du död, var är din seger?” På påskmorgonen utfärdades kvittot på att skulden var betald för varje människa, from och ofrom, jude och hedning, dig och mig. Den eviga rättfärdigheten hade förts till fullbordan. Han utgavs för våra synders skull och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull. Nu stundade tiden att föra ut budskapet till världen: Segern är vunnen! Hör, du syndare: dina synder är dig förlåtna! Nu gäller det att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. När man lade Jesu kropp i graven fanns inget hopp längre. Man trodde att Jesus hade lidit nederlag. Men så kom påskmorgonen: han är inte här, han har stått upp, som han har sagt. Som han har sagt! Och så inleddes den svåra processen att förmå de tröghjärtade lärjungarna att förstå, att det verkligen var så som han hade sagt. Det var närapå omöjligt att påminna sig de orden då. Det finns väl inget starkare bevis för uppståndelsens verklighet än lärjungarnas otro. Och det är ett starkt belägg för trosartikeln att ingen kan komma till tro av sitt eget förnuft eller av sin egen kraft, att lärjungarna måste överbevisas av såren i händerna och i sidan, och av den helige Ande, som Jesus andades på dem när han tillsade dem sin frid. De var döda, och de måste uppväckas av Anden och Ordet. Så här fullständigt måste lärjungarna fråntas sin egen kraft, och sin tilltro till sig själva. Det ser vi också av Petrus: han som hade trott på sin kraft, när han bedyrade att han inte ska förråda Jesus, han faller så djupt att det inte ser ut att finnas någon räddning. Men just han får den första hälsningen av den uppståndne: Gå och säg till mina lärjungar, och särskilt till Petrus! Jesus visste att den som blivit allra mest tillintetgjord måste få sin kraft från annat håll. Med
sin seger visade Jesus att han hade besegrat döden. På
långfredagen såg det ut att vara tvärtom. Men på
påskmorgonen var graven tom. Men varför finns då
ännu döden kvar? Varför måste vi dö, varför
måste rentav små barn dö?
2. Vår kraft finns i svagheten “Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.” Vi lever i en värld som behärskas av djävulen och hans andemakter. Så ska det förbli tills Jesus kommer tillbaka. I vår tid tycks ondskan mobilisera sina krafter som aldrig förr, både i yttre terror och krig, men framför allt i den andliga världens krig. Guds ords ljus tas bort allt mer och förförelsen tilltar. Hur kan djävulen ännu ha en sådan makt? Här gäller det som står i Upp 12: Djävulen har kastats ut från himlen, men han har nu kommit till jorden i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort. Han försöker ännu förföra människorna, så att de inte ska se den segrande Herren, utan vända sig bort i otro och så gå förlorade för evigt. Det här är precis vad Jesus har sagt: “Ska väl Människosonen finna tro på jorden när han kommer?” Tyvärr är det på samma sätt som det var med lärjungarna: när vi står inför det mörka och svåra, och om vi tappar bort Jesus från vårt synfält, glömmer vi så lätt bort vad Jesus har sagt. Och då börjar vi spekulera i hur vi själva kan ordna upp det. Det är ofta med oss som med lärjungarna: vi vill själva utmärka oss, om inte i tidningen så åtminstone hos medkristna. Vi söker andra mänskors beröm, och vi söker efter de förnämsta platserna. Jakob och Johannes frågade ju efter de bästa platserna i Guds rike precis när Jesus talade om sitt lidande. De hade inte lärt sig se på Jesus, och de hade ännu inte lärt sig vad det betydde att segern vinns genom nederlag. Också Paulus måste uppleva sin svaghet för att få se var kraften fanns. När han hade fått sådana uppenbarelser att han tagits ända till tredje himlen, kunde han lätt ha börjat berömma sig av detta. Men han fick en törntagg i sitt kött, som han inte blev fri från, även om han bad tre gånger till Gud om befrielse. Svaret var varje gång: “Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.” (2 Kor 12:9) Paulus berättar om sig själv, att han lidit alla möjliga bedrövelser för Kristi skull: skeppsbrott, hunger, förföljelse, fängelse, svärd. När han och Silas satt i fängelset i Filippi mitt i natten, klagade de inte för sina medfångar över hur orättvis de hade blivit behandlade. De sjöng lovsånger. Och den natten kom ett helt husfolk till tro och fördes från död till liv. Deras svaghet fylldes av Guds kraft. Så var det också med martyrerna: deras blod blev utsäde för Guds rike. Det har ofta visat sig, att djävulen bättre lyckas förstöra kyrkor genom anpassning och medgång än genom förföljelse. Vi behöver personligen påminnas om att föras till korset. Därför säger Paulus i Rom. 6:
Mitt i denna vår svaghet har vi segern! Det är vårt dop en borgen för: genom dopet har vi vuxit ihop med vår Frälsare, vi var med honom på korset, mitt i förnedringen, vi besegrades av döden och djävulen, men bara som det såg ut, för vi var också med honom i hans uppståndelse och vann seger över samma död och djävul. “Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus”. “I hans seger har vi mod, livet har vi i hans blod, och uti hans dyra sår har vi ständigt jubelår. Se, så går det hem på nåden, tills vi står i himmelen!” (SH 253) Så får vi också räkna med, att Gud har sina vägar med det ringa och obetydliga. Du som har ett simpelt och föraktat arbete, och du som inte har något arbete, du ska inte tro att Gud har glömt dig. Det finns alltid en uppgift i Guds rike, och Gud vill använda just dig som har mist tron på dig själv, och inte ser några utvägar. Därför: “Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” (Kol 3:17) Och har du en tjänst, där du får använda din kunnighet och som gör att du tycker att du har alla möjligheter, tacka Gud för det, men kom ihåg, att det inte är på din egen kraft det beror, utan på Guds välsignelse. Stöder du dig på din egen kraft eller söker ditt eget bästa, är det inte bra ställt. Kol 3:1–2: “Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden.” 1 Kor 3:7: “Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud.” Gå därför i frid till din vandring med den Uppståndne, och låt honom fylla din svaghet med sin kraft. Då ska du få de rätta orden och kraften att vittna om Uppståndelsens herre för dina medmänskor, även om det skulle bli tider av nederlag till det yttre. När uppståndelsens dag är inne ska du uppleva den riktiga segern, då när döden och djävulen kläs av sin skenbara makt och måste böja sig inför den uppståndne Herren.
|