Inledning
I
det här studiet ägnar vi oss åt Daniel 9.
För att förstå sammanhanget behöver vi
ägna oss lite åt historia och bibeltolkning
först. Vi har nu hunnit fram till år 539 f Kr,
det år när det nybabyloniska riket gick omkull.
Det var samma år som Daniel kastades i lejongropen
för att han inte övergav sina bönestunder,
trots att ett påbud gick ut om att ingen fick tillbe
någon annan än kungen. Denna kung var Darejaves,
och riket som nu hade tagit över var Persien. Man
brukar också tala om det medisk-persiska riket,
eftersom riket var en union mellan Medien och Persien. Det
är dock Persien som är mest bekant i
historien.
Kung
Darejaves är förknippad med vissa problem. Enligt
historiska källor är det nämligen Koresh
(Cyrus) som intar Babylonien, medan Darejaves dyker upp
först senare i kungakrönikan. (Det är
också Koresh som utfärdar det edikt om
befrielsen, som utgör det konkreta svaret på
Daniels bön.) I Dan 5:31 står att medern
Darejaves mottog riket när han var sextiotvå
år. Sedan fortsätter Daniel 6 med att tala om
Darejaves, och inte alls om Koresh, ända fram till v.
28, som tycks säga att Darejaves efterträds av
Koresh. Bibelkritiska forskare har därför
påstått att det här är ett fel i
Daniels bok.
Svenska
Folkbibeln har översatt 6:28 lite annorlunda än
våra tidigare översättningar, och det ger en
vink om hur man kan förklara problemet.
Och
denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves,
det vill säga under persern Koresh
regering.
Det
ord som här är översatt "dvs" kan betyda
både "dvs" och "och". Det finns många exempel
på att kungar har använt flera namn, och då
kunde Darejaves förstås som ämbetsnamn
på Koresh. Tänk på Jesus Kristus, Messias,
Människosonen. Om man översätter "och" skulle
det förutsätta att Darejaves är en annan
person än Koresh. Det finns faktiskt också en
sådan möjlighet. Det finns vittnesbörd om
att det var en guvernör Ugbaru, som skulle ha intagit
Babylon och sedan varit regent där en kort tid
före Koresh, närmast på uppdrag av Koresh,
och han kunde ha haft denna ämbetsnamn Darejaves.
Jeremias
profetia
I
Darejaves första regeringsår kom jag, Daniel,
att i skrifterna lägga märke till det antal
år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia
skulle fullbordas angående Jerusalems
ödeläggelse, nämligen sjuttio år.
(v. 2)
Det
här är en märklig utsaga. Daniel läser
profetens Jeremias bok och omtalar den bland "skrifterna".
Jeremia var verksam under några årtionden
närmast före Jerusalems förstöring, dvs.
under Daniels egen livstid. Och det som Jeremia profeterade
läste man alltså i Babel några
årtionden senare som helig skrift! Liberalteologerna
menar, att Daniel aldrig har funnits. Hans bok skulle ha
skrivits av en okänd jude nån gång under
förra delen av det andra århundradet före
Kristus, dvs. nånstans kring 170-165, eftersom Daniels
bok innehåller ytterst exakta förutsägelser
om det historiska skeendet i Palestina fram till denna tid.
Det är ju så, att den historisk-kritiska
vetenskapen inte kan acceptera sådant som inte kan
förklaras inomvärldsligt, och exakta profetior
flera hundra år framåt i tiden är verkligen
inte sådant som mänskor brukar klara av att
prestera!
Vi
som tror att Daniel verkligen har funnits är
ändå i gott sällskap. Jesus själv
hänvisar till profeten Daniel när han talar om
ändens tid. Det finns inga andra orsaker att anse
Daniel vara en uppdiktad person än att den
bibelkritiska vetenskapen inte kan acceptera
övernaturliga händelser. Därför finns
det inte heller någon orsak att betvivla att Daniel
faktiskt läste Jeremias bok eller att han bad den
bön som vi nu skall begrunda.
Låt
oss så se vad Jeremia profeterade. Det finns två
ställen. Det första finns i Jer 25:11-12, som
Jeremia profeterade år 605 f Kr, alltså samma
år som Daniel och hans vänner fördes bort
till Babylonien:
Hela
detta land skall ödeläggas och
förstöras, och dessa länder skall
tjäna Babels kung i sjuttio år. Men när
sjuttio år har gått, skall jag straffa kungen
i Babel och folket där för deras
missgärning, säger HERREN, och även
kaldeernas land skall jag göra till en ödemark
för all framtid.
Det
andra stället finns i Jer 29:10:
Ty
så säger HERREN: När sjuttio år har
gått för Babel skall jag ta mig an er och
uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till
denna plats.
Daniel
har nu varit i Babylonien i 66 år, och det blir snart
70 år. Detta inspirerar honom till en innerlig
bön för sitt folk. Och denna bön är en
stor förebedjares bön. Vi nämnde att han hade
kastats i lejongropen för att han inte övergav
sina bönestunder, som han höll tre gånger
per dag, invid ett fönster som var öppet mot
Jerusalem.
Daniels
bekännelse
Jag
bad till HERREN, min Gud, och bekände: "O Herre, du
store Gud som inger fruktan, du som bevarar förbund
och nåd mot dem som älskar dig och
håller dina bud. Vi har syndat och gjort
orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har
vänt oss bort från dina bud och
föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina
tjänare profeterna, som talade i ditt namn till
våra kungar, furstar och fäder och till allt
folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig,
men vi har dragit skam över oss. Så är
det i dag med Juda män och Jerusalems invånare
och hela Israel, både de som bor nära och de
som bor långt borta i alla andra länder, dit
du har fördrivit dem därför att de var
trolösa mot dig. Ja, Herre, vi med våra
kungar, furstar och fäder måste gömma
våra ansikten i skam därför att vi har
syndat mot dig. Men hos Herren, vår Gud, finns
barmhärtighet och förlåtelse. Vi var
upproriska mot honom och lydde inte HERRENS, vår
Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han
förelade oss genom sina tjänare profeterna. (v.
4-10)
Daniel
anklagar inte Gud för allt det onda som har skett. Han
själv har förts i exil tillsammans med många
andra, utan att ha någon personlig skuld till det.
Överallt omtalas Daniel som en oförvitlig man, en
som ingen kan anklaga för något ont. Han skulle
ha haft orsak att anklaga Gud för
orättfärdighet och orättvisa. Men det finns
ingen bitterhet hos honom. Han ger Gud äran att bevara
förbund och nåd mot dem som älskar honom och
håller hans bud. Daniel ser att det är folkets
synder och upproriskhet som är orsak till deras
lidande.
"Vi
har syndat" - så säger han som inte har gjort
något som ens hans svåraste avundsmän kunde
anklaga honom för. "Vi har inte lyssnat till
profeterna", säger han som själv studerar
Jeremias bok med vördnad och som helig skrift. Han
säger inte ens: "Detta upproriska och
hårdnackade folk har syndat." Nej, han
bekänner sina egna och folkets synder, han är
själv ett med sitt folk. Han bär folkets synder,
han blir folkets ställföreträdare. Den
bön som folkets onda ledare borde ha bett, den ber
Daniel i deras ställe. Han bekänner deras
avguderi, horeri, utsugning och högmod.
Denna
inställning är ytterst anmärkningsvärd.
Det är svårt att tänka sig att en politisk
ledare tar på sig personligen de försummelser som
medborgarna gjort sig skyldiga till. Tänk om en ledare
skulle bekänna det som synd, att man har utnyttjat
svagheter i lagstiftningen för att driva igenom sin
vilja, när man utåt sett endast har
försökt se till landets bästa.
Daniel
verkade vara en rättfärdig och fullkomlig man. Men
han var ändå bara en människa. Han hade
hemliga synder liksom vi alla, som bara Gud såg. Det
finns bara en som har levt fullkomligt, som har levt ett
alltigenom rättfärdigt liv. Det är vår
Frälsare, Jesus Kristus. Jesaja säger om
honom:
Han
hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans
mun. ... Han utgav sitt liv i döden och blev
räknad bland förbrytare, han som bar de
mångas synd och trädde in i
överträdarnas ställe. (Jes 53:9,
12)
Denne
Jesus, som inte själv hade gjort någon synd, han
räknades till synd, eller gjordes till synd i
vårt ställe. Han tog på sig det straff som
vi skulle ha lidit. Sedan uppstod han och gav oss kvittot
på att all skuld är betald. Efter en tid for han
upp till himlen, och är nu vår
rättfärdighet på Faderns högra sida,
och där ber han för oss.
Vem
är den som fördömer? Kristus Jesus är
den som har dött, ja, än mer, den som har
blivit uppväckt och som sitter på Guds
högra sida och ber för oss. (Rom
8:34)
Därför
är Daniel, förebedjaren, en viktig förebild
för vår Herre och Frälsare.
Mose
lag och straffdomen för avfall
Vi
läser vidare hur han inser orsaken till
straffdomarna:
Hela
Israel överträdde din lag och vek av utan att
höra din röst. Därför utgöts
också över oss den förbannelse och den ed
som står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi
hade ju syndat mot honom. Han höll sina ord som han
hade talat mot oss och mot våra domare som
dömde oss. Han lät en så stor olycka
komma över oss att något liknande det som nu
skett i Jerusalem inte har hänt någon
annanstans under himlen. I enlighet med det som
står skrivet i Mose lag kom all denna olycka
över oss. Men ändå sökte vi inte
blidka HERREN, vår Gud, genom att vända om
från våra missgärningar och ge akt
på din sanning. Därför vakade HERREN
över olyckan och lät den drabba oss, ty HERREN,
vår Gud, är rättfärdig i alla de
gärningar han gör. Men vi hörde inte hans
röst. (v. 11-14)
Nu
får vi en hänvisning till Mose lag, närmare
bestämt 5 Mos 28, där Mose förelägger
folket välsignelse, om de följer Guds lag, och
förbannelse om de viker av och dyrkar andra gudar. Det
skulle ha varit oerhört smärtsamt för Mose
att uppleva och bevittna, hur folket valde den onda
vägen i stället för den goda. Många
gånger hade Mose själv fått bevittna, hur
folket avföll, och åter och åter blev de
straffade. Men Mose var själv en förebedjare, som
vände Herrens vrede till förlåtelse.
Så
här inleder Mose sin varning för avfall i 5 Mos
28:15:
Men
om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte
håller fast vid och följer alla hans bud och
stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa
förbannelser komma över dig och nå fram
till dig.
Sedan
följer en lång uppräkning av
förbannelser. Folket skall drabbas av olyckor i krig,
med sjukdomar och vanvett. Det skall bli förtryckt och
plundrat. Rent konkret ser vi förutsägelserna om
fångenskapen i Babel i v. 36-37:
HERREN
skall föra dig och den kung som du sätter
över dig bort till ett folk som varken du eller dina
fäder har känt, och där skall du
tjäna andra gudar, gudar av trä och sten. Du
skall bli till häpnad och ett ordspråk och en
nidvisa bland alla de hednafolk som HERREN skall
föra dig till.
Och
lite längre fram, v. 49:
HERREN
skall sända över dig ett folk från
fjärran, från jordens ände, likt
örnen i sin flykt, ett folk vars språk du inte
förstår.
Och
i v. 64-65 följer mera bedrövelser:
HERREN
skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens
ena ände till den andra, och där skall du
tjäna andra gudar som varken du eller dina
fäder har känt, gudar av trä och sten.
Bland de folken skall du inte få någon ro
eller någon vila för din fot. HERREN skall
där ge dig ett bävande hjärta och
förtvinande ögon och en ångestfylld
själ.
Allt
det här hade Daniel läst noggrant. Han kände
också sitt folks historia och visste hur avfallet hade
skett, och hur alla de förbrytelser som Mose varnar
för hade ägt rum. Därför visste han
också, att Gud hade all rätt att låta allt
detta drabba folket. "I enlighet med det som står i
Mose lag kom all denna olycka över oss. Men
ändå sökte vi inte att blidka Herren,
vår Gud, genom att vända om från vår
missgärning." Han vet också, att Gud
tillät detta onda att drabba folket: "Herren vakade
över olyckan och lät den drabba
oss."
Daniel
har också läst Jobs bok, och vet att ingenting
sker som inte Gud tillåter. Gud kan behöva
använda det onda - och också den onde blir
därmed hans redskap - för att fostra och straffa.
Men Gud hade inte tänkt det så. Hans tankar
är inte ofärdens, utan fridens. Det är
människan som genom sin synd drar över sig
olycka.
Nu
ska vi ändå inte tänka så, att det
är enskilda synder som förorsakar lidande och
straff, särskilt inte när det gäller
sjukdomar. Det undervisade ju Jesus om, när man menade
att den blindfödde mannens eller hans
föräldrars synd var orsak till hans blindhet.
Problematiken är djupare än så. Ursynden
finns i oss alla, och därför har vi ingen orsak
att förebrå någon annan än oss
själva när vi får bära våra
synders frukt.
En
annan sak är sen att vi inte heller ska förringa
Guds vrede över synden. I dag vill man inte tala om
skuld. Vi ska inte söka syndabockar - "det är inte
nåns fel att det är så här", kan man
få höra. Särskilt om det gäller
svåra katastrofer är det synnerligen
olämpligt att tala om att det är Guds straffdom
över synden. Och vem vågar säga rent ut att
aids är en straffdom för människornas
lösaktighet? Nej, när sådant inträffar
får vi bara konstatera, att Gud har all rätt att
vredgas och låta fruktansvärda straffdomar komma
över oss. Vi är inte värda bättre, om vi
skulle fråga efter vår förtjänst.
Vi
har också orsak att be för våra länder
och folk. Den ondska och den ohörsamhet mot Guds ord
som finns i dag är fruktansvärd. Ändå
har våra folk varit kristna i tusen år. Under
generationer har här förkunnats Guds ord. Nu dras
allt i smutsen. Herre, förbarma dig över oss!
Skall väl Gud ha tålamod så att han inte
straffar också oss?
Förbönen
i Jesu namn
Men
Gud har som sagt tänkt andra tankar om oss än
ofärd. Det visar han också genom Jeremia, och det
tar Daniel fasta på. Vi kommer nu över till
Daniels bön om förlåtelse och
upprättelse, v. 15-19:
Och
nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut
ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig
ett namn som är detsamma än i dag: Vi har
syndat, vi har varit ogudaktiga. Men Herre, för all
din rättfärdighets skull, vänd din vrede
och förbittring från din stad Jerusalem, ditt
heliga berg. På grund av våra synder och
våra fäders missgärningar har Jerusalem
och ditt folk blivit till smälek för alla som
bor omkring oss. Hör nu, du vår Gud, din
tjänares bön och åkallan och låt
ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom
för Herrens skull. Böj, min Gud, ditt öra
till oss och hör. Öppna dina ögon och se
vilken förödelse som har drabbat oss, och se
till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det
är inte på grund av vår
rättfärdighet utan på grund av din stora
barmhärtighet som vi kommer inför dig med
våra böner. O Herre, hör, Herre,
förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk
utan att dröja - för din egen skull, min Gud,
ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt
namn.
Först
upprepar Daniel åter en gång sin
syndabekännelse i folkets ställe. Och så
kommer han med sin bön om att Gud ska
förlåta. Och lägg märke till vilken
grunden är för att han framställer sin
bön: "Inte på grund av vår
rättfärdighet, utan på grund av din stora
barmhärtighet".
Grunden
för att vi ska kunna komma fram inför den helige
och rättfärdige Guden kan inte sökas hos oss
människor. Inte ens Daniel, som till det yttre levde
ett fullkomligt hederligt och rättskaffens liv, kunde
åberopa denna rättfärdighet när det
gällde att komma fram inför Gud. Då
måste rättfärdigheten vara fullkomlig, och
någon sådan äger inte Daniel. Han
måste komma i en annan rättfärdighet, en som
tillräknas honom av nåd. Om den
rättfärdigheten talar ängeln Gabriel när
han sänds av Gud, redan när Daniel började
sin bön, för att meddela Daniel vad Gud han
tänkt:
Sjuttio
veckor är bestämda över ditt folk och
över din heliga stad för att göra slut
på överträdelse, försegla synder,
försona skuld, föra fram en evig
rättfärdighet, fullborda syn och profetia och
smörja den Allraheligaste. (v. 24)
Här
får vi veta hur den eviga rättfärdigheten
skall uppenbaras. Här handlar det om den kommande
Messias &endash; först tre saker som ska tas bort: 1)
hur han ska ta bort alla överträdelser i sin
försoning, 2) hur han ska kasta alla synder i havets
djup och försegla dem så att ingen mera kan komma
åt dem, 3) hur hela världens syndaskuld ska
betalas. Sedan följer tre positiva saker: 1) den eviga
rättfärdigheten, alltså den
rättfärdighet som går till Fadern, Kristi
rättfärdighet, så att ingen djävul
längre kan anklaga den som står under vår
försvarares beskydd; 2) hur profeternas
förutsägelser ska uppfyllas och 3) hur den
Allraheligaste blir smord, nämligen Kristus själv.
Även
om Jesus ännu inte hade utfört detta visste Daniel
mycket väl om honom. Alla skrifterna talar ju om honom.
Han visste, att det behövs en felfri medlare för
att bringa försoning för människornas stora
synder. De offer som brukade frambäras i templet i
Jerusalem hade nu inte kunnat bäras fram på
många årtionden, men de kunde ju egentligen inte
bringa någon verklig försoning. De var bara
symboler, skuggbilder av det verkliga offret: Guds lamm, som
skulle offras på korset.
Trots
att Daniel inte använder själva formuleringen kan
vi därför säga, att Daniel bad sin bön i
Jesu namn. Så som han bad ska vi också be: inte
i förlitande på vad gott vi har gjort, utan i
förlitan på Guds barmhärtighet i Jesus
Kristus. I honom har vi rätt att gå fram till
nådens tron, som barn för Jesu skull, och
lägga fram våra böner och önskningar
inför vår Far.
Och
Daniel blev bönhörd. Redan innan han hade slutat
sin bön sände Gud sin ängel Gabriel till
honom. Och nu fick Daniel alltså höra om Jesus.
Han fick också höra en del andra saker, som
gällde framtiden, sådant som är svårt
för oss att förstå. Men det hör inte
längre till vårt ämne.
Hela
Israels historia hade varit ett vittnesbörd om Guds
stora barmhärtighet och tålamod. Skulle Gud
verkligen ha krävt att hans egendomsfolk skulle ha
klarat av hålla de bud och gränser som han
ställde upp för dem, borde han ha valt ett annat
folk. Detta folk var ju särdeles hårt och
bångstyrigt. Men här gav Gud gång på
gång vittnesbörd om sin stora kärlek, som
inte utgick från en belöningstanke, att folket
skulle ha varit värt kärlek och godhet, utan hans
kärlek tillkommer dem utan någon egen
förtjänst, trots deras synd och ondska.
Det
var inte för att ni var större än alla
andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde
er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk.
(5 Mos 7:7)
Gud
ville alltså visa sin barmhärtighet på
detta folk. Mose sade ju också:
När
... du lägger detta på ditt hjärta bland
alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver
dig, och du vänder om till HERREN, din Gud, och
lyder hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig,
du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela
din själ, då skall HERREN, din Gud, göra
slut på din fångenskap och förbarma sig
över dig. HERREN, din Gud, skall då åter
samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig.
(5 Mos 30:1-3)
Evangelium
för alla
Det
här ordet gäller också på ett annat
sätt. Det gäller som ett löfte för
Kristi kyrka, Guds Israel i det nya förbundet, att den
som vänder sig till Herren Jesus Kristus,
förtröstar på honom och lyder hans
röst, ska bli kvitt den fångenskap som synden,
döden och djävulen har fört oss in i och
göra oss fria. För den som Sonen gör fri, han
är verkligen fri. Och det finns ingen annan
frälsning än den som finns i Jesus.
Då
gäller också de ord som Mose lämnade i arv
åt sin efterföljare Josua:
HERREN
går själv framför dig och han skall vara
med dig. Han skall inte lämna dig eller överge
dig. Var inte rädd eller förfärad." (5 Mos
31:8)
Bön:
Käre himmelske Fader! Med Daniel får vi blygas
över att vi övergett ditt ord och smutskastat ditt
namn. Herre, förlåt, Herre förbarma dig! Vi
är inte värda all den godhet som du utstrött
över oss. Tack för ditt oändliga
tålamod med oss, så att du inte har
förskjutit oss för våra synders skull, utan
sänt din Son till oss som vår Frälsare. Tack
för att vi i honom får ta emot din kärlek
och nåd, för hans utgjutna blods skull, och
för att du nu ser till oss i din sons
rättfärdighet och i honom ger oss syndernas
förlåtelse, liv och salighet.
Käre
Herre Jesus Kristus! Tack för ditt tålamod och
din kärlek till oss, som du visade i ditt lidande och
död för vår skull. Hjälp oss att bli
dina efterföljare, så att vi inte trampar ditt
blod under våra fötter. Sänd oss din Ande,
som kan hjälpa och vägleda oss genom ditt ord
så att vi bevaras på vägen genom denna onda
tid och så blir saliga, genom tron på dig och
för din skull allena. Amen.
|
|