Inledning
Daniels
bok, som vårt tema är hämtat från,
är en märklig bok. Den är i den hebreiska
bibeln placerad bland Skrifterna, inte bland de profetiska
böckerna som i vårt Gamla testamente. Den eggar
vår fantasi, kanske den också upplevs lite
skrämmande. Innan vi går in på kapitel 3,
som vi ska behandla i dag, behöver vi se något
på landet Babylonien, kung Nebukadnessar och på
bokens upphovsman, profeten Daniel och hans
vänner.
Babylonien
var vid denna tid, ca 600 år före Kristus, en
stormakt rike i tvåflodslandet, ungefär i
nuvarande Irak. Det var från detta område som
Abraham långt innan hade utvandrat. Landet hade en
hög civilisation - vi har kanske hört om
Hammurapis lagar, som härstammar härifrån.
På 600-talet hade landet underkuvats av assyrierna,
det råa och hårdföra folket som under
Salmaneser tillintetgjorde Nordriket Israel år 722 f.
Kr. Huvudstaden Babylon (Babel) frigjorde sig från
assyrierna år 625 under Nabopalassar, och då
uppstod det nybabyloniska riket och assyriernas rike gick
under.
Nebukadnessar
blev kung år 605 och regerade fram till 562,
alltså hela 43 år. I tre repriser intog han
Jerusalem, och förde bort en del av folket. Första
gången var strax efter att han bestigit tronen,
år 605, när Jojakim var kung i Jerusalem.
Då togs ett antal pojkar av förnäm ätt
till Babylonien för att fostras i landets seder och
kultur, däribland Daniel. Andra gången var 597,
då var Jojakin kung en kort tid. Då fördes
10 000 män som fångar till Babel. Den tredje
gången Nebukadnessar kom till Jerusalem var 588, och
efter en fruktansvärd belägringstid brändes
staden fullständigt ner år 586. De flesta av dem
som överlevde fördes till Babylonien.
Daniel
hörde alltså till de pojkar av förnäm
ätt, som fördes från sitt hem i Juda land
till Babel år 605 f. Kr. Han skulle tillsammans med
sina vänner Hananja, Misael och Asarja uppfostras till
den babyloniska kulturen. De skulle äta deras mat,
lära sig deras språk och dyrka deras gudar.
Därför fick de också nya namn i stället
för sina judiska namn, som innehöll
hänvisningar till Israels Gud. Daniel kallades
Beltesassar, och vännerna kallades Sadrak, Mesak och
Abed-Nego, namn som innehöll de babyloniska gudarnas
namn.
Så
skulle alltså pojkarnas judiska och gudfruktiga
identitet tas bort, och i stället skulle de göras
till riktiga babylonier. De skulle på så
sätt få uppgiften att omskola sitt folk när
den tiden kom. Men det lyckades inte. Pojkarna ville inte
äta babyloniernas mat, och efter en prövotid med
grönsaker och vatten visade det sig att de
ändå var vid gott hull och de fick befrielse. Och
så sattes de i det babyloniska universitetet och
visade sig bli klokare än någon annan. Daniel
hade dessutom en särskild gåva, att tyda syner
och drömmar. Därmed fick Daniel en särskilt
hög position som rektor för vetenskapsakademin,
medan han fick kungen att utnämna de tre vännerna
till landshövdingar ute i regionen.
Avguden
Så
kommer vi då till vårt egentliga ämne och
kapitel 3 i Daniels bok. Den händelsen tilldrar sig ute
i landsorten, och Daniel själv är inte med
här. Det är däremot hans tre vänner, som
är betydelsefulla och högt uppsatta personer, och
som därmed säkerligen har många
avundsmän, särskilt som de är invandrare med
sin egen kultur och religion.
Nebukadnessar
hade en dröm, vilken återges i kapitel 2. Enligt
den ser han en väldig staty av en människa,
där huvudet är av guld. Det symboliserar honom
själv, och hans eget nybabyloniska rike. Kanske det
är därför som Nebukadnessar nu får
för sig att resa upp en gyllene staty på
Duraslätten, troligen en plats ett tiotal kilometer
sydost om Babel. Statyn är en väldig sak: Den
är 60 alnar hög, dvs. ca 30 meter, eller som ett
åttavånings hus! Den är däremot
förvånansvärt smal, endast 6 alnar eller 3
meter. Det antyder att den är en obelisk eller, om den
föreställer en människa, så måste
den stå på en piedestal.
Det
är tydligt att Nebukadnessar gör anspråk
på gudomlig makt, och han vill befästa denna makt
och synliggöra den för allt folket. Alla
bemärkta män ute i hövdingdömena kallas
till invigningen. Åtta kategorier av
tjänstemän räknas upp: satraper,
landshövdingar, ståthållare, fogdar,
skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra
makthavare. Tydligen är alla slag av officiella
tjänstemän med här. Det är möjligt
att också Sidkia, kungen i Jerusalem, hade kallats
dit, och om det är så att Jeremia i 51:59 avser
denna händelse, får vi en tidsangivelse för
händelsen: 593 f. Kr. Där står nämligen
där att kvartersmästaren Seraja begav sig till
Babel med Sidkia i dennes fjärde
regeringsår.
Nu
får de tillresande veta varför de har kallats
dig. En befallning ges att dyrka denna nya avgud via en
härold:
Detta
är befallningen till er, ni folk och stammar och
tungomål: När ni hör ljudet av horn,
pipor, cittror, lyror, psaltare, säckpipor och alla
andra slags instrument, skall ni falla ner och tillbe den
staty av guld som Nebukadnessar har låtit
ställa upp. Men den som inte faller ner och tillber,
han skall genast kastas i den brinnande ugnen. (v.
4-6)
Det
var en sträng order. Det var inte nog att bara
påbjuda lydnad, utan det ingick också en
religiös tillbedjan av avgudabilden, därmed en
tillbedjan av Nebukadnessar som gud. Denna tillbedjan skulle
gälla alla folk &endash; Nebukadnessar vill demonstrera
både politiskt och religiöst
världsherravälde. Det religiösa bestod inte i
att tillbe någon av Babyloniens gudar, utan att tillbe
Nebukadnessar själv. Här fanns stat och religion
förenad till ett. Det verkar inte som om de höga
tjänstemännen hade fått veta något i
förväg om varför de hade kallats till
platsen. De ställdes inför en order, som det inte
fanns någon möjlighet att vägra lyda. Ingen
konspiration kunde tillåtas. Det handlar verkligen om
en tyrannisk maktutövning.
Till
anblicken av den väldiga statyn kommer så
också ljudintrycket från musiken som spelas upp
av den stora symfoniorkestern. Allt är
välregisserat. Och så sker det också, som
Nebukadnessar vill: allt folket föll ned och
tillbad.
De
olydiga
Nej,
vänta där! Föll alla ner? Där
förblev tre män stående! De måste
direkt ha utsatts för kontrollanternas blickar,
där de stod högresta över de andras ryggar.
De kaldeiska kontrollanterna går till kungen, precis
som de är tillsagda, och rapporterar:
Men
nu finns här några judiska män, Sadrak,
Mesak och Abed-Nego, som du har satt att förvalta
Babels hövdingdöme. Dessa män sätter sig
över ditt påbud, o konung. De dyrkar inte dina
gudar och tillber inte den staty av guld som du har
låtit ställa upp. (v. 12)
Att
det var kaldéer som anklagare är intressant,
för de representerar den babyloniska kulten och
måste ha avskytt judarna, som inte bara får
hålla sin egen religion utan dessutom är
högt uppsatta. Borde inte ett sådant avskum
hålla till med de lägsta tjänarsysslorna? Nu
finns chansen att slå till mot dem.
Daniel
nämns inte alls. Det kan bero på att han
skötte andra plikter och inte alls var med, eller att
hade ett sådant unikt ämbete att han inte alls
hörde till "folket" som skulle svära trohet och
underkastelse och därmed inte deltog. Av Daniels bok i
övrigt vet vi säkert att han inte skulle ha
böjt knä för statyn och tillbett den om han
varit med i folksamlingen.
Nebukadnessar
blir naturligtvis högeligen vred. Hur vågar
någon trotsa honom? Men han ger dem en chans till, de
är ju trots allt höga tjänstemän. De
får ännu en möjlighet att visa sin
ändrade inställning, eller att anklagelsen varit
falsk. När Nebukadnessar nu upprepar sitt hot om den
brinnande ugnen, visar han att han sätter sig över
Gud: "Vilken gud skall då kunna rädda er ur mina
händer?" (v. 15)
Men
de tre männen har svaret klart &endash; för dem
är det fullkomligt otänkbart att de skulle tillbe
avguden:
Då
svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego kungen: "O
Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på
detta. Om det blir så, är vår Gud, som
vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande
ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om
inte, så skall du veta, o konung, att vi
ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte
vill tillbe den staty av guld som du har låtit
ställa upp." (v. 16-18)
De
tre männen vet bara en sak, att de inte kan bryta mot
Guds bud. Det gäller hans första bud, ett bud som
de fått sig så noga inpräntat sedan barn:
"Du skall inte ha andra gudar." Men de vet också att
Gud är allsmäktig och kan göra vad han vill.
Så ger de ett frimodigt vittnesbörd om Guds
allmakt: om han vill kan han rädda dem. Men om han inte
vill det, dyrkar de ändå inte de främmande
gudarna. Under alla omständigheter är det
fel.
Straffet
Det
här talet gör Nebukadnessar helt ursinnig. Han
måste genast statuera exempel. Det är
bråttom. Men som ett bevis på hur
fruktansvärd försyndelsen är ger
Nebukadnessar ändå order om att ugnen ska
upphettas sju gånger hetare än vanligt. Det
är ju i och för sig lite underligt - plågan
att brinna inne i en ugn måste ju vara större om
hettan är lindrigare, nu måste ju döden
infinna sig omedelbart. Tydligen är Nebukadnessar
så ursinnig att han tappat besinningen. De bästa
karlarna får order att gripa Sadrak, Mesak och
Abed-Nego och binda dem, och det ges inte ens tid att ta
bort kläderna, som var brukligt inför en dylik
avrättning. Men de starka soldaterna hinner knappt
slänga i männen i ugnen innan de själva har
bränts till döds.
Kanske
var det så att ugnen matades uppifrån, och sedan
hade man en öppning nertill, där man kunde ta ut
askan. Tydligen gick det att titta in i ugnen
nånstans, för Nebukadnessar vill nu se hur det
har gått. Om han förut var ursinnig, så
blir han nu skräckslagen.
Då
blev kung Nebukadnessar förskräckt. Han steg
hastigt upp och frågade sina rådsherrar: "Var
det inte tre män vi band och kastade i elden?" De
svarade kungen: "Jo visst, o konung." Då sade han:
"Ändå ser jag nu fyra män som går
lösa och lediga inne i elden, och de är helt
oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason." (v.
24-25)
Det
här var mer än man kunde fatta. Inte nog med att
de tre som kastades i ugnen går omkring lösa och
lediga, dessutom finns där nu en fjärde person.
Och han ser ut som en gudason!
Den
här berättelsen är exempellös. Den har
inget motstycke i historien. Den är rentav starkare
än de mest fantastiska sagor. Naturligtvis kan man
skratta åt den och kalla den fantasier. Så har
man ju gjort med allt underbart som Gud har gjort i sin
allmakt. Men det är en dårskap att skratta
åt Gud. Vad han vill det gör han, och nu hade han
bestämt sig för att uppenbara sin storhet och
slå ner Nebukadnessar:s högmod.
Den
fjärde personen
För
Nebukadnessar var det ingen svårighet att urskilja vem
som var den fjärde personen i ugnen, trots att han inte
hade sett honom tidigare. Det måste ha varit
uppenbart. Kanske utstrålade han något av den
härlighet som omtalas i Uppenbarelseboken:
Mitt
ibland ljusstakarna (såg jag) en som liknade
Människosonen, klädd i en fotsid klädnad
och omgjordad med ett bälte av guld om bröstet.
Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som
snö, och hans ögon var som eldslågor.
Hans fötter liknade skinande malm som glöder i
smältugnen, och hans röst lät som
dånet av väldiga vatten. I sin högra hand
höll han sju stjärnor, och ur hans mun gick ett
tveeggat, skarpt svärd, och hans ansikte lyste som
solen, när den skiner i all sin kraft. (Upp
1:13-16)
Skulle
du känna igen honom? Johannes kände sin Herre och
Mästare, och presenterar honom som Människosonen.
Nebukadnessar ser honom som en gudason. Det är precis
vad han är: han är Gud och människa.
Namnet
Människosonen finns på två ställen i
Daniels bok: 7:3 och 10:16. Första gången omtalas
han i anslutning till den yttersta domen, och det anknyter
Jesus till när han berättar om sin återkomst
till domen (Matt 25). Det andra stället talar om att
Människosonen kommer till Daniel med tröst och
styrka, när han blivit matt och kraftlös
inför åsynen av den yttersta tidens
vedermöda.
Här
i berättelsen om de tre männen i ugnen har
Människosonen samma uppgift: dels kommer han med dom
över gudsförakt, högmod och
självhävdelse, dels med tröst och kraft
åt dem som är totalt utblottade på egen
förmåga och kraft, men som förtröstat
på Gud. När de tre männen kastades i ugnen
hade de absolut inga förhoppningar, rent mänskligt
sett. Kan man tänka sig en situation, där den egna
kraften är mera uttömd? Men kraften fullkomnas i
svaghet. Han som har förmågan att uppväcka
döda när han än önskar det, han kan
också innesluta sina trogna i sin sköld så
att inte ens den starkaste hetta kan nå
dem.
Men
den som förtröstar på sin egen kraft och
styrka kommer på skam. Det kan gå en tid,
när Herren tycks låta allt passera utan att han
ingriper. Men han har bestämt en dag, när allt ska
fram. Då går det inte att hänvisa till makt
och ära, inte ens fast man är enväldig och
härskar över hela jorden. Nebukadnessar har redan
en gång tidigare lärt känna den levande
Guden. Det omtalas i kapitel 2, när Daniel har
uppenbarat drömmen om de fyra världsrikena
för Nebukadnessar Då får han veta, att det
skall komma ett rike, som aldrig någonsin ska gå
under, även om alla jordiska riken i tur och ordning
faller.
Upprättelsen
Nebukadnessar
ger nu Sadrak, Mesak och Abed-Nego full upprättelse,
samtidigt som de som anklagade dem blev dömda till
döden i den brinnande ugnen. Han ropar åt dem att
komma ut, och tilltalar dem "den högste Gudens
tjänare". I alla de förnäma
tjänstemännens närvaro konstaterar man
undret: inte ens kläderna är svedda, inte ett
hårstrå har blivit skadat! Nu tillerkänner
Nebukadnessar Gud den ära som tillkommer honom.
Nebukadnessar
tog då till orda och sade: "Lovad vare Sadraks,
Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel
och räddade sina tjänare. De
förtröstade så på honom att de
överträdde kungens befallning och vågade
sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe
någon annan gud än sin egen Gud. Härmed
befaller jag nu att vem det vara må av alla folk
och stammar och tungomål, som säger
något ovärdigt om Sadraks, Mesaks och
Abed-Negos Gud, han skall slitas i stycken, och hans hus
skall göras till en sophög. För det finns
ingen Gud som kan hjälpa så som han." (v.
28-29)
Utöver
detta sänder Nebukadnessar ett rundbrev över hela
sitt rike, där han nu uppmanar alla att ära
Gud:
Kung
Nebukadnessar till alla folk och stammar och
tungomål som finns på hela jorden. Jag
önskar er fred och framgång. Jag finner
för gott att härmed kungöra de tecken och
under som den högste Guden har gjort med mig. Stora
är hans tecken, mäktiga hans under. Hans rike
är ett evigt rike, hans välde varar från
släkte till släkte. (v. 31-33)
Det
är skada att Nebukadnessars minne var så kort. I
nästa kapitel berättas om hur hans
självhävdelse och högmod leder honom i en sju
år lång sinnessjukdom, som gör att man
måste kedja fast honom och tvingar honom att äta
gräs bland markens djur, tills han åter ger
äran åt himmelens Gud.
Vår
tids avgudabilder
Så
några tankar om tillämpning för vår
tid. Kan sådant här hända i vår tid?
Ingen statsmakt är väl så primitiv att man
tvingar folk att falla på knä för en staty,
och sedan straffar dem som inte gör det med
dödsstraff?
Kanske
det inte händer precis så här. Men tänk
er följande:
En
regering i ett av våra länder besluter, att ingen
får säga något otillbörligt om
någon oliktänkande eller avvikande, eller
på något sätt demonstrera sin ovilja mot
eller göra något som kan uppfattas som
diskriminering av en sådan. Gör man sådant
straffas man med böter eller fängelse, man blir
fråntagen offentliga tjänster eller uppdrag,
samtidigt som man ställs utanför alla sociala
förmåner. Det låter väl bra, eller
hur?
Men
tänk dig nu, att en församlingsmedlem offentligt
säger sig leva i homofilt parförhållande.
Pastorn predikar, att detta är synd och tar upp saken
till själavårdande samtal. Detta går ut
till pressen, och så är drevet igång. Han
inkallas nu till förhör till polisen &endash; jag
behöver kanske inte tala om biskopar i det här
sammanhanget! &endash; och det befinns att han har brutit
mot lagen och straffas.
Även
om ingen brinnande ugn används kan situationen för
pastorn i fråga nog snart upplevas lika. Gör han
avbön, så får han behålla sin
tjänst och kan försörja sin familj. Gör
han det inte, utan blir stående när alla runt
omkring faller till marken, måste han lämna sin
tjänst och har dessutom inte heller någon chans
att få utkomststöd. Han blir i praktiken utsatt
för andligt mord med hela sin familj.
Jag
tror vi kunde byta ut pastorn här mot en läkare,
som vägrar utföra aborter, eller mot en
lärare, som undervisar som Bibeln gör om hur vi
mänskor ska leva tillsammans, eller om hur världen
har blivit skapad. Den tiden är nära, när
kristna som bekänner hela Guds ord kommer att
förföljas och trakasseras. I många fall
är den tiden redan här. För ett par veckor
sedan blev biskop Børre Knudsen i Norge hämtad
till fängelset för att han vägrat betala
böter, som han ådömts för att han
uppmanat abortläkare att göra bättring
från det pågående mördandet av
ofödda barn.
Men
också i dag gäller, att vår Gud kan
rädda oss från allt ont, när han vill
göra det, och om han inte vill det, ska han ge oss
kraft att härda ut i lidandet. Vi har samma Gud, som
Sadrak, Mesak och Abed-Nego! Låt oss med frimodighet
följa hans ord och bud, vilka hot som än reses mot
oss.
Är
Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som
inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom
för oss alla, hur skulle han kunna annat än
också skänka oss allt med honom? (Rom
8:31-32)
Bön:
Käre himmelske Fader! Tack för din omsorg och din
makt, som gör att vi kan känna oss trygga i din
hand, vad än den onde fienden, världen och
vårt onda kött hittar på för att
bringa oss på fall. Men du vet att vårt
kött är svagt. Styrk oss därför med din
vapenrustning, ditt heliga ord och dina sakrament, så
att vi inte saknar kraft när den onda dagen kommer,
utan förstår att vända oss till dig och inte
börjar strida i eget högmod och i vår egen
klokskap. Hjälp oss att som dina tjänare i
Babylonien en gång kunna stå frimodiga och inte
blygas för ditt ord, om vi ställs inför
prövningar, där vi frestas att välja en
lättare väg än att följa dig. Allt detta
ber vi om genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.
|
|