Bekännelse och gemenskap

Munsala 25.10.1997, Ola Österbacka

1 Definitioner och frågeställningar
2 Lära och liv
3 Grundförutsättningar för kyrkogemenskap

3 Grundförutsättningar för kyrkogemenskap

3.1 Skriftens lära är en

Det finns inte många läror som är rätta. Det finns inte många sätt att skära bitar ut den kristna lärokakan, många synsätt, tolkningar. Jesus säger sig vara Sanningen och han ber:

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Joh 17:17

Därför säger han:

Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.

Joh 8:31-32

Tidigare läste vi Paulus' ord i 1 Kor 1:10 om vikten att vara fullkomligt enade, och Luthers jämförelse med läran som en matematisk punkt och som en ring. 1500-talets lärda skrev långa utredningar, som fick namnet Konkordieformeln, enhetsformeln, i syfte att bevara enheten, och som vår kyrka bekänner sig till.

Vi hysa alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu icke i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandra i hjärtats enfald, icke förstå saken rätt, men icke finna behag i smädelserna mot den heliga nattvarden, sådan den efter Kristi instiftelse utdelas i våra kyrkor och sådan den hos oss läres i enlighet med hans instiftelseord. Men de skola &endash; det är vårt hopp &endash; så snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och våra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning.

SKB s. 40

3.2 Våra aktiviteter i kristen gemenskap är en enhet

Som vi såg tidigare, utgår de olika uttrycken för gemenskap, aktiviteterna, från den enda, gemensamma läran. Här uppstår många frågor.

Kan man delta i en gudstjänst eller ett bibelstudium som hålls av en präst som offentligt förnekat centrala delar av tron? Kan man hävda att biskopen har en falsk lära och samtidigt låta honom installera, viga eller välsigna till ett ämbete? Kan man ta avstånd från kvinnopräster i princip, men ändå hälsa en sådan i gudstjänst med "med dig vare ock Herren"? Kan man gå till döparsamfunds gudstjänster blott de inte nämner dopet?

I fråga om oklar lära måste vi, om vi följer Jesu undervisning (Matt 18:15&endash;17) och Luthers och andra goda lärares exempel, först försöka samtala med prästen för att försöka övertyga honom om hans svaghet eller direkta fel, om möjligt genom att med en eller två andra, och slutligen föra saken inför församlingen. Om alla dessa försök misslyckas måste vi dra konsekvensen och bryta gemenskapen. Och då är det hyckleri om vi fortsätter med en del gemensamma aktiviteter av olika hänsyn.

I många fall är det i dag omöjligt att gå enskilt till den präst som för ut ett falskt budskap. Då måste han tillrättavisas offentligt. Luther sökte inte enskilt samtal med Erasmus när denne hade skrivit en bok mot Luthers lära om den trälbundna viljan, utan han skrev själv en bok, och den ledde till stor anstöt och minskat stöd. Luther ville inte räcka brodershanden till Zwingli sedan det i samtalen i Marburg blivit klart att han inte erkände realpresens, alltså att Kristi kött och blod ges oss i brödet och vinet.

CA VII utsäger vad vi kan acceptera för olikheter för att bevara enhet:

Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.

SKB s 59

Vi kan alltså fördra olika tänkesätt i fråga om adiafora, men inte ifråga om Guds ords lära.

3.3 Konsekvenser

Bekännelseskrifterna sammanställer ofta de omstridda läropunkterna med det positiva gentemot det negativa: vi tror, lär och bekänner, resp. vi förkastar och fördömer. Utgående från dem blir följande frågor helt klara:

Kan vi ha gemenskap med reformerta, som förnekar realpresens?

Kan vi skriva under en deklaration, att vi numera har väsentligen samma lära som Rom angående rättfärdiggörelsen och att lärofördömandena i bekännelseskrifterna inte längre träffar målet?

Kan vi delta i gudstjänster och i kristna manifestationer med samfund som förnekar barndopet?

I dag har tillkommit en del frågor, som enligt den lutherska kyrkans lära inte borde ha varit något problem. Eftersom frågeställningarna är nya, finns de inte direkt med i bekännelseskrifterna, men väl i deras anda. Enligt Skriften är de helt klara:

Kan vi delta i en gudstjänst som förrättas av en kvinnlig präst?

Kan vi delta i en gudstjänst som hålls av en manlig präst, som offentligt vittnat om att han anser allt vara slut efter döden? Som i tidningspressen skrivit att han inte tror på Kristi kroppsliga uppståndelse?

Kan vi anlita personer som medarbetare, som aktivt medverkar i icke-lutherskt gudstjänstliv?

Så finns det också praktiska ställningstaganden, som många lutheraner finner vara helt klara enligt Skriften och goda lärares undervisning, men som andra inte finner lika klara. Den mest brännande frågan är:

Kan vi vara medlemmar i och stöda ett sådant kyrkosamfund

som tillåter sådana präster att vara verksamma, som inte tror på ett helvete, offentligt förnekar att Kristus kroppsligen uppstått från de döda, som menar att döden är punkt och slut, som lever i öppen synd utom äktenskapet?

vars samtliga biskopar anser att bekännelseskrifternas fördömande av den romerska synergistiska läran om rättfärdiggörelsen inte mera är i kraft?

som öppet går emot Guds ord genom att ordinera kvinnor till präster?

För min del har jag efter ett vacklande under en lång tid funnit att gränsen är överskriden. Det går inte att hävda att folkkyrkan skulle vara trogen sin goda bekännelse i praktiken. Dess ledare har upprepat och hårdnackat försvarat falsk lära, och den sprider sig allt mer och i allt snabbare takt. För de dyrbart återlösta själarnas skull som vi har ansvar för ber jag om hjälp med att hitta en ny form av gudstjänstgemenskap, som kan förmedla hela kyrkans uppdrag: förkunnelse av det rena evangeliet och en rätt förvaltning av sakramenten.

Att komma fram till en sådan praxis är inte lätt. Jag vädjar om att vi skall göra detta utan att bränna broar. Det skulle behövas oändligt tålamod, ödmjukhet och vishet, och sådant finns inte bland människor. Därför behöver vi en myckenhet av Guds ords studium, och vi behöver varandra för att tillrättavisa, upprätta och förmana. Jag kan inte visa någon konkret väg, för jag vet inte vart vägen bär. Men de små steg vi tar framåt skall vi ta i lydnad för Guds ord och i tro på hans löften. När Mose och Israels folk stod inför havet, med Faraos här bakom och öken till sidorna, ljöd det hoppingivande budskapet mitt i det tröstlösa läget: Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid. Samma löfte har också vi idag. SOLI DEO GLORIA.

Den korsmärkta dräkten som smädas jag tar,
fast ingen i släkten den dräkten än har
och följer med glädje, ni stridsmän, med er
som tågar till ära, från smälek till ära vid korsets baner.

O Jesus, bliv när oss, bliv när oss allt fort,
och sköt oss och bär oss som alltid du gjort!
Ja, amen, din trohet skall bringa oss fram.
Lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära
vår Gud och vårt lamm! (SH 71)

Till början
Avsnitt 1: Definitioner och frågeställningar
Avsnitt 2: Lära och liv
Tal och föredrag

3.1 Skriftens lära är en Det finns inte många läror som är rätta. Det finns inte många sätt att skära bitar ut den kristna lärokakan, många synsätt, tolkningar. Jesus säger sig vara Sanningen och han ber:
Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.	Joh 17:17
Därför säger han:
Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.	Joh 8:31-32
Tidigare läste vi Paulus' ord i 1 Kor 1:10 om vikten att vara fullkomligt enade, och Luthers jämförelse med läran som en matematisk punkt och som en ring. 1500-talets lärda skrev långa utredningar, som fick namnet Konkordieformeln, enhetsformeln, i syfte att bevara enheten, och som vår kyrka bekänner sig till.
Vi hysa alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu icke i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandra i hjärtats enfald, icke förstå saken rätt, men icke finna behag i smädelserna mot den heliga nattvarden, sådan den efter Kristi instiftelse utdelas i våra kyrkor och sådan den hos oss läres i enlighet med hans instiftelseord. Men de skola &endash; det är vårt hopp &endash; så snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och våra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning.	SKB s. 40
3.2 Våra aktiviteter i kristen gemenskap är en enhet Som vi såg tidigare, utgår de olika uttrycken för gemenskap, aktiviteterna, från den enda, gemensamma läran. Här uppstår många frågor. Kan man delta i en gudstjänst eller ett bibelstudium som hålls av en präst som offentligt förnekat centrala delar av tron? Kan man hävda att biskopen har en falsk lära och samtidigt låta honom installera, viga eller välsigna till ett ämbete? Kan man ta avstånd från kvinnopräster i princip, men ändå hälsa en sådan i gudstjänst med "med dig vare ock Herren"? Kan man gå till döparsamfunds gudstjänster blott de inte nämner dopet? I fråga om oklar lära måste vi, om vi följer Jesu undervisning (Matt 18:15&endash;17) och Luthers och andra goda lärares exempel, först försöka samtala med prästen för att försöka övertyga honom om hans svaghet eller direkta fel, om möjligt genom att med en eller två andra, och slutligen föra saken inför församlingen. Om alla dessa försök misslyckas måste vi dra konsekvensen och bryta gemenskapen. Och då är det hyckleri om vi fortsätter med en del gemensamma aktiviteter av olika hänsyn. I många fall är det i dag omöjligt att gå enskilt till den präst som för ut ett falskt budskap. Då måste han tillrättavisas offentligt. Luther sökte inte enskilt samtal med Erasmus när denne hade skrivit en bok mot Luthers lära om den trälbundna viljan, utan han skrev själv en bok, och den ledde till stor anstöt och minskat stöd. Luther ville inte räcka brodershanden till Zwingli sedan det i samtalen i Marburg blivit klart att han inte erkände realpresens, alltså att Kristi kött och blod ges oss i brödet och vinet. CA VII utsäger vad vi kan acceptera för olikheter för att bevara enhet:
Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.	SKB s 59
Vi kan alltså fördra olika tänkesätt i fråga om adiafora, men inte ifråga om Guds ords lära.
3.3 Konsekvenser Bekännelseskrifterna sammanställer ofta de omstridda läropunkterna med det positiva gentemot det negativa: vi tror, lär och bekänner, resp. vi förkastar och fördömer. Utgående från dem blir följande frågor helt klara: Kan vi ha gemenskap med reformerta, som förnekar realpresens? Kan vi skriva under en deklaration, att vi numera har väsentligen samma lära som Rom angående rättfärdiggörelsen och att lärofördömandena i bekännelseskrifterna inte längre träffar målet? Kan vi delta i gudstjänster och i kristna manifestationer med samfund som förnekar barndopet? I dag har tillkommit en del frågor, som enligt den lutherska kyrkans lära inte borde ha varit något problem. Eftersom frågeställningarna är nya, finns de inte direkt med i bekännelseskrifterna, men väl i deras anda. Enligt Skriften är de helt klara: Kan vi delta i en gudstjänst som förrättas av en kvinnlig präst? Kan vi delta i en gudstjänst som hålls av en manlig präst, som offentligt vittnat om att han anser allt vara slut efter döden? Som i tidningspressen skrivit att han inte tror på Kristi kroppsliga uppståndelse? Kan vi anlita personer som medarbetare, som aktivt medverkar i icke-lutherskt gudstjänstliv? Så finns det också praktiska ställningstaganden, som många lutheraner finner vara helt klara enligt Skriften och goda lärares undervisning, men som andra inte finner lika klara. Den mest brännande frågan är: Kan vi vara medlemmar i och stöda ett sådant kyrkosamfund som tillåter sådana präster att vara verksamma, som inte tror på ett helvete, offentligt förnekar att Kristus kroppsligen uppstått från de döda, som menar att döden är punkt och slut, som lever i öppen synd utom äktenskapet? vars samtliga biskopar anser att bekännelseskrifternas fördömande av den romerska synergistiska läran om rättfärdiggörelsen inte mera är i kraft? som öppet går emot Guds ord genom att ordinera kvinnor till präster? För min del har jag efter ett vacklande under en lång tid funnit att gränsen är överskriden. Det går inte att hävda att folkkyrkan skulle vara trogen sin goda bekännelse i praktiken. Dess ledare har upprepat och hårdnackat försvarat falsk lära, och den sprider sig allt mer och i allt snabbare takt. För de dyrbart återlösta själarnas skull som vi har ansvar för ber jag om hjälp med att hitta en ny form av gudstjänstgemenskap, som kan förmedla hela kyrkans uppdrag: förkunnelse av det rena evangeliet och en rätt förvaltning av sakramenten. Att komma fram till en sådan praxis är inte lätt. Jag vädjar om att vi skall göra detta utan att bränna broar. Det skulle behövas oändligt tålamod, ödmjukhet och vishet, och sådant finns inte bland människor. Därför behöver vi en myckenhet av Guds ords studium, och vi behöver varandra för att tillrättavisa, upprätta och förmana. Jag kan inte visa någon konkret väg, för jag vet inte vart vägen bär. Men de små steg vi tar framåt skall vi ta i lydnad för Guds ord och i tro på hans löften. När Mose och Israels folk stod inför havet, med Faraos här bakom och öken till sidorna, ljöd det hoppingivande budskapet mitt i det tröstlösa läget: Herren skall strida för er, och ni skall vara stilla därvid. Samma löfte har också vi idag. SOLI DEO GLORIA. Den korsmärkta dräkten som smädas jag tar, fast ingen i släkten den dräkten än har och följer med glädje, ni stridsmän, med er som tågar till ära, från smälek till ära vid korsets baner. O Jesus, bliv när oss, bliv när oss allt fort, och sköt oss och bär oss som alltid du gjort! Ja, amen, din trohet skall bringa oss fram. Lov, pris, tack och ära, lov, pris, tack och ära vår Gud och vårt lamm! (SH 71)