Bekännelsetrogna grupper i Sverige
och det slutna nattvardsbordet

Föredrag på dagar kring Bibel och bekännelse 22.7.2001, Helsingfors
Ola Österbacka

En nästan 90-årig man har länge besökt en luthersk friförsamling i södra Sverige. Han är inte medlem i församlingen, men han har ingen annan andlig gemenskap — Svenska kyrkan, som han tillhör, har nämligen inte sådana gudstjänster som han får något ut av, eller ens kan delta i för sitt samvetes skull. Han har fått lov av församlingens pastor att delta i nattvarden, som ordnas skilt från de allmänt annonserade söndagsgudstjänsterna. Efter att ha gjort så här i flera år, kommer han en dag till pastorn och ber om hjälp att skriva sin utträdesanmälan till Svenska kyrkan och bli medlem i församlingen.

Hur skulle denne man ha reagerat, om han hade blivit utestängd från nattvarden, vilket egentligen skulle ha varit konsekvent enligt församlingens konstitution? Skulle han ha förstått, att denna gränsdragning skedde av kärlek till honom, och för att göra det klart för honom att han syndar genom att förbli medlem i Svenska kyrkan, i en församling som han inte har något att göra med?

Det här exemplet illustrerar en av de svårigheter som alla fria lutherska församlingar står inför, och som jag många gånger har kommit att diskutera med de vänner som varit med i arbetet för den nordiska boken "Vägen fram? Lutherska väckelserörelser i uppbrott". Det är också den boken som har föranlett ämnet för detta föredrag.

Jag vill understryka, att jag inte är någon expert på den lutherska bekännelsetroheten i Sverige. I boken framträder tre representanter för sådana församlingar som vuxit upp inom bekännelsetrogna kretsar, till övervägande del inom rosenianska väckelserörelser. Dessutom finns ju de äldre bekännelsekyrkorna, som inte längre har någon direkt kontakt med rörelserna och som därför inte rymdes inom ramen för framställningen. Alla dessa har på olika sätt brottats med problematiken kring det slutna nattvardsbordet.

Om jag har förstått arrangören av dessa dagar rätt är syftemålet med detta föredrag att ge en ökad förståelse för de församlingars verksamhet och ställningstaganden, som inte står i direkt gemenskap med bekännelsekyrkorna. Bekännelsekyrkorna har ju en samfälld bekännelse och praxis: för gemenskap kring nattvardsbordet krävs en fullständig samsyn i tro, lära och bekännelse, vilket CA VII uttalar så här: "Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika."

Väckelserörelserna står i en tradition som starkt avviker från bekännelsekyrkorna, nämligen folkkyrkotraditionen. Även denna har ursprungligen praktiserat det slutna nattvardsbordet. Ännu för ca hundra år sedan var det vanligt här i landet, att man gick via sakristian för att anmäla sig till skrift, som egentligen betydde bikt och avlösning, men som i praktiken avsåg Herrens Heliga Nattvard. Därvid gjordes anteckning i kommunionboken om deltagande i nattvarden. Enligt detta system var det otänkbart att en främling kunde komma till nattvarden utan föregående anmälan. Samma förhållande gällde troligen i Sverige.

På grund av att det här kom att uppfattas som en laggärning och nattvarden blev ett yttre tvång föddes på 1900-talet en motreaktion. Folkkyrkan framställdes som ett uttryck för Guds förekommande nåd. Man skulle alltså tona ned kraven och i stället lyfta fram den fria gåvan. Därmed blev alla gränser av ondo. Det skulle vara fritt att komma till nattvarden. Bestämmelserna om att man skulle anmäla deltagande i nattvarden började verka onaturliga, och så småningom föll de bort. I Finlands kyrkolag förblev en märklig rest av bestämmelsen ända fram till senaste kyrkolagsrevision: i § xx stod det att den som så önskade skulle beredas tillfälle att anmäla sig till nattvarden! Varför skulle man önska det, om det var fritt för alla att gå fram? Nu blev det i praktiken möjligt för vem som helst att delta — prästen kände ju knappt sina egna församlingsmedlemmar, hur skulle han då kunna avgöra om det fanns kommunikanter som inte tillhörde församlingen?

I dagens läge framstår folkkyrkans nattvard som en självklar del av gudstjänsten för de allra flesta gudstjänstbesökare. Besöker man en annan ort där nattvard firas går man utan vidare fram, även om man är en fullständig främling på orten. Reser man utomlands och deltar i en katolsk gudstjänst är det likaså självklart för många att delta. Inte heller medför det några problem om man har gäster som tillhör traditionella friförsamlingar av reformert eller baptistiskt ursprung: de följer naturligtvis med. Knappast tänker någon på att man i själva verket bryter mot kyrkolagen, som stadgar att man — med vissa undantag — skall vara konfirmerad medlem av en församling i den kyrkogemenskap som det gäller för att ha tillträde.

Så kommer man till en bekännelsekyrka eller bekännelsetrogen luthersk församling, där man tillämpar den gamla seden att dela ut nattvarden endast åt den egna församlingens medlemmar eller sådana som är igenkända som medlemmar av församlingar i gemenskap med den egna. Om inte pastorn signalerar att nattvarden är endast för medlemmarna skulle gästerna knappast ens reflektera över det. Om pastorn berättar i förväg, kan det få en chockverkan på gästerna. Om saken inte framställs synnerligen finkänsligt kan de uppleva sig vara sämre kristna, och upplevelsen att ställas utanför kan förta glädjen i det evangelium som har predikats.

Här måste vi notera, att de rosenianska väckelserörelserna i Sverige har en annan gudstjänstpraxis än vi i Finland. Sedan lång tid tillbaka har exempelvis Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (MBV, tidigare vanligen endast BV) samlats till gudstjänster i sina missionshus på ordinarie gudstjänsttid, dvs. söndagar kl. 11. I många av dessa missionshus har man också firat nattvard. Ibland har man gjort det i kretsen av särskilda nattvardsföreningar, ibland har det skett när någon betrodd präst i Svenska kyrkan gästat orten och kunnat leda nattvardsgudstjänsten. Det gemensamma för dessa är att man sällan, om ens någonsin, har gått till Svenska kyrkans församlingsgudstjänster. En baksida av detta har tyvärr blivit, att sakramentsmedvetandet har blivit ganska svagt.

En gren av den rosenianska kyrkliga väckelsen har gått en annan väg, nämligen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Eftersom denna har ingått samarbetsavtal med Svenska kyrkan och därmed helt ryckts med i dess förfall lämnar jag den utanför den här presentationen.

Låt oss innan vi går till de konkreta problemställningarna försöka överblicka den svenska bekännelsefrontens ställningar.

De grupperingar som starkast håller sig kvar inom Svenska kyrkan är Svenska synoden, dvs. det starkaste organet för högkyrkligheten i Sverige, och Kyrkliga Förbundet (KF). KF är främst verksamt på västkusten och har influenser både från den schartauanska väckelsen och högkyrkligheten. KF har direkt inskrivet i sina stadgar att man är verksam inom Svenska kyrkan. Luther-stiftelsen syftar till att komplettera Svenska kyrkan, och samverkar delvis med förenämnda.

MBV samverkar med några organisationer i södra Sverige: Evangelisk-luthersk Mission sydväst (ELMsv), Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige (KUS) och Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM). I stora drag är det så att dessa organisationer är mera knutna till Svenska kyrkan ju längre söderut man kommer. Det finns dock undantag: det finns ett par friförsamlingar i södra Sverige med direkt anknytning till MBV. Av särskilt intresse är de fyra församlingar som har bildats under de senaste årtiondena: I Umeå och Vännäs i Norrland, Silverdalen i Småland och Vallberga i södra Halland. Umeå och Silverdalen har varit representerade i de så kallade Norrköpingssamtalen. Andra parter har varit Lutherska församlingen i Stockholmsområdet (LFS) och Lutherska församlingen i Umeå-området (LFU), vilka bildades efter svåra lärostrider i MBV i slutet av 1980-talet och därmed helt bröt förbindelserna till moderföreningen, samt Evangelisk-Lutherska Bekännelsekyrkan (ELBK). Efter flera års lärosamtal har man gjort en sammanställning som nu är på remiss i församlingarna, och förhoppningen är att nå fullständig gemenskap.

Vännäs-församlingen deltog i samtalen endast i början och Vallberga-församlingen grundades först efter att samtalen hade inletts och har aldrig varit med.

Sydöstra Smålands Lutherska Församling (SSLF) bildades för något år sedan av en gammalkyrklig förening, när man kom underfund med att man inte längre kunde stanna i Svenska kyrkan. Den har kontakter med de tidigare nämnda men inget organiserat samarbete. Däremot finns ett predikosamarbete med Evangelisk-Luthersk Samling (ELS) i Västerbotten, som tidigare hette Lutherska Bibelstudiestiftelsen. Denna bildades i slutet av 1960-talet utifrån EFS som protest mot dess liberalisering. Den mest namnkunnige företrädaren var riksdagsmannen och predikanten Tore Nilsson. ELS ställer inga krav på personlig kyrkotillhörighet och har ett öppet nattvardsbord, men en mindre del av dess sympatisörer torde ha utträtt ur Svenska kyrkan och antalet torde öka framöver.

Kyrkor och församlingar som faller utanför ramen för denna översikt är de små Lutherska Konkordiekyrkan (LK) och Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Sverige (ELKS, i praktiken S:t Martins församling i Stockholm, känd genom Tom Hardt).

Det som nu är särskilt föremål för vårt intresse är några specialfall, som man kan närma sig på olika sätt. Det är framför allt de egentliga församlingarnas praxis som står i blickpunkten. Jag lämnar sådana grupper obeaktade som har ett helt öppet nattvardsbord.

1. Om man under en längre tid har haft verksamhet i ett missionshus och också firat nattvard där, kan bildandet av en församling leda till svåra problem. Många av de flitigaste gudstjänstbesökarna är äldre personer, som har missionshuset som sitt andliga hem. De vet inte av någon annan församlingsgemenskap. Talet om att utträda ur Svenska kyrkan verkar främmande för dem — vad har de med den att göra? De vill fortsätta som förut, de har ingen gemenskap med falska lärare, de har det gott tillsammans, och de har en bra missionsverksamhet att stöda genom sina kollekter. De tar avstånd från de villfarande biskoparna i Svenska kyrkan och de har ingen kontakt med någon kvinnopräst, så de inser inte vad de problemen har med dem att göra.

2. En familj som tillhör församlingen har gäster. Dessa är med i sällskapets verksamhet och brukar delta i gudstjänsterna i missionshuset på sin hemort. Men där har man ingen församling, utan man har fortsatt som förut med sin inofficiella församlingsverksamhet, där medlemmarna i allmänhet fortfarande tillhör Svenska kyrkan. Man delar ändå tron och bekännelsen med värdarna som har gått ett steg längre. Ska gästerna få delta i nattvarden? Om inte, på vilken grund avskiljs de från gemenskapen? Straffas de därför att det inte finns någon församling på hundratals kilometers avstånd från dem? Ska det först krävas av dem, att de ska bilda sin egen församling som genom grundliga lärosamtal ska söka gemenskap med den som de gästar, innan de får delta i nattvarden? Hur många "vanliga" missionsvänner har kapacitet till det, och kan ställas inför ett sådant krav?

3. En främmande man deltar i en gudstjänst och kommer i samtal med pastorn efteråt. Han kommer igen, och det visar sig att han inte har någon församling som han har förtroende för. Han är kunnig i trosläran och omfattar hela den lära som församlingen står för. Han skulle gärna komma till nattvarden. Hur mycket kan krävas av honom innan han får delta?

4. Vid nattvardsgudstjänsten infinner sig ett par främmande ungdomar. Församlingen har informerat om gudstjänsten men till nattvarden brukar endast kända medlemmar komma. Nu kommer de främmande ungdomarna fram — hur gör pastorn? Om han i det skedet avvisar dem medför det troligen att de aldrig kommer igen. De tar starkt avstånd från församlingen, eftersom de inte har någon förutsättning att förstå orsaken till att de blev avvisade.

Här finns några av de praktiska problem som delvis är konstruerade, men som delvis har förekommit och omvittnats av församlingarna. Man vill ju nå ut till nya människor och inte stöta bort sådana som söker upp församlingens verksamhet. Men församlingsledningen inser att man inte kan ha ett öppet nattvardsbord. Om man går in för att undervisa i frågan, finns det risk att det upplevs som den allena saliggörande frågan, att man klarar av att dra upp gränserna mot dem som är avfälliga och villfarande. De praktiska exemplen på hur en renlärig församling ska handla talar så starkt att man inte hör evangeliet, som ändå framställs som det centrala.

Allmänt kan sägas, att de rörelser som här presenteras har en praxis som varierar från "öppet nattvardsbord med en viss slutenhet" till "slutet nattvardsbord med en viss öppenhet". Ett helt slutet nattvardsbord finns bara i bekännelsekyrkorna och i LFS-LFU, men även där torde det finnas specialfall.

De som i princip har ett öppet nattvardsbord försöker profilera sig genom att i skriftetalet framhålla vad nattvarden är och även i övrigt undervisa om nattvarden på ett sådant sätt att de som inte fyller kriterierna själva ska inse gränserna. Man håller nattvardsgudstjänsten på vanlig gudstjänsttid och annonserar den öppet. Här medger man att det finns praktiska problem som måste lösas, och det ges inte heller något recept för hur det ska lösas.

De som har ett slutet nattvardsbord med viss öppenhet annonserar inte nattvarden offentligt utan endast i sin interna information. Nattvardsgudstjänsten hålls på annan tid än den vanliga söndagsgudstjänsten. Därför finns det inte så stora risker att det blir problem. Kända familjegäster och icke-medlemmar tillåts utan vidare att komma till nattvarden (punkt 1-2 ovan). Man är dock försiktig i sådana fall där okända dyker upp och vill inte ge något allmänt recept för hur man handlar, utan behandlar frågor från fall till fall.

Det verkar som om problem alltid skulle finnas, oberoende av lösningsmodellen! De flesta församlingarna inser att frågan om det slutna nattvardsbordet är viktig och behöver vara föremål för studium och samtal. Men det finns också sådana som av rädsla för isolering och obehag undviker att ta upp frågorna till samtal och som hellre fortsätter med en öppenhet, trots de problem som finns. Just nu verkar det vara stora möjligheter att det verkligen ska bli ett grundligt studium och samtal. Vi får be om att samtalen ska styras av honom som är Sanningen och den gode Herden, i omsorg om de dyrt köpta själar som irrar hemlösa och rotlösa runt om i våra länder.

[Onos Fatizon] [Tal, innehåll]