Bön under sjukdom

från Johannes Bäck: Främlingarnas hemliv.

Innehåll

Helige, barmhärtige Gud!

Jag kan inte underlåta att tacka och prisa dig för din underbara, faderliga vård om mig, ditt svaga och stapplande barn. Också nu har du visat prov på det. Fastän det sett ur några synpunkter kan ses som en olycka att jag har blivit lagd på sjuksängen, så vet jag ändå, att det i andra avseenden är en stor välgärning som du visar mig. Visst är min kropp drabbad av lidande och plågor, och jag kan inte ens veta om den skall få sin hälsa tillbaka, men för mitt själsliv är denna sjukdom säkert till stor nytta. Du har dina allvisa och kärleksfulla avsikter med den.

Jag kan förstå din mening: du vill lossa på de band, som binder mig vid jorden, för att dra mig närmare dig. Och visst behövs det. Jag har själv märkt, hur jag på senare tid blivit mera jordiskt sinnad, så att jag mer än en gång blivit rädd för mig själv. Därför har du, Far, kommit med din tuktan och tagit mig bort från världsbullret, för att vara på tu man hand med dig.

Då jag nu tänker på min situation, så mycket jag kan göra det i mitt försvagade tillstånd, så har jag all orsak att bli rädd. Bakom mig har jag alla mina oräkneliga synder, som jagar mig som blodhundar för att ta fast mig och riva sönder mig. Framför mig har jag din stränga rättfärdighet och den oändliga evigheten, som kanske snart skall sluka mig. Satan försummar inte heller tillfället att skjuta sina glödande och giftiga pilar mot mig. Jag vore nu förlorad om du inte hade vidtagit kraftiga åtgärder för att rädda mig.

Men du är värd att lovprisas! Du har berett en säker fristad åt mig, och dit får jag nu söka mig undan blodshämnarens hand. Fristaden är du, min välsignade Frälsare, med din öppnade sida och dina sår. Precis så syndig och svag jag är skyndar jag mig nu dit, och där vill jag gömma mig. Jag kan inte göra något annat för att bli räddad, för om jag har varit kraftlös förr, så är jag det mycket mer nu. Jag kan inte ens be med sådan värme och andakt som jag ville. Men Gud, du ser att jag menar allvar då jag säger: "Förlåt mig alla mina synder för Jesu Kristi skull!"

Älskade, barmhärtige Frälsare! Jag ber dig nu att du, som själv har sänkt dig så djupt i den mänskliga naturens svaghet och lidande, ville hjälpa mig i mitt lidande. Ta framför allt min själ i din trofasta vård och låt den inte undertryckas av mina andliga fiender. Gläd mitt hjärta mitt under plågor och lidanden med vissheten om din nådiga närvaro och mina synders förlåtelse. Låt din Ande vittna med min ande att jag är ett Guds barn.

Om det är din nådiga vilja att jag nu skall lämna det jordiska, så låt mig somna saligt i fast tro på det oändliga värdet av din förtjänst. Lindra dödens sveda och bär mig själv på dina herdeaxlar genom dödsskuggans mörka dal.

Om du däremot ännu vill ge mig hälsan tillbaka, så ske också i detta din nådiga vilja! Ge mig hur som helst tålamod i lidandet och smärtan, och låt mig av nåd kunna bära lidandet utan klagan, om det skulle vara så att du finner för gott att hålla mig kvar vid det en längre tid. Ja,

O Jesus god, ge tålamod,
Sann tro och lydigt hjärta.
Låt aldrig mig förlora dig
i glädje eller smärta.

Gör så med mig som bäst syns dig,
hjälp mig att korset draga.
Men, Herre god, till evig tid
mig ej ifrån dig jaga.

Som fåglar små, när åskan går
och djuren sig förskräcker,
uppsöker fort en tillflyktsort,
ett bo, dem övertäcker,

så även jag till dina sår,
min Jesus, söker hinna.
När synd och död här plågar mig
kan ro i dem jag finna.

Där mår jag väl, fast kropp och själ
här skall åtskiljas båda.
Hos dig förvisst, min Jesus Krist,
skall evig fröjd jag skåda.

Gud Fader, Son i himmelstron
och Helge And' tillsamman,
uppta min bön och mig bekrön
med himmelsk ära. Amen.


[Innehåll] [Onos fatizon] [Logos-mappen]

23.1.1999 Ola Österbacka