Betydelsen av Kristi lydnad
i frälsningsfrågan

Föredrag på Dagar kring Bibel och bekännelse 25.7.1999
Teol. dr h.c. Markku Särelä

[Innehåll]

1. Salighetshindren Det finns två saker, som hindrar människan att frälsas utan Kristus. De är Guds lag och människans synd. De kan också förenas i ett begrepp: den brutna lagen eller 'olydnad' (parakoee, Rom 5:19), motsatsen till lydnad. Om detta använder Bibeln även andra termer, som 'laglöshet' (anomia, 1 Joh 3:4), 'fall' (paraptooma, Rom 5:15,17,18,20), 'överträdelse' (parabasis, Rom 5:14). Alla dessa termer talar om synden och särskilt också om den första syndens natur. Det är att handla mot Guds lag, att hamna vilse från den rätta vägen, att stiga vid sidan om, att avvika från den rätta vägen, vilken Gud vill att vi skall gå, att underlåta hörsamhet. Då hon syndar bryter människan i första hand mot Gud. "Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon", Ps 51:6. Guds lag är ovillkorlig när den kräver lydnad. "Men du skall inte äta av trädet på gott och ont." 1 Mos 2:17. "Ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN." 3 Mos 18:5. "Gör det, så får du leva." Luk 10:28. "Vik inte av till höger eller vänster." Ords 4:27. "Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. " Jak 2:10. Om lagen är ovillkorlig när den kräver lydnad, är den lika ovillkorlig också när den avslöjar synden och ställer oss inför domen. "Den dag du äter av det skall du döden dö." 1 Mos 2:17. "Vem lät dig förstå att du är naken? Åt du inte av det träd, som jag förbjöd dig att äta av?" 1 Mos 3:11, "Lagen överbevisar er om att ni är överträdare. " Jak 2:9. "Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter." Gal 3:10b. "Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." Matt 25:41. Av dessa ställen i den heliga Skrift ser vi, att olydnad mot Guds heliga vilja eller överträdelse av lagen är ett hinder för människans eviga frälsning. Denna olydnad är total, så att den gör oss skyldiga till att ha brutit hela Guds lag om den visar sig på en enda punkt. För en överträdelses skull blev Adam syndig för hela resten av sitt liv, och samma synd tillräknades också oss alla hans efterkommande. Vi har överträtt lagen ända från vår avlelse. Och detta tillräknande av Adams överträdelse beror inte på illvilja, utan vi är verkligt fördärvade från grunden, dvs. det är fråga om vår egen synd. För att mera exakt förstå vad det är fråga om i frälsningen skall vi ännu granska Guds lags natur och syfte ur ett par synvinklar. Först och främst syftar lagen till att den som fullgör den skall leva av den, och kommer inte under dödens välde. "Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga." Rom 2:13. "Vill du gå in i livet, så håll buden." Matt 19:17. Den som bryter mot lagen är däremot under dödens välde: "Du skall döden dö", 1 Mos 2:17. Livet betyder här andligt, evigt liv i gemenskap med Gud; döden åter skilsmässa från honom. Intentionen, grundsyftet, med att uppfylla lagen fokuserar alltså inte i första hand på mänskornas inbördes relationer, det horisontella planet, utan på det vertikala planet, Gudsrelationen. Det första budordet "Ät inte" var inte socialetik, det var exempelvis inte att älska sin hustru, utan det prövade i första hand lydnaden mot Gud och först i andra hand den rätta kärleken till makan. När lydnaden mot Guds bud saknades, saknades också kärleken på det horisontella planet. När pastor Heino Pätiälä lärde att Kristus inte har uppfyllt lagen för oss, eftersom den troende bör hålla lagen i sitt liv, uppfattade han inte lagens grundintention, dvs. att uppfyllelse av lagen krävs för att vi skall få evigt liv. Han tog avstånd från att laguppfyllelsen hör till återlösningens innehåll genom att hänvisa till den laguppfyllelse som hör till den troendes vandel. Vi kommer senare att tala om hur den syndige, som redan har brutit mot lagen, förlorat sitt liv och gemenskapen med Gud, får en sådan laguppfyllelse som duger inför Gud och åter får komma in i gemenskap med honom. För det andra: Fastän lagen förkunnar dom åt den som bryter mot den, dvs. åt oss alla, avstår den inte från sina krav. Den kräver oeftergivligt ett fullständigt hållande av hela lagen. Med andra ord, lagen har två krav på syndaren: hållande av lagen eller lydnad och straff. Ingenstans i Bibeln står det att Gud skulle ha avstått från någondera av dessa. Lagen är nöjd först när den har fått båda. Detta kan inte omkullkastas med exempel från det levande livet. Man har nämligen påstått, att när straffet för synden har avtjänats, bryr sig Gud inte längre om uppfyllelsen av lagen. Kristi död skulle alltså räcka, och hans uppfyllelse av lagen i vårt ställe skulle inte längre behövas. Man har hänvisat till att det i samhällslivet räcker med att avtjäna straffet, och att man därför inte på nytt behöver göra om det på ett rätt sätt, som man en gång har gjort fel. Det här är ett förnuftsargument och det har inte stöd i Bibelns ord. I samhällslivet finns exempel, där det skulle vara dumt att göra om en sak på rätt sätt (att göra om en bilresa med iakttagande av hastighetsbegränsningarna, där man tidigare fått böta för fortkörning). Men det finns också motsatta exempel, som att ett söndrat, stulet föremål skall ersättas med ett helt; där räcker det inte med tillrättavisning eller någon annan bestraffning. Då mänskan hade fallit i synd blev Gud utan den ära som tillkommer honom, vilken han skulle ha fått om mänskan hade levt oklanderligt. Denna skuld blir inte betald enbart med avtjänande av straff, utan kräver full lydnad. Människan kan alltså inte få evigt liv om hon inte uppfyller två villkor som lagen ställer upp: hon måste vara lydig mot lagen i sitt liv och måste ta på sig domen som lagen utmäter åt den som syndar. Vi vet att detta är omöjligt för människan själv. Hon behöver en ställföreträdare, och denna ställföreträdare är Kristus.   2. Kristus -- vår ställföreträdare Den heliga Skrift talar klart om att Kristus i vårt ställe har gjort allt, vad som behövs till vår frälsning. Till det behövs alltså inga botgärningar av oss, inte heller de så kallade helgonens överloppsgärningar, inte heller skärseld eller kyrkans böner. Kyrkan beveker ju inte Gud att bli nådig genom sina böner, utan den ber i Kristi namn till Gud, som redan är nådig. Sådant är inte endast onödigt, utan det nedvärderar också Kristi fullkomliga gärning. I det följande ges några bibelbevis i frågan. "Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: 'Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.' På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: 'Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.'" Luk 22:19-20. [Vår Herre] "som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." Rom 4:25. "Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne." Rom 5:6. "Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad." Rom 5:18-19. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare." Rom 5:8. "Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?" Rom 8:32. "Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." 2 Kor 5:21. "Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika." 2 Kor 8:9. "Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä." Gal 3:13. "Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt." Gal 4:4-5. "Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud." Ef 5:2. "Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade." 1 Tess. 5:9-10. "Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar." Tit 2:14. "Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder." 1 Joh 3:16. Här finns ett stort antal bibelbevis för att både Kristi görande lydnad och hans lidande lydnad skedde för vårt bästa, för vår skull, i vårt ställe, nämligen i stället för oss som är skyldiga till att ha överträtt vår Guds heliga lag. Den återlösning som Kristus har vunnit bör inte granskas skilt från lagens krav, utan som lydnad mot lagen och som avtjänande av straffet för lagens förbannelsedom, som Bibeln gör. Då vi kommer ihåg, att den brutna lagen eller vår olydnad var ett ovillkorligt hinder för vår frälsning, så är den uppfyllda lagen eller Kristi i vårt ställe skedda lydnad en garanti för det eviga livet. I Jesu fullbordade gärning har syftet med hans ankomst till världen förverkligats: "Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd." Joh 10:10b. Här finns en fast grund för saligheten. Om däremot någondera, lydnaden i livet eller avtjänandet av straffet, skulle ha blivit ogjort av Kristus i vårt ställe, skulle den ha blivit kvar att skötas av oss själva för att vinna salighet. Till all lycka gick det inte så, och kunde inte heller ha gått så. Från första början stod det klart att Kristus skulle lyckas i sitt arbete. Om det hade varit osäkert, kunde de som trodde i det gamla förbundet inte har behagat Gud genom sin tro.   3. Tillräknandet av Kristi verk oss till godo Enligt den heliga Skrift tillräknas Kristi verk oss till godo på två sätt. För det första för hela världen i betydelsen den allmänna rättfärdiggörelsen. "Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." 2 Kor 5:18-21. För det andra räknas Kristi verk dem till godo som tror. "Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda. Salig är den man som Herren inte tillräknar synd." Rom 4:4-8. "Därför 'räknades det honom till rättfärdighet'. Men dessa ord 'det räknades honom till rättfärdighet' skrevs inte bara för hans skull utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." Rom 4:22-25. Tron är att ta emot den för handen varande försoningen och nåden. Tron tar emot hela Kristi verk för oss, men den lägger inte till något av människan själv. Sålunda är frälsning genom tron allena det samma som frälsning av nåd allena, för Kristi skull allena, som gåva allena, utan lagens gärningar och utan några som helst våra egna gärningar. Denna frälsning genom tron allena ger som sådan full ära åt Kristus och hans verk samt full tröst åt den syndiga människan. Genom tron blir vi delaktiga av allt det som lagen fordrade av oss, men som vi inte själva förmådde betala.   4. "Jag har kommit"-ställena omtalar att Kristus har uppfyllt Guds lag i stället för oss Vi måste vara helt förvissade om att den lutherska läran om Kristi ställföreträdande laguppfyllelse är Guds egen uppenbarelse, med andra ord, att den är en sanning som Bibeln lär. Lika viktigt som det är att utesluta vår egen andel och förtjänst från frälsningen, lika viktigt är det att bevara hela Kristus som grund för vår salighet, så att vi inte tar bort något från det som han har gjort för oss och som vår ställföreträdare. Må alltså Bibeln tala och må den göra oss övertygade och ståndaktiga i saken. Jag har framställt bibelbevis som ansluter sig till detta i min bok "Kristuksen kuuliaisuus" (1999, på svenska: Kristi lydnad), varför jag inte upprepar dem här. Jag nämner som avslutning endast sådana bibelställen, som jag har kallat "jag har kommit"-ställen. I den heliga Skrift finns flera ställen, där Jesus säger: "Jag har kommit" eller där det sägs om honom: "Han har kommit". Detta kommande täcker i stort hela hans liv. Han säger: "Ja, jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern." (Joh 16:28). Dessa ställen ansluter sig ofta till hans profetiska ämbete, som han sköter så att inte Guds rike och frestarens rike blandas samman, utan så att gränsen förblir klar. Han sade till Pilatus: "Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37). Han har inte kommit med frid, utan svärd, för att tända en eld på jorden, och för att åstadkomma söndring i familjerna (Matt 10:34-35, Luk 12:49-51). Han har kommit i sin Faders namn (Joh 5:43). Han har inte kommit av sig själv, utan hans Fader har sänt honom (Joh 7:28-29); Joh 8:42). Så skiljer han sig från de falska profeterna. Han har kommit till en dom för världen (Joh 6:38-39). Frälsaren utförde sitt profetiska verk så, att han inte förlorade en enda själ. Han kunde säga: "Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen." Joh 6:38-39. De av Jesu åhörare som hamnade i förtappelsen, hamnade dit av sitt eget förvållande, inte för att det skulle ha funnits fel eller brister i Jesu undervisning. Frälsaren uppfyllde fullkomligt lagen i sitt profetiska ämbete, alltså 1. så att han inte handlade egenmäktigt utan Faderns sändning, 2. så att han var en felfri förebild "i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet" för alla troende, vilket Bibeln ställer som förebild för herdarna (1 Tim 4:12), men som hos oss är bristfullt, och 3. i sin undervisning, då han kunde säga: "... jag inte gör något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig. ... Jag talar vad jag har sett hos min Fader." (Joh 8:28b, 38a). Vid sidan av det profetiska ämbetet fogar Bibeln till Jesu återkomst till världen hela hans frälsningsgärning. Aposteln Paulus säger om detta: "Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare -- och bland dem är jag den störste." (1 Tim 1:15). Jesus säger: "Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd." (Joh 10:10). Och: "Jag är det bröd som har kommit ner från himlen." (Joh 6:41, 51). Det finns inget behov att begränsa betydelsen i Jesu ord, då han säger: "Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Joh 6:387). Den brutna lagen eller olydnaden medförde döden; den uppfyllda lagen eller lydnaden gav oss livet. Vilken väldig tröst finns inte i dessa Jesu ord som vi nyss hörde: "Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd." (Joh 10:10). Det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss har han tagit bort genom att spika fast det på korset (Kol 2:14), och i stället för orden "ve dig, förbannade" ljuder där orden "salig är du, välsignad, i rikt mått välsignad"! På korset har i vår väg spikats en fullbordad lag, för Kristus kom inte för att upphäva lagen, utan för att fullborda, som han säger: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda." Matt 5:17. I detta sistnämnda bibelställe uppenbarar Frälsaren innehållet i sin Messias-kallelse. Det är att fullborda lagen och profeterna. Därför har han kommit. En närmare granskning av texten för oss djupare in i saken. Satsen är från Jesu bergspredikan. Han hade nyligen kallat sina lärjungar till deras ämbete och gett apostlanamnet åt dem (Luk 6:13).1) Efter detta höll han bergspredikan för dem, som i själva verket är en "ordinationspredikan". Fastän Kristus inte offentligt anger sig själv som Messias, undervisar han likväl som den som har makt, och skiljer sig i sättet att undervisa från de skriftlärde (Matt 7:29). Messias talar alltså till de apostlar som han har kallat till ämbetet, inte bland dem, utan offentligt så att allt folket hör på. Kristus fullgör här sitt profetiska ämbete, och han gör det så, att Bibeln blir fullbordad och inte upphävd. Kristi profetiska ämbete var en del av hans Messias-kallelse. Kristus, den nye Adam, bryter inte ens mot det minsta Guds bud, "inte en enda bokstav, inte en prick", och urvattnar dem inte, utan undervisar så att Guds bud förblir i sin fulla, ursprungliga kraft. Här handlar han annorlunda än den förste Adam, som i frestelsens ögonblick teg och inte fullgjorde de förpliktelser som hörde till hans ämbete. Adam hade visserligen omtalat budet "Du skall inte äta" för Eva, men underlät att sköta sitt ämbete då när frestaren började luckra upp detta bud och gjorde det lockande att handla annorlunda. Å andra sidan uppfyller Kristus alla förpliktelser i sitt återlösningsuppdrag när han fullbordar Skrifterna, alltså också förpliktelserna i predikoämbetet, som Adam hade underlåtit. Om vi skulle begränsa oss till det här stället i Bergspredikan i fråga om hur Jesus fullbordar Skrifterna i sitt profetiska ämbete, skulle vi säkert inskränka dess innehåll. Gamla testamentet utlovar nämligen Messias, som förvärvar oss syndernas förlåtelse genom sin medlarfunktion. Lagen och profeterna skulle nämligen ha förblivit ouppfyllda om Jesus endast hade undervisat. Han måste bli den "rättfärdige Telningen" för oss för att kunna vara "Herren vår rättfärdighet" (Jer 23:5,6). Han måste således bli den som fullgjorde lagen i allt som lagen kräver av oss för att fullborda Skrifterna. Det finns ännu en punkt som behöver nämnas i detta sammanhang, gällande "jag kommer"-ställen. Det är Ps 40:8f, som citeras i Hebreerbrevet 10:7. Det lyder: "Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta." Den här utsagan förenas i Psalm 40 med Kristi profetiska verk genom orden: "Jag förkunnar det glada budskapet om rättfärdighet i den stora församlingen. Se, jag tillsluter inte mina läppar, du, HERRE, vet det." (Ps 40:10). Ändå begränsar Hebreerbrevet inte utförandet av Guds vilja till att beakta endast undervisningsämbetet, utan säger också med tanke på helheten: "en kropp har du berett åt mig" (Hebr. 10:5) och fortsätter i vers 10: "Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla." (Hebr 10:10). Så var den Guds vilja, som Messias kom för att göra, ett frivilligt fullbordande av hela Guds lag till vår helgelse, som det är skrivet: "Att göra din vilja, min Gud, är min glädje. din lag är i mitt hjärta." (Ps 40:9). Kristi ställföreträdande lydnad för Guds lag, som var given åt människor, var en nödvändig förutsättning för vår frälsning. Nu behöver vi inte bäva inför döden, utan vi får lita på att Jesus på domens dag kallar oss till himlens glädje med orden: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." (Matt 25:34). ------------- 1) Luther säger med anledning av detta ställe: "Herren Kristus, som har gett och kraftigt befallt ämbetet åt apostlarna..." (Martin Luther, Bergspredikan, ) [Tillbaka]

Till sidans början Övers. Ola Österbacka, red. 10.8.1999