Luthers frigörelse från den
romersk-katolska kyrkan

Föredrag på Dagar kring Bibel och bekännelse 24.7.1999
Pastor Kimmo Närhi

[Innehåll]

Reformatorn Martin Luther var till en början en mot påven trogen medlem i den romersk-katolska kyrkan. Under reformationstiden som började år 1517 skedde likväl en förändring. Efter allvarliga meningsskiljaktigheter i läran bannlyste påven Luther, och denne å sin sida lösgjorde sig från den romersk-katolska kyrkan. Reformatorns undervisning och exempel är högst aktuella i dag. Många stora kyrkor som bär det lutherska namnet håller på att närma sig den romersk-katolska kyrkan. Många frågar efter den lutherska vägen i kyrkofrågan i de nuvarande skedena. Ett syfte med den här framställningen är att med hjälp av de historiska händelserna och Luthers undervisning visa, att en avgörande faktor när man skall avgöra kyrkofrågan är att man besitter de rena nådemedlen. Frågor kring den personliga tron och frälsningens tillägnelse hör på det intimaste ihop med vår framställning. De personliga frågorna om en nådig Gud, hur man finner frälsningsvisshet och bevaras i tron leder till att man måste förkasta den yttre makten och den inlärda vanan som grund för kyrklig enhet och visar, att den enda avgörande faktorn är hur den rätta tron får näring genom de rena nådemedlen.

 

1. Inledning

Frågan varför reformatorn Martin Luther i tiden skilde sig från den romersk-katolska kyrkan är fortsättningsvis aktuell. I Finland har man diskuterat frågan åtminstone från 1920-talet. Då förde biskop Gummerus och pastor E.J. Hakala fram påståendet, att Luther inte av egen vilja skulle ha frigjort sig från den romersk-katolska kyrkan, utan skulle ha gjort det endast av tvång. Mot detta har pastor A. Aijal Uppala fört fram argument, som visar att Luther lämnade den romersk-katolska kyrkan av egen vilja alltså inte av tvång (se t. ex. Kirkkokysymys Raamatun ja luterliaisen tunnustuksen valossa, 1937).

Samma frågeställning har fortsatt ända till de senaste åren. Många teologer inom folkkyrkan lär fortsättningsvis, att Luther inte av egen vilja skulle ha lämnat den romersk-katolska kyrkan, och med detta argument uppmanar de kristna att stanna kvar i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Numera stöder tanken att stanna kvar i Finlands evangelisk-lutherska kyrka och närmandet till den romersk-katolska kyrkan ömsesidigt varandra, eftersom de nämnda kyrkorna nu står varandra närmare än för bara något årtionde sedan. Detta visas exempelvis av att Finlands evangelisk-lutherska kyrka har godkänt Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran, samt av att Finlands evangelisk-lutherska kyrkas biskopar har besökt Rom och där deltagit i gudstjänster tillsammans med romerska katoliker. Då en luthersk kristen vill följa Guds ord och reformatorns undervisning behöver han med anledning av dessa historiska och nutida iakttagelser på nytt fråga, om Luther gick ut motvilligt och under yttre tvång eller av egen vilja på grund av läromässiga orsaker. Här har vi alltså en av de viktigaste frågorna för vår granskning.

Då vi betraktar Luthers avståndstagande från den romersk-katolska kyrkan kan vi inte underlåta att granska de grundläggande faktorerna för trons uppkomst och bevarande, nämligen nådemedlen. Utgående från detta kan vi sedan placera in frågan om kyrkan och dess medlemskap i sin rätta ram. Både under Luthers tid och under varje annan tid bör en kristen ställa sig följande frågor: 1) På vilken grund kan jag bli frälst? och 2) Hur kan jag vara viss om förlåtelse för mina synder? Då vi betraktar hur Luther tog avstånd från den romersk-katolska kyrkan märker vi att de här personliga, allra viktigaste frågorna var aktuella för honom. För att han skulle få rätta och säkra svar på dem måste han söka i de rena nådemedlen. Borta var kyrkopolitik och maktbehov. I stället var det fråga om att personligt tillägna sig saligheten och att visa andra på samma väg.

I Luthers undervisning är frågan om den yttre kyrkan och dess verksamhet av praktisk art. Hans lära är i enlighet med artikel 7 i Augsburgska bekännelsen, vilken lyder: "Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas." Här är det fråga om en praktisk sak: det muntliga ordet, som man kan lyssna till, och sakramenten, som man kan åtnjuta. När han talar om kyrkans kännetecken säger Luther: "Men vi talar om det yttre ordet, genom människor, som predikas muntligt, genom dig och mig, ty detta har Kristus lämnat efter sig som ett yttre tecken, varav man skall känna igen hans kyrka eller hans kristna, heliga folk i världen. Vi talar också om ett sådant muntligt ord, som allvarligt tros och öppet bekännes inför världen, som han säger (Matt. 10:32&endash;33, Mark. 8:38): Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag kännas vid inför min Fader och hans änglar." (St. L. XVI, 2275, år 1539; Om koncilierna och kyrkan, 167f.)

I den här framställningen, som behandlar ett specialämne i anslutning till den yttre kyrkan, tar vi inte speciellt mycket fram frågan om den ena, heliga, allmänneliga och kristliga församlingen, vilken vi bekänner i trosbekännelsen. Vi konstaterar blott kort, att på samma sätt som mängden av alla heliga och frälsta lever endast av de rätta nådemedlen, så är endast de också den synliga församlingens rätta och ofelbara kännetecken. De rena nådemedlen föder den heliga allmänneliga kristna församlingen och uppehåller den. Nådemedlens renhet är också prövostenen för att de synliga församlingarna har en rätt verksamhet. På denna grund prövade Luther den romersk-katolska kyrkan och definierade sitt förhållande till den.

På grund av de rena nådemedlens centrala roll har vi orsak att börja med att studera vad Luther lärde om hur de förverkligades i den romersk-katolska kyrkan. Först gör vi en beaktansvärd iakttagelse:

 

2. Luther värdesatte den romersk-katolska kyrkan för de rätta nådemedels och kristnas skull som fanns där

Då man tänker på Luthers personliga historia är det skäl att hålla i minnet, att han levde och växte upp i den romersk-katolska kyrkan. Han kände dess lära och praxis synnerligen exakt. Han kom också att se, att nådemedlen användes och att det fanns rätta kristna där. Luther säger: "Vi erkänner, att det i påvedömet finns mångahanda kristna gåvor, alla kristna gåvor, och att de har kommit till oss därifrån; vi bekänner nämligen, att det i påvedömet finns en rätt Bibel, ett rätt dop, ett rätt altarets sakrament, rätta nycklar till syndernas förlåtelse, ett rätt predikoämbete, en rätt katekes i form av de tio buden, trosbekännelsen och bönen Fader vår Jag säger, att i påvedömet finns en sann kristenhet, rentav grädden av den sanna kristenheten och många stora och fromma helgon." (St.L. XVII, 2190&endash;91, från år 1528)

Det att Luther konstaterade att det i påvedömet finns rätta nådemedel och många kristna visar hur han litar på Guds ords kraft. Gud har gett sina nådemedel och vill inte ta bort dem. Också åt oss har han gett dem i historisk mening genom den romersk-katolska kyrkan. Här bör vi observera, att vi naturligtvis inte har fått nådemedlen av de romersk-katolska, utan av Kristus själv. Kristus har gett dem åt oss och alla troende genom sitt ord, som sedan har ekat genom seklena och förblivit trots många villfarelser. Det har alltid funnits och kommer att finnas sådana, som också i oklara förhållanden lever av nådemedlen. Man kan således kalla också den romersk-katolska kyrkan för en kyrka i den meningen att finns troende människor där, och därför att kyrkans kännetecken i någon mån fortfarande förverkligas i den.

Vi kan sätta in Luther i förhållande till den romerska katolicismen i den vidare ram när vi jämför den med hans förhållande till omdöparna. Han ansåg deras lära skadligare än de påvligas lära, eftersom omdöparna förkastade nådemedlen. Luther skrev: "Ty om de skulle lämna kvar dopet och (altarets) sakramentet, skulle de kristna även under påven ännu fly med sina själar och bli frälsta, så som också hittills har skett. Men då de nu har fråntagits sakramenten, måste de hamna i förtappelsen, eftersom själva Kristus därmed också har tagits ifrån dem." (St.L. XVII, 2192, från år 1528) Med andra ord bedömde Luther, i sig alldeles korrekt, att det är möjligt att finna frälsningsvägen i den romersk-katolska kyrkan och att det är möjligt att bli salig där.

Dessa citat visar klart den grund, på vilken Luthers förhållande till den romersk-katolska kyrkan ursprungligen vilade. Han såg att Guds stora gåvor verkade där. De rätta svaren på frågorna: "Hur kan jag bli salig? och "Hur kan jag vara säker på att jag får mina synder förlåtna?" kunde vara möjliga att finna i den romersk-katolska kyrkan. På så sätt var hans reformatoriska syfte att avlägsna missbruken och rena läran. Den som nedlåtande gick till anfall mot nådemedlen, som omdöparna gjorde, åstadkom mycken skada, men ingen verklig nytta. Den rätta vägen var att hålla sig till nådemedlen och rena dem från förvanskning. Så skulle den gamla apostoliska kyrkan glimta fram, där Guds ord hölls i ära. Luthers förhandlingsinställning påverkades på ett grundläggande sätt av att den romersk-katolska kyrkan till det yttre förstod och erkände Guds ords auktoritet. Så hoppades man att förhandlingarna skulle kunna föras i den anda, som är uttryckt i den lutherska bekännelsen: "Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter." (SKB 1957, 499)

Reformationens avsikt var alltså att återvända till källorna. Man måste rensa bort den slagg och det damm, som under historiens förlopp hade samlats och som under Luthers dagar vällde fram i grov form. De mest grundläggande villfarelserna var att man godkände påvens och traditionens auktoritet vid sidan av Bibeln och över den, förvrängningen av evangeliet med gärningslära, den fria viljan vid avgörelsen och de falska lärorna om sakramenten och predikoämbetet. På denna felaktiga grund byggdes sedan många grova villfarelser med inverkan på det vardagliga livet, såsom avlatshandeln, idealisering av klosterlivet och nedvärderingen av den vanliga livskallelsen. Ändå fanns hopp om att rätta till missbruken och låta den gamla apostoliska kyrkan skymta fram, om man bara lät Guds ord verka. Luthers positiva värdering av den romersk-katolska kyrkan grundas på Guds ord och nådemedlen, som var i bruk där sedan gammalt. De behövde grävas fram från det andra till verkligt bruk.

 

3. Nedvärdering av Guds ord och bestående falsk lära förpliktade att lämna den romersk-katolska kyrkan

Hur riktig och verklighetsmedveten var Luthers uppskattning av den romersk-katolska kyrkan och den rätta handlingslinjen? Säkert var den riktig. Nådemedlens existens och användning, även om de var uppblandade, kunde och kan fortfarande iakttas i den romersk-katolska kyrkan. Hur är det då med praxis? Var det möjligt att reformera kyrkan med Guds ord? Var det möjligt att avlägsna de läromässiga missbruk som fått fotfäste och som fördunklade evangeliet? Svaret på denna fråga rörande det praktiska förverkligandet av reformationen kom att avgöra Luthers förhållande till den romersk-katolska kyrkan.

Då Luther predikade och undervisade och naturligtvis kom att uppleva följderna av sin verksamhet, kom han också att märka den romersk-katolska kyrkans verkliga förhållande till Bibeln. Den rätta bibelprincipen följdes inte i praktiken. Man underordnade sig inte Guds ord i praktiken, utan påvens och hans understödjares ord samt traditionen vägde tyngre i kyrkans liv än Guds ord. Den romersk-katolska kyrkan var till följd av sin lära om traditionen redan då i verkligheten en kyrka med kontinuerlig uppenbarelse. Detta hade sedan sina upprörande följder. Kristi försoningsverk, den enda grund vi har för vår salighet, hamnade i bakgrunden för människoläror. Till följd av mörkläggning av evangeliet nåddes samvetena inte av den visshet och tröst som Guds ord ger. De viktiga frågorna rörande frälsningen blev utan rätta svar.

Eftersom situationen var så här dålig och den romersk-katolska kyrkan hade fjärmats från Guds ord på ett bestående sätt, var det ofrånkomligt att se sakens realitet i hela dess allvar. Beträffande denna insikt om verkligheten kan vi säga, att nedvärdering av Guds ord och en fortgående falsk lära enligt Luther förpliktar att lämna den romersk-katolska kyrkan.

Det fanns tydligen två parter, som stod mot varandra i en oförsonlig konflikt: den romersk-katolska kyrkans vädjan till kyrkans auktoritet och Luthers klara fasthållande vid Guds ord. Polariseringen framträder bland annat av följande text av Luther från 1534: "De (påvliga) ropar alltid bara: Kyrkan! Kyrkan! Kyrkan! och nämner som kyrka även ogudaktiga människor, som har och gör lärouppfattningar och satser över och mot Bibeln rentav med hänvisning till den gudomliga makten. Men om vi måste kalla sådant för kyrka, som de alltfort ropar att kyrkan är, och om vi måste tro det, som de alltid säger och gör: till vad behöver vi då mera den Heliga Skrift, varför straffas synder, varför är vi i dödsfara för bekännelsen av sanningen, då vi (enligt deras undervisning) lätt kunde bli kvitt alltsammans och utan besvär blott sovande kunde bli saliga, om vi bara säger: jag tror, att de påviska är kyrkan, och jag tror, att allt är sanning som de lär? Och hur tänker man här råda de fromma och gudaktiga själar, som är bundna till Bibelns gudomliga sannings ord och inte kan tro sådant, som offentligt lärs emot Bibeln? Borde vi kanske säga åt dem: man bör lyssna till påven, för att friden och enheten måtte bevaras? Eller borde vi låta dem vackla i okunskap och vänta så länge, tills påven med sina anhängare har beslutit annorlunda? (Nej!) De, som understöder detta, må låta bli att desto mera bry sig om sina själars salighet och vara självsäkra, men sannerligen kan man inte genom osäkra och oklara läror lugna ett sådant hjärta, som fruktar Gud och med allvar vill undkomma den eviga osaligheten och nå det eviga livet." (St.L. XVIII, 2010)

Man kan inte på något sätt stöda sig på kyrkans auktoritet som grund, i praktiken rätt mycket påvens auktoritet, utan att riskera saligheten. En viktig fråga lyder: "Bör vi lyssna till påven?" Det var frågan om vad man kan binda samvetena till. Enligt Luther fanns ingen möjlighet eller rätt att göra ett avtal, enligt vilket påvens falska läror får leva i fred. Det skulle ha lett till oklarhet och osäkerhet i den allra dyrbaraste frågan. Hjärtat kan inte lugnas med hjälp av mångtydiga och sinsemellan motstridiga läror. Till evangeliets natur hör en absolut visshet.

Frågan om evangeliets fasthet för oss till den centralaste kärnan av Luthers verksamhet och hela den lutherska reformationen. Evangeliet är fast på två sätt. För det första, för att ordet i sig är fast. Det är fråga om Guds ord, som inte kan vackla eller bedra. Fastän himmel och jord går under, skall Guds ord och evangeliet aldrig förgås. Det orubbliga ordet har en annan sida, nämligen dess avsikt och verkan. Gud låter förkunna evangeliet för våra hjärtan som ett fast ord. När vi prövar oss själva inför honom, blir ingenting annat kvar av oss än ett vacklande samvete, som antingen vänder sig mot sorglöshet eller förtvivlan. I denna nöd bringar evangeliet sedan en fast hjälp. Det gudomliga edliga ordet ljuder inför varje människa: "Det är fullbordat", "Dina synder är dig förlåtna", som ett fast, orubbligt ord som öppnar himlen för oss. Hjärtat, som i sin fruktan för förtappelsen och längtan efter himlen inte kan gripa tag i något mänskligt, får så sin tillflykt i Guds osvikliga ord. I det kan man verkligen ta sin tillflykt och leva av det.

Till följd av att läran är fast lärde Luther för det första det, att man bör komma till visshet om läran, och sedan också handla med stöd av denna visshet. Att fördra osäkerhet och olika slags läror ansåg Luther vara rentav värre än att föra fram en klart falsk lära. Han sade: "Den som håller sin lära, sin tro och bekännelse för sann, rätt och säker, kan inte stå i samma spilta som de, som undervisar falska läror eller gynnar sådana, och kan inte alltid bara tala vackra ord till djävulen och hans stall. En lärare, som tiger om falska läror och trots det vill vara en lärare, är värre än en offentlig svärmeande, och får genom sitt låtsasverk till stånd större skada än en kättare, en sådan bör man inte lita på. Han är en varg och en räv, en brödpräst och buktjänare, och kan förakta läran, Ordet, tron, sakramenten, kyrkan, skolan och förkasta dem. han vill inte förarga någon, inte bekänna Kristus och inte stöta sig med djävulen och världen." (St.L. XVII, 1180, från år 1546) Osäkerhet och sammanblandning av många läror uppehåller en mångfald av undervisning och följaktligen fördärvar den som sådan den kristliga vissheten och därmed också tron.

Då Luther insåg den romersk-katolska kyrkans fel i fråga om Bibelns auktoritet och att den romerska katolicismen anfaller det fasta gudsordet, inställde sig en andra fråga: "Kan en kristen, en individ eller en församling, tillåta att Guds ord blandas upp?" Svaret på detta var ovillkorligen nekande. Då en falsk lära har blivit uppenbar och bestående, är det inte fråga om frivillighet att stanna kvar i en sådan gemenskap. Man måste skilja sig från en sådan utveckling och gemenskap. Luther säger: "Så drar vi nu den slutsatsen, att var det än finns en kristlig församling, som har evangelium, där finns ej endast rätten och makten, utan även skyldigheten med hot om att förlora saligheten, enligt den skyldighet som dopet till Kristus har bundit den, att undvika, fly bort ifrån, avskilja och dra sig undan från en sådan överhet, som de nuvarande biskoparna, abbotarna, klostren, ordnarna och andra sådana står för, eftersom man klart kan se att de undervisar och regerar emot Gud och hans ord. Så är detta för det första fast och starkt grundat, och man bör utan bekymmer förbli vid att detta är en gudomlig ordning och att själarna för sin salighets skull måste skaffa bort sådana biskopar, abbotar, kloster och vad det i övrigt finns för makt och undvika dessa." (Om församlingens i Guds ord grundade rätt och makt att pröva alla läror samt kalla, insätta och avskilja lärare, från år 1522, övers. från M Särelä: Kristus meidän edestämme. STLK 1998 s. 203.)

Luthers kraftfulla ord, särskilt orden "med hot om att förlora saligheten", ger anledning att fråga: "Motiverade han den kyrkliga separationen som en laggärning, som människan måste utföra för att bli salig, eller följer den kyrkliga separationen av evangeliet?" Det här är en viktig fråga, eftersom många i dag anser en sådan undervisning vara lagisk, när man kräver att man skall frigöra sig kyrkligt från de falska lärarna. Till detta bör vi svara: Kyrkoläran att dra sig undan falska lärare och att hålla sig till rätta lärare grundar sig på en befallning i Guds ord, som den troende som lever av evangelium följer med den kraft nåden ger, för att evangeliet skall bevaras rent. De troende har fått saligheten och är bundna till Kristus i det heliga dopet. Den i dopet erhållna delaktigheten i nåden innehåller det att man vänder sig bort från falsk undervisning. Allt detta verkas av Guds nåd. Hans befallning att dra sig undan falsk lära ger innehållet åt den rätta livsföringen och handlingen, men att dra sig undan falsk lära och hålla sig till den rätta läran är ingenting sådant, som den troende kan skryta med inför Gud eller ens inför andra människor.

Trots allvaret i den kyrkliga gemenskapen förblir det ett faktum, att det i den romersk-katolska kyrkan och också i andra villfarande kyrkor finns Guds barn tack vare det Guds ord som är i bruk där. Då de blivit medvetna om villfarelsen bör de visserligen dra sig ifrån de villfarande och hålla sig till rätt undervisning. Orsaken till detta är att de på så sätt undgår att fördärva evangeliet, med andra ord det Guds ord, som bringar dem saligheten. Att skilja sig från falsk lära och följa rätt lära hör på detta sätt ihop med evangeliet.

 

4. Luther lämnade den romersk-katolska kyrkan av egen vilja och uppmanade även andra att göra på samma sätt

I det föregående har det redan framkommit att Luthers grund att lämna den romersk-katolska kyrkan var strävan att hålla sig till det rena evangeliet. Detta visar redan i sig att hans utträde ur den romerska katolicismen inte grundade sig på personhistoriska omständigheter eller på ett yttre tvång. Eftersom man trots allt har framfört offentlig undervisning i den riktningen är det skäl att ta fram synpunkter, som uttryckligen visar att Luther själv ville skilja sig från den romersk-katolska kyrkan.

Bland Luthers skriftliga verk finns ett ställe, där han säger att han inte själv har skilt sig från den romersk-katolska kyrkan. I sitt sammanhang visar även det ändå klart att Luther anser det bra för sig själv och för sitt samvete, att han blivit utesluten från den påvliga gemenskapen. Han skriver: "Jag har också glädjen och trösten &endash; ingalunda den minsta &endash; att jag själv inte har utträtt ur påvekyrkan, ty jag stannade troget kvar hos den där röda skökan och visade åt den mörderskan all tjänst och ödmjukhet, men hon ville inte att jag skulle lida och bannlyste mig därför och stängde ut mig från sin gemenskap. Men hon skall ha tack för det, att hon med sitt hat har hjälpt mig bort från sin mördarhåla och har befriat mitt samvete från alla sina förskräckligheter, mord och smädelser. Ty om ännu vore min nådiga hustru och jag ännu borde tjäna henne i hennes mördarhåla, så skulle jag också vara tvingad att vara med och bära hennes röda dräkt och gyllne bägare. Därför bör ni och varje from kristen glädjas och tacka Gud för att ni offentligt förskjuts från påvens anhang, för att Guds Lamms vita klädnad skulle behållas ren och obefläckad och inte bli klädd i den där stora röda skökans blodsfärg." (St.L. X, 1947, från år 1533) Luther framför detta som tröst åt de lutheraner i Leipzig, som den påviske hertigen tvingade ut ur staden. Tänk vilket innehåll i denna tröst! Han gladdes åt att han har blivit bortkörd så att han inte längre kan delta i påvekyrkans synder.

Luther säger inte, att han inte skulle ha gått ut ur den romersk-katolska kyrkan utan påvens handlingar. Dessa handlingar gav honom endast visshet i att hans sak var riktig. I ingen händelse kan någon av Luthers utsagor få en rätt grund för att stanna kvar i en läromässigt avfallen kyrka. Att göra det är att bli delaktig i andras synder. För sådant varnar Luther strängt: "Så får man alltså inte leka här, utan det är fråga om antingen evig salighet eller evig förtappelse. Därför må var och en gå ut, som vill vara en kristen och bli salig, med kropp och själ, att han inte blir medskyldig till deras synder och får lida deras möda." (St.L. XIX, 783)

Luthers inställning till att han skilde sig från påvekyrkan kommer klart fram i hans skrift "Mot Hans Wurst" från år 1541. I slutet av den finns orden: "Men eftersom vi undviker och flyr ifrån alla sådana djävulens ränker och nymodigheter och åter håller oss till den gamla kyrkan, jungfrun och Kristi rena brud, är vi utan tvivel den rätta gamla kyrkan utan någon hordom och nymodigheter - - - Ty också vi var på fullt allvar förut i baken på den där helvetiska horan, påvens nya kyrka, och vi lider av att vi skamligen har använt så mycken tid och möda i den där hålan (Loche = i påvekyrkan). Men pris och tack till Gud, som har frigjort oss från denna röda, skändliga hora." (St.L. XVII, 1333)

Den vilja som reformatorn i personhistoriskt avseende otvivelaktigt hyste att reformera den romersk-katolska kyrkan kom både tidsmässigt och sakligt i första hand jämfört med att skilja sig från påvekyrkan. Trots det var också skilsmässan från påvekyrkan något som han gjorde av egen vilja och på läromässiga grunder. Det är nämligen skäl att observera, att Luther inte hänvisar till påvekyrkans handlingar mot honom själv när han motiverar att han skilde sig från den kyrkan och när han uppmanar även andra att göra det samma. Påvens handlingar visade honom det verkliga allvaret i situationen, vilket han kanske inte annars hade upptäckt så snabbt. Luthers grund att skilja sig från den romersk-katolska kyrkan var den falska läran, den fortgående förfalskningen av nådemedlen och de många missbruk som byggde på detta.

 

5. Sammandrag och aktuella slutsatser

Vad får vi för slutresultat och sammanfattning efter vår granskning och vilka bibelställen för det sagda in i våra tankar? När man läser reformatorns vittnesbörd framtonar starkt en varning för falska profeter (Matt. 7:15: "Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar.") Falska profeter är enligt honom också de, som själva inte aktivt företräder falska läror, men som trots det ger sitt stöd åt de falska lärarnas verksamhet. Han varnade mycket allvarligt för att ge den falska läran existensberättigande vid sidan av den rätta läran.

En annan lärdom, som tonar fram mycket starkt inför Luthers texter, är hans varningar för att göra sig delaktig i andras synder ("Gör dig inte delaktig i andras synder." 1 Tim 5:22 och "Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar." 2 Joh. 10,11). Om Luther skulle ha blivit kvar i den romersk-katolska kyrkans gemenskap, skulle han enligt sina ord ha blivit delaktig i dess läromässiga synder. Att han undkommit detta gladdes han över och ledde andra på samma väg.

Eftersom reformatorn varnar för sammanblandning av olika slags läror och anser gemenskap med villfarande som delaktighet i deras synder, är andan i hans undervisning en helt annan än hos dem som lär, att de kristna borde stanna kvar i Finlands evangelisk-lutherska kyrka trots dess bestående villfarelser, och även i nuvarande läge, när den ifrågavarande kyrkan närmar sig den romersk-katolska kyrkan. Då vi å andra sidan minns hur fruktansvärt Luther ansåg det vara att lära på reformert vis om altarets sakrament, är det en alldeles omöjlig tanke att söka stöd hos reformatorn att stanna kvar i Finlands evangelisk-lutherska kyrka nu när den genom godkännande av Borgå-överenskommelsen har visat sig anse den anglikanska kyrkans reformerta nattvardslära likvärdig med de lutherska bekännelseskrifternas lära.

En slutsats som är värd att betonas utifrån den aktuella diskussionen är att de mot Guds ord trogna kristna inte väntar sig att de på ett yttre sätt och med våld skulle uteslutas från de romersk-katolska eller andra falska lärares gemenskap. Luther och många andra bemöttes visserligen illa också rent fysiskt. Likväl var den falska läran den främsta grunden till att de drog sig undan den romersk-katolska kyrkan. Liksom de frågor som berör själen alltid är allvarligare och viktigare än de som berör kroppen, så är tillåtelse och befrämjande av falsk lära mycket värre än kroppsliga bestraffningar.

Hur skall man sedan bedöma förhandlingarna med den romersk-katolska kyrkan? Den grundläggande inställningen till att finna en verklig enighet bör vara positiv. En sådan strävan framkommer bland annat i företalet till Augsburgska bekännelsen ("Liksom vi alla böra vara och kämpa under en enda Kristus och bekänna en enda Kristus, så bör också allt bringas till överensstämmelse med Guds sanning.") Redan under reformationens tid och lika väl i dag är det en aktuell fråga, om detta är möjligt med den romersk-katolska kyrkan. Vi måste svara negativt på denna fråga, för den romersk-katolska kyrkan bekänner inte Skriften allena som den enda källan för den kristna läran. Så länge denna lära är i kraft, kan man inte hoppas att uppnå en enhet enligt Guds sanning med den. Tvärtom, de förhandlingar där man försöker få till stånd enhet i rättfärdiggörelseläran mellan lutheranerna och de romerskkatolska, innehåller i grunden ett allvarligt fel. En sådan strävan utan enhet i "Skriften allena"-principen betyder ett erkännande av antagandet att man i rättfärdiggörelseläran kan uppnå en bestående enhet på annat sätt än på grund av Skriften allena. Detta betyder åter att man lösgör reformationens och hela den kristna trons huvudprinciper "Skriften allena" och "Nåden allena, tron allena, Kristus allena" från varandra. Av dessa orsaker är det rätt att frånsäga sig gemenskap med den romersk-katolska kyrkan även i den meningen, att vi inte strävar till enhet med den så länge dess lära om Guds uppenbarelse inte har förändrats. Däremot är det rätt och viktigt att i sanning ge ett vittnesbörd till de romerskkatolska om evangeliet.

I det tidigare sagda har det varit mycket tal om avgränsningar, alltså om vad bör se upp för och vad vi inte får göra. Det finns likväl frågor, också av helt grundläggande art, där reformatorns undervisning och exempel visar vägen för oss. Den första av dessa frågor är att hålla sig till de rena nådemedlen. Enligt reformatorn är det i hela det kyrkliga livet och den kristna vandeln fråga om just att leva av dem. Också i dag ger dopet syndernas förlåtelse och verkar att syndaren blir Guds barn. Också i dag är evangeliets ord i kraft, som verkar frälsning för var och en troende. Alltfort meddelar Gud oss Kristi sanna kropp och blod i Herrens heliga nattvard till syndernas förlåtelse. Av dessa nådemedel bör vi personligen leva. De uppehåller tron och på dem byggs också den kristna enheten. Den kan förverkligas skilt från den romersk-katolska kyrkan samt påvens gamla och nya anhängare i den enhet och den gemensamma tro som är enligt Guds ord och den därpå grundade lutherska bekännelsen.


Till sidans början

Övers. Ola Österbacka, red. 10.8.1999