II. FÖR
UTBREDNING AV EVANGELIET
Så
fantastiskt som det är att ha gemenskap med dem som
är andligt ett med oss, så är gemenskapen
och dess åtnjutande inga självändamål.
Det finns ett ytterst viktigt syfte med det. De kristna
förenar sig på Guds ords grundval för att
utbreda evangelium.
Oenigheten
är skadlig för evangeliets utbredning
Oenigheten
i den synliga kyrkan är skadlig för vår
uppgift att förkunna den goda nyheten för hela
skapelsen. Oenigheten försvagar vårt
vittnesbörd till världen och kan få andra
att snubbla och falla.
Det
grekiska uttrycket för att väcka förargelse
är skandalon poiein. Skandalon betyder
ordagrant 'fälla'. Ännu mer specifikt är
skandalon den anordning som utlöser fällan.
Skandalon poiein betyder alltså ordagrant 'att
vara den utlösare som fäller en person'. I
vardagsspråket uttryckas tanken med orden 'få
någon att falla; fälla någon'. Bibeln
syftar naturligtvis på det att någon faller i
synd eller i en falsk lära och så kommer bort
ifrån Gud.
Kan
någon tveka på att oenigheten i den synliga
kyrkan kan vara en förargelse som får troende att
snubbla och falla? Jag är säker på att vi
alla kan peka på smärtsamma exempel på
uppriktiga kristna som tröttnade på kampen om
sanningen och lämnade vår gemenskap. Jag är
säker på att vi alla kan peka till och med
på pastorer som tappade modet och gav upp. Vi kan bara
be att de inte har tappat den saliggörande
tron.
Också
de icke-troende hotas av oenigheten i den synliga kyrkan.
Franz Pieper skriver: "Den [dvs. splittringen i
protestantismen] utgör en ständig
förargelse för den otrogna världen."
[Christian Dogmatics, III, p. 143. Detta
ställe finns inte i den förkortade versionen,
därför heller inte i den svenska
översättningen. Övers. anm.] Det är
angeläget att vi är "ivriga att bevara Andens
enhet genom fridens band" (Ef 4:3). De splittringar som
splittrar den synliga kyrkan, inkluderande söndringar i
vår lutherska kyrka, är förargelser. De
icke-troende kan drivas längre bort från
sanningen därför att man grälar inom
kyrkorna. De kan bli ledsna på en sådan negativ
refräng i vår predikan som ständigt upprepar
samma sak: "Vi har rätt, alla andra har fel." En
icke-troende person kan motivera sitt avvisande av Kristus
med följande rationalisering: "Om de kristna inte kan
vara ense sinsemellan, hur kan jag vara säker på
vad som är sant? Så varför bry sig om
religionen alls?"
Ja,
oenigheten är skadlig för vårt uppdrag att
utsprida den goda nyheten om Jesus och om vad han har
gjort.
Enigheten
hjälper oss med evangeliets utbredning
Enigheten
däremot kan leda till en starkare och starkare, klarare
röst. Enigheten kan vara till hjälp i våra
ansträngningar att förkunna evangelium till alla
människor.
Uppgiften
att utsprida evangelium börjar i våra egna
församlingar och i vår egen konfessionell
gemenskap. Vi söker sköta om varann och bygga upp
varann. Detta är en av de viktigaste orsakerna till
varför det finns en synlig kyrka: "Oc han gav ... andra
till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga
till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi
kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och
i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av
manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef 4:
11-13.)
Det finns
också svagtroende i gemenskapen. Jesus
förebrådde ofta lärjungarna för deras
"lilla tro". När de var till exempel mitt i stormen,
dera tro gav vika för rädsla och de var
nästan desperata. I princip nekade lärjungarna
inte Guds skyddande arm över dem, men när deras
liv var allvarligt hotade, var de inte starka nog att lita
på Guds löften och att känna sig trygga i
dem. Jesus förebrådde dem för deras
bristande tillit, men sedan fortsatte han med att bygga upp
dem i deras tro. I själva verket gav han dem ett under,
som de kunde stöda sitt tillit på. Jesus var inte
nöjd med att se svag tro, men han erkände att hans
lärjungar var troende. Lägg märke till detta:
"Så lite tro ni har!" Inte: "Ni har ingen tro alls!"
(Matt 8:26.) Vi måste inte krossa ett brutet
strå eller släcka en rykande veke. Jesus gjorde
det inte heller. Vi måste snarare anstränga oss
att återställa den till sin fulla styrka. De
svaga troende skiljer sig från hädare och otrogna
genom att vara villiga att ta emot andlig hjälp och
undervisning. Deras inställning är en sådan
som den bedjande fadern hade: "Jag tror. Hjälp min
otro!" (Mark 9:24.)
Kristna
människor kan falla i svåra synder. David
förhållande med Bathseba är
tillräckligt för att visa det. Och det att Nathan
kom till David på Herrens befallning är
tillräckligt för att visa vad Gud vill. Han vill
att de kristna ska vinna tillbaka den som syndat. Aposteln
Paulus skriver: "Bröder, om ni kommer på
någon med att begå en överträdelse,
då skall ni som är andliga människor i
mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte
du också blir frestad. Bär varandras bördor
, så uppfyller ni Kristi lag." (Gal 6:1-2.) - "Vi
uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga,
uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha
tålamod med alla." (1 Tess 5:14.) I Matt 18:15-17
säger Frälsaren till oss, hur långt vi ska
gå i våra ansträngningar att upprätta
en broder som syndat.
Nya
testamentet ger exempel på kristna som var svaga i
adiafora (likgiltiga saker). Rom 14 och 1 Kor 8-9
berättar om dem i kyrkan som var oroade genom maten som
offrades åt avgudar. Deras samveten var oroade
så att de inte kunde äta den mat som såldes
i köttaffärerna på hedniska marknadsplatser
därför att köttet hade ursprungligen blivit
offrat åt hedniska avgudar. Paulus behandlade detta
problem med att ge tålmodig, medkännande
undervisning till de svaga och med att förklara
noggrant den frihet som vi nu åtnjuter i Kristus.
Paulus lämnar de inte i någon tvivel om vad som
är den rätta läran: "Ty Guds rike
består inte i mat och dryck" (Rom 14:17). Likväl
ber han de förståndiga om att de skulle behandla
de svaga kärleksfullt, så att de svaga blir
stärkta och inte krossade. "Den som är svag in
tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms
över hans betänkligheter." (Rom 14:1.) - "Det
är bättre att avstå från att äta
kött eller dricka vin eller göra något annat
som din broder tar anstöt av." (Rom 14:21.)
Det kan
också vara sådana medlemmar i den heliga kristna
kyrkan som är svaga i att förstå Guds
sanning och kan även bli inblandade i falsk lära.
På himmelfärdsdagen höll sig Jesu egna
lärjungar fortfarande till den irrläran att Jesus
kom för att upprätta ett jordiskt rike och
upprätta det politiska Israel (Apg 1:6). Paulus
måste klara upp många fall av falsk lära i
kyrkan. Judaisterna hade insmugit sig i galaternas
församlingar. Kolosserna ifrågasatte Jesu gudom.
Korintierna tvivlade på uppståndelsen.
Tessalonikerna drog felaktiga slutsatser av Kristi snara
återkomst. I alla dessa fall framställde Paulus
tålmodigt Guds sanningar och bad de kristna om att de
skulle bortkasta den allvarliga irrlära som de hade
antagit.
Det kan
också förekomma falska lärare i den sanna
kyrkan. Paulus varnade efesierna: "Jag vet att när jag
har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland
er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets
skall män träda fram och förvränga
sanningenför att dra lärjungarna över
på sin sida." (Apg 20:29-30.) Kyrkan går inte
miste om sin rättläriga karaktär på
grund av sporadiska förekomster av falsk lära, om
bara irrlärorna motkämpas och till slut
avlägsnas. Paulus lämnade Timoteus i Efesus just
för en sådan uppgift (1 Tim 1:3-4).
När
den konfessionella gemenskapen är för handen, ska
vi försöka kraftigt att bevara den också med
dem som har fallit i synd eller är svaga i sin tro
eller i sitt förstånd. När vi talar med
förenad röst till den som är svag eller har
antagit en irrlära, är vårt vittnesbörd
starkare, klarare och har en bättre möjlighet att
bli hört. Både Jesus (Matt 18:17) och Paulus (1
Kor 5:4-5) anser det värdefullt att kyrkan har en
förenad röst när den talar till brodern som
syndat.
Där
den konfessionella gemenskapen är för handen, kan
vi uppmuntra och stöda varandra. Vi kan ytterligare
förena våra ansträngningar och talanger.
Kristna som är förenade i en gemensam
bekännelse till Bibeln och sanningen, behöver inte
ha många seminarier som var har sin lilla andel av
studerande och personal, de behöver inte publicera
många publikationer av samma slag, de behöver
inte producera var sitt eget undervisningsmaterial. Kyrkorna
som är i verklig gemenskap med varandra kan förena
församlingar och dela emellan sig samma pastorer och
på så sätt spara på dyrbara resurser.
Jag har märkt att det finns brist på viktigt
material i Skandinavien - såsom andaktsböcker
för dagliga andaksstunder hemma, en bra, modern
psalmbok, bibelstudier för vuxna, undervisningsmaterial
för dem som ska konfirmeras, kursmaterial för
söndagsskolan, kursmaterial för lekmannaledare.
Ökad konfessionell gemenskap mellan olika grupper
skulle möjliggöra för oss att producera mera
sådant efterlängtat material.
Det kan
vara överraskande, men den konfessionella gemenskapen
gargnar också sådana kristna som inte
tillhör vår gemenskap. Många säger att
de bekymrar sig om de kristna i heterodoxa grupper och
därför vill de stanna där och delta i
genensamma aktiviteter fastän det inte råder full
enighet i gruppen. Men såsom en respekterad teolog
sade: "Unionismen är en vrångbild av den kristna
enigheten. Den läker inte såret, utan gör
att det blir permanent." Unionistiska aktiviteter ger
stöd åt falska läror och falska
lärare.
En kristen
människa borde vara såsom salt, ett preservativ
som bromsar förruttnelseprocessen. Vår saltade
bekännelse hjälper förvara sanningen.
Många i de heterodoxa kyrkorna i Skandinavien
förstår att "någonting är på
tok". Vår gemensamma kompromisslösa
ställning för sanningen kan hjälpa dem finna
det budskapet, evangeliet, som de söker. Vår
förenade röst kan vara en kallelse som leder dem
ut ur den falska kyrkan och in i den sanna kyrkan, där
Gud vill att de ska vara.
Gud vill
inte att hans barn låser in sin tro i hjärtat och
att de går genom livet som ensamma vandrare i
världen tills Gud tar dem till deras himmelska hem.
Kristus vill att hans efterföljare ska öppet
bekänna sin tro i ord och handling, så att alla
hör. Kristus ger dessa råd: "Vad jag säger
till er i mörkret skall ni säga i ljuset, och vad
ni hör viskas i ert öra skall ni ropa ut på
taken." (Matt 10:27.) - "Ni är världens ljus. Inte
kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte
heller tänder man ett ljus och sätter det under
skäppan, utan man sätter det på
ljushållaren, så att det lyser för alla i
huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa
för människorna, så att de ser era goda
gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt
5:14-16.)
Bibeln
lämnar oss inte i något tvivel om viktigheten av
att utsprida evangelium. Gud, vår Frälsare, "vill
att alla människor skall bli frälsta och komma
till insikt om sanningen." (1 Tim 2:4.) Den helige Ande
säger till oss att vår Frälsare
förlossade hela mänskligheten (Rom 5, 2 Kor 5). Om
han nu förlossade alla människor, då vill
han säkert att vi ska tala om det för alla. Jesus
från Nasaret är den ende Frälsaren. "Hos
ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det
under himlen något annat namn, som givits åt
människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg
4:12.) Om det nu inte finns någon annan Frälsare,
då vill Gud säkert att alla människor ska
veta om honom.
Vi
börjar med att utsprida evangelium på våra
hemplatser, men Gud har ett bättre missionfält
för oss i tankarna. "Det äf för lite för
dig, då du är min tjänare, att endast
upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de
bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus
för hednafolken, för att du skall bli min
frälsning intill jordens yttersta gräns." (Jes
49:6.)
Kärleken
ger oss en motivation för att utsprida evangelium till
de förtappade. Kärleken till Gud får oss att
allvarligt vilja utvidga hans rike och föröka hans
ära i vår värld. Kärleken till
våra medmänniskor får oss att allvarligt
vilja bringa Guds frälsning och alla hans andra
välsignelser i deras liv.
Det kan
tyckas vara en spänning och till och med en konflikt
mellan vår iver att nå ut till de
vilsegångna och vår strävan att bevara den
konfessionella gemenskapen. Det är dock inte fallet,
för dessa två kompletterar vanrandra. Jesu
missionsbefallning lydde: "-- lär de att hålla
allt vad jag har befallt er." (Matt 28:20.) En verklig
omsorg om de vilsegångna fordrar att vi lär dem
allt som är sant och ingenting som är falskt. Och
om Herren välsignar våra ansträngningar
för att vinna de vilsegångna, fordrar en verklig
omsorg om sådana nya troende att vi drar in dem i en
gemenskap där deras tro kommer att byggas upp av trogna
lärare och där den inte blir nedriven av falska
profeter.
En verklig
enighet hjälper utföra vårt missionsuppdrag
ännu på ett annat sätt. En gemenskap som
bygger på en komprosmisslös bekännelse till
Guds ords sanningar är ett kraftigt vittnesbörd
till de utomstående. I sin
översteprästerliga bön ber Jesus för sin
kyrka: "-- att de alla skall vara ett, och att såsom
du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall
vara i oss, för att världen skall tro att
du har sänt mig." (Joh 17:21.) En verklig enighet
är ett bevis på att Gud verkar bland oss och en
kraftig inbjudan till de utomstående att komma och bli
delaktiga i välsignelserna.
När
ni tänker på hur Gud vill att ni ska tjäna
honom i de kommande åren och när ni ber om
ledning, låt mig framkasta en tanke som kunde vara ett
praktiskt sätt att förena sig på
sanningens grundval för evangeliets utbredning.
Skulle de inte vara ett Gudi behagligt mål att
förena sig under Konfessionella Evangelisk-lutherska
Konferensen baner? Kanske jag kunde föreslå en
slogan: "En gemenskap som består av fria kyrkor som
är förenade i en gemensam bekännelse till
sanningen för evangeliets utbredning."
Det finns
fara för att de olika smågrupperna i
Skandinavien verkar vara separatistiska. Det måste
förefalla en utomstående att vi inte kan komma
överens med varandra, eftersom vi alla har
benägenhet för att gå våra egna
vägar. CELC erbjuder en möjlighet att motarbeta
detta intryck. CELC:s konfessionella ståndpunkt
är klart definierad och bekant för de flesta som
känner till lite luthersk kyrkohistoria. Det är
samma ståndpunkt som den gamla Synodalkonferensen i
Nordamerika hade, vars inflytande sträckte sig
också till Europa. Medlemmarna i CELC bekänner
sig till Bibeln som Guds felfria och auktoritativa ord och
skriver under Konkordieboken från år 1580
därför att den troget framställer Bibelns
lärdomar. I CELC behåller varje kyrka sin
identitet. Varje kyrka håller sig till sin egen
speciella tradition och traditionella praxis. Varje kyrka
regerar sig själv och stöder sitt eget arbete. I
adiafora (likgiltiga ting) kan det vara olikheter kyrkorna
emellan. Det finns flexibilitet och individualitet i hur
varje samfund sköter sin uppgift att utsprida
evangeliet. Men vi står tillsammans på Bibelns
grundval och förenar våra röster i en
bekännelse till sanningen så att människorna
ser att vi är en del av ett världsomfattande team,
som arbetar tillsammans för att utsprida
evangelium.
Slutord
Gemenskapen
i tron och bekännelsen är en fantastisk
välsignelse som den helige Ande ger oss. Den är en
välsignelse som vi ska kunna åtnjuta, bevara och
utvidga. Det är min innerliga bön att Gud ska
utvidga den konfessionella gemenskapens band i Skandinavien.
Det är också min bön att Gud ska
använda oss som hans verktyg för att kalla till
tro många som nu är förtappade. Det är
min bön att han ska använda vår sammankomst
idag för att föra oss närmare det målet
att vi ska bli förenade på sanningens grundval
för evangeliets utbredning.
|