Förenade i sanningen
för utbredning av evangeliet (II)

Föredrag på Dagar kring Bibel och bekännelse 25.7.1999
Pastor John Vogt

[Förteckning över föredragen] [Innehåll och förord] [Avsnitt I]


II. FÖR UTBREDNING AV EVANGELIET

Så fantastiskt som det är att ha gemenskap med dem som är andligt ett med oss, så är gemenskapen och dess åtnjutande inga självändamål. Det finns ett ytterst viktigt syfte med det. De kristna förenar sig på Guds ords grundval för att utbreda evangelium.

 

Oenigheten är skadlig för evangeliets utbredning

Oenigheten i den synliga kyrkan är skadlig för vår uppgift att förkunna den goda nyheten för hela skapelsen. Oenigheten försvagar vårt vittnesbörd till världen och kan få andra att snubbla och falla.

Det grekiska uttrycket för att väcka förargelse är skandalon poiein. Skandalon betyder ordagrant 'fälla'. Ännu mer specifikt är skandalon den anordning som utlöser fällan. Skandalon poiein betyder alltså ordagrant 'att vara den utlösare som fäller en person'. I vardagsspråket uttryckas tanken med orden 'få någon att falla; fälla någon'. Bibeln syftar naturligtvis på det att någon faller i synd eller i en falsk lära och så kommer bort ifrån Gud.

Kan någon tveka på att oenigheten i den synliga kyrkan kan vara en förargelse som får troende att snubbla och falla? Jag är säker på att vi alla kan peka på smärtsamma exempel på uppriktiga kristna som tröttnade på kampen om sanningen och lämnade vår gemenskap. Jag är säker på att vi alla kan peka till och med på pastorer som tappade modet och gav upp. Vi kan bara be att de inte har tappat den saliggörande tron.

Också de icke-troende hotas av oenigheten i den synliga kyrkan. Franz Pieper skriver: "Den [dvs. splittringen i protestantismen] utgör en ständig förargelse för den otrogna världen." [Christian Dogmatics, III, p. 143. Detta ställe finns inte i den förkortade versionen, därför heller inte i den svenska översättningen. Övers. anm.] Det är angeläget att vi är "ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band" (Ef 4:3). De splittringar som splittrar den synliga kyrkan, inkluderande söndringar i vår lutherska kyrka, är förargelser. De icke-troende kan drivas längre bort från sanningen därför att man grälar inom kyrkorna. De kan bli ledsna på en sådan negativ refräng i vår predikan som ständigt upprepar samma sak: "Vi har rätt, alla andra har fel." En icke-troende person kan motivera sitt avvisande av Kristus med följande rationalisering: "Om de kristna inte kan vara ense sinsemellan, hur kan jag vara säker på vad som är sant? Så varför bry sig om religionen alls?"

Ja, oenigheten är skadlig för vårt uppdrag att utsprida den goda nyheten om Jesus och om vad han har gjort.

 

Enigheten hjälper oss med evangeliets utbredning

Enigheten däremot kan leda till en starkare och starkare, klarare röst. Enigheten kan vara till hjälp i våra ansträngningar att förkunna evangelium till alla människor.

Uppgiften att utsprida evangelium börjar i våra egna församlingar och i vår egen konfessionell gemenskap. Vi söker sköta om varann och bygga upp varann. Detta är en av de viktigaste orsakerna till varför det finns en synlig kyrka: "Oc han gav ... andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." (Ef 4: 11-13.)

Det finns också svagtroende i gemenskapen. Jesus förebrådde ofta lärjungarna för deras "lilla tro". När de var till exempel mitt i stormen, dera tro gav vika för rädsla och de var nästan desperata. I princip nekade lärjungarna inte Guds skyddande arm över dem, men när deras liv var allvarligt hotade, var de inte starka nog att lita på Guds löften och att känna sig trygga i dem. Jesus förebrådde dem för deras bristande tillit, men sedan fortsatte han med att bygga upp dem i deras tro. I själva verket gav han dem ett under, som de kunde stöda sitt tillit på. Jesus var inte nöjd med att se svag tro, men han erkände att hans lärjungar var troende. Lägg märke till detta: "Så lite tro ni har!" Inte: "Ni har ingen tro alls!" (Matt 8:26.) Vi måste inte krossa ett brutet strå eller släcka en rykande veke. Jesus gjorde det inte heller. Vi måste snarare anstränga oss att återställa den till sin fulla styrka. De svaga troende skiljer sig från hädare och otrogna genom att vara villiga att ta emot andlig hjälp och undervisning. Deras inställning är en sådan som den bedjande fadern hade: "Jag tror. Hjälp min otro!" (Mark 9:24.)

Kristna människor kan falla i svåra synder. David förhållande med Bathseba är tillräckligt för att visa det. Och det att Nathan kom till David på Herrens befallning är tillräckligt för att visa vad Gud vill. Han vill att de kristna ska vinna tillbaka den som syndat. Aposteln Paulus skriver: "Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor , så uppfyller ni Kristi lag." (Gal 6:1-2.) - "Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla." (1 Tess 5:14.) I Matt 18:15-17 säger Frälsaren till oss, hur långt vi ska gå i våra ansträngningar att upprätta en broder som syndat.

Nya testamentet ger exempel på kristna som var svaga i adiafora (likgiltiga saker). Rom 14 och 1 Kor 8-9 berättar om dem i kyrkan som var oroade genom maten som offrades åt avgudar. Deras samveten var oroade så att de inte kunde äta den mat som såldes i köttaffärerna på hedniska marknadsplatser därför att köttet hade ursprungligen blivit offrat åt hedniska avgudar. Paulus behandlade detta problem med att ge tålmodig, medkännande undervisning till de svaga och med att förklara noggrant den frihet som vi nu åtnjuter i Kristus. Paulus lämnar de inte i någon tvivel om vad som är den rätta läran: "Ty Guds rike består inte i mat och dryck" (Rom 14:17). Likväl ber han de förståndiga om att de skulle behandla de svaga kärleksfullt, så att de svaga blir stärkta och inte krossade. "Den som är svag in tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter." (Rom 14:1.) - "Det är bättre att avstå från att äta kött eller dricka vin eller göra något annat som din broder tar anstöt av." (Rom 14:21.)

Det kan också vara sådana medlemmar i den heliga kristna kyrkan som är svaga i att förstå Guds sanning och kan även bli inblandade i falsk lära. På himmelfärdsdagen höll sig Jesu egna lärjungar fortfarande till den irrläran att Jesus kom för att upprätta ett jordiskt rike och upprätta det politiska Israel (Apg 1:6). Paulus måste klara upp många fall av falsk lära i kyrkan. Judaisterna hade insmugit sig i galaternas församlingar. Kolosserna ifrågasatte Jesu gudom. Korintierna tvivlade på uppståndelsen. Tessalonikerna drog felaktiga slutsatser av Kristi snara återkomst. I alla dessa fall framställde Paulus tålmodigt Guds sanningar och bad de kristna om att de skulle bortkasta den allvarliga irrlära som de hade antagit.

Det kan också förekomma falska lärare i den sanna kyrkan. Paulus varnade efesierna: "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningenför att dra lärjungarna över på sin sida." (Apg 20:29-30.) Kyrkan går inte miste om sin rättläriga karaktär på grund av sporadiska förekomster av falsk lära, om bara irrlärorna motkämpas och till slut avlägsnas. Paulus lämnade Timoteus i Efesus just för en sådan uppgift (1 Tim 1:3-4).

När den konfessionella gemenskapen är för handen, ska vi försöka kraftigt att bevara den också med dem som har fallit i synd eller är svaga i sin tro eller i sitt förstånd. När vi talar med förenad röst till den som är svag eller har antagit en irrlära, är vårt vittnesbörd starkare, klarare och har en bättre möjlighet att bli hört. Både Jesus (Matt 18:17) och Paulus (1 Kor 5:4-5) anser det värdefullt att kyrkan har en förenad röst när den talar till brodern som syndat.

Där den konfessionella gemenskapen är för handen, kan vi uppmuntra och stöda varandra. Vi kan ytterligare förena våra ansträngningar och talanger. Kristna som är förenade i en gemensam bekännelse till Bibeln och sanningen, behöver inte ha många seminarier som var har sin lilla andel av studerande och personal, de behöver inte publicera många publikationer av samma slag, de behöver inte producera var sitt eget undervisningsmaterial. Kyrkorna som är i verklig gemenskap med varandra kan förena församlingar och dela emellan sig samma pastorer och på så sätt spara på dyrbara resurser. Jag har märkt att det finns brist på viktigt material i Skandinavien - såsom andaktsböcker för dagliga andaksstunder hemma, en bra, modern psalmbok, bibelstudier för vuxna, undervisningsmaterial för dem som ska konfirmeras, kursmaterial för söndagsskolan, kursmaterial för lekmannaledare. Ökad konfessionell gemenskap mellan olika grupper skulle möjliggöra för oss att producera mera sådant efterlängtat material.

Det kan vara överraskande, men den konfessionella gemenskapen gargnar också sådana kristna som inte tillhör vår gemenskap. Många säger att de bekymrar sig om de kristna i heterodoxa grupper och därför vill de stanna där och delta i genensamma aktiviteter fastän det inte råder full enighet i gruppen. Men såsom en respekterad teolog sade: "Unionismen är en vrångbild av den kristna enigheten. Den läker inte såret, utan gör att det blir permanent." Unionistiska aktiviteter ger stöd åt falska läror och falska lärare.

En kristen människa borde vara såsom salt, ett preservativ som bromsar förruttnelseprocessen. Vår saltade bekännelse hjälper förvara sanningen. Många i de heterodoxa kyrkorna i Skandinavien förstår att "någonting är på tok". Vår gemensamma kompromisslösa ställning för sanningen kan hjälpa dem finna det budskapet, evangeliet, som de söker. Vår förenade röst kan vara en kallelse som leder dem ut ur den falska kyrkan och in i den sanna kyrkan, där Gud vill att de ska vara.

Gud vill inte att hans barn låser in sin tro i hjärtat och att de går genom livet som ensamma vandrare i världen tills Gud tar dem till deras himmelska hem. Kristus vill att hans efterföljare ska öppet bekänna sin tro i ord och handling, så att alla hör. Kristus ger dessa råd: "Vad jag säger till er i mörkret skall ni säga i ljuset, och vad ni hör viskas i ert öra skall ni ropa ut på taken." (Matt 10:27.) - "Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:14-16.)

Bibeln lämnar oss inte i något tvivel om viktigheten av att utsprida evangelium. Gud, vår Frälsare, "vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen." (1 Tim 2:4.) Den helige Ande säger till oss att vår Frälsare förlossade hela mänskligheten (Rom 5, 2 Kor 5). Om han nu förlossade alla människor, då vill han säkert att vi ska tala om det för alla. Jesus från Nasaret är den ende Frälsaren. "Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:12.) Om det nu inte finns någon annan Frälsare, då vill Gud säkert att alla människor ska veta om honom.

Vi börjar med att utsprida evangelium på våra hemplatser, men Gud har ett bättre missionfält för oss i tankarna. "Det äf för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns." (Jes 49:6.)

Kärleken ger oss en motivation för att utsprida evangelium till de förtappade. Kärleken till Gud får oss att allvarligt vilja utvidga hans rike och föröka hans ära i vår värld. Kärleken till våra medmänniskor får oss att allvarligt vilja bringa Guds frälsning och alla hans andra välsignelser i deras liv.

Det kan tyckas vara en spänning och till och med en konflikt mellan vår iver att nå ut till de vilsegångna och vår strävan att bevara den konfessionella gemenskapen. Det är dock inte fallet, för dessa två kompletterar vanrandra. Jesu missionsbefallning lydde: "-- lär de att hålla allt vad jag har befallt er." (Matt 28:20.) En verklig omsorg om de vilsegångna fordrar att vi lär dem allt som är sant och ingenting som är falskt. Och om Herren välsignar våra ansträngningar för att vinna de vilsegångna, fordrar en verklig omsorg om sådana nya troende att vi drar in dem i en gemenskap där deras tro kommer att byggas upp av trogna lärare och där den inte blir nedriven av falska profeter.

En verklig enighet hjälper utföra vårt missionsuppdrag ännu på ett annat sätt. En gemenskap som bygger på en komprosmisslös bekännelse till Guds ords sanningar är ett kraftigt vittnesbörd till de utomstående. I sin översteprästerliga bön ber Jesus för sin kyrka: "-- att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig." (Joh 17:21.) En verklig enighet är ett bevis på att Gud verkar bland oss och en kraftig inbjudan till de utomstående att komma och bli delaktiga i välsignelserna.

När ni tänker på hur Gud vill att ni ska tjäna honom i de kommande åren och när ni ber om ledning, låt mig framkasta en tanke som kunde vara ett praktiskt sätt att förena sig på sanningens grundval för evangeliets utbredning. Skulle de inte vara ett Gudi behagligt mål att förena sig under Konfessionella Evangelisk-lutherska Konferensen baner? Kanske jag kunde föreslå en slogan: "En gemenskap som består av fria kyrkor som är förenade i en gemensam bekännelse till sanningen för evangeliets utbredning."

Det finns fara för att de olika smågrupperna i Skandinavien verkar vara separatistiska. Det måste förefalla en utomstående att vi inte kan komma överens med varandra, eftersom vi alla har benägenhet för att gå våra egna vägar. CELC erbjuder en möjlighet att motarbeta detta intryck. CELC:s konfessionella ståndpunkt är klart definierad och bekant för de flesta som känner till lite luthersk kyrkohistoria. Det är samma ståndpunkt som den gamla Synodalkonferensen i Nordamerika hade, vars inflytande sträckte sig också till Europa. Medlemmarna i CELC bekänner sig till Bibeln som Guds felfria och auktoritativa ord och skriver under Konkordieboken från år 1580 därför att den troget framställer Bibelns lärdomar. I CELC behåller varje kyrka sin identitet. Varje kyrka håller sig till sin egen speciella tradition och traditionella praxis. Varje kyrka regerar sig själv och stöder sitt eget arbete. I adiafora (likgiltiga ting) kan det vara olikheter kyrkorna emellan. Det finns flexibilitet och individualitet i hur varje samfund sköter sin uppgift att utsprida evangeliet. Men vi står tillsammans på Bibelns grundval och förenar våra röster i en bekännelse till sanningen så att människorna ser att vi är en del av ett världsomfattande team, som arbetar tillsammans för att utsprida evangelium.

 

Slutord

Gemenskapen i tron och bekännelsen är en fantastisk välsignelse som den helige Ande ger oss. Den är en välsignelse som vi ska kunna åtnjuta, bevara och utvidga. Det är min innerliga bön att Gud ska utvidga den konfessionella gemenskapens band i Skandinavien. Det är också min bön att Gud ska använda oss som hans verktyg för att kalla till tro många som nu är förtappade. Det är min bön att han ska använda vår sammankomst idag för att föra oss närmare det målet att vi ska bli förenade på sanningens grundval för evangeliets utbredning.


Till sidans början

Övers. Risto Relander