Förenade i sanningen
för utbredning av evangeliet (I)

Föredrag på Dagar kring Bibel och bekännelse 25.7.1999
Pastor John Vogt

[Förteckning över föredragen] [Innehåll och förord]


Förena er på sanningens grundval för utbredning av evangeliet

Låt mig först klargöra en sak. Namnet på detta föredrag är inte menat som imperativ, som befallning. Under min första resa till Finland vill jag inte vara så fräck att säga till er vad ni borde göra. Jag erbjuder detta ämne snarare som mål som ni kanske vill begrunda. Förena er på sanningens grundval - för evangeliets utbredning är ett mål som jag anser är Gudi behaglig och värt våra bästa ansträngningar.

I detta föredrag ska jag först utforska de välsignelser som kommer de kristna till del när de är förenade i sanningens bekännelse. Därefter ska jag visa hur en sådan enighet gagnar vår uppgift att förkunna den goda nyheten för hela skapelsen.

"Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." (Gal. 3:26-28.) Den helige Ande, som verkar i dopet, har fört varje kristen till tro och gjort henne till Guds barn. Det finns ett alldeles speciellt band mellan oss som förenar oss och håller oss nära vår Herre.

Detta andliga band innefattar dock mera än den enskilda kristna människan och hennes Gud. Den helige Ande har fört också många andra till tro. Han drar in alla troende i Kristi kropp, som är den heliga kristna kyrkan. Ett speciellt band förenar alla Guds barn, för vi är levande stenar som tillsammans bildar Guds tempel.

Detta andliga band och vår Gudi behaglig lust att njuta av det för oss samman till synliga sammanslutningar såsom våra församlingar, våra kyrkosamfund eller Konfessionella Evangelisk-lutherska Konferensen. I dessa synliga sammanslutningar av troende finner vi ett andligt band som bygger sig på enheten i tron och bekännelsen. Vår hjärtliga önskan är att njuta av och bevara detta band, men vi vill ha mer än det. Vi vill utvidga Kristi kropp så att andra är indragna i andlig gemenskap med vår Herre och hans barn.

 

I. FÖRENA ER PÅ SANNINGENS GRUNDVAL

Vi börjar med ett litet ordstudium. Det viktigaste ord som vi måste ta hänsyn till är koinonia, ett ord som vanligen översätts med ordet 'fellowship' (gemenskap) i engelska biblar. Koinonia och dess avledningar förekommer i Nya testamentet ca. 40 gånger.

Den auktoritativa grekisk-engelska ordboken som används i vårt seminarium i Mequon heter A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature. Den är en översättning av Walter Bauers Griechisch-Deutsches Wörterbuch gjord av William Arndt och F. Wilbur Gingrich. Bauer, Arndt och Gingrich för de flesta belägg av ordet koinonia under betydelsen 'förbindelse, gemenskap, nära förhållande'.

Nya testamentet säger att en troende har "gemenskap" med Gud Fadern (1 Joh 1:3), med Guds Son (1 Joh 1:3, 1 Kor 1:9), med den helige Ande (2 Kor 13:13, Fil 2:1), med apostlarna (1 Joh 1:3) och sina medkristna (1 Joh 1:7). Dessa ställen gör det klart att en kristen är inte ensam eller isolerad. Hon har blivit införd i ett nära förhållande med den treeniga Guden och med alla som är medlemmar i Guds familj. Paulus använder koinonia för att beskriva hur de blev fullt accepterade av apostlarna. "Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap." (Gal 2:9.) Det var mera än bara vänskap och en varm välkomsthälsning som det var fråga om här. Paulus och Barnabas blev mottagna i gemenskapen och deras ämbete blev accepterat som identiskt med apostlarnas ämbete. Det ingick mycket tillit i det här, för själva livet på apostlarna var hotat när de tog emot Paulus, de kristnas förföljare, i sin krets.

Substantivformen koinonos belyser ytterligare det nära förhållande som denna ordfamilj beskriver. Substantivet betyder nämligen 'kamrat, kompanjon, medbroder'. Petrus, Jakob och Johannes var "kompanjoner" i fiskeriyrket (sv. Bibel: "fiskade i lag", Luk 5:10). De judekristna "stod sida vid sida" med dem som var utsatta för förföljelse (Hebr 10:33). Att äta från ett avguda-altare är att ha "gemenskap med de onda andarna" (1 Kor 10:20). En koinonos är inte bara en opartisk åskådare eller en neutral iakttagare, utan en koinonos deltar i sina kamraters aktiviteter och delar ansvaret för vad de gör.

Verbformen koinoneo uttrycker också verklig närhet. "Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han [Jesus] på liknande sätt del av kött och blod" (Hebr. 2:14). Bibeln lär tydligt att Jesus antog mandom. Det var inget partiellt eller halvdant i detta att han blev människa, dvs. att han står i gemenskap med människan. Och vidare: "-- hedningarna har fått del av deras andliga goda" (Rom 15:27). Både judarna och hedningarna åtnjuter Guds välsignelser utan åtskillnad; det finns ingenting mindre än full jämlikhet här. När Jesus talar om de falska lärarna, varnar han: "Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar." (2 Joh 11.) Om man uppmuntrar en falsk profet, blir man en kompanjon med honom och delar ansvaret för hans falska lära och den skada som den åstadkommer.

Låt mig framhålla den lärdom som vi får av detta studium. Koinonia är ett band av den närmaste enighet och delat ansvar för varandras ord och handlingar.

Vi kan tänka på vårt andliga band så att det kommer till uttryck i två olika former: i form av andlig, kristen gemenskap och i form av kyrklig, konfessionell gemenskap.

 

Andlig, kristen gemenskap

Andlig, kristen gemenskap är den term som används för att beskriva den enheten som vi har genom tron på Jesus Kristus. Medlemskapet i den heliga kristna kyrkan erhålls inte på grund av släktskap, nationalitet, yttre band med de troende eller något annat mänskligt förhållande. Medlemskapet i kyrkan är alltid en följd av tron på Kristus.

Vi är ett med alla sant troende av alla tider överallt. Vi troende har ett band mellan oss, eftersom alla av oss utan åtskillnad är medborgare i Guds rike och bröder och systrar i Guds familj. Den andliga gemenskapen åstadkoms allena av den heliga Anden, som verkar genom gudomliga nådemedel, dvs. genom evangelium i Ordet och sakramenterna. Enkelt sagt, den andliga gemenskapen är detsamma som medlemskapet i den heliga kristna kyrkan, som är de frälstas osynliga kropp.

Aposteln Johannes var hänförd över det oförtjänta förhållande som han och alla troende nu hade med Gud. "Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också." (1 Joh 3:1.) Paulus beskriver det innerliga band som alla troende har emellan sig därför att de är syskon i Guds familj. "-- en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. (Ef. 4:4-6.)

Bibeln använder flera bilder för att beskriva detta strama band som vi har emellan oss i Kristus. Några av dessa bilder är:

KROPP - "-- så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar." (Rom 12:5.)

TEMPEL - "Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: 'Jag skall bo hos dem och vandra med dem" (2 Kor 6:16).

ETT PRÄSTERSKAP OCH ETT FOLK - "Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk" (1 Petr 2:9).

GRENAR AV EN OCH SAMMA VINSTOCK - "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt" (Joh 15:5).

EN HJORD UNDER EN HERDE - "Så skall det bli en hjord och en herde." (Joh 10:16.)

I denna värld är den heliga kristna kyrkan osynlig. Så är det därför att tron är osynlig. Bara Gud som rannsakar hjärtan vet med absolut säkerhet vem som är medlem i hans familj. "Herren känner de sina" (2 Tim 2:19). De är inte förrän domedagen som Gud ska fullständigt skilja medlemmarna i hans kyrka från dem, som inte är sanna medlemmar. "När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom." (Kol 3:4.)

Även om vi inte kan göra upp en absolut pålitlig och fullständig förteckning över kyrkans medlemmar, kan vi dock veta, var kyrkan finns. Gud verkar genom nådemedlen. Där dessa medel finns i bruk, där verkar den helige Ande. Därför kan vi vara säkra på att det blir också resultat, för Gud lovar: "Förgäves skall det [mitt ord] inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det." (Jes 55:11.) - "-- frälser dopet nu också er." (1 Petr 3:21.)

Även om vi inte vågar underskatta den skada som åstadkoms genom falsk lära, måste vi erkänna att det finns troende även i sådana kyrkosamfund där det förekommer falsk lära. Nådemedlen är kraftiga att verka resultat trots villfarelser och missförstånd, när Gud kringgår den falska läran och driver fram sanningen i hjärtat. Guds verkande i en heterodox kyrka kan jämföras med ett läkemedel som har blivit utspätt med vatten eller blandat med orenligheter. Om ett sådant medikament hjälper patienten, så är det därför att "de goda ingredienserna" verkade det. På samma sätt är det "de goda ingredienserna", dvs. Ordet och sakramenterna, som kallar människorna till tro och binder de samman i den heliga kristna kyrkan. Även om dessa troende var i falsktlärande kyrkor, även om de inte var medlemmar i någon synlig organisation alls, skulle vi stå i andlig gemenskap med dem och ha ett band emellan oss, som vi fullt kan njuta av i himlen efter domedagen.

Kan man vara en kristen, om man inte fullständigt bekänner sig till Konkordieboken? Kan man bli frälst om man inte är lutheran? Naturligtvis. "Tro på Herren Jesus så blir du frälst" (Apg 16:31). Vi blir inte frälsta på grund av en teologisk tentamen som vi måste klara av. Frälsningen är en Guds gåva. Den får vi av Guds nåd, hans oförtjänta kärlek till oss, genom den tro som han har verkat i oss medelst hans Ord och sakrament. Vi hävdar bestämt inte att vi är de enda kristna eller att de enda människor som en gång kommer i himlen är de som har konfessionell gemenskap med oss.

 

Kyrklig, konfessionell gemenskap

På jorden är den heliga kristna kyrkan osynlig. De kristna behöver dock inte vänta tills de kommer i himlen för att få en försmak av närhet och gemenskap. Det finns Gudi behagliga sätt att vara nära varandra i denna värld. Vi ger uttryck åt den andliga gemenskapen genom gemenskapsaktiviteter med dem som bekänner sig till samma tro som vi. Kyrkogemenskap eller konfessionell gemenskap är den term som används för att beskriva sådana enhetsyttringar i denna värld.

Gudstjänsten är ett uttryck för den andliga gemenskapen. När man kommer tillsammans med andra troende för att höra på Ordet, förblir man i Jesu gemenskap, för han lovar: "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20.) Att komma tillsammans kring Ordet är också ett yttre uttryck för den gemenskap vi har med dem som tillber Gud tillsammans med oss. Endast de som har en gemensam sanningens bekännelse kan ha en gemensam gudstjänst som är Gudi behaglig, för Jesus säger: "De som tillber honom [Gud] måste tillbe i ande och sanning." (Joh 4:24.) Om man medvetet deltar i en gemensam gudstjänst med falska lärare och falska troende, tillber man inte Gud i sanning. En sådan gudstjänst som bygger på kompromiss eller sanningen nekande är sålunda inte ett Gudi behaglig sätt att tillbe honom.

När vi tillber Gud i en gudstjänst, samlas vi för att ha gemenskap med Gud och hans folk. Vi kan lyssna på kassettband av renläriga lärare privat i våra hem, men vi samlas till gudstjänst för att höra på Ordet tillsammans. Vi kommer tillsammans för att bekänna oss till vår gemensamma tro och för att förena våra röster i Guds lov, som baserar sig på en gemensam tro på Guds godhet. När vi tillber Gud tillsammans, njuter vi av det andliga bandet mellan oss i Guds familj.

De kristna ger uttryck åt sin andliga gemenskap också genom att gå tillsammans till Herrans bord. När Jesus instiftade nattvarden, gjorde han det i ett rum i övre våningen, där endast hans närmaste efterföljare fanns med och mottog sakramentet. Ett noggrant studium av de fyra evangelierna visar att till och med Judas, den hycklaren bland de tolv, hade lämnat rummet innan tiden för sakramentet var inne. Instiftelseorden påvisar också att sakramentet är avsett för dem som står i gemenskap med Jesus, för han säger: "Gör detta till minne av mig." (1 Kor 11:24.) Sakramentet var alldeles uppenbart avsett för dem som kände till, förstod och trodde vad Jesus gjorde för dem.

Paulus framhåller sakramentets gemenskapsaspekt när han skriver: "Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd." (1 Kor 10:16-17.) Vi står i gemenskap också med alla andra som mottar sakramentet, "ty alla får vi vår del av detta enda bröd". Det är därför inget under att Paulus blev upprörd när han hörde att korintierna använde sakramentet på ett sätt som åstadkom stridigheter och partier snarare än ökande enighet (1 Kor 17-24).

Ett annat privilegium som vi har genom tron är privilegiet att komma till vår Gud i bön. "-- för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn" (Joh 15:16), säger Jesus. Vi kommer till Gud i Jesu namn och litar på det att vi blir bönhörda på grund av den förlossning som Jesus har vunnit. "Ty genom honom [Jesus] har vi båda i en och samma Ande tillträde till Fadern." (Ef 2:18.) Universumets allsmäktige Skapare, den helige Guden, har ingen orsak att höra på syndiga människor -- bara det att Jesus har frälst oss och fört in oss i Guds familj. Genom tron som den helige Ande har verkat i oss är Gud inte längre en skrämmande domare för oss utan snarare "Abba, Fader", vår kära himmelska pappa (Gal 4:6). Tron är en nödvändig beståndsdel i varje Gudi behaglig bön, för "utan tro är det omöjligt att behaga Gud" (Hebr 11:6). När kristna ber tillsammans till sin gemensam fader på grund av sin gemensamma tillit till Jesu namn, ger de uttryck åt den andliga gemenskapen.

Gudstjänst, Herrens heliga nattvard och gemensam bön är sätt på vilka de kristna ger uttryck åt det andliga band som i Kristus finns mellan dem. De är exempel på hur vår osynlig enhet kommer till uttryck i synliga handlingar. Aktiviteter som gemensam mission, bibelstudium och utbildningen av pastorer är ytterligare exempel. Den kyrkliga, konfessionella gemenskapen innefattar alla aktiviteter som de kristna är med om tillsammans, aktiviteter som är yttre uttryck för den andliga gemenskap som finns mellan dem.

Vi i WELS är övertygade om att Bibeln fordrar en "enhetsuppfattning" (unit concept) av gemenskap. Med andra ord, alla aktiviteter som ger uttryck åt en gemensam tro eller är avsedda av deltagarna som uttryck för en gemensam tro måste utövas först då man har verklig enighet i läran. Att hitta på olika nivåer av gemenskap (dvs. 25% enighet berättigar till "tjugofemprocentsnivåns" uttryck för gemenskap såsom kanske bön; 75% enighet berättigar till "sjuttiofemprocentsnivåns" aktiviteter såsom nattvarden) tycks vara ingenting annat än sofisteri.

Det finns dock olikheter som är acceptabla och som inte bryter gemenskapen. I adiafora (likgiltiga saker) kan det finnas ett stort antal olikheter utan att detta alls bryter gemenskapen. Olikheterna i tillämpningen av bibliska principer skadar inte heller nödvändigtvis det andliga bandet. Kristna kan vara totalt ense om doktrinella principer, men trots det kan deras bedömning av hur principerna ska tillämpas i en viss situation avvika betydligt från varandra. Detta kan vara fallet i synnerhet när det finns åtsikilliga sanningar som kan tillämpas och som måste övervägas. Paulus gav ett bra exempel: "Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud." (Rom 14:5-6.) I Pauli exempel gör två kristna totalt motsatta saker och likväl kan båda göra det han gör "för Herren". Den ene tjänar Herren med att sätta en viss dag åsido varje vecka för att tillbe Gud, och han visar tacksamhet genom att äta köttet som Gud har gett honom. Den andre visar sin kärlek mot Gud genom att avhålla sig från kött, möjligen därför att en viss mängd kött hade att göra med avgudatempel. Gudi behaglig gemenskap beror inte på att alla gör allting på exakt samma sätt.

Vi gör väl om vi kommer ihåg att den andliga närheten grundar sig inte på gemensamma intressen, likadana traditioner eller ömsesidigt attraherande personligheter. Den härstammar snarare från det viktigaste av alla band, tron på Jesus Kristus och en gemensam bekännelse till allting det innebär. Det är inte möjligt för oss att se in i hjärtat och se tron; vi måste hålla oss till vad människorna säger att de tror. Och vi gläder oss när deras bekännelse avslöjar att de verkligen är ett med oss och när detta utmynnar i aktiviteter som ger uttryck åt det andliga band som finns mellan oss.

Gud kallar oss att ta ställning på grund av den sanning som han har uppenbarat. Kyrkan är uppbyggd "på apostlarnas och profeternas grund [dvs. Bibeln], där hörnstenen är Kristus Jesus själv." (Ef 2:20.) Om det inte finns en klar och auktoritativ Bibel som uppenbarar Guds sanning klart och entydigt, då är konfessionell kyrkogemenskap inte alls möjlig. Vi kan inte vara förenade av en gemensam sanningens bekännelse om det inte finns någontig som säger oss sanningen.

Jag skulle vilja kunna säga att alla här idag har funnit verklig gemenskap i sina församlingar och grupper. Jag vet dock att detta inte är fallet. Några förblir i grupper och kyrkosamfund där Gudi behaglig gemenskap inte finns. Jag misstänker att många av er är här idag därför att ni hoppas att ni finner kristna med vilka ni kan åtnjuta kyrkogemenskapens stora välsignelser.

Några av oss har funnit en andlig gemenskap som bokstavligen sträcker sig överallt i världen i Konfessionella Evangelisk-lutherska Konferensen. Där är vi förenade av den gemensamma bekännelsen att Bibeln är Guds inspirerade, felfria, auktoritativa och tillräckliga Ord. Där är vi förenade av den gemensamma tron att de lutherska bekännelserna i Konkordieboken från år 1580 är en trogen framställning av den bibliska läran. I CELC njuter sexton självständiga kyrkosamfund från överallt i världen av en närhet som är en liten försmak av den perfekta gemenskap i den heliga kristna kyrkan som vi kommer att njuta av i himlen i alla evigheter.

Avsnitt II, forts.


Till sidans början

Övers. Risto Relander