Sändebudet 10/1996, Ola Österbacka

Den yttersta tiden

Fråga: "Varför verkar tidens slut så skrämmande, fast det borde vara något positivt?"

Bibeln innehåller mycket sådant som är skrämmande och svårt. När Jesus talar om den yttersta tiden (se t. ex. Matt 24) nämner han krig, hungersnöd, pest, jordbävningar, förföljelser och falska lärare, som hotar vår salighet. Han talar om att det skall bli splittring inom familjer (Matt 10) och prisar dem saliga, som får lida förföljelse för hans namns skull (Matt 5).

Uppenbarelseboken innehåller hemska skildringar av straffdomar över människornas ondska, särskilt i avsnittet om de sju vredesskålarna (Upp 16), och också många saker som påminner om Jesu undervisning om den yttersta tiden.

Vi lever i en tid av polaritet mellan mörker och ljus, död och liv, lag och evangelium. Vi skulle gärna lämna bort allt svårt och endast tänka på sådant som gör oss glada och lyckliga. Därför finns det också sådana, som drömmer om en tid av fred på jorden, då vi alla skall vara lyckliga, och man låter rentav påskina, att detta skulle vara en kristen lära. Så är det inte. Här på jorden är synden med i allt, och först när denna tid är förbi och djävulen med allt hans onda anhang fråntas det sista av sin makt får de som hör Herren till njuta en fullkomlig salighet. Den saligheten kallas himlen.

Jesus lämnar oss ingalunda ensamma med det skrämmande. Han blundar inte för verkligheten och tar inte bort det svåra, men han ger oss frimodighet och kraft när vid står inför det.

Uppenbarelseboken varvar alltid beskrivningarna av det mörka med härliga ljusglimtar från himlen. Bokens tema kan uttryckas: "Det är genom mycken bedrövelse som vi skall ingå i Guds rike." Det framgår klart att den som Gud tecknat med sitt sigill (Upp 7) inte skall drabbas av något ont. Det är en parallell till Jesu utsaga att våra hårstrån är räknade (Matt 10:30). Sigillet är korsets märke, som varken dödsrike eller djävul har makt att bryta.

Den kristne, som i dopet tecknats med korsets tecken och lever i tro på Jesus, har fått löfte om himlens salighet för Jesu skull. Därför borde han kunna glädjas åt tecknen på att Jesus snart kommer tillbaka, även om tecknen ofta innehåller svåra saker. Så sker också stundvis, när vi får nåden att uppleva hur evangeliet fyller hjärtat med glädje och frid.

Men samtidigt är vi ännu kvar i syndens värld, där djävulen ansätter oss på många sätt. Han försöker ta ifrån oss glädjen och få oss att tvivla på frälsningslöftena. Många gånger känner vi oss ängsliga och frågar oss om vi alls har någon tro.

Det bästa sättet att försvara sig mot sådana anfäktelser är att vända blicken bort från oss själva, där vi ser mörker och svaghet, och från det onda som omger oss, och rikta den på Jesus och hans budskap till oss. Då ser vi, att han gjort allt färdigt för vår salighet, att han lovat vara med oss varje dag, att inget ont kan hända oss utan hans vilja och att allt som sker i tiden samverkar med Guds vilja till det bästa för oss. Vi gläds då åt att han en gång skall komma i makt och härlighet för att hämta oss hem.

När vi ser tidens tecken grips vi alltså av både bävan och glädje. Vår bävan borde driva oss att allt flitigare söka oss till Jesus och låta oss undervisas av honom. Då skall också glädjen infinna sig, även om den fullkomnas först på Hans dag, när den tiden är inne.

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras och bli vår. (Rom 8:18) Läs gärna resten av Rom 8!

 

Artikelmeny | Logosmappen