Vasabladet oktober 1995, Ola Österbacka
Landets regering har äntligen kommit på att det kan vara bra för arbetssökande att kvalificera sig för arbetsmarknaden genom utbildning. Hittills har många arbetssökande konstaterat, att familjeekonomin inte uthärdar att man sätter sig på skolbänken.
En och annan har trots allt sökt sig till exempel till folkhögskola för att skaffa sig en grund för vidare studier. Någon har satsat på att grunda med musik, en annan har lärt sig jobba med dator och lyckats få en attraktiv arbetsplats på kuppen.
Insatsen är ofta avsevärd: först avstår man från arbetslöshetsstödet, sedan konstaterar man att studiepenningen är betydligt lägre än det stöd man tidigare lyft, och slutligen konstaterar man att man inte får något yrkesutbildningsstöd för vuxna. Jämfört med studier i den under arbetskraftsministeriet lydande kurscentralen biter man alltså i ett tämligen surt äpple.
Nu skall det bli annorlunda, tänker man förhoppningsfullt. Nu skall det väl också gå att få ett rejält bidrag för grundläggande studier, som också innefattar en god portion stimulans av kampvilja och självkänsla - nog så viktigt för den som lagts åt sidan från arbetslivet. Nu skall det inte mera behövas något smygande med kurstiderna, som kommit sig av myndigheternas märkliga uppfattning att kvällsstudier anses ge rätt att behålla dagpenningen, medan studier på dagtid är förbjudna.
Ack, vad man bedrar sig. Snart går sanningen upp att de nya miljoner som regeringen satsar gäller yrkesutbildning. Här skall inte en allmänbildande skola anse sig ha något värde. Nya utbildningsplatser skall skapas för ungdomar och vuxna som genast vet vad de skall utbilda sig till. Däremot får det inte finnas ungdomar och vuxna som känner sig osäkra inför sitt yrkesval, och därmed helst skulle önska fria studier till en början. Det får inte finnas sådana, som vill låta själen mogna och växa, som vill lära sig känna människor från andra kulturer, som vill bli accepterad som man är.
Det är fråga om rena rasismen. En viss skoltyp och undervisningsform skall ställas åt sidan. Den är inte rumsren. Den hotar det ideal som samhällets beslutsfattare ställt upp. Sådant har vi sett många exempel på under de senaste åren.
För ett par år sedan hände ett positivt undantag. Också folkhögskolor fick rätt att genomföra sysselsättningsutbildning med stöd av de så kallade relanderska pengarna. Det ledde bland annat till att Efös nya datasal var i flitig användning i stort sett hela sommaren 1993. Ett par duktiga ungdomar kunde sysselsättas som lärare och ett tiotal arbetssökande fick en fin utbildning.
Så drogs möjligheten åter in från följande år och datasalen står tom igen under somrarna. Den dyrbara investeringen står åter oanvänd under flera månader per år. Det är helt lönlöst att tro att man skall få mänskor på kurs under sommaren utan att erbjuda studiepengar.
Vad skulle merkostnaderna vara att låta dessa utrymmen användas för utbildning med sysselsättningsstöd jämfört med att skapa nya platser i kurscentraler och yrkesläroanstalter?
Varför drogs möjligheterna att ordna kurser bort? Det är knappast fel på utrymmena, inte heller på utbildningen. Svaret är tydligen: det är fråga om fel skolform. Rasen är inte den rätta.
Inför 1997 aviseras att tilläggspoäng för sökande till yrkesutbildning på mellanstadiet inte mera skall ges för allmänbildande utbildning. Vi har redan tidigare varit med om att man velat styra bort ungdomar från folkhögskolor och grundskolornas tionde skolår. Sådant är dubbel utbildning och skall bort. Ungdomarna vet nog vad de vill, menar man, och därför skall sådana krokvägar tas bort.
Alla sakkunniga jag talat med har en helt annan uppfattning. För att de unga skall göra ett bra yrkesval krävs först och främst mognad. Det är inte alla sextonåringar som innehar den.
I många folkhögskolor har man gett upp inför utbildningsrasismen. Man har valt att anpassa sig till rätt hudfärg. Genom att starta yrkesutbildande linjer har man kommit över kommunala pengar, som en finansieringslag ålägger kommunerna att betala för yrkesutbildning. Därmed har eleverna i stort sett fria studier. På andra linjer i samma skolor kan man studera bara om man betalar nätta pengar för undervisning och uppehälle.
Fråga rektorerna varför de infört yrkeslinjer och många erkänner utan omsvep att de inte skulle klara rekryteringen och skolans ekonomi utan dem. Jag har hört kolleger medge de att de varit tvungna att "sälja själen för pengarna".
Att det ändå kommer elever till folkhögskolornas allmänbildande linjer visar hur högt man värderar en sådan utbildning. Skulle den inte ge något igen vore nog intresset snart på upphällningen.
För ett par år sedan lyssnade det finlandssvenska folkhögskolfolket på sina fortbildningsdagar till föredrag av den rikssvenske folkbildningsforskaren Bernt Gustafsson. Han tog medlidsamt småleende del av rapporterna om vår utbildningspolitik. Sedan berättade han, att man i Sverige nyligen ändrat kurs. Även där ansåg man i tidigare epoker att det är den hårda utbildningen som gäller. Så småningom lyckades forskarna visa hur viktig folkbildningen är.
Därmed skedde en förändring i attityderna, med ett direkt utslag i utbildningspolitiken. Man förstod att människan behöver vara hel inuti för att ha motivation till omskolning och en ny inriktning när hon hamnat i kris. Man hade sett att folkhögskolan är specialist på att ge de studerande mera än en formell utbildning. En av följderna var att Sveriges regering anslog en halv miljard kronor till folkhögskolorna för sysselsättningsutbildning!
I Vasabladet 27.10.1995 återgavs utbildningschefen Samuel Lindgrens tal vid grannskolans jubileum nyligen. Han är en av dem som förväntas förstå sig på vad fostran och mognad har för betydelse i utbildningen. Han citerar ärkebiskop Johannes, som pekar på begrepp som tillhörighet, gemenskap och samverkan. Just sådana värden har av tradition haft sitt främsta säte i folkhögskolan med dess värdering av social samvaro och kreativitet i internatsmiljö, numera ofta med inslag av kultur från många länder.
Härom året såg jag i Sveriges TV en intervju med en person som sysslar med "headhunting", dvs skaffar fram lämpliga personer till krävande chefsposter. Enligt honom är det gammaldags att bygga en anställning på meritförteckning och betyg. Sådant lägger han åt sidan. Det som han ger akt på är den intervjuades ögon, reaktioner, kommunikation. Det är personligheten som är det viktigaste.
Förra skolrådet Klas Wallin brukade ange som folkhögskolans målsättning att en ung, blyg person, som knappast vågat tala med främlingar, efter sitt folkhögskolår stiger fram inför en publik och håller ett fritt anförande.
Den definitionen har jag många gånger tänkt på vid vår skolas avslutningar. Senast kom den i mitt minne för någon vecka sedan, när fjolårets elever var samlade till träff och firade samkväm med den nya elevskaran. Den spontanitet, kreativitet och frimodighet som präglade kvällen var oförglömlig. Redan det att 75 % av en årskurs återvänder några månader efter sitt skolår talar sitt språk, i synnerhet som de flesta av dem som inte kunde komma befann sig i andra länder!
Våra utbildningspolitiker befinner sig ännu i det stadiet, att de menar att papper och betyg är det viktigaste. Alltför många gånger har vi sett exempel på hur examenspress, kanske också föräldrarnas förväntningar på toppresultat i studentskrivningarna, brutit ner begåvade ungdomar. Vi lever i en sådan verklighet att man måste visa upp fina papper, och jag inser till fullo att gymnasielärarna, liksom utbildarna i yrkesläroanstalterna, måste se till att det produceras goda resultat.
Utbildningspolitikerna tycks ha samma mål som den traditionella invandrarpolitiken: så rasrent som möjligt. Jag hoppas bara att de i tid skall förstå, att alla inte är skapade lika och att det bara inte går att bestämma att alla måste vara lika. Allt fler behöver alternativ utbildning ju längre vi anpassar oss till de hårda värdena i vårt samhälle. De flesta klarar de uppställda målsättningarna, men alla gör det inte. Har man hunnit ta kål på alternativen, den fria bildningen, är det för sent att vakna upp.
Vi måste lära oss att leva tillsammans med olika hudfärger, inte färga om de avvikande.