Kyrkpressen 5/1996, Ola Österbacka

Luthersk identitet

I Kyrkpressen 25.1.1996 refereras ärkebiskop John Vikströms (JV) föredrag vid de kristliga folkhögskolornas möte i Eurajoki veckan innan. Föredraget, som jag själv hade möjlighet att åhöra, innehöll många tankeväckande poänger, men väckte också frågor.

Eftersom rubriceringen uttryckligen gällde den lutherske kristnes identitet, och JV ställde denna som grund för det ekumeniska arbetet i dagens kyrkosamfund, borde det väcka till debatt. I framställningen fanns nämligen en glidning av en sådan art, att det kan bedömas som en riskabel tendens för luthersk bekännelse. Det vore önskvärt att hela föredraget översätts och publiceras på svenska.

Jag vill anlägga några synpunkter på föredragets huvudtema, utan att göra anspråk på att framföra någon heltäckande analys. Därvid måste jag referera en del av föredraget.

JV hävdar, att en bekännelseidentitet är en grundförutsättning för den ekumeniska rörelsen. Därvid polemiserar han mot allianskristendomen, som strävar till en inbördes andlig gemenskap på bekostnad av den enhet som grundar sig på en gemensam bekännelse.

Identiteten profilerar, åtskiljer, men den förenar också, fortsätter JV. Kristna har ju en gemensam front mot andra religioner. När JV tar fram det som kännetecknar lutheranerna utgår han från att Luther ville tillbaka till det som kyrkan alltid har lärt. Han rentav förbjöd sina efterföljare att kalla sig lutheraner.

Vad vad det alltså som skilde Luther från de andra? Det var inte, enligt JV, att han lärde att människan blir frälst av nåd allena. Så lärde också den kyrka han ville reformera. Det var inte att han lärde att Bibeln är Guds ord. Det var inte ens att han lärde att Bibeln är den enda normen för tro och lära. Det var det som Luther fann i Bibeln: det dynamiska, befriande och levandegörande evangeliet.

Så fastställer JV att rättfärdiggörelsen av syndaren är den brännpunkt som är testpunkten för kyrkan.

Här insmyger sig några tvivel. Man undrar varför Luther så benhårt hävdade Sola Scriptura-principen om inte påvekyrkan skulle ha lärt att påven och traditionen också är normer för tron, vid sidan av Bibeln. Och varför blev rättfärdiggörelseläran så kännetecknande för lutheranerna, att den romerska kyrkan förbannade den som lär att människan blir rättfärdiggjord av nåd allena utan gärningar, om det verkligen är som JV framställer det?

När JV går vidare i sitt resonemang klarnar bilden. Han går bakom rättfärdiggörelseläran till gudsbilden. Det är den som avgör frågan, säger han. Här inträder en dynamisk, närvarande Gud med ett ingripande av paradoxalt slag. Här framställs nu korsets teologi om en Gud som lider, som handlar tvärtemot allt förnuft.

Skulle vi stanna här vore ingenting att säga. Men nu fortsätter JV med motsättningen mellan det som vi ser och det vi hör. Det som vi ser leder oss i tvivel och anfäktelse, medan det hörda ordet skapar nytt liv. Därmed kan JV dra slutsatsen att det är farligt för tron att förlägga Gud till historien. Då blir resultatet en lagisk, intellektualistisk och moralistisk kristlighet. Guds lag blir ett statiskt system, evangeliet blir en berättelse om händelser som skedde för 2000 år sedan, människans rättfärdiggörelse en juridisk handling. Bibeln blir endast en övernaturlig kunskap om Gud, människan och världen, kyrkan blir en mänsklig organisation som utövar kristlighet, gudstjänsten ett kristligt musik- och talevenemang, dopet ett tillfälle för medlemsintagning och namngivning och nattvarden en åminnelsehögtid.

Här har vi den springande punkten. När JV med all rätt ifrågasätter den ensidiga betoningen av dessa fakta, betonar han det dynamiska och närvarande elementet så starkt att han riskerar att överge de historiska ramarna och det normativa i Guds lag. Därmed går han i det andra diket.

Följderna av detta har setts upprepade gånger: i debatterna om Bibeln, homosexfrågan och kvinnoprästerna. Skeendet i tiden, liksom en av tidsandan präglad kärleksbild, upphöjs till en tolk som kan ifrågasätta den barlast som Bibeln tycks utgöra. Nu ser vi följden i det ekumeniska samtalet: i Borgå-dokumentet noterades Skriften allena-principen knappt alls och de objektiva grunderna för frälsningen, det som Paulus i 1 Kor 15 tar fram som huvudstyckena i den kristna tron, sveptes över i några satser. Tydligen skall samma grundprinciper bana väg också för samverkan med påvekyrkan.

Framför allt skulle man ha väntat sig av vår ärkebiskop att han i ett föredrag om luthersk identitet hade berört de ömsesidiga fördömandena från reformationstiden. Om grunden för dessa är borta, eller om forskningen i dag har kommit till nya resultat, måste sådant tas fram för en noggrann prövning.

Våra bekännelseskrifter säger att påven är Antikrist. Det uppstår onekligen frågetecken när vår ärkebiskop omtalar hur han hälsat påven i Rom välkommen till Åbo domkyrka utan att alls nämna att det finns ett problem i detta. Frågorna väntar på svar!